Små steg kan vara avgörande steg

Brynäs vann mot Linköping. Vi tar det igen. Brynäs vann mot Linköping. Låt vara att det var länge sedan jag såg ett LHC uppträda på det sätt man gjorde i Gavlerinken. Det var å andra sidan länge sedan Brynäs uppträdde på det sätt vi fick se laget göra mot Linköping. 

Det var ingen sprudlande match. Långt därifrån. Det var mer ordning och reda, fler linjer och större vilja än vad jag hoppades på inför. Sådant gör mig glad. Inte översvallande glad, men glad.

När Marc-Anthony Zanetti gjorde 1-0 började jag hoppas. Jag hoppades i nio sekunder. Att inte förvalta en ledning som satt så hårt inne på ett bättre sätt än så var knappast spelarnas misstag. Det misstag som låg bakom Linköpings snabba kvittering var ett beslut som fattades av coacherna. I situationer som dessa är det viktigt att hålla huvudet kallet, vara cynisk och sätta in rätt spelare. Glädjen över mål får spelarna ägna sig åt. 

Nåja. Det gick vägen. Brynäs vann och det var det viktiga. Men det får inte hända igen.

Enligt mig fanns det tre skäl till varför Brynäs vann.

Den första är den dystra anledningen. Linköping var mycket uddlösa.

Den andra anledningen var Brynäs defensiv. Under stora delar av matchen såg det faktiskt ut som laget hade en tanke med sitt försvarsspel. Backarna var på plats och visade bra omdöme vad det gällde att sätta press på motståndarna. Centrar och forwards gjorde under långa stunder precis det som krävs för att bevisa tesen om att det lag som släpper in minst mål vinner matcher.

Den tredje anledningen stavas Lucas Carlsson. Han var riktigt bra under matchen. Låt vara att ivern att själv avgöra vid Linköpings andra mål tog över. Unga spelare ska ha rätten att göra misstag som dessa. Jag tror det blir en nyttig erfarenhet som inte kostade några poäng. Nej. Låt oss istället prata om det andra.

Lucas Carlsson har vuxit i sitt spel. Idag visade han vägen, avgjorde matchen och gjorde det med beröm godkänt. Lucas Carlsson kan mycket väl bli en nyckelspelare i åttondelsfinalerna.

Det återstår fyra matcher tills dess slutspelet börjar och jag förutsätter att dessa matcher kommer att ha fokus på att få försvarsspelet att fungera fullt ut. Matchen mot Linköping var ett steg i rätt defensiv riktning, men om det var ett avgörande återstår att se. Vi ska komma ihåg matcherna som spelats de senaste veckorna.

Men även små steg kan vara avgörande. 

Tre saker efter Brynäs – Linköping

Johan Alcéns tackling mot Nick Sörensen satte tonen. Fick många att skärpa till sig. Bra Johan.

Nick Sörensen sänkte inte bara Sebastian Enterfeldt. Han förstörde Linköpings sista möjlighet. Huvudlöst. Givetvis en avstängning att vänta. Inget annat är acceptabelt.

Lucas Carlssons ledarskap. Han avgör matchen genom sitt spel och ändå är det hans ledarskap och ambition som dröjer sig kvar mest och längst.

Brynäs kan om Brynäs vill

Brynäs förlorade med 4-2 borta mot Växjö, men jag saknade varken Anssi Salmela och Anton Rödin. Jag saknar visserligen alltid Simon Bertilsson, men även en Bertilsson i storform hade inte räddat hem den här matchen. 

Nej. Brynäs fjärde raka förlust hade inget med skador att göra. Det har med helt andra saker att göra.

Jag vet att Brynäs har svårt mot Växjö och att Lakers dessutom är ett lag som är betydligt bättre än sitt tabelläge. Däremot kan ingen blunda för att Brynäs svårigheter att variera och anpassa spelet efter dagsaktuella förutsättningar är tydligt. 

Det finns ingen anledning att ta ifrån Växjö någonting. Vi fick se en motståndare som kunde variera sitt anfallsspel, som var konsekventa i sin defensiv och som har spetskompetenser som är njutbara – om än inte just i kväll. Det är bara att erkänna att Ville Leinos avslut på Växjös andra mål var sanslöst vackert och det går inte heller att blunda för att Sakari Salminens individuella prestation på deras fjärde mål var en prestation som jag jublat åt – om det varit en av Brynäs spelare som stått för den.

