Ser ni stjärnan på isen?

Vi har alla sett honom, njutit av honom och förstått att den här 18-åringen kan vara någonting alldeles extra. Någon vi kommer att minnas, någon vi kommer att nämna med stor respekt, någon vi kommer att berätta om att vi såg göra en SHL-debut som väckte förhoppningar. Ni vet redan vem det handlar om.

Lucas Carlsson.

Junior-VM i ishockey brukar betyda att det kommer fram någon ny ung spelare slår igenom i Brynäs. I år skedde det innan jul och dessutom på en position i laget som inte har någonting alls att göra med JVM.

På grund av Brynäs skadesituation tidigare i år fick Lucas Carlsson möjligheten att spela i SHL. När jag nu har sett honom göra några matcher kommer jag att tänka på vad Tomas Thelin, Brynäs utvecklingsansvarige, berättade för något år sedan. Han menade att dom unga spelarna som tog steget upp till a-laget inte ska fundera särskilt mycket på anpassning. Istället ska man fortsätta göra det man är bra på. Det spelas a-lagshockey från tidig ålder – om ni förstår hur jag menar.

Om Lucas Carlsson tänkte att han skulle fortsätta göra det han är bra på när han klev in på isen iförd a-lagströjan vet jag inte. Däremot kan jag konstatera att Lucas Carlsson i så fall är duktig på väldigt mycket.

Han tillhör den där typen av välutbildade spelare som kommer beredd till SHL. Han vet att han hör hemma där, han har respekt, men är inte rädd. Han vill delta, inte titta på. Han vill bidra, inte beundra.

Lucas Carlsson har fortfarande mycket att lära, men han lär också ut. Jag har sällan sett en så ung spelare ha ett så gott omdöme när det gäller att värdera situationer. Visst blir det fel ibland, men det har inget att göra med orutin. Det har med vår sport att göra. Man gör misstag.

Han kliver fram vid rätt tillfällen, han faller av när det krävs, han står upp när det är det rätta och han visar ryggrad varje sekund han får spela. Lucas Carlsson hade mot LHC den kanske enklaste uppgiften av alla på isen. Han spelade med Anssi Salmela och det skulle göra många bättre än vad man egentligen är, men det spelar ingen roll.

Lucas Carlsson var fantastisk. Han var rejäl, konsekvent, han spelade ett backspel som gjorde mig glad. Han över- och underordnade sig sina lagkamrater. Han chansade inte, han yrade inte runt. Lucas Carlsson spelade back på precis det sätt jag älskar. Han sökte inte det spektakulära, inte heller den avgörande tacklingen, passningen eller skottet. Ändå var hans spel spektakulärt, eller snarare; just därför var hans spel spektakulärt. 

Lucas Carlsson är långt ifrån färdigutbildad. Men han har en stor talang, fallenhet och besitter redan ett kunnande som gör mig mycket glad. Jag hoppas vi får följa hans utveckling dom kommande säsongerna och att han tillåts göra dom misstag alla unga spelare måste få göra för att utvecklas och att han inte bänkas, lånas ut eller på annat sätt hämmas i sin utveckling.

Ni som ännu inte sett Lucas Carlsson spela har gjort ett misstag. Skynda dig att skaffa en biljett. Du kommer inte att bli missnöjd. Tvärtom kommer du att få se hur en ny stor talang är på väg att slå igenom på allvar.

Jag antar att det är sådana här inlägg som kan skada en ung spelares ödmjukhet, men jag hoppas och tror att Lucas Carlsson behåller sin ödmjukhet. Han om någon vet vad som krävs för att lyckas på allvar.

Därför törs jag fråga er andra; ser ni stjärnan på isen?

Tänkte väl det.

 

Spänningen stiger för unga brynäsare

Årets NHL-draft närmar sig och för några unga brynäsare stiger spänningen. Jag förstår dom. En dröm om ett äventyr kan realiseras genom att bli draftad.

 

Jag tillhör dom som visserligen följer draften med visst intresse, men som är mer intresserad av hur skickliga dom unga spelarna kommer att bli om några år. Huruvida dom nyttjar sin talang och vilka titlar dom kommer att vinna bestäms inte av draften. Den bestäms av träningsvillighet, förmågan att lyssna på andra och – framförallt – viljan att göra båda delarna.

 

Vi har vant oss vid att varje säsong få se några av klubbens unga talanger bli en av de utvalda. Jag hoppas mycket på Jonas Johansson och Oskar Lindblom. Jag tror dom kommer att gå tidigare än vad ryktet gör gällande.

 

Draften är inte bara intressant att följa utifrån talangernas perspektiv. Den är än mer intressant ur klubbarnas. Vilka spelare väljer man? Vilket lag vill man ha i sin organisation om några år? Vad saknar dom idag och vad hoppas dom finna i just den här årskullen?

 

Det är frågor som mer än påminner om sportchefens och därför kan jag inte låta bli att välja ut några NHL-organisationer och se vilka dom väljer.

 

Om dessa talanger kommer att ta steget för att bli skickliga seniorspelare återstår att se. Det bestäms inte av draften. Det bestäms av helt andra saker. Men det visste ni redan.

 

Tre spelare apropå tidiga i draften

  • Henrik Zetterberg valdes som nummer 210 1999.
  • Niclas Wallin valdes som nummer 97 2000.
  • Andreas Dackell valdes som nummer 136 1996.

Ett lag med potential?

Min spekulation om att Mattias Nörstebö eller David Westlund skulle erbjudas a-lagskontrakt blev inte en antingen-eller-spekulation. Det blev ett både-och-svar. Jag kan bara gratulera dom bägge till kontrakten.

 

Efter att ha tagit del av deras egna kommentarer till kontraktskrivandet blev jag glad. Dom uttrycker stolthet över att tillhöra föreningens representationslag. Drömmar har gått i uppfyllelse. Jag tror dom.

 

I och med dessa två namnteckningar återstår åtminstone ett nyförvärv på backsidan. Personligen skulle jag gärna se två. En med tydliga offensiva kvaliteter och en som ska känna anspänning när han lämnar tryggheten framför den egna målvakten. Hur det blir med den saken återstår att se. Jag hoppas på två, men namnet på nästa backförvärv kan göra att det kan kännas annorlunda.

 

Den norske landslagsmannen Sondre Olden uppges vara klar för Brynäs. I skrivande stund har Brynäs inte officiellt bekräftat signeringen, men han själv och andra tillförlitliga kanaler menar att han har en given plats i Mattias Petterssons omklädningsrum. Den ännu inte fyllