En final jag aldrig ville skulle ta slut

En final, en match, ett tillfälle. Bara hjältar föds under sådana förutsättningar. Det var inget krig som skulle slutföras, inget slag genomföras, inga offer skulle skördas.

Bara hjältar skulle födas. Min längtan över att hjältarna skulle bära ok på sina axlar var starkare än alla bultande hjärtan, var större än alla drömmar som kan drömmas, var lika hopplöst trånande som en mest omöjliga tonårsförälskelsen.

Match sju. Inget i idrottsvärlden kan plocka fram alla känslor som en match sju. Det sista avgörandet. Ett avgörande vi aldrig kommer att glömma. Aldrig. 

Under timmar och åter timmar har vi diskuterat enhandshockey, målvaktsspel, försvarandet av blå linjer, hur forwards måste hjälpa till i försvarsspelet, om hur kreativitet alltid dyrkar upp det mest cyniska försvarsspel, om pengar, skador, värvningar.

Under år har vi drömt om att vårt lag – just vårt lag – skulle få vinna en nytt guld. Vi har kivats, stångats, bråkat, hållit med varandra, samtalat och analyserat vad just vi – du och jag – hoppas ska ske. 

Vi har framför oss sett just vår alldeles egna personliga favorit sätta det avgörande målet, sett hur en annan favorit med ett mod vi själva saknar täcka skott från hårdskjutande motståndare. Vi har drömt, mardrömt, hoppats, längtat, gett upp och hoppats igen.

Vi har gråtit tillsammans, vi har skrattat tillsammans, vi har jublat tillsammans. Vi har sett kvalserier, vi har sett serielunkar, vi har sett bucklor höjas. 

Vi har gjort allt det tillsammans. Tillsammans som ett. Det är i den gemensamma längtan för gemensam framgång vi förenats. Vi kommer från jordens alla hörn. Vi ser olika ut, vi tänker olika, vi har olika uppfattningar om mycket av det som sker i den andra världen.

Men. För det finns alltid ett men. 

I vår värld är vi ett. Spelare, ledare, personal och supportrar. Vi är Brynäs IF. Vi tog oss till ännu en SM-final. Vi fick uppleva det igen. Å nu är den över.

Det blev en final där kampen stod över finessen. En sorts sista-dagen-jag-lever-ishockey. Det var magiskt. 

Jacob Blomqvist gör matchens första mål. Så självklart. Matchen bar hans signum. Det var som om det stod 44 på matchbiljetten, på programmet, på alla spelares tröjor.

Målet skapade luft och tilltro hos Brynäs medan det skapade nanosekunder av tvivel och tveksamhet hos motståndaren. Den här finalen hade många ansikten, många vackra ansikten och det skulle visa sig att den hade ytterligare ett. 

HV71 satsade som väntat allt framåt. Det lyckades. Med liten marginal tryckte Christoffer Törngren in kvitteringen. Naturligtvis helt rättvist, men likafullt smärtsamt.

Den tredje perioden var HV71:s. Dom bestämde det mesta, men Brynäs stod emot. Det fanns något i laget som kallas ryggrad. Man stod upp, man låg ner, man rensade, kämpade och glödde.

I pausen innan det slutgiltiga avgörandet hann jag tänka att laget glatt mig under året. Gjort något över förväntan, något mer än man kan begära. Jag bestämde mig för att behålla den känslan. Det gick. Ända fram till pucken släpptes. Då ville jag – liksom alla andra med känsla för Brynäs – inget annat än vinna.

Nu fanns det ingen återvändo. Nu handlade allt om ett skott, en målchans, en hjälte, ett SM-guld. Det var vad som återstod. Inget annat.

Det tog elva minuter innan Simon Önerud avgjorde. Tomheten som infann sig var brutal, men också rättvis. Det finns aldrig två lag som vinner. Det är alltid bara ett. Grattis HV71. Ni är värdiga mästare.

Det var en final jag aldrig ville skulle ta slut. Det gjorde den. Vi förlorade.