Att Brynäs skapar ett hyggligt historieboksresultat genom att göra två mål i slutperioden är i sig ett exempel på Brynäs spelmässiga avstånd till motståndarna. Det krävs att motståndarna slappnar av en aning, att Brynäs spelar något mer desperat och att formationerna görs om. Det är märkligt, men det är ishockey. 

Det är ingen nyhet att skadorna det ofta refereras till när det gäller Brynäs prestationer är ett problem, men ett lika stort problem är att laget inte justerar sitt spel efter dessa förutsättningar.

Jag säger inte att Berglund och de andra misslyckas med sitt uppdrag. Jag säger att jag gärna ser ett Brynäs som spelar en ishockey utifrån en dagsaktuell förutsättning och inte utifrån ett önskvärt tillstånd. 

Nåja. Brynäs förlorar igen. Det är smärtsamt, plågsamt och lärorikt. Det är i förlusterna vi får veta vilka vi är och vad vi står för. Just nu vill jag inte se ett Brynäs som knyter nävarna i någon byxficka, som tvekar på vad man kan eller ett lag som funderar på nästa säsongs kontrakt eller klubbval. Jag vill se ett Brynäs som erkänner att man inte spelar bra, som gör nödvändiga justeringar i sättet att spela och sedan går ut och visar vad klubben och den här årgången av Brynäs står för.

Jag blir emellanåt primitiv i mina tankar. Reptilhjärnan tar över och grumlar blicken. Det händer oss alla då och då, men skillnaden mellan de som väljer att vara kvar i det primitiva och de som väljer att omvandla frustration och irritation till något konstruktivt är framgång. Skillnaden mellan de som låter ansvaret för den kollektiva insatsen falla på någon annan än sig själv och de som vågar se sig själva utifrån kan bidra med lösningar som ger framgång.  

Det finns ingen anledning att ge några råd till Brynäs. Man kan det här, men ändå; Våga ändra. Det är en styrka att förändra något som inte fungerar. Det är ledarskap, det är en nyckel till framgång.

Det kan Brynäs om Brynäs vill. 

Tre saker efter Växjö – Brynäs

Växjös finska mål var njutbara om än smärtsamma.

Zanettis passning till 1-4 målet. Vackert. Gör det tidigare i matcherna. Våga.

Petr Vraná är fortfarande en favorit hos mig. Det är så lite som skiljer honom från ett brakgenombrott. Hoppas det kommer.

 

Slutspelet börjar mot Växjö

Ärligt talat har chansen om en sjätteplats försvunnit. Efter den förra veckans resultat och spel har Brynäs skaffat sig en rejäl uppförsbacke om en given kvartsfinalplats ska bli verklighet. Jag tror alla göra bäst i att ställa in sig på åttondelsfinaler. Synd med tanke på det läge Brynäs hade för bara en vecka sedan, men sådan är idrotten. 

Nu väntar hur som helst en bortamatch mot Växjö. Ett något blekare Växjö än vad många trott. Växjö har inte varit och är inte heller Brynäs favoritmotståndare. Brynäs har haft förtvivlat svårt att vinna mot Lakers och frågan är om trenden bryts den här gången. Jag är tveksam.

Brynäs alltför endimensionella spel har inte fungerat den senaste tiden. Det är ett kostsamt sätt att spela ishockey på och det kräver sina spelare. Den uppgivenhet som smittat även mig tar sig många uttryck. 

Spelare som inte ser irriterade ut när det går emot är ett tecken, tränare som lutar sig tillbaka mot plexiglaset när slutminuterna infinner sig i ett fullsatt Gavlerinken ett annat. Jag vill för ordningens skulle vara mycket noggrann att det bara är synliga tecken som jag tolkat utifrån mina begränsade kunskaper och avsaknad av kunskap hur spelare och ledares kroppsspråk ska tolkas.

Nog om det som varit. Nu blickar vi framåt. Slutspelet börjar nu. Varje match under slutet av seriespelet kommer att ha stor betydelse. Om inte för sjätteplatsen så för hemmaplansfördel i åttondelen. 

