Det finns inga hedersamma förluster

Jag försöker föreställa mig hur stämningen i Brynäs omklädningsrum var efter förlusten mot Luleå/MSSK i den första kvartsfinalen i årets slutspel. Det var förmodligen ganska bistert. Alla i laget vet att man gjort sitt yttersta, att man hade chansen, att det var nära men ändå inte. 

Ibland vill jag tala om hedersamma förluster, men det finns inga sådana. Däremot finns det förluster man vill minnas för att dessa matcher ger erfarenheter som är så mycket större än förluster i enstaka matcher. Det finns inga hedersamma förluster, men det finns minnesvärda.

Brynäs förlorade med 3-1 och skotten med 55 – 27, men man vann med 10 – 2 när det gällde ingredienser som lojalitet, hängivenhet och disciplin. 

Det är sällan jag lämnar en förlustmatch med känslan av att det förlorande laget ändå vunnit något. Den här matchen är ett undantag.

När jag ser euforin när Felicia Meyer ger Brynäs ledningen står det klart att allt går enligt planen. När jag ser Brynäs styrspel fira triumfer, skapa frustration hos motståndare och trygghet hos hemmalaget blir jag varm inombords. 

Ja. Jag tillhör dom som njuter av ishockeyns offensiva estetik på samma sätt som jag njuter av försvarsspelets konsekventa lojalitet. Det här var en sådan kväll när sportens två förutsättningar möttes och det väckte förhoppningar om en hemmaseger.

Inte ens när Emma Eliasson kvitterade för bortalaget mitt i matchen sviktade varken jag eller laget. Den plan som inledde matchen stod kvar. Det var som om målet inte kunde rubba Brynäs idé om hur motståndaren skulle nötas ned. Det var en fingervisning om att laget förberett sig på bästa sätt. 

Men. För det finns alltid ett men. 

Luleå/MSSK är ett bra lag. Man hittade en väg att vinna matchen. Efter att Michelle Karvinen två gånger om målat för bortalaget var skillnaderna större än målen. Det var inte luften som gick ur. Snarare ersattes Brynäs tålamod av Luleås/MSSK trygghet.

Ibland kräver vi att vår idrott ska ge oss vackra mål och upplevelser målade i framgångens färger. Det vi ofta glömmer bort är vad idrotten ger oss utan krav. Insikter som handlar om hur spelare trots olika förutsättningar inför match kan vinna segrar, om hur lag som anses som sämre är större än dom lag som vinner och om hur undanskymda förebilder stjäl rampljuset av artisterna. Det här var en sådan gång.

Jag vill tro att Brynäs kan störa Luleå/MSSK både en och två gånger den kommande helgen. Jag tror att det är möjligt. Brynäs visade det ikväll. 

Det finns inga hedersamma förluster, men det finns minnesvärda. Det här var en sådan.

Tre saker efter Brynäs – Luleå/MSSK

Sara Grahn. Tryggheten Brynäs världsmålvakt visar smittar av sig. Ändå upp på läktaren.

Lojaliteten. Många spelare från många ligor har mycket att lära av det här laget. Oavsett dagsform gör man sitt yttersta. Dag ut, dag in, byte efter byte.

Det kan gå. Jag vägrar ge mig. Brynäs kan störa Luleå/MSSK. Det kommer att bli svårt, men det kan gå. Kämpa!

Nu kan vi visa vad Brynäs är

Jag har också tänkt och sagt det. Ni vet. Att klubben är viktigare än mycket annat, att klubbens resultat påverkar det känslomässiga tillståndet och jag har också låtit klubbens matcher påverka val i mitt sociala liv bortom felpass och avgörande mål.

Jag har ljugit. Det finns saker som är viktigare.

Under den här säsongen har jag blivit påmind om det vid allt för många tillfällen. Willes bortgång är ett exempel, Sebastian Enterfeldts påtvingade avslut av karriären ett annat, Betty Jouannys skada ett tredje och nu senast Daniel Pailles resa hem för att i en svår stund vara nära och kära ett fjärde exempel på då livets baksidor är större än resultatet på isen.

