Inför Brynäs – Luleå

Brynäs ska möta Luleå och det är två lag som två tredjedelar in på säsongen inte befinner sig riktigt på den plats i tabellen man tänkt sig. Det finns dock en stor skillnad. När Luleå tittar uppåt mot sjätteplatsen sneglar och hoppas Brynäs på detsamma.

 

Det skiljer bara åtta poäng mellan lagen. Det handlar om tre segrar, men tre segrar fler på sjutton matcher är många segrar. Då skulle fem poäng på sexton matcher kännas betydligt enklare.

 

Brynäs har sett bättre ut dom senaste matcherna – trots förlusten mot Örebro senast. Med dom tre JVM-spelarna tillbaka i laget skapas nya möjligheter att göra förändringar i formationerna. Det ska bli spännande att se hur Tommy Jonsson och dom andra i ledarstaben formerar och coachar laget mot Luleå.

 

Luleå är ett hårt arbetande lag och matchen kommer därför att handla mer om kamp än någonting annat. Jag vill påstå att det passar Brynäs bra. När poängen är viktigare än spelet är kampen ett bra sätt att hantera press. Mina förhoppningar inför match vilar i att Brynäs vinner matchen fem mot fem och spelar oavgjort i dom andra spelformerna.

 

Vågar man hoppas på seger? Om man inte hoppas och tror kan man aldrig vinna. Därför hoppas och tror jag att vi alla kan lämna Gavlerinken om inte glada så nöjda.

 

Tre saker inför matchen mot Luleå 

  • Nordqvist tillsammans med Brodecki och Lindblom? Kan det vara skillnaden?
  • Tomáš Slovák vs Peter Cehlárik? Jag tror vår Slovák håller koll på den andre.
  • Det delas inte ut några stilpoäng i den här matchen. Tröttast lag vinner matchen.

Inför HV71 – Brynäs

Annandagen betyder omstart i SHL och Brynäs inleder med en bortamatch mot HV71. Dom tidigare mötena mellan lagen den här säsongen kan inte ens den mest enögde brynäsaren beskriva som minnesvärda matcher. 0-5 på bortaplan och 4-7 på hemmais är resultat som talar det tydliga språket.

 

Jag hoppas att Brynäs kommer väl förberedda till Jönköping. Det förhoppningen har jag visserligen varje gång laget spelar match, men laget har inte råd med någon tafatt inledning i någon av perioderna. Personligen tror jag att det är just den här detaljen som laget arbetat mest med under serieuppehållet.

 

Greg Scotts, Anton Rödins och Bill Sweatts fina höstspel får gärna hålla i sig och kanske är det också direkt nödvändigt. Dom nya spelarna som kom till Brynäs i början på december har nu tränat med lagen under några veckor vilket gör det möjligt och rimligt att öka förväntningarna på deras prestationer. 

 

HV71 är ett skickligt lag som utmanar alla lag. Jag förväntar mig därför en ganska traditionell bortamatchbild. Brynäs får fokusera på ett lojalt försvarsspel och ett effektivt powerplay. I spelformen powerplay är Brynäs bäst i ligan just nu, men effektivitet är en färskvara. Vi får därför hoppas att effektiviteten finns kvar. 

 

Brynäs har en god chans att ta en poäng i Jönköping, men då krävs en koncentrerad insats under matchens alla delar. 

 

Tre saker före matchen mot HV71

  • Hoppas Niclas Andersén fått stenhårda tacklingar i paketen. 
  • Hoppas Bill Sweatt behållit farten. 
  • Hoppas Tommy Jonsson, Andreas Dackell, Ove Molin och dom andra klargjort att matchen börjar 18.30 och att den inte är slut före klockan 21.30. 

Längtar hem

Trots ett avstånd på 200 mil, ingen möjlighet att se matchen live och en personlig upplevelse jag vill ge min fulla uppmärksamhet går det inte att undkomma den glädje många supportrar känner timmarna efter en seger mot Leksand. Jag är själv inget undantag.