Därför kommer bortamatchen mot Växjö väldigt lägligt. Det är bara att trampa på framåt. Det finns ingen som helst anledning att invänta någon sorts storform. Nej. Det Brynäs ska visa upp i slutspelet finns inom gruppen, laget och på varje träning som genomförs.

Växjö har mött formstarka lag den senaste tiden. Vunnit några knappt, förlorat andra knappt. Med andra ord är det Lakers ett lag att räkna med trots ett tabelläge ovärdigt regerande mästare. 

När Ollas prioriterar rätt och är på plats när familjen Ollas ska bli fler gör Brynäs några förändringar i laget. Jag har förhoppningar på att Brodecki nu får lagkamrater som gynnar honom, men å andra sidan får han nog inrikta sig på att hålla ihop den här formationen defensivt.

Ärligt talat tror jag inte särskilt mycket kommer att hända med Brynäs trots förändringarna. Det är inte i hur laget sätts samman som är lagets utmaning. Det är hur man spelar. Jag skulle vilja se ett försvarsspel liknande det Djurgården visade upp i lördags och jag skulle vilja se ett anfallsspel som liknar något.

Jag sätter mina förhoppningar till att Blomqvist, Alcén, Enterfeldt och Lindblom manar på laget med sitt spel. Jag drömmer om att Nick Johnson tackar för förra säsongen genom att i sällskap med Vraná, Enterfeldt, Blomqvist och Pudas få till det i numerärt överläge och jag vill se ett majestätiskt, traditionellt och enkelt försvarsspel där forwards inte fuskar med sina uppgifter och där Kilström går före i det fysiska spelet. Det är vad jag hoppas. Vad jag tror är en helt annan sak.

Men en sak är säker. Slutspelet börjar nu. Inte sedan. Nu. Slutspelet börjar mot Växjö Lakers. 

Tre saker inför Växjö – Brynäs

Felix Starkbaum får inte ha någonting annat än en bra kväll. Ordnar du det, Pecka Alcén?

Lucas Carlsson får gärna göra nya drömmål. Vem försöker jag lura? Han får göra skitmål också. Det får alla i laget göra. Jag bryr mig inte så länge det blir mål.

Med seriens bästa boxplay skulle jag uppskatta ett mer rejält fysiskt spel än det vi fått se den senaste tiden. Riskera en utvisning behöver inte betyda baklängesmål, men gör inget dumt. Inget dumt, men gärna något rejält är en arbetsbeskrivning.

En smärtsam upplevelse

Jag ljög. Det var mer än en hockeymatch. Det var en smärtsam upplevelse, ett antiklimax, en negativ upplevelse av den där sorten att jag just nu inte ens kan se det som en erfarenhet. 

Brynäs förlust mot Djurgården var mer smärtsam än andra förluster. Inte bara för att förluster mot Djurgården i allmänhet brukar vara det och inte heller för att den på minst vis var orättvis. Förlusten var smärtsam därför att den stack håll på min sista illusion. Den som handlade om att Brynäs var ett lag som reste sig när man som mest behöver det.

Visst fick vi se ett Djurgården som spelade ett bortaspel jag bara drömmer om. Konsekvent, rejält och lojalt. Brynäs kom under långa stunder ingenstans med sitt offensiva spel. Djurgården imponerade, levererade och synkroniserade ett bortaspel som kan föra stockholmarna en bit i det kommande slutspelet. Jag var och är imponerad av deras insats och – tro mig – det smärtar mig att medge det. 

Men att Djurgården var bra förtar inte Brynäs prestation. Inför matchen hoppades jag få se ett Brynäs där ”Berglund och de andra fått ihop laget igen. Ett lag som kommer ut till match, väl förberedda, väl disciplinerade, med en kontrollerad offensiv och en cynisk defensiv. Jag vill se ett Brynäs som inte viker ned sig, som står upp för sig själva och för klubben.” Av det blev det inte särskilt mycket.

Istället fick vi se ett Brynäs som var endimensionellt och förvirrat. Laget visade upp ett sorts spel och när det inte fungerade fortsatte man ändå med det spelet. Det var som om man bestämt sig för att låta droppen nöta hål på stenen. Ett hål som tar betydligt längre än 60 minuter att skapa. 