Visst är klubben viktig, men klubben är dom människor klubben består av. Klubben är det vi visar varandra och andra. Vi ställer krav på varandra, har förväntningar, diskuterar, samtalar och ibland har vi helt olika uppfattningar om vad som sker på isen eller på annat håll i klubben, men det är allt det som är Brynäs. Det är vad vi tillsammans gör och säger som är Brynäs.

Summan av alla vi gör är klubben. Vår klubb är vår klubb därför att vi alla tillför våra känslor och kunskaper, vår tid, våra pengar och vårt engagemang. Det kan se olika ut, men det tillför alltid.

Vi går snart in i slutspelstider. Herrlag, damlag och juniorlag kommer alla att känna att klubben står bakom dom när säsongens avgörande matcher ska spelas.

Några spelare kommer inte att få vara med. Daniel Pailles nuvarande situation har fått mig att fundera på vad vi kan göra för att visa vad vår klubb är gjord av. Vad vi står för. Vi borde visa att vi  inte bara finns där när måljubel och segrar ska firas utan också att vi finns där när livets mörkare stunder gör sig påminda.

Många av oss har kunnat fly till klubben, till matcherna, till stämningen och till vännerna för att få vila från det andra. Livet innehåller så mycket annat än bara matchdagar.

Det här är mitt enkla sätt att skicka en omtankens tanke till en spelare som glatt mig när jag behövt det, men det är också en hälsning till Daniel Paille som handlar om att han är en av oss. Vi finns här när han är redo, vi tänker på honom i den svåra stund han nu befinner sig i. 

Jag har tänkt och sagt det. Att klubben är viktigare än mycket annat, att klubbens resultat påverkar det känslomässiga tillståndet och jag har också låtit klubbens matcher påverka val i mitt sociala liv bortom felpass och avgörande mål. Jag har ljugit.

Klubben är större än så. Låt oss visa det. 

En dansk kung höll hov

Brynäs besegrar Djurgården på bortaplan efter ett avgörande på övertid. Äsch. Rätt ska vara rätt. Jesper Jensen är den danske kungen av Johanneshovs isstadion. Punkt. 

När Jesper Jensen spelar fram Kevin Clark till kvällens första brynäsmål plingade det till i min telefon. Min Ödmjuke vän skrev något om hur värdefullt det är med spelare som kan nyttja den offensiva blå linjen till sin fördel. Min vän hade rätt då och ändå var det bara början på vad som skulle hända den här kvällen.

Jesper Jensen dominerade när han var på isen, påverkade det som skedde när han inte var på isen och våra blickar sögs till honom varje gång han sköt fart genom mittzon. 

Bara en gång tidigare den här säsongen har jag varit med om att en spelare påverkat sitt lag i den utsträckning Jesper Jensen gjorde mot Djurgården och det var när Shelby Bram gjorde fem assist för Brynäs mot MoDo för någon vecka sedan.

Prestationer likt den vi fick se bevisar tesen att varje spelare måste handleda sig själv till stordåd när det går emot. 

Brynäs började matchen illa. Till och med mycket illa. Så illa att Thomas Berglund till slut tog timeout och på ett teatraliskt sätt skällde, gormade och väste ut ordern om att det var nu och inte sedan matchen spelades. Det var givetvis rätt och klokt, men frågan är varför det inte var gjort innan match.

Många lyssnade, men den som hade förmågan att bäst omvandla sin kunskap till färdighet var Jesper Jensen. Det var en fröjd att se honom på isen. Orken verkade aldrig ta slut. Han gjorde fem poäng, var utvisad, borde haft en till, stökade med motståndarna. 

Men. För det finns alltid ett men.

Det viktigaste var att han aldrig tappade fokus på det arbete som skulle utföras. Det är i mina ögon ledaregenskaper, självkänsla och en naturlig instinkt för professionalitet och leverans. Det var inspirerande att se hans prestation. 