 

Plingen i telefon, inkorg och på sociala medier är många och dom flesta är glada medan andra är – låt oss säga – respektfulla. Några berättar att domaren avgjorde. Andra att målvakterna har haft bättre dagar. Daniel Brodin spelade visst fram till ett fantastiskt mål och inramningen var mer än trevlig.

 

Det var visst jämnt, spel mot ett mål, turmål, klassmål, dålig publik, bra publik, rejäla tag, fega tag. Det var tydligen en match där några spelare var kyligare än andra. Det var med andra ord en match mellan Brynäs och Leksand.

 

Jag tycker kanske inte synd om Joakim Lundström i Leksandsmålet, men jag tänker på honom. Han är en trevlig person jag unnar framgång. När nu hans skadeelände är över hoppas jag att han får möjligheten att skriva ett sista bra kontrakt och att han därigenom också får visa vilken högstanivå han har i sig.

 

Det är ingen hemlighet att jag – i likhet med många, många andra – har viss tilltro till Brynäs unge talang Oskar Lindblom.Han gjorde visst två mål mot Leksand. Redan i hemmapremiären mot Leksand tyckte jag han var en av planens mest intressanta spelare. När han presterar så bra mot just Leksand klappar i alla fall mitt klubbhjärta en aning extra.

 

Oskar Lindblom är i mina ögon en modern forward med en bredd i sina kompetenser jag sällan sett. Jag är övertygad om att han kan bli något utöver det vanliga. Jag gillar särskilt egenskapen att vara bra i viktiga matcher. Han är givetvis inte färdig och som vanligt är det mer upp till honom själv än någonting annat. Ska bli spännande att följa.

 

Nu längtar jag hem. Till en vardag, till vårt hem och till rutiner. En del av den vardagen handlar om Brynäs IF.

 

Jag längtar hem.  

 

Tre saker efter matchen mot Leksand

  • Klubbmärket skiner lite extra idag.
  • Klubbhjärtat slår lite fortare idag.
  • Oskar Lindblom. Ni förstår. Oskar Lindblom. Missa inte ett byte med honom.

 

 

Den här matchen hade jag redan sett

Brynäs förlorade. Igen. Förlusten var tydlig och som flera gånger tidigare under dom senaste veckorna över redan några sekunder in på den andra perioden.

 

Smärtan som uppstår när det egna favoritlaget är chanslöst mot det för dagen aktuella motståndet är en alldeles särskilda smärta. Den går inte att beskriva på något rättvisande sätt. Den som upplevt den vet hur det känns. Den som inte har gjort det kan aldrig förstå.

 

Innan nedsläpp hade några av oss förhoppningar om det lilla steget framåt. Innan den andra perioden var över konstaterade vi att vi redan sett den här matchen. Flera gånger. Mot Djurgården, mot HV71, mot Leksand och några matcher till.

 

Tränare, sportchefer och spelare tävlar i att toppa sina uttalanden om hur besvikna man är över lagets insats, hur heder är bortblåst, hur man skäms och hur uppträdandet är oacceptabelt. Jag tycker det visserligen är bra att man uttrycker sin frustration och skickar signaler till alla dom som undrar om vad man tycker om den egna insatsen – men ska jag vara helt ärlig – tycker jag det vore bättre om gruppen slöt sig samman, löste utmaningen och gjorde justeringar som fick effekt på isen.

 

Ni som känner mig vet att jag inte ser värdet i att förlöjliga och nedvärdera ett lags insats offentligt. Jag försöker skriva saker som jag kan säga ansikte mot ansikte till dom det handlar om.

 

Vad är då lösningen? Sparka spelare, tränare och andra i och kring laget? Tror jag inte. Om någon inte längre tror att dom kan prestera sitt maximum för laget och klubben ska dom givetvis berätta det. Då kan klubb och spelare i samråd hitta alternativa lösningar. Det är en sak, men att få till stånd en förändring endast genom att visa någon sorts handlingskraft genom att låta några eller någon gå tror jag inte är lösningen.

