Brynäs är inte chanslösa

Det blev Luleå/MSSK som Brynäs ska möta i kvartsfinalen av SM-slutspelet. En omöjlig uppgift säger några. En inspirerande säger jag. Under seriespelet har Brynäs gjort några riktigt bra matcher mot sina kvartsfinalmotståndare, men ändå inte tagit någon poäng. Betyder det då att man är chanslösa? Inte alls. Det handlar om ishockey och då är allt möjligt.

Jag vet. Det är många saker som ska gå Brynäs väg för att det ska bli semifinalspel, men det finns några detaljer jag menar ger Brynäs vissa möjligheter.

12697372_10153534013478370_1018007590863797740_o

För det första. Nu börjar cupspelet. Det är någonting helt annat än seriespel. Spelartyper som inte brukar vara framträdande kan plötsligt bli bärare av en idé, ett lag, en framgång. Anna Borgqvist, Lina Bäcklin, Josefine Holmgren, Angelica Östlund är bara några exempel på spelare som blir ett snäpp bättre när slutspelet börjar. Andréa Cordoba är ytterligare en spelare jag tror kommer att märkas. Det är sannerligen en spelare som sätter klubbmärket på bröstet före namnet på ryggen.  

12658029_10153534010773370_2529793134831644419_o

För det andra. Sara Grahn. Jag vill påstå att hon är någonting alldeles särskilt. En attraktion för svensk ishockey. Den här säsongen har hon stått för Brynäs J20 och för Oppalas herrlag, men det är inte det som gör henne till något utöver det vanliga. Sara Grahn är en skicklig målvakt, en mycket skicklig målvakt. Det är hennes styrka. När Sara står på huvudet kan hon vinna matcher åt Brynäs. Själv.

12695063_10153534011798370_6912923385792349181_o

För det tredje. Brynäs har ett bra lag som i sina bästa stunder hänger dom bästa i hasorna, men tyvärr är laget ibland för ojämna. Ibland under en och samma match. Får Brynäs ordning på sitt egna spel ger man sig själv bättre chans att vinna. 

12694563_10153534014733370_3931534896833129065_oFör det fjärde. Lagandan. Den glädje och respekt det här laget visar varandra och sin omgivning kan mycket väl vara något som kan fälla avgörandet nu när säsongen ska avgöras. Jag har sällan – eller aldrig – stött på ett lag på den här nivån som så tydligt sätter sin egen prestation i ett gemensamt sammanhang. Det här är ett lag. Inte en grupp av enskilda individer. Sådant brukar ha betydelse på prestationen. Särskilt i ett slutspel

12615220_10153534012668370_4999817658858866943_o10271432_10153534012568370_2282428008268747105_o

För det femte. Coacherna. Redan nämnda Madeleine Östling har genom sina förbundsuppdrag den här säsongen – och många kommande utgår jag från – vunnit två stora internationella medaljer. Jag törs säga att den match hon inte vill vinna kommer inte att spelas.

Men Madeleine Östling är inte ensam i båset. Nanna Janssons stora kompetenser och framgångar som spelare är viktiga när det nu kommer till avgörande matcher. Hennes lugna sätt i båset är ett talande ledarskap som är mer än intressant att studera.

Men. För det finns alltid ett men.

Brynäs ska möta en mycket skicklig motståndare. Ett Luleå/MSSK som har kvaliteter, liknande ambitioner och som kommer att göra allt som står i sin makt för att göra verklighet av just dessa.

Oavsett hur den här slutspelsserien slutar har Brynäs damer något mycket intressant på gång. Skickliga ledare, intressanta spelare och en hög ambition. Man är onekligen något på spåret.

Oavsett hur det slutar kommer jag alltid att ha den största respekt för den här årgången av Brynäs damer. Det är ett lag som fått mig att hitta något nytt, något bättre och något som fått mig att repa mod när tvivlet om svensk ishockeys framtid varit som starkast. Det kan ingen slutspelsserie i världen ta ifrån mig.

Oavsett resultat.

Tack till Dennis Vejdegren för lån av bilder.

Var det Brynäsandan vi fann?

Inom svensk idrott talar vi ofta om vinnarkulturer, traditioner och dynastier. Ibland pratar vi om legender, till och med myter. I vårt fall ligger den där i bland som något verkligt, något ouppnåeligt, något drömlikt. Vi talar om Brynäsandan. Vid andra tillfällen ligger den över oss som en våt filt, den tränger sig in in samtalen medan den andra gånger har hjälpt oss till såväl överraskande titlar som genom svåra motgångar. 

Jag har hört många tala om den, hänvisa till den och längta efter den, men jag har aldrig riktigt fått fatt på den.

Men. För det finns alltid ett men. 

Jag tror jag har fått se en glimt av den. Kanske har jag mött hjärtat av det vi kallar Brynäsandan? Jag tror det. Det var materialförvaltaren för damlaget, Lars-Ove Nylund, som synliggjorde den för mig när han berättade om varför han la ned så många timmar på damlaget.

12615220_10153534012668370_4999817658858866943_o

Egentligen började med att jag under hösten försökte närma mig Madeleine Östling, Brynäs damers huvudtränare. Jag hade på distans följt hennes utveckling som ledare och imponerats. Jag hade sett henne på herrlagets matcher och jag vågade till slut fråga henne om vi kunde se en match tillsammans. Jag hade tänkt att det skulle bli ett bra tillfälle för mig att lära mer om spelet och samtidigt lära känna henne lite bättre. Det blev ett möte jag inte kommer att glömma. Om ni inte läst mina intryck från det mötet får ni gärna göra det här.

Jag tyckte att hon förutom sina hockeykunskaper signalerade något mer och kanske något som inte kan köpas utan något som är. Hennes passion och kunskap gjorde mig än mer intresserad av vad som händer inom damlaget. Jag föreslog att jag skulle träffa henne och laget nästa gång de skulle spela i Sundsvall. Jag vet inte vad hon tänkte, men hon sa att hon tyckte det var en bra idé.

När vi sågs den där torsdagskvällen var min avsikt att skriva något om matchen och kanske något mer om hur det var att möta damlaget i samband med match. Det gjorde jag, men jag var inte riktigt beredd på att möta det där andra. Det där som vi alla söker i vår sport. När jag och fotografen Dennis Vejdegren var på väg hem sammanfattade han våra intryck genom att säga att ”det är det här som är klubben, det är det här som är Brynäs.”

Tiden har gått och jag kan bara konstatera att han och Lars-Ove Nylund hade rätt. Brynäs damer är Brynäsandan.

Vi fick under några timmar möta äktheten, passionen, lusten, kraften, kraven, förväntningarna, glädjen och gemenskapen inom idrotten.

10271432_10153534012568370_2282428008268747105_o

Vi fick möta ledare som Madeleine Östling och Nanna Jansson som visade oss stor respekt, besatt en hög integritet och visade prov på värdskap, öppenhet, tydlighet och som bägge andades en professionalism många söker.

Vi fick möta spelare som spelade spelet som om det inte fanns en morgondag. Spelare som över- och underordnade sig varandra, som stred och slet för varandra och som visade klubbmärket respekt och som genom sitt sätt att uppträda på och utanför isen sydde in några extra trådar i vår klubbsköld.

Vi fick möta busschauffören som berättade om hur roligt det var att köra laget, vi mötte föräldrar som var stolta över sina barn, vi mötte materialförvaltaren som gärna la ned många timmar på ett lag som visar honom uppskattning för allt han gör

12697372_10153534013478370_1018007590863797740_o

Jag ville inte lämna damlaget den där kvällen. Jag ville vara kvar i känslan. Jag ville tacka dom, men jag visste inte hur. Jag ville berätta, skaka om dom, få dom att förstå vad den där kvällen betydde för mig. Jag hoppas dom nu förstår.

Det är bara en sak jag vet. Det var inget tillfälligt besök hos damlaget jag gjorde. Det vara bara början på något mer. För trots allt var det där och då jag förstod vad Brynäsandan är, vad klubben består av och vad Brynäs IF betyder för mig och många andra.

Stort tack till Nanna, Madde och alla dom andra i Brynäs damlag. Ni gjorde mitt hockeyliv lite bättre, lite större och lite mer helt. Kanske är det trots allt det som är Brynäsandan? 

Foto: Dennis Vejdegren

 

 

 

 

En tålamodets seger

Brynäs slog Sundsvall med 2-0 och även om segern satt hårt inne var det en självklar seger och även om segern var det viktiga var det något helt annat som för alltid kommer att vara matchens stora behållning. Mer om det senare.

Brynäs dominerade från första stund. Matchplanen gick ut på att vara det lag som bestämde på isen. Man skulle åka mer och fortare än sina motståndare, man skulle skjuta hårdare, mer och oftare än sina motståndare och som man gjorde det. Brynäs sköt 25 skott – tjugofem – under den första perioden. Man dominerade i allt utom när det gällde att göra mål.

– Vi pratade i pausen om att vi skapat massor av lägen och att det enda som saknades och att det var det där sista som skulle leda till mål,  berättade Brynäs tränare Madeleine Östling efter matchen.

Om Brynäs fick sitt tålamod prövat i den första perioden var den andra perioden mer spelmässigt jämn. En av anledningarna till det var att Brynäs fick spela boxplay vid några tillfällen vilket gav Sundsvall möjligheten att också anfalla.

– Vi sa till varandra att vi inte skulle ändra på något. Vi skapade många lägen. Det var bara målen som inte kom, sa Brynäs lagkapten Angelica Österlund efter matchen. Det syntes också. Brynäs hittade tillbaka till sin spelplan i den tredje perioden och avgörandet skulle också komma.

Brynäs vinner den sista perioden och det är inget konstigt med det. Först ut är Linnea Odbratt som ger Brynäs ledningen. Odbratt som under matchen visade konsekvens och lojalitet med sina lagkamrater belönades med ett mål. Kanske inte viktigt för henne personligen, men avgörande för Brynäs.

När väl det efterlängtade målet hade kommit var det som om Brynäs slappnade av något i spelet. Inte så att man blev mindre noggranna, men avslappnat på det där sättet som gör att man spelar ut sitt spel på ett bättre sätt.

Mitt i slutperioden drabbades Brynäs av en utvisning och vi var nog några som trodde att det skulle bli en bra kvitteringsmöjlighet för Sundsvall. Det var det också, men istället var det Angelica Östlund som visade kyla när hon gjorde det avgörande 2-0 målet i matchen.

I Brynäs syntes och märktes dom etablerade spelarna som redan nämnda Östlund och naturligtvis Anna Borgqvist, men den här kvällen var det en annan spelare som jag personligen fastnade för. Hon heter Andrea Cordoba.

Cordoba tillför energi, fart, entusiasm och är som gjord för att spela den ishockey som ingår i Brynäs spelplan. Jag blev glad över att se hur hon varje gång hon är på isen gör sitt yttersta. Hon tacklar, hon visar att hon vill och hon försöker vara konstruktiv i sitt spel. Jag tyckte mycket om hennes sätt att spela ishockey. Efter matchen sammanfattar hon matchen bäst av alla samtidigt som hon blickar framåt.

Det gick trögt att få in pucken, men det är viktigt att ha tålamod. Det här var en sådan match. Vi skulle ha de här tre poängen och vi ska ha tre poäng imorgon när vi möter Sundsvall igen. Kanske är det precis den attityden som jag lärde mig tycka om hos Cordoba.

Brynäs ska möta Sundsvall i Gavlerinken redan på fredag och om vi ska ta Madeleine Östling på allvar – och det ska vi alltid göra – så kommer vi då att få se ett Brynäs som har stor respekt för Sundsvall, ett Brynäs som inte tar saker för givet, ett Brynäs som vet att inte går av sig själv och som inte kommer att bli frustrerade om matchbilden ser likadan ut som den idag.

Även om segern var det viktiga var det något helt annat som för alltid kommer att vara matchens stora behållning. Mötet med Brynäs damer gjorde stort intryck på mig. Jag hittade tillbaka, jag kom hem.

Alla uppträdde med sådan värme, sådan respekt för varandra och med sådan fokus på sin uppgift att det blev tydligt för mig att det är så här det ska vara. Eller som kvällens fotograf och min ständiga reskamrat – Dennis Vejdegren – formulerade det i bilen på vägen hem.

Det är det här som är klubben, det är det här som är Brynäs.

Tre saker efter Brynäs – Sundsvall

Tålamodet. Det tålamod Brynäs visade sviktade inte. Det gav laget segern.

Andrea Cordoba. Jag fick en ny favorit. Hon spelar med ett hjärta som många spelare önskar att dom hade.

Sara Grahn. Att hålla nollan i en för henne svårspelad match kräver talang och kunnande. Det visade hon. Igen.

Brynäs har redan vunnit mitt hjärta

Brynäs åker norrut för att möta Sundsvall i Riksserien. Det blir två lag med lite olika förutsättningar inför matchen. Ett Sundsvall som är väl förankrade i botten och som ställt in sig för att kvala sig kvar i Riksserien medan Brynäs letar sitt bästa spel för att ta sig an ett kommande slutspel. 

Brynäs vann en karaktärsseger senast mot HV71 på bortaplan. Brynäs låg under med uddamålet men under matchens sista sju minuter vände man det till seger.

Sundsvall har däremot förlorat sina två sista matcher stort. Riktigt stort. Inte så konstigt då Sundsvall mötte två lag som ligger mycket längre upp i tabellen.

Borde det då inte bli en enkel seger för Brynäs? Man kan kanske tycka det, men Brynäs har inte haft det helt enkelt mot Sundsvall. Men det var innan Brynäs hittad sitt spel på allvar och jag ger Brynäs goda möjligheter till poäng.

Särskilt med tanke på att flera spelare nu visar en allt bättre form. Josefin Holmgren var inblandad i bägge målen senast mot HV71 och enligt rapporterna från klubben ska vi också bevaka Felicia Meyer extra noga.

Landslagsmålvakten Sara Grahn och landslagskollegorna Lina Bäcklin och Anna Borgqvist tillhör mina personliga favoriter och det är mycket som talar för att just dom tre återigen kan fälla avgörandet. Om ni inte sett Anna Borgqvist spela ishockey är ni att gratulera. Jag önskar också att jag fick upptäcka henne igen.

Brynäs vill bestämma hur det ska se ut på isen och lyckas man komma ut till match med beslutsamhet och ta tag i matchen kan den mycket väl sluta med att Brynäs vinner. Genom hög fart och högt tempo har man ambitionen att dominera matchen såväl i spelet med puck som i spelet utan. 

Brynäs damer vill alltid spela spelet med det största av hjärtan. Mitt hjärta har dom redan vunnit. Nu hoppas vi att det räcker till seger mot Sundsvall.

Tre saker inför Brynäs – Sundsvall

Tempot. Brynäs ska bestämma tempot i matchen. Då krävs det att alla gör det som krävs. I varje byte.

Hjärtat. Av det jag sett av Brynäs damer den här säsongen är det inget fel på hjärtat för spelet och klubben. Det är snarare mitt hjärta som blir svagt när somliga matcher blivit alltför jämna.

Skador. Tilda Svensson, Linn Rickmo, Wilma Carlsson och Betty Jouanny spelar inte mot Sundsvall. Det kommer att märkas, men blir det avgörande? Jag tror inte det.

Jag har Brynäs damer att tacka för påminnelsen

Jag vet inte om ni i likhet med mig ibland ställer er frågan om vad intresset för ishockeyn och det på gränsen till maniska behovet att följa det som händer inom Brynäs bottnar i?

Vad är det som gör att det egna känslomässiga tillståndet regleras av hur ett klubblag presterar på isen och hur en klubb utvecklas och utmanas? Under hösten har jag tagit den frågan på stort allvar och en del av svaret fann jag högt upp, strax under Gavlerinkens tak. Ibland finns faktiskt svaren närmare än man tror.

Allt började med att jag under en längre tid – lite på håll och utan deras vetskap – beundrat spelarna i Brynäs damlag. Det fortsatte med att jag vågade mig till att byta några ord med damlagets tränare, Madeleine Östling, och det slutade – eller kanske bara började? – med att jag fick förmånen att se en herrmatch tillsammans med henne. Jag frågade om saker som handlade om vad hon såg i matchen, vad hon skulle ha gjort i vissa situationer och vad hon ville uppnå med sitt ledarskap. Vi samtalade om likheter och skillnader mellan dam- och herrishockeyn, vad hon ville utveckla inom sporten och en sak är säker. Svensk ishockey behöver inte en Madeleine Östling. Svensk ishockey behöver många. 

Det blev ett möte jag aldrig kommer att glömma. Det var ett ärligt, rakt, öppet samtal  där det jag redan trodde om henne bekräftades. Madeleine Östling är en passionerad, kunnig, ambitiös och mycket intressant framtidsledare inom svensk ishockey.  Under dom två timmar vi samtalade lärde jag mig mycket, men det kanske viktigaste av allt; hon hjälpte mig få fatt på början till svaret på min fråga.

Många av oss som följer sporten har egna karriärer bakom oss. För några av oss har det inneburit att vi spelat dom stora matcherna och för andra – som i mitt fall – har karriären saknat talang, kunnande och slutat med en petning i tidiga ungdomsår. Några andra har stannat i sporten som ledare, materialare, publik och supporters. En sak vi har gemensamt och det är den förväntan vi kommer med till varje match.

Det märktes att Madeleine också bär på förväntningar. Förväntningar på sig själv, på sitt lag och på hur damishockeyn kan utvecklas. När hon berättar om vad hon vill är det med en blandning av iver och eftertanke. Hon pratar så passionerat att det inte går att värja sig. Jag följer herrarnas match med hennes kommentarer och svar på mina frågor och jag suger i mig av hennes kunskaper. Jag inser att hon och jag inte är så olika. Hennes övertygande sätt att prata får mig att förstå varför jag en gång inledde en livslång relation med sporten.

Vi talade inte om varumärken, om jaget före laget, om produkten ishockey eller om artistkontrakt. Vi talade om hur ungdomsishockeyn ska få fler aktiva flickor, om ledarskap på och utanför isen och vi talade om det oväsentliga i att jämföra herr- och damishockey och om att skillnaden mellan dam- och herrhockeyn visserligen är många, men att likheterna är fler.

Jag ställde dom naiva frågorna. Frågorna som är formade utifrån mitt herrperspektiv. Frågor som handlar om ekonomiska villkor, löner, resor, värvningar. Madeleine svar var slående. När löner kan formuleras i antalet klubbor, skridskor och handskar en spelare får under en säsong slår det mig att det säkert finns juniorer som inte ens skulle byta om under sådana villkor. När jag förstår att trots att laget håller till i vårt lands högsta serie så är deras villkor så oerhört främmande herrarnas. Jag känner att jag är på väg att bli bitter. Men bitterhet finns det inte hos Madeleine. Istället drivs hon av andra saker. Saker som handlar om att förändra, förbättra och utveckla.

Jag frågade om sponsorer och hon svarar att det finns ett företag i Gävle som är deras bästa sponsor. Företaget har anställt flera av spelarna och är hyggliga nog att anpassa deras arbetsscheman efter hur laget spelar sina matcher. En bild jag i sig tycker berättar något om vilka villkor klubbens kvinnliga representationslag lever med. En bild av flera som får mig att vilja göra mer för att villkoren för damerna ska bli bättre. Frågan är vad, frågan är hur och frågan är om jag kan? Jag vill. Lär mig. 

Brynäs herrar vann matchen vi såg tillsammans. Jag var glad, Madeleine likaså. Hon hade under några timmar lärt mig mycket om sporten och om hennes vardag, men hon hade också hjälpt mig få svar på min inledande fråga. Minns ni? Frågan om vad intresset för ishockeyn och det på gränsen till maniska behovet att följa det som händer inom Brynäs bottnar i?

Madeleine hade gett mig svaret. Det handlar inte om titlar, om ekonomiska villkor, om varumärken. Det handlar inte om artisteri. Det handlar om någonting helt annat. Om något som jag blev påmind om.

Intresset för ishockeyn handlar först och främst om passion och kärlek till en sport. Trots att Brynäs damspelare förmodligen aldrig kommer att kunna leva på sin sport så kommer dom att göra villkoren bättre för dom generationer som följer dom i skäret. Madeleine Östling står för det äkta inom sporten. Det som handlar om hur man som spelare och lag, som ledare och förening kan få uppleva något bra och utvecklande tillsammans.

Samtalet gjorde något mer med mig än bara gav mig insikten tillbaka. Den gav mig framtidstro och den gav mig hopp.

Men min fråga innehöll också något om det maniska för Brynäs? Det, mina vänner, det är en helt annan historia.

Damerna har satt tonen

Samtidigt som jag var i Hudiksvall och såg herrarna vinna över MoDo i en träningsmatch inledde Brynäs damer sitt seriespel med match i Gavlerinken mot Leksand.

En prioritering jag själv har ställt mig frågor inför, men jag skyller den här gången på den geografiska närheten till herrmatchen, men jag vill – med handen på hjärtat –  säga att jag lärt mig följa herrarna. Kanske är det där det sitter. Jag har lärt mig följa herrlaget under hela mitt liv medan damlaget tillsammans med juniorverksamheten ofta har fått stå tillbaka när det gäller min fysiska närvaro på matcherna.

Jag medger att det är fel gjort av mig. Brynäs IF är mer än herrlaget. Brynäs IF är all verksamhet. Jag hoppas att jag den här säsongen ska ha visa det också i handling. Att jag försöker gå på damlagets matcher när tillfälle ges.

I damlaget har jag några favoriter. Sara Grahn i målet är en attraktion, Lina Bäcklin gör mig aldrig besviken och Anna Borgqvist är en spelare jag mer än uppskattar. Behöver du tre anledningar för att se Brynäs damer spela i Riksserien har du dom där.

Ledarduon Madeleine Östling och Nanna Jansson har mer hockeyerfarenhet och ledaregenskaper än dom flesta andra i svensk ishockey. Deras framtoning inför den här säsongen har väckt mitt intresse för hur ett modernt ledarskap inom idrotten kan se ut.

Brynäs vann seriepremiären mot Leksand. Sara Grahn höll nollan och det är inget konstigt med det.

Det fina med den segern är att Brynäs damlag nu har satt tonen inför Brynäs – hela Brynäs – kommande säsong.

Jag hoppas herrlaget och juniorlagen känner pressen. Nu har damerna satt tonen.

Bronset som kan bli guld värt?

Brynäs tog brons för J20-lag. Ändå tycker jag det här bronset är guld värt.

 

Jag är glad över att det medvetna val klubben gjorde för ett antal år sedan. Man bestämde sig för att göra en satsning på en egen ungdomsakademi och man har vågat hålla i den satsningen.

 

I år har U16 laget spelat final, J18 gick till kvartsfinal och J20 tog brons i år. Ett bra bevis på att klubbens satsning på utbildning av egna spelare är riktig. Lägg till att både herr- och damlag också spelade kvartsfinal och det står klart att Brynäs är den enda klubb som varit representerade i kvartsfinal på samtliga nivåer. Det är roligt att tillhöra en klubb som har den bredden i toppen.

 

Det blev inget guld i år, men det lovar gott inför framtiden. Dom största talangerna kommer alltid att gå förlorade efter någon säsong i klubbens representationslag, men det är dom andra som ska bygga framtidens representationslag. Dom som blir kvar, inte dom som lämnar.

 

Dom spelare som i år blev silver- och bronsmedaljörer kommer för alltid att minnas känslan av förlusten. Jag undrar om inte förlusterna är den bästa erfarenheten, den bästa lektionen, under hela deras långa utbildning i Brynäs.

 

Jag är övertygad om att dessa spelare aldrig kommer att glömma hur nära dom var, hur lite som skiljde dom från en titel och hur lite det krävs för att nästa gång möjligheten ges att spela final göra ytterligare något mer eller bättre för att inte behöva vara åskådare när titeln delas ut.

 

Under flera år nu har Brynäs varit med i den absoluta toppen inom juniorishockeyn i Sverige. Inte alltid i final, men ofta i semifinal eller final. Nu är det dags att det också ger effekt på seniornivå. Nu är det dags att dom spelare som inte etablerat sig i Nordamerika etablerar sig som ryggradsspelare i vår egen klubb.

 

Brynäs har ambitionen att utbilda unga spelare till bra seniorspelare och inte bara till skickliga juniorer. Det är dags att skörda frukterna av den satsning som varit.

 

Därför är J20-lagets brons guld värt.

Jag vill se spelare som sticker ut.

Ishockey är i grunden en vacker sport. Den handlar om fart, teknik, kraft och inte minst viktigt; kreativitet. Brynäs kändes väl förberedda inför och under den säsong som nyss är avslutad när det gäller flera av dessa punkter, men när det gäller kreativitet var bristen tydlig.

 

Det är därför viktigt att rekryteringsgrupper, sportchefer och coacher inte söker spelare som passar in. Jag vill se spelare som sticker ut.

 

Ishockey handlar om att få ta del av det oväntade, om att inte kunna förutse vad som ska hända på isen. Det handlar om att du och jag ska bli överraskade, överrumplade och överväldigade.

 

Jag har mitt hjärta hos spelare som är lojala, håller sig till spelidén och alltid kommer till jobbet. Tyvärr är det inte sådana spelare som säljer biljetter till andra än dom som är hopskruvad på samma sätt som jag är. Exempel på spelare som sålt biljetter dom senaste 10-15 åren är Jakob Silfverberg, Pavel Brendl, Jevgenij Davydov, Ove Molin.Den gångna säsongen är det möjligt att Ryan Gunderson sålt några biljetter extra, med det stannar där.

 

Kreativa spelare är dyrare än dom andra, men om jag fick bestämma skulle jag satsa dom stora pengarna på kreativiteten. Jag är säker på att det skulle löna sig direkt. Det behövs inte många hundra extra besökare på läktaren för att en sådan investering skulle löna sig.

 

Vare spelare som nu ersätter måste vara bättre spelare än dom som lämnar.

 

Jag vet att kreativitet kostar, men jag vet också att det är värt varenda krona. Det stora frågan är snarare; om Brynäs väljer bort det kreativa har man inte råd med det andra.

 

Brynäs borde därför ha modet att välja det kreativa för det andra. För till syvende och sist vill jag se spelare som sticker ut och inte spelare som passar in.

 

Tre saker som är aktuella

  • Sara Grahn förlänger med Brynäs. Viktigt, roligt och helt rätt.
  • Jacob Blomqvist kommer tillbaka till Brynäs. Inblandad i drygt 20% av sitt forna lags målskörd den gångna säsongen. Välkommen.
  • Både J18 och J20 har vunnit sina första matcher i kvartsfinalserien. Två möjligheter till avancemang. Lycka till.

 

Brynäs damer ointressanta för Brynäs?

Under flera år har Brynäs damlag tillhört den absoluta toppen av Riksserien. Det har inte blivit något SM-guld, men laget har spelat tre raka finaler och snart drar årets slutspel igång.

 

När Damkronorna samlas är det mer ovanligt att ingen spelare från klubben är med än det motsatta. Under OS i Sotji fanns fyra spelare med i truppen och dom tre som spelade gjorde sannerligen inte bort sig. Tvärtom bidrog Anna Borgqvist, Josefine Holmgren och Lina Bäcklin påtagligt till den oväntade fjärdeplatsen.

 

Jag vet. Damkronorna förtjänade en medalj, men den tur det här laget behövde för att ta medalj hade Emil Jönsson redan utnyttjat.

 

Jag följer inte damishockeyn lika noga som den manliga motsvarigheten. Men dom matcher jag har sett har stora kvaliteter. Damishockeyn förtjänar större uppmärksamhet än vad den idag får.

 

Det är min bestämda uppfattning att klubbarna kan göra mer för att sprida det som händer inom damishockeyn. Mer än vad som är fallet idag. Jag tänker särskilt på dom klubbar som med små medel kan nå ut till en större publik. Brynäs är en sådan klubb.

 

Brynäs är duktiga på att intervjua spelare och ledare kring herrlaget. Vi kan läsa det mesta som händer inom laget.

 

En rimlig begäran är att vi skulle kunna få aktuell information om damlagets status.

 

Nästa helg spelar Brynäs damer slutspelshockey mot Munksund/Skuthamns Sportklubb. Visste ni om det?

 

När jag letade upp vilket lag Brynäs ska möta och när matcherna ska spelas var det MSSK:s twitterkonto som levererade den informationen.

 

Jag kanske har missat det, men när det gäller dom kanaler Brynäs själv hanterar har det varit svårt att få den informationen.

 

Med små medel och lite intresse skulle klubbar som Brynäs kunna göra stor nytta för damishockeyns möjlighet att synas och märkas i medielandskapet. Att så inte är fallet är en gåta för mig. Det kan väl ändå inte handla om ointresse för att föra ut klubbens hela verksamhet?

 

Brynäs herrlag tar givetvis stor plats då man genom decennier byggt upp en relation till supportrar runt om i landet. Just därför tycker jag Brynäs borde göra mer för damishockeyn.

 

Jag vill inte tro att Brynäs tycker att Brynäs damlag är ointressant, men jag måste erkänna att jag ibland ställer mig den frågan. För mig är dom inte ointressanta. Brynäs damer är viktiga representanter för föreningen. Jag ska själv försöka bli bättre att kommentera damlagets insatser.

 

Med det sagt vill jag önska Brynäs damlag ett stort lycka till i slutspelet.

 

Om ni som läser det här inlägget inte heller vet när, var och hur matcherna spelas får ni reda på det genom den här länken.