När förlängningen kom tog det sex sekunder innan Jesper Jensen hade avgjort. Han gjorde det med kraft när han bröt sig loss vid tekningen, han gjorde det med fart när han åkte förbi djurgårdsbackarna och han gjorde det med finess när han lobbade pucken över Djurgårdens Mikael Tellqvist.

Han var en dansk kung som höll hov. 

Han kom, han såg, han segrade. Han var Jesper Jensen.

Tre saker efter Djurgården – Brynäs

Jesper Jensen. Han gjorde allt. Han gjorde nästan allt rätt. Han var Jesper Jensen.

Inledningen. Inte godkänt att komma till en sådan viktig match med den inställning som visades upp. Gör om, gör rätt.

Jensen, Clark, Lindblom. En formation som levererar, men nu är det dags för fler att följa deras exempel.

Åkte till Örnsköldsvik för en reaktion

Söndag morgon. Det är grått ute. Jag bestämde mig för att åka till Örnsköldsvik för att se hur Brynäs skulle reagera på förlusten i mot Luleå dagen före. Jag mötte ett avspänt lag som såg ut att ha skakat av sig det värsta från dagen före. Men det vara bara början. 

Tolkade jag blicken i Madeleine Östlings ögon halvtimmen innan nedsläpp rätt var det ett revanschsuget Brynäs som skulle möta MoDo. När Sara Jakobsson sista av alla lämnade isen för att lämna plats för ismaskinen innan match var det något beslutsamt över hennes sätt att agera. Men det var bara början.

Brynäs inledde matchen bra. Skapade några chanser med bra kvalitet, men det var MoDo som i powerplay tog ledningen i matchen. Det var ett klassmål som styrdes in otagbart bakom Sara Grahn. Även om Brynäs var skickliga i boxplay. Jessica Adolfsson och Angelica Östlund är två exempel på spelare som låg i skottlinjen och visade att det skulle göra ont om Brynäs skulle ta med sig poäng hem så kvarstår faktum. Det blir för många utvisningar. 

Men. För det finns alltid ett men.

Brynäs andra period var bra. Äh. Den var mycket bra. Man gjorde MoDo mindre, höll sig på banan och det lyfte. Brynäs vinner den andra perioden med 3-1 efter mål av Angelica Östlund, Anna Borgvist och Jennifer Törnhult. Visst hade MoDo flera sekvenser som var bra, men Brynäs hade fler och bättre. Men det var bara början. 

Uddamålsledningen skulle försvaras eller nyttjas som en katalysator för fler offensiva läckerheter? Det var frågan inför den tredje perioden. Svaret lät inte vänta på sig.

Tidigt i den tredje perioden gör Angelica Östlund sitt andra mål och transportsträckan började infinna sig. Brynäs kontrollerar matchen. MoDo tappar tålamod och blir utvisade och med dryga sju minuter kvar gör Josefine Holmgren 5-2 till Brynäs. Men det vara bara början. 

Innan matchen var slut hade lagen gjort var sitt mål. Slutresultatet blev 6-3 till Brynäs och jag tar framförallt med mig två saker från matchen.

När ett lag mindre än ett dygn efter att ha förlorat stort visar upp den här typen av reaktion imponeras jag. Det här är ett lag som håller fokus på rätt saker. Det man kan påverka själv och som man gjorde det. Imponerad är ordet jag sökte. 

Det är möjligt att fjärdeplatsen blir svår att nå men i min bok är det här ett lag som borde vara högre upp i tabellen. I alla fall när dom spelar som mot MoDo.

Det andra som etsar sig fast är Shelby Brams insats. Som center gör hon inte bara det sedvanliga arbetet vi lärt oss uppskatta. Idag gör hon sina medspelare bättre och hon belönas med fem assistpoäng. Hon var i ett mer än homogent Brynäs den spelare som stack ut. Men det var bara början. 

Jag åkte till Övik för att få se en reaktion från ett lag som förlorat stort. Jag åker hem med ett svar som jag sent ska glömma. En laginsats som på det mentala stadiet är en tvåsiffrig seger. Jag är mycket nöjd, glad och längtar till nästa match.