 

Svaret finns inom gruppen. I början av dagens match visade laget mod. Trots trycket utifrån, kraven inifrån och förhoppningen från någonstans mittemellan presterar Brynäs en klart godkänd inledning. När 2-0 kommer känns matchen ändå avgjord. Det fanns ingen övertygelse i spelet, inga spelare som själva kunde förändra matchbilden och inget taktiskt genidrag att ta till. Verktygslådan stod där tom. Alla verktyg var redan använda.

 

Jag vet att jag låter nedslagen, utan hopp och utan tilltro. Så är det inte. Ett lag som kan bättre än det vi sett dom senaste veckorna har det spelet fortfarande kvar i laget, men man verkar inte riktigt komma ihåg var man lagt det.

 

Nu väntar ett landslagsuppehåll. Ett uppehåll där tillfälle ges till ett kollektivt letande efter spelet. Ett uppehåll jag hoppas inte blir dagar av ord. Jag vill se handling. Jag vill inte höra något om besvikelse, skam eller heder. Jag vill veta hur ord som stolhet, hunger, engagemang och gemenskap ser ut i verkligheten och på isen.

 

Jag vill inte att jag sent på kvällen den 13 november efter att Brynäs besökt Karlstad ska tänka – den här matchen hade jag redan sett.

 

Tre saker efter matchen mot Växjö

  • Den tog slut.
  • Vilan är här.
  • Längtar till nästa nedsläpp.

 

 

 

 

Svaret är ryggradshockey

Brynäs – Leksand. Jag skriver några rader, suddar ut dom, börjar om. Dom är tänkta att handla om matchen.

 

Ena stunden handlar det om dom ungas odödlighet. Hur dom spelar sitt spel, skapar oreda och producerar framåt och missar en del bakåt. I nästa försök ställer jag mig frågor som handlar om hur laget försvarsspel kändes så tryggt och rejält och att det måste vara möjligt att återskapa.

 

Några ögonblick senare formulerar jag minnen från säsongens första möte med Leksand. Om hur stabbiga deras backar såg ut i slutminuterna av den första perioden, sista tio i den andra perioden och hela den tredje. Om hur rätt Brynäs gjorde som vred och vände på deras backar på ett sätt som fick dom att längta till sommarträningens start och stoppövningar. Att det fanns något bra i det sättet att spela mot just Leksand.

 

När endast det digitala skenet håller mig sällskap kommer ordkombinationer som handlar om hur kvällens motståndare har haft en turbulent höst, hur dom byter spelare som inte påminner om något annat och att det inte tjänar dom i längden, men kan ge effekt under några matcher.

 

Jag skriver några rader, suddar ut dom, börjar om.

 

Jag prövar vinkeln om klassiska matcher som förlorats, vunnits och skapat legendariska myter, sägner och berättelser hos klubbarna. Jag tänker på en Ove Molin som avgjorde en slutspelsserie i sudden death efter att ha varit bänkad av Tommy Sandlin. Molin var förresten genialiskt framspelad av Tommy Melkersson. Bara en sådan sak.

 

Det spelar ändå ingen roll. Alla infall, vinklar och formuleringar träffar ändå inte rätt. Kanske beror det på att matchen inte handlar om något av det jag försökt skriva. Den handlar om alltsammans. Det handlar om hur Brynäs förvaltar sina egna färdigheter, klubbens tidigare historia och om hur spelarna är beredda på att skriva sin egen framgångssaga.

 

I mitt huvud staplar jag klichéerna på varandra. Om hur jag vill att spelarna ska spela för klubbmärket på bröstet, för namnet på ryggen, för tillresta supportrar och för att drömmarna hos alla dom som befinner sig på sportbarer, framför datorer och tv-apparater och för alla dom som kan ta en förlust mot valfritt lag bara Brynäs vinner. Allt det vet spelarna redan, dom känner av det och dom vill inget annat än infria allas förhoppningar.