Nej. Jag är faktiskt bekymrad. Jag söker alltid efter orsaker, förklaringar och vill gärna finna saker som kan motivera mindre goda insatser, men just den här gången klarar jag inte riktigt av det.

Brynäs har fastnat i vinkelvolten. Man gör samma sak om och om igen. Om något inte fungerar brukar man pröva att ändra på det man gör. Man brukar pröva något nytt, annorlunda eller något man för stunden behärskar. Idag fick vi se en prestation som präglades mer av en dåres envishet än av taktiska justeringar.

Brynäs tog ledningen med ett mäktigt slagskott av Marc-Anthony Zanetti. Den glädje han visade vid målet symboliserade väl den känsla som fanns på läktaren. Det dröjde dock inte lång stund innan det var kvitterat. Ett turligt mål säger vissa. Rörigt i egen zon säger jag.

Djugårdens ledningsmål – som för övrigt kom till när Brynäs var en man mer på isen – var turligt, men vilken kontring och vilket avslut! Magnifikt säger jag avundsjukt. Samma visa var det med Djurgårdens 3-1 mål. Mindre tur, men vilken kontring.

Brynäs kommer tillbaka genom ett lite turligt mål av Jacob Blomqvist och ett klassmål vars sista signatur bar Oscar Lindbloms signatur. Såg ni Nick Johnsons passning. Mums!

Plötsligt står det 3-3 och Brynäs hade fått möjligheten att komma tillbaka målmässigt i en match som bara en stund innan känts avgjord. Hur förvaltade Brynäs den möjligheten? Inte alls. 

Istället för att ödmjukt tacka för möjligheten misslyckas Brynäs återigen i egen zon. Tre spelare åker i vägen för varandra och det ger Djurgården möjligheten att avgöra matchen.

Djurgården var bra – under stundom riktigt bra – men Brynäs har sannerligen en del att arbeta med. Såväl defensivt som offensivt. 

Jag ville så gärna vara mer konstruktiv än vad jag varit i det här inlägget, men jag lyckas inte med det. Varför? Därför att det här var för mig mer än hockeymatch. Det var en smärtsam upplevelse.

Tre saker efter Brynäs – Djurgården

Publiken. Härlig inramning och härligt engagemang. Fortsätt komma. Det är nu laget behöver er mer än någonsin.

Tålamodet. Jag hade hoppats att Brynäs skulle vinna matchen om tålamodet och fantasin. Så blev det inte.

Spelarna som inte brukar synas syntes. Zanetti och Blomqvist blev målskyttar och gjorde många saker rätt på isen. Det räckte inte för att vinna matchen, men de syntes.

Det är bara en hockeymatch

Brynäs ska möta Djurgården. Bästa mästarna möter mesta mästarna. Det är fem decenniers ishockeykulturer som återigen ska drabba samman. Det är två klubbar som under perioder – var för sig och tillsammans – utvecklat den moderna svenska ishockeyn. Det är två klubbar som under perioder satt standarden, varit exemplet att följa, varit ledstjärnor.

Brynäs och Djurgården. Det är de nio livens klubbar. Inget tycks kunna bryta ner deras ambition, styrka och vilja. Det är som om klubbarna besitter en så stark inre styrka att det närmast är att beskriva som en självklarhet att lagen ska finnas med i hockeyns högsta nationella serie. Det är känslomässiga möten, det är matcher där så mycket mer än bara poäng står på spel. Det är i dessa matcher spelarna representerar något mycket större än bara sig själva och sin årgång. Det är ett klassikerderby inget lag vill förlora.

Jag vet. Det är bara en hockeymatch. Å ändå är det något mycket större än så. 

Inför ett fullsatt Gavlerinken kommer Brynäs inte bara att spela ishockey. Laget kommer att representera oss alla. Spelarna ska göra verklighet av våra förhoppningar. Oken på tröjorna ska inte kännas tunga att bära, oken ska vara symbolen, koden och signalen om att när ljuset släcks och introt går igång är vi alla Brynäs.