Hoppas det bara var början. 

Tre saker efter MoDo – Brynäs

Shelby Bram. Att hon är bra visste vi redan. Mot MoDo var hon mer än så. Shelby Bram was fantastic, magical and a player completely to my taste.

Reaktionen. Jag imponerades av lagets reaktion och jag hoppas att man konserverar sitt sätt att spela ishockey under resten av säsongen.

Det är inte domare som avgör matcher. Det är spelarna på isen. Den här gången var det Brynäs spelare som avgjorde matchen. Jag påstår verkligen inte att domarna är dåliga – för precis som matchspeakern sa i samband med en felaktig icingavblåsning så kan alla göra fel – men SDHL måste hitta en nivå på bedömningar som inte bara gäller i många matcher utan också i samma matcher. SDHL måste arbeta mer konsekvent tillsammans med klubbar, domare och ledare. Använd sommaren till det. Nästa säsong måste bli bättre.

Ungdomlig entusiasm skapar glädje

Brynäs besegrade Luleå med 6-2 och det var ett annat sorts Brynäs som gjorde det. Vem som ligger bakom justeringarna i sättet att spela är mindre viktigt. Det viktiga är att ändringarna blev verklighet. 

Vi kan ägna många timmar åt att konstatera att Luleå den här gången inte var ligans vassaste motstånd, men den analysen överlämnar jag med varm hand till Luleå. Jag tar istället tillfället i akt och njuter av en annorlunda seger.

I kommentarerna från matchen i torsdags menade jag att kronprinsarna har anlänt. Efter dagens match undrar jag vilka andra spelare som får flytta på sig när Nick Johnson och Daniel Paille är tillbaka? Juniorerna som tagits in i laget på grund av skador har inte bara täckt upp skadorna. Dom har spelat sig till en plats. 

Jesper Boqvist har varit så bra att om han inte erbjuds utrymme i laget efter landslagsuppehållet är det närmast att betrakta som tjänstefel. Simon Asklöf spelar ishockey så man blir glad varje gång han är på isen och Linus Ölund gör mer nytta än vad jag förväntade mig, krävde och hoppades på.

Jo. Jag vet. Det spelas en annan ishockey längre fram. En ishockey som kräver mer av spelarna än vad Luleå krävde av dom idag. Men. Ge dom chansen. 

Det mest intressanta från matchen var ändå hur laget spelade. Man spelade ishockey. Man tacklade, man lirade och man spelade ishockey. Det var ett tag sedan vi fick se ett Brynäs som inte bara åkte ishockey.

Jag blev glad. Jag ville spela om gamla matcher, jag ville le större än vad Johan Alcén gjorde efter sitt mål och jag ville att landslagsturneringen skulle ställas in och att vi istället skulle spela 52 omgångar till. 

Ja. Jag är glad. Är jag inte glad efter den här insatsen från främst ungdomarna kanske jag aldrig blir glad igen.

Den ungdomliga entusiasmen smittade av sig. Plötsligt började fler formationer att lira ishockey, tackla ishockey, spela ishockey. Kanske ville dom andra visa att dom också kunde. Inte mig emot. Tvärtom.

Brynäs vinner till slut enkelt, klart och helt rättvist.

Man blir glad när Brynäs vinner, men man blir lycklig när Brynäs spelar den här typen av ishockey.

Tänk vad lite ungdomlig entusiasm kan göra.

Tre saker efter Brynäs – Luleå

Juniorer som inte ber om ursäkt. Nu finns det nog några i a-laget som känner kylan längst bort på bänken komma.

Förmåga att bryta mönster. Ett vägvinnande, underhållande och glädjande sätt att spela ishockey.

Nu laddar vi om. Landslagsuppehål, men före det åker jag till Övik för att följa damerna. Vilka ska med?

 

Kronprinsarna är här

En övertidsseger mot Luleå på bortaplan som var viktig för många blev till en erfarenhet som jag tror vi kan lära oss mycket av. Bakom segern låg ett trendbrott och ett helt gäng unga spelare som hade vett nog att inte sitta ned i båten. 