 

Jag har inga andra förhoppningar än den om att jag vill se Brynäs spelar en ryggradshockey där det enkla går före det svåra, där grunderna i vårt spel är lika naturliga som luften vi andas. En ryggradshockey som visar styrka, trygghet och tillit till varandra. Där varje spelare gör sitt yttersta för att göra lagkamraterna bättre än vad dom egentligen är.

 

Jag skriver några rader, suddar ut dom, börjar om.

 

Ryggradshockey? Jag vill se ryggradshockey.

 

Jag skriver några rader, suddar ut dom, börjar om.

 

Tre saker inför matchen mot Leksand

  • På isen är det nuet som avgör matchen, i båset är det nästa byte som gör det. Fullt fokus.
  • Matchen början 19.00 och slutar inte förrän någon kulla har sjungit. Vinn alla närkamper, tekningar och lös din uppgift. Då gör du dina lagkamrater bättre.
  • Vrid och vänd på deras backar. Dom är visserligen något kortare och mindre tunga än för någon månad sedan, men det kan fortfarande fungera.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Ingrid Bergman var inte brynäsare

Den världsberömda – men sedan många år avlidna – skådespelerskan Ingrid Bergman lär någon gång ha sagt något i stil med att hon inte kräver någonting, men att hon vill ha allt. Hon var förmodligen inte brynäsare, men på något sätt känner jag ändå samhörighet med henne även om jag snarare kräver allt, men vill ha något.

 

För en dryg vecka sedan hyllade jag – rättmätigt – ett Brynäs efter en mycket väl utförd prestation i Örnsköldsvik. En vecka senare sitter jag här och funderar över vad som därefter hände?

 

Det är möjligt att jag såg fel i matchen mot MoDo. Kanske ville jag se någonting som inte fanns? Därför såg jag om delar av den matchen med den senaste veckans intryck i närminnet. Nej. Brynäs var bra mot MoDo. Riktigt bra.

 

I tisdags förlorade man mot ett formstarkt Skellefteå, i torsdags mot ett bra Linköping och på lördagen mot ett inspirerat och högpresterande Hv71.

 

Det egna laget är aldrig bättre än vad motståndarna medger säger någon. Så är det. Givetvis. Men. Det egna laget är heller aldrig bättre än den egna prestationen.

 

Det finns några gemensamma nämnare för dom tre senaste matcherna. Laget presterar bitvis hygglig ishockey, men när man gör ett misstag följs det gärna upp av fler. Laget straffas hårt och flera gånger.

 

Mot Skellefteå blir stressen i det egna försvarsspelet tydlig när motståndarna gör sitt andra mål tidigt i den andra perioden. Det rinner inte iväg målmässigt, men spelmässigt är det stor skillnad mellan lagen.

 

Mot Linköping straffas också laget hårt när misstagen kommer. Brynäs tappar liksom fattningen och därmed det egna spelet.

 

Mot HV71 tycker jag ärligt att Brynäs gör en riktigt bra förstaperiod, men när HV71 kvitterar bara sekunder in på den andra perioden händer det igen. Det är som tryggheten i det egna spelet försvinner när laget gör dom enkla misstagen.

 

Många har försökt ge enskilda spelare lite extra skuld för deras insatser. Visst finns det spelare jag hoppas ska visa vägen på ett mer tydligt sätt än vad som är fallet just nu och visst finns det anledning att höja förväntningarna på enskilda spelare och ledare, men det är inte i kraven på varandra man hittar lösningarna. Det är i förväntningarna.

 

Krävs det några förändringar i laget? Efter några förlustmatcher höjs alltid rösterna för förändring. Ledare som inte gör sitt, spelare som sviker och förhoppningar om andra spelare till klubben är några exempel på diskussionsämnen.

 

Personligen menar jag att det är en tämligen meningslös diskussion för mig som utomstående att ägna mig åt. Om ledare eller spelare är missnöjda med varandra, om det slutar med vissa justeringar beror det alltid på mer – och annat – än bara lagets resultat under några enskilda matcher.

 

Jag föreslår inte att laget ska ha några gruppdynamiska övningar. Inga psykologer behöver kallas in. Inga skällande demontränare ska skaka liv i laget.