På läktarna kommer det att sitta tusentals människor som sparat och satsat sina pengar för att få uppleva något man inte kan skapa själva. Man vill inget hellre än att vinna. På läktarna kommer det att sitta tusentals människor som inget hellre vill än att få vara en av de spelare som faktiskt och på riktigt får uppleva känslan av att vara en av de som kan skapa ett minne för livet för oss på läktarna.

Brynäs kommer från två knappa – och i mina ögon onödiga – förluster. Förluster som hade kunnat ge två, tre eller fyra poäng, men som på grund av slutminuterfrossa inte gav någon.

Redan innan matcherna mot HV71 och Rögle BK har matchen mot Djurgården diskuterats, analyserats och penetrerats. Det är djurgårdsmatchen som vi längtat till. Det är min förhoppning att det också gäller spelarna i Brynäs. Det skulle i så fall förklara bristen på fokusering i de två senaste matchernas slutskede. 

Djurgården har under snart en månad inte vunnit eller förlorat med mer än ett mål. Med andra ord är det troligt att vi får se en jämn match där detaljerna kommer att avgöra. Kanske är den viktigaste detaljen den viktigaste. Det lag som vill vinna mest kan också bli det segrande laget.

Det finns inget som kan hålla mig ifrån att vara på plats i Gavlerinken. Inget. Matchen är alltför viktig för det. Herregud, laget representerar dig, mig och tusentals andra. Det är självklart att man vill vara på plats. 

Jag hoppas Berglund och de andra fått ihop laget igen. Ett lag som kommer ut till match, väl förberedda, väl disciplinerade, med en kontrollerad offensiv och en cynisk defensiv. Jag vill se ett Brynäs som inte viker ned sig, som står upp för sig själva och för klubben. Jag vill höra segerjublet från omklädningsrummet nå taket i Gavlerinken. Jag vill, jag vill, jag vill.

Jodå. Jag vet. Det är bara en hockeymatch. Å ändå är det något mycket större än så. 

Tre saker inför Brynäs – Djurgården

Publiken. Stöd laget, visa värmen. Skippa det andra.

Tålamodet. Djurgården är noggranna. Våga ha tålamodet. Många matcher avgörs i slutet. Jag har några färska exempel på det.

Spelarna som inte syns. Det mesta talar för att det är spelarna som inte brukar synas som kommer att avgöra. Jag påstår att Adam Brodecki sätter matchens sista mål och att det räcker för att den här matchen till slut blir ett kul kalas.

 

 

Konstigare saker har hänt

59. Nej. Det handlar inte om Sebastian Enterfeldt. Det handlar om en sifferkombination som skapar frustration, besvikelse och som representerar något mycket mer allvarligt än förlorade poäng.

Inför matchen mot Rögle hade tre förhoppningar jag ville skulle infrias. Tre saker jag hoppades Brynäs skulle fokusera på.

För det första ville jag se ett disciplinerat Brynäs. Det tyckte jag vi fick se under stora delar av matchen. Jag säger godkänt på den punkten. 

För det andra ville jag se ett Brynäs som gjorde färdigt varje situation. Här fanns en del att önska. Variationen var stor. Ibland stred och slet varje spelare för att inte överlåta några arbetsuppgifter på någon lagkamrat, men även den blinde kunde se hur hemjobbet ibland hade drag av allmänhetens åkning. Jag säger ej godkänt på den punkten.

För det tredje vill jag se ett Brynäs som spelade en sorts här och nu hockey. Istället fick vi ibland se en sorts då och sedan hockey. Beslutsamheten i avsluten var lika ovanliga som riktigt heta målchanser. Desperationen efter lösa puckar uteblev alltför ofta. Det var som om laget ibland spelade drömhockey – dagdrömshockey. En hockey där det inte riktigt kändes som om alla var på plats. 

Så var det givetvis inte i verkligheten. Om jag på allvar skulle jag påstå att spelarna inte var på jobbet så stämmer det givetvis inte. Under perioder fungerade inte laget på det sätt vi alla vet att man kan, men det betyder inte att man inte försökte.

Spelarna är givetvis mycket besvikna, men det märks inte. Det kändes inte på isen, det syntes inte på spelarna och det hände väl så lite från ledarstaben. Passivitet skapar inte energi. Passivitet skapar drömhockey.