Det var ingen stor match. Tvärtom. Spelmässigt fanns det mycket att önska. Brynäs förmåga att spela powerplay slutade med mål bakåt. Passningarna satt under stundom så illa att misstanken om gipsade handleder gjorde sig påmind. Försvarsspelet har firat större triumfer än vad det gjorde mot Luleå den här gången.

Då jag under veckan lärt mig att inte vara resultatorienterad valde jag istället att fokusera på annat. Det var mycket roligare än att räkna mål.

Att Jesper Jensen, Oskar Lindblom och Kevin Clark är den offensiva trio som ska leda laget har vi nu lärt oss. I mina ögon levererar dom i varje match. Det syns att kompetens, självförtroende och självkänsla har hittat en härlig förening i dessa tre spelare. Man producerar inte varje match, men det är dom som leder laget. Så var det också ikväll, men en sak är säker.

Kronprinsarna presenterade sig och som dom gjorde det. 

Samuel Asklöf, Linus Ölund och Jesper Boqvist. Det var så oerhört uppfriskande att se tre spelare handleda sig själva, visa mod, lyfta sina lagkamrater. Glädjen över att få se dom spela ishockey som om morgondagen aldrig skulle komma var så inbjudande att jag tog små mentala hoppsasteg varje gång dom kom in på isen.

Det var inte bara ungdomlig entusiasm vi fick se. Det var tre hockeyspelare som trots sin unga ålder – eller kanske tack vare – gjorde det svåra enkelt. Asklöfs framspelning till Ölunds mål, Boqvist blick och känsla vid hans framspelning till Oskar Lindbloms kvittering var två ögonblick som visade att framtiden äntligen trängt in i Brynäs spelarbås.

Under den tredje perioden gick det inte att slita blicken från formationen när dom var på isen. För första gången på senare år fick ungdomar möjligheten att bänka äldre lagkamrater. Inte för att spelas in i laget utan för att dom var klassen bättre.

Ja. Jag vet. Luleå är just nu inte seriens bästa lag. Deras sargade självförtroende gjorde vändningen möjlig för Brynäs. Mot ett annat lag hade det nog inte gått, men vem bryr sig. Inte jag. Ölund, Asklöf och Boqvist spelade bra, nyttjade möjligheterna och visade att det är möjligt att få ordentligt med speltid i a-laget trots att man är ung. Det känns oerhört bra. 

Ja. Jag vet. Det var ingen stor match, men när man får se unga spelare som tar eget ansvar, som tar möjligheten och som visar glädje över att få spela i SHL blir jag förhoppningsfull. Dom skapade inga glidande svar på varför dom skulle spela, dom gömde sig inte när utmaningen blev stor och dom valde att själva påverka situationen. Ungdomarna visade att ambition, vilja och lust alltid – alltid – är vår sports grundfundament.

Bakom segern låg ett trendbrott och ett helt gäng unga spelare som hade vett nog att inte sitta ned i båten utan istället stod upp, som kastade flytvästarna och visade att båten är sjösäker. 

Det kommer jag aldrig att glömma.

Tre saker efter Luleå – Brynäs

Bill Sweatt. Det är ovanligt att göra tre mål i en match utan att få vinna den. Sorry Bill. Maybe next time.

Stölden. Ska vi vara ärliga kändes Luleå bättre under långa stunder. Kändes bra att en handfull unga brynäsare inte kände så.

Jesper Jensen. Tacklingen hade kunnat sluta illa. Jag är mycket glad över att han inte blev skadad. Juniorerna till trots är det Jensens lina som bär laget på lördag.

 

 

Sobrilhockey

Brynäs – Skellefteå var sobrilhockey när det spelas till fulländning. Läkemedelsföretagen var dom enda som jublade. Dom och dom som tycker om Skellefteå AIK.