 

Däremot hoppas jag att man letar redan på tryggheten hos varandra. När den är tillbaka vågar Starkbaum gå ut och möta skytten, då avgör ett enskilt misstag på mittlinjen ingen match och då vågar varje spelare vara sitt bästa jag.

 

Jag förväntar mig att en grupp av högpresterande spelare och ledare löser den gemensamma utmaningen. Svaret finns inte utanför Brynäs omklädningsrum. Svaret finns i rummet, hos spelarna och hos ledarna.

 

Det har sagts många gånger förut och det tåls att sägas igen. Det är i motgång vi lär oss något, det är i motgången vi hittar lösningar och det är i motgångens hårda arbete vi använder våra karaktärer för att bygga framgång.

 

Jag vill se någon form av reaktion. På tisdag förväntar jag mig att det första delsvaret kommer.

 

Ingrid Bergman och jag har inte mycket gemensamt. Jag kanske inte kräver tillräckligt, men jag vill ha allt. 

En övertygande, stilfull och oerhört vacker seger

Brynäs slår MoDo på bortaplan och det var en seger som var mer än en seger. Det var ingen övertygande framgång, ingen stilfull trepoängare och det var inte heller en vacker seger. Ändå var det en seger som var övertygande, stilfull och oerhört vacker.

 

Segern mot MoDo var viktig. Den var viktig för att Brynäs inte spelade sitt bästa spel och istället vann den på grund av att man plockade fram andra egenskaper än skönspel, skridskoåkning och hög kunnighet i dom udda spelformerna. Man kämpade ned MoDo.

 

Under den första perioden fanns det inget som talade för poäng. Det nätta passningsspelet i egen zon skapade stress i ett supporterhjärta och möjligheter för motståndarna. MoDo nyttjar en powerplaymöjlighet och tar ledningen i matchen.

 

Efter den första perioden leder MoDo, men bara med 1-0. Skottstatisken – 14-5 till MoDo – berättade att skillnaderna var stora mellan lagens offensiva kvaliteter under matchens första 20 minuter.

 

Vad som sedan hände berättar något om årets Brynäs som är värt att påminna om. Trots att laget inte presterat något som ens kommer i närheten av maxprestation verkar det inte bekomma laget nämnvärt.

 

Brynäs kvitterar redan efter en minut av den andra perioden. Anton Rödin fångar upp ett modomisstag i Brynäs försvarszon. Han åker rakt fram i 50 meter, tittar till vänster och sätter pucken högt bakom målvakten.

 

Spelet jämnar ut sig. Brynäs äter sig in i matchen och spelet jämnas ut. Målet stärkte Brynäs. Den andra perioden blev jämn. Framförallt var det Brynäs som spelade upp sig.

 

Precis som i senaste hemmamatchen ökade Brynäs det egna tempot. Något som gör laget bättre. Just den lilla detaljen är intressant. Brynäs kunde den här gången förändra det egna matchtempot. Kan laget hitta ett högre lägstatempo kanske den lugnande medicinen kan stanna kvar i kartongen.

 

Minnesbilderna från den inledande perioden fanns kvar och när Bill Sweatt blir utvisad med tre minuter kvar av mittperioden kändes det naturligt att matchen skulle få se ytterligare ett mål. Målet kom, men det var Brynäs som gjorde målet.

 

I spelet med en man mindre på isen vinner Sebastian Enterfeldt en kampsituation i mittzon. Daniel Brodin plockar med sig pucken och driver den in i anfallszon. Efter vissa tekniska missöden på vägen väntar Brodin tryggt in en framstörtande Enterfeldt som ger Brynäs ledningen.

 

Målet kanske överraskade fler än mig, men även om Brynäs blev glad över ledningsmålet så kändes det mer som om den glädjen var förväntad snarare än överraskande.

 

Några menar att MoDo gör en dålig avslutning på matchen. Jag menar att Brynäs visade klass.

 

Man gjorde det svårt för MoDo, man jobbade hårt, höll sig från utvisningsbåset och lät klockan göra det svåra jobbet.