Den förfest jag hoppades Brynäs-Rögle skulle bli kändes mer som en trött efterfest. Tyvärr.

Brynäs kommer att se annorlunda ut på lördag. En fullsatt Gavlerink, ett Djurgården som slåss om samma tabellplacering och en match som inte på något sätt kommer att bli enkel, bekväm eller förutsägbar. 

Det enda vi vet är att Brynäs inte kommer att förlora matchen i matchminut 59. Den läxan är redan gjord. Hur det sedan går återstår att se. Jag är inte överraskad om att det trots allt kommer att handla om en annan 59:a – kanske stavas lördagens matchhjälte Sebastian Enterfeldt.

Konstigare saker än så har hänt. 

Tre saker efter Brynäs – Rögle

Målvakterna var mer än bra. Såväl Oscar Dansk som Felix Sandström firade triumfer. Om någon i Brynäs var nöjd efter den här matchen måste det vara Pecka Alcén.

Noll mål på hemmaplan. Att inte göra mål i ishockey är ovanligt. Att skapa få chanser är än mer ovanligt. När man lyckas undvika att släppa in mer än ett mål är det rimligt att känna viss besvikelse över att hemmalaget inte lyckades göra två.

Ladda batterierna. Under matchen hann jag tänka att spelet såg energilöst ut. Den här matchen kan inte spelas om. Fokus måste ligga på det som väntar, på festen vi vill se Brynäs vinna. Gärna i matchminut 59.

 

Tre dagar, två matcher och ett öde

Alla matcher under ett långt seriespel är viktiga, men ändå blir varje match allt viktigare desto längre in i seriespelet man kommer. När återstående omgångar nu blivit färre än tio och tabelläget visar att varje poäng som antingen tas eller ges bort kan få avgörande betydelse för hur säsongen ska avslutas känns det trots allt ofrånkomligt att inte prata om det nu väntar helt avgörande matcher.

Det handlar om tre dagar, två matcher, ett öde.

Först ut är matchen mot Rögle. Ett Rögle som kommer med en seger från den senaste matchen. Bandyklubbens seger mot MoDo kan mycket väl ha varit avgörande för att skåningarna garanterats fortsatt spel i SHL även nästa säsong. 

Laget från Ängelholm kan ha reagerat på två olika sätt. Det ena sättet handlar om att man andats ut, tappat några tiondelars fokus och därför får svårt att upprepa prestationen från i tisdags. Den andra reaktionen handlar om att Rögle slappnar av och spelar ut och därför presterar sin bästa ishockey. Jag är osäker på vilken reaktion det blir, men jag förutsätter att Brynäs förbereder sig för det senare alternativet.

Brynäs förlorade onödigt en – kanske två – poäng i Jönköping. Besvikelsen är säkert lika tydlig inom laget som avsaknaden av kyla och disciplin i matchens slutminut. Jag är förhoppningsfull inför att Brynäs talat igenom det som hände, rensat luften, klargjort rollerna och bestämt sig för att det som hände var ett undantag. Ett undantag och en upplevelse ingen vill vara med om igen. 

Jo. Jag vet att liknande saker händer i varje match, men det svider extra mycket när det sker i slutsekunder av viktiga matcher. Brynäs spelar ett riskfyllt försvarsspel och har gjort det genom hela säsongen. Ett försvarsspel som kräver ett oerhört förtroende för varandra, som förutsätter att ingen faller ur ramen och som inte tillåter något mindre än sträng fokusering och disciplin. För att det ska lyckas krävs det spelare som aldrig sviker varandra, det krävs ledare som balanserar informationen om spelsystemets styrkor och svagheter.

Det är en illa dold hemlighet att jag själv förordar en ishockey som kombinerar taktisk kyla med blödande passion. Jag är måhända naiv, men utan det ena eller andra blir ishockey som spelas en endimensionell upplevelse. Den blir tråkig, ineffektiv och till slut återstår endast individuella prestationer med vissa inslag av lagidrott. Det vill ingen ha. 