Den sista perioden var en uppvisning i uppgivenhet från hemmalaget. Det var tjugo minuter instruktionsfilm i hur ett hemmalag ska uppträda för att förlora en match, sin identitet och sin vilja. Lagets stillsamma kroppsspråk talade med en sådan ton att det fortfarande tjuter i mina öron.

Jag vet inte om det är den aktuella känslan som gör intrycken så starka. Under dom decennier jag följt ishockey i allmänhet och Brynäs i synnerhet stod den tredje perioden ut som ett exempel. Inte på det man vill se. Tvärtom var den tredje perioden en tjugo minuter lång plåga, ett upplevt svek mot den uppgörelse som finns mellan ett lag och dess supportrar. 

Om jag var besviken när slutsignalen gick? Ja, det kan man säga.

Jag var besviken över brist på initiativ, kreativitet, ambition. Jag var frustrerad över den bekväma upplevelsen Skellefteå hade framför Rautio. Jag var bekymrad över avsaknaden av frustration, kamp och blickar som berättade något om känslorna inom spelarna. 

Men. För det finns alltid ett men. 

Brynäs insats mot Skellefteå är inte representativ för det här laget. Man kan bättre. Mycket bättre. 

Brynäs är ett lag som kännetecknats av helt andra saker än det vi fick se mot Skellefteå. Jag är därför övertygad om att det kommer att ske en förändring under den närmaste tiden. Allt annat vore ett misslyckande för det lag som gjort sig omtalad för höga krav, lojalitet och vilja att vinna.

Även om intrycken från kvällen är starka ska reaktionerna ses mot bakgrund av kontrasterna i det Brynäs vi lärt känna. Den våldsamma euforin när allt går som det ska är lika stark som dess motsats efter matcher som denna. 

Det är i kontrasterna förklaringen till varför vår sport har så många följare, det är anledningen till varför intäkter kan öka, tv-abonnemang kan säljas och till varför sponsorer är villiga att betala sjusiffriga belopp för att få finnas i sammanhang där ishockey spelas.

Ytterst är det intresset för sporten som är förutsättningen för sportens intäkter och utgifter. När kontrasten mellan förhoppning och verklighet så hårt slår till är det inte så märkligt att reaktionerna blir starka. Ibland kanske för starka. 

I medgång finns vi där som ett vi. Vi ska givetvis göra likadant i motgång. Jag står bakom det här laget. Varför? Därför att vi är Brynäs och vi vinner och förlorar tillsammans.

Jag hoppas att laget gör som jag. Gnuggar in förlusten, surar ihop, kämpar sig igenom smärtorna för att sedan lyfta blicken beslutsam om att det som skedde mot Skellefteå aldrig ska upplevas igen. 

Vi ville se en match som skapade positiva känslor. Det blev istället en ishockeymatch präglad av Sobril.

Tre saker efter Brynäs – Skellefteå

Jesper Jensen. Passningen till Kevin Clarks mål var vacker, estetisk och skapade hopp.

Kevin Clark. Såg han inte lite piggare ut? Tycker nog det. En viktig förutsättning för att det ska vända.

Oskar Lindblom. Alltid skicklig, alltid en hög lägstanivå, alltid en spelare för fler att följa.

Thomas Berglund vänder hemåt

Var sak har sin tid och nu är Thomas Berglunds tid i Brynäs över. Berglund stannar kontraktstiden ut för att sedan vända åter till Norrbotten. 

Berglunds ledarskap är präglat av engagemang, känsloyttringar och med ett tydligt språk hämtat från gatan. När han nu lämnar har han skrivit ett kapitel i klubbens historia.

Thomas Berglund blev Stefan Bengtzéns lösning och nu får han leta efter en ny. Det är troligt att nästa lösning kommer att leda oss fram till en tränare som är beredd att ta klubben ett steg framåt i klubbens ambitioner. 

Berglund var en oprövad huvudtränare innan han kom till Brynäs och han lämnar med erfarenheter viktiga för både klubb och honom själv.