 

Allt såg bra ut. Lugnet fanns där, men när Jörgen Sundqvist visas ut med fyra minuter kvar kommer det en anstormning mot Starkbaum jag kommer att minnas. Inte för MoDos effektivitet utan för det försvarsspel Brynäs presterar. Visst fanns panikkänslor, visst hade MoDo sina chanser, men Brynäs höll ihop försvarsspelet på ett beundransvärt sätt.

 

När Bill Sweatt med sekunden kvar av matchen sätter Brynäs tredje mål var matchen sedan länge klar, men ibland ska man stryka under, sätta pricken över i:et och skriva ett utropstecken efter en segermatch.

 

Brynäs slår MoDo med 3-1. Det var ingen övertygande framgång, ingen stilfull trepoängare och det var inte heller en vacker seger. Ändå var det en seger som var övertygande, stilfull och oerhört vacker.

 

Det är en seger laget kommer att snacka med varandra om länge. Redan i bussen hem skrattar dom högt över segern, skrattar åt med vilken elegans Brodin löser puckkontrollen innan han passar Enterfeldt, skrattar med varandra.

 

När lag vinner jämna matcher där man inledningsvis varit i brygga skapas myter, legender och sägner om lagets odödlighet. Visst hade det kunnat sluta på ett helt annat sätt, men det spelar ingen roll i spelarbussen.

 

Därför var Brynäs seger mot MoDo en seger som var mer än en seger.

 

Tre saker efter matchen mot MoDo

  • Varför vill Brynäs skapa spelvändningar för motståndaren genom det chansartade spelet runt motståndarmålet?
  • Puckarna räddades av, studsades på och drog sig till Berhard Starkbaum. Ett resultat av en laginsats som även är resultatet av Starkbaums målvaktsspel.
  • Förra lördagen såg vi Kevin Fiala möta Brynäs. I MoDo fanns Willam Nylander med i laguppställningen. Bägge dessa spelare kommer att bli något alldeles extra den dag dom tar steget in i seniorishockeyn.

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Ishockey är ett gåfullt väsen

Ishockey är ett gåtfullt väsen. Den lever sitt eget liv. I vissa stunder tror man att man har knäckt koden, i andra förstår man inte gåtan. Matchen mot Örebro är ett bra exempel.

 

När Johan Tornberg i slutet av den första perioden applåderar sitt Örebro undrade jag varför? Vad var det han såg i den första perioden som var värt att applådera?

 

Jag förstod att han ville mana på sitt lag genom att uppmuntra det dom gjorde rätt. Han förstärkte, uppmuntrade och visade att ville vinna den här matchen. Det hedrar honom.

 

Den första perioden blev inte det svar jag hoppats på. Kanske hade jag hoppats för mycket. Kanske ville jag ha ett svar som den här kvällen var omöjligt att få. Brynäs nätta passningsspel firade inga triumfer, pucktempot var alltför lågt för att överraska och förhoppningen om ett tempofyllt svar dröjde.

 

Men så. I den andra perioden fick jag ett svar. Niclas Andersén täcker skott. Smärtan är tydlig. Han reser sig upp och spelar vidare. Det må vara en kliché, men det kändes som en signal till laget och början på den svårknäkta koden till mig. Han visade att smärta är övergående, att blåmärken försvinner.

 

Laget uppfattade signalen. Anfallen blev bättre, kampen tydligare och halvvägs in i den andra perioden gav Sebastian Enterfeldt Brynäs ledningen. Hårt arbete och en aning smärta belönades.

 

Några minuter senare gör Bill Sweatt ett Bill Sweatt mål. Han erbjuds möjligheten att höghastighetstävla i skridskoåkning. En tävling som hade blivit jämnar om det varit Örebros Martin Johansson han hade mött. Det var det inte.  Han kom fri, lurade ned Hudacek och gav Brynäs en ledning med 2-0.

 

Johan Tornberg började vandra bakom sina spelare. Hans kroppspråk visade mer frustration än uppmuntran.