Jag ger Brynäs goda chanser att vinna matchen mot Rögle, men det kommer att krävas en maxprestation av laget. Jag vill gärna se matchen mot RBK som förfesten inför lördagens stora kalas mot Djurgården. En dålig förfest ger sällan roliga kalas och därför hoppas jag att förfesten ska bli lyckad.

Brynäs ska spela två matcher på tre dagar. Annorlunda uttrycket; det handlar om tre dagar, två matcher, ett öde. 

Tre saker inför Brynäs – Rögle

Disciplinen. Jag vet. Jag är tjatig. Men repetition är kunskapens moder. Till slut kommer det att fungera.

Gör färdigt alla situationer. Lämna isen i ett tillstånd där du själv skulle vilja vara, spela och avgöra matcher. Dina signaler är dina lagkamraters arbetsmiljö.

Det handlar om vad du själv bestämmer dig för att göra. Inte om vad andra redan gjort, vad dom kommer att göra och inte om vad som vore önskvärt att någon annan gör. Jag vill se en här och nu hockey. I 60 minuter och förhoppningsvis inte en minut längre.

 

Du kan aldrig fuska när det gäller ishockey

Brynäs förlorade bortamatchen mot HV71. På förhand hade jag inte räknat in några poäng men förhoppningen fanns där. Jag hade hoppats att disciplinen, en kontrollerad offensiv och en gedigen laginsats skulle ge poäng. Det blev lite av varje men inte tillräckligt och framförallt inte hela tiden ut. 

En hockeymatch pågår i 60 minuter. Varken mer eller mindre. Du kan aldrig ge bort ett byte utan att riskera att bli straffad. Brynäs sista byte i den här matchen straffade laget hårt. För hårt? Inte alls. Du kan aldrig fuska i ishockey och det är därför vi tycker så mycket om vår sport och det är därför vi blir så besvikna när ett lag väljer det bekväma före det rätta.

Brynäs börjar matchen hyggligt. Under hela den första perioden spelar man ett gediget bortaspel och belönas därefter. Under den andra perioden kommer HV71 tillbaka och ska vi vara helt ärliga är den tredje perioden till stora delar mer HV71 än något annat. HV71 skulle nog ha avgjort tidigare i matchen, men man gör det med endast tre sekunder kvar. Tidpunkten smärtar mer än förlusten. Det är en slarvig förlust. I mina ögon till och med onödig. Mycket onödig. 

Inget kan göras ogjort även om jag är säker på att alla som var inne på isen gärna hade önskat det. Det begås så många misstag att det kändes overkligt. Greg Scotts nonchalanta skott som andades lycka till mer än vilja att avgöra. Blomqvist och Lindblom går djupt in i anfallszon istället för att säkra hemåt. Kilström och Carlsson följer puck och forwards glömmer markering. Det är som om Oscar Sundh inte tillhörde motståndarlaget där han stod övergiven och kunde ge HV71 segern med endast tre sekunder kvar av matchen. Det var ett uppträdande som hade varit värdigt en slutminut med en flermålsledning, men inte den här kvällen.

Tycker ni jag är hård? Ja. Kanske är jag det, men det här är en faktisk och en möjlig – kanske två – poäng som ges bort på grund av egna misstag mer än motståndarens kvalitet. Förluster som dessa smärtar därför mer än andra. 

Jag är också säker på att Berglund och Sjödin hade önskat att man agerat på ett annat sätt. Att man tydliggjort betydelsen av poängen, att man tydliggjort betydelsen av att säkra det egna målet och framförallt att man tydliggjort respekten för sportens inneboende kraft. Den kraft som handlar om att du aldrig kan fuska under ett byte utan att straffas.

Brynäs tappade sjätteplatsen ikväll. Det kommer nya möjligheter att ta tillbaka den. Två hemmamatcher väntar och även om jag inte förväntar mig två segrar förväntar jag mig att laget spelar spelet i minst 60 minuter, att cynismen firar triumfer om det krävs för att säkra poäng och att respekten för sporten, klubben och varandra finns där i varje byte. Från det första till det sista. 

Tre saker efter HV71 – Brynäs

En match pågår i 60 minuter. Varken mer eller mindre.

Jesper Ollas har något på gång. Utmärkte han sig för att han bara var lite bättre än andra eller var han bra. Jag påstår det senare.