I mina ögon har Berglund utvecklats under sin tid i Gävle. Från att ha varit en energisk studsboll med känslor och åsikter på utsidan ser han ut att vara mer eftertänksam nu än vad fallet var när han kom till klubben. 

En erfarenhet jag också tror klubben tar med sig. Eftertanke och energi är två viktiga – kanske avgörande – ingredienser i ett modernt ledarskap.

När nu Berglund valt att vända hemåt på grund av familjeskäl får jag stor respekt för honom. Att inte låta egna ambitioner gå före familjen är viktigt och visar på gott omdöme. 

Thomas Berglund har skrivit ett kapitel i Brynäs historia. Det ska bli intressant att se hur det kapitlets sista rader kommer att formuleras.

En kapten utöver det vanliga

Brynäs möter Sundsvall i SDHL. En viktig match för Brynäs i kampen om fjärdeplatsen i tabellen, men det här inlägget kommer inte att fokusera på det. Det finns en särskild anledning till varför. 

Brynäs ska möta ett Sundsvall som visserligen ligger en bit efter i tabellen, men som är ett lag som utvecklats mycket under säsongen och därför är det i mina ögon en ganska svår match som väntar. Men det här inlägget kommer inte heller att fokusera på matchen och det finns en särskild anledning till varför.

Inlägget kommer istället att fokusera på en spelare och en ledare inom Brynäs som förtjänar uppmärksamhet. Ni vet alldeles säkert vem hon är, vad hon står för och då vet ni också att hon med bestämdhet skulle säga att matchen mot Sundsvall är det viktigaste som finns. Att den ska vinnas. 

Ni känner henne som Angelica Östlund. Brynäs lagkapten. Ni har sett henne på matchprogram, i korridoren runt arenan och ni har sett henne spela många matcher i klubben. Så många att det nu är dags att fira ett aktningsvärt jubileum. 400 matcher i brynäströjan är stort. Det krävs många säsonger och det är inte särskilt många som gjort så många matcher i vår klubbs historia.

Angelica Östlund är för mig en spelare som vet vad som gäller, förväntar sig att andra känner likadant och som varje kväll, varje match, varje byte, varje träning försöker plocka fram sitt bästa jag. Angelica visar vägen genom att leda genom sig själv. Det är en egenskap jag har mer än stor respekt för. 

Har man spelat 400 matcher i klubben och gjort det i damlaget krävs det också något mer. Jag ställer mig frågan om vad hon avstått för att få representera klubben under så lång tid? Medan andra har valt att prioritera vänner och familj har Angelica suttit på någon buss med medhavd matlåda för att representera klubben. Medan andra övervägt karriärsmöjligheter har Angelica övervägt hur hon ska kunna klämma in en elitsatsning med möjligheten att försörja sig. Hon är inte ensam. Tvärtom är det vardagen för många elitsatsande hockeyspelande, kvinnor.

Däremot kanske det sätter Angelicas 400 matcher i klubben i ett annat sken än vad 400 matcher i klubben annars gör. 

Ni vet att jag fallit pladask för Brynäs damer och kanske är det därför det känns så stort att med insikten i damishockeyns vardag få hylla en spelare som valt hockeyn före andra möjligheter väl medveten om att det inte kommer att ge henne en ekonomisk framtid som påminner om dom möjligheter till andra utövare har inom samma sport.

Jag ställer mig upp för en klubbikon, för en spelare som gjort något extra för klubben och som för mig representerar Brynäs IF när Brynäs IF är som bäst. 

Jo. Jag vet.

Angelica blir nog mest besvärad om hon skulle läsa det här. Hon har ju fullt upp med att förbereda sig för ytterligare en match i vår tröja, en viktig match, en match där hon ska leda genom exempel och där hon i varje byte ska söka sitt bästa jag. För det är sådan hon är. 

För tretton år sedan gjorde Angelica Östlund debut mot Hanviken borta. Mot Sundsvall hemma gör hon sin fyrahundrade match i Brynäs.

Jag ställer mig upp för att visa min respekt. Jag sätter mig nog aldrig ned igen. 

Foto: Dennis Vejdegren