 

Brynäs började träffa rätt i passningar, klubborna passningarna fastnade på var plötsligt mindre. Handlade det bara om att laget blev resolutare? Jag tror faktiskt det. Ibland behövs det inte mycket mer.

 

När Anton Rödin tryckte in Brynäs tredje mål och när Jens Lööke vispade in kvällens fjärde mål hade Tornbergs axlar sänkts, händerna var i byxfickorna och en stillsamhet rådde kring honom. Tornberg hade inte svaret på gåtan, ingen kod, ingen lösning.

 

Den tredje perioden spelades av. Brynäs såg nöjda ut. Örebro mer uppgivna ut. Örebro reducerar visserligen, men någon fara för Brynässegern var det aldrig.

 

Johan Tornberg lutade sig mot planket bakom spelaren. Såg besviken ut. Jag förstår honom.

 

Ishockey är ett gåtfullt väsen. Det är jag tacksam för.

 

Tre saker efter matchen

  • Den dag Greg Scott och Jacob Blomqvist hittar målkänslan kan vi som följer Brynäs få riktigt roligt.
  • Niclas Anderséns smärttröskel när han täckte skottet i den andra perioden älskar jag, men jag vill aldrig uppleva den.
  • Jag kommer aldrig att knäcka koden. Det är okej. Då kan jag fortsätta njuta av sporten.

Dåliga dagar avgör inte matcher som inte spelats

Efter en omtumlande helg med två matcher som visade så olika ansikten att man nästan kunde tro att det var mer än färgen på tröjorna som skiljde dagarna åt är det dags för ny match.

 

Örebro gästar Gavlerinken ikväll och jag – som så många andra – kommer att vara på plats för att närmare följa lagets svar och reaktion på helgens upplevelser.

 

Min inställning är självklar. Vi lär av erfarenheter och vi blir bättre genom att bygga laget på egna styrkor. Med andra ord; fredagens styrkedemonstration innehöll många styrkor och några erfarenheter medan lördagens insats innehöll många erfarenheter och några styrkor.

 

Lag som glömmer bort sina styrkor efter en mindre god insats kan aldrig bli ett stabilt lag, men ett lag som förlorar sin ödmjukhet är alltid ett förlorande.

 

Jag ska ärligt erkänna att lördagens prestation mot HV71 skapade känslor hos mig. Känslor jag sällan känner. Frustration, irritation och en aning oro. Med några dagars perspektiv inser jag att det bara är känslor. Det säger inget om prestationer.

 

Du och jag har dåliga dagar på jobbet. På många arbetsplatser är det tillåtet. Skillnaden mellan oss och spelarna i Brynäs är att deras prestation bedöms i ögonblicket, kommenteras av många och är offentlig. Det är viktiga skillnader. Till och med så viktiga att det kanske inte går att jämföras.

 

Lördagens prestation kan ingen längre påverka. Kvällens match mot Örebro väntar och där ska kunskap och prestation återigen mätas mot andras.

 

Örebro är ett bra lag. Dom har under inledningen av säsongen visat prov på ett spel som jag inte trodde riktigt dom klarade av.

 

Jag åker till Gavlerinken i övertygelse om att Brynäs kommer att sälja sig oerhört dyrt. Dom kommer att tro på sin idé, dom kommer att plocka fram positiva minnesbilder och dom kommer att ge oss svaret.

 

För hur det än är; dåliga dagar avgör inte matcher som inte spelats.

 

Tre saker inför matchen mot Örebro

  • Ingen Jesper Ollas på isen. Tråkigt. Hoppas det här inte blir en säsong där det vila är mer av ett undantag än en regel.
  • Det hade varit intressant att få se Joel Gistedt stå i målet ikväll. Han är värd en möjlighet att få spela bakom det försvarsspel Brynäs klarar av när man är som bäst.
  • Tränartrion har arbetat stenhårt sedan i lördags. Ska bli intressant att se om budskapet nått fram och vad svaret från laget blir.

 

Brynäsare för unicef. Skicka KÄMPA 2813 till 72 900 så skänker du 50 kr