Att göra varandra bättre betyder att man gör varandra bättre. Att jaga puck istället för att spela zonförsvar med sekunder kvar där poäng står på spel? Inte det direktiv jag ville ha ut till spelarna.

Finns inget ingemansland

Efter några dagars spelledigt, en deadline för övergångar och många timmar av funderande återstår 10 matcher av årets grundserie. Det står klart att Brynäs kommer att spela åttondelsfinal, men möjligheten till kvartsfinal kvarstår. För det krävs det att Brynäs tar många poäng de närmaste fyra matcherna. 

Det är trettio poäng kvar att spela om. Det låter mycket, men det kommer att gå fort. Först ut väntar en bortamatch mot HV71. Ett HV som säsongen igenom blandat och gett. Det finns ingen anledning att tro någonting annat än att HV kan komma att göra likadant under slutet av seriespelet.

Många anser att HV71 ligger i ett ingemansland medan Brynäs strider för den viktiga sjätteplatsen. Till dessa vill jag säga att jag hoppas att HV hamnar i ett ingemansland efter matchen mot Brynäs. Om HV vinner har jakten på sjätteplatsen verkligen inletts för deras del.

Det finns inget ingemansland för något lag. Varje match är ett steg mot något större och något bättre. Varje beslut på isen avgör inte bara spelarens istid utan också lagets karaktärsbygge.

Jag tror därför att vi kommer att få se ett jönköpingslag som förberett sig väl, gjort hemläxan och därför får ges mer än goda möjligheter att vinna. 

Brynäs då? Ja, det är lite samma sak. Laget har blandat och gett. Under stundom har laget spelat effektivt för att i en annan stund svikta i disciplin, självkänsla och effektivitet.

Med andra ord; den stora frågan är inte om något av lagen kommer att vinna på egen kraft, den stora frågan är vilket lag som kommer redo till nedsläpp? 

Brynäs kommer givetvis att spela Skellefteå-lånet Terry Broadhurst, Felix Sandström kommer givetvis att vakta målet och det skulle överraska mycket på mig om inte Lucas Carlsson återigen är Brynäs bäste spelare.

Om det sedan räcker till seger eller ens poäng mot HV71 på bortaplan är en helt annan sak. Vi får väl se. 

Tre saker inför HV71 – Brynäs

Disciplinen. Det gäller alla. Spelare och ledare. Inför, under och efter match. Bit ihop, knyt näven och visa vad Brynäs är gjorda av. Disciplin.

Släpp loss i offensiven. Brynäs har talang så det räcker för att visa upp större offensiva kvaliteter än de vi fått se den senaste. Följ Lucas Carlssons exempel från matchen mot MoDo. Våga, var beslutsam, tro på den egna förmågan.

Ishockey är en lagidrott. Täck skott, våga avgöra, spela på ett sätt som gör lagkamraterna bättre än vad de egentligen är. Svårt? Inte alls. Det är om detta sporten handlar.

 

Nästa års lag tar form

Bröderna Westerholm fortsätter i Brynäs. Det är bara att gratulera tvillingarna till fortsatt förtroende från sportchefen. I och med det börjar vi också ana vilket typ av lag Brynäs kommer att spela med kommande säsong.

Nio forwards är klara. En av dessa är Anton Rödin och hans status för nästa säsong får fortfarande ses som förhandlingsbar. Sondre Olden, Jesper Ollas, Greg Scott, Petr Vraná och Johan Alcén har utgående kontrakt. Jens Lööke är redan utlånad. Fortsätter Jesper Boqvists uppåtgående utvecklingskurva uppåt går det knappast att utesluta att han också erbjuds en mer bofast plats i a-laget.

Ni märker eller hur? Brynäs har valt att säkra upp några karaktärsspelare, några kompletteringsspelare och en och annan spetskompetens. Nu är det bara resten som återstår.

Det ska bli intressant att se på vilket sätt Stefan Bengtzén lagt upp det kommande arbetet för att realisera Brynäs ambition om att ta ytterligare kliv uppåt i SHL-hierarkin.

Medan jag väntar på nästa drag från honom önskar jag bröderna Westerholm ett fortsatt lycka till i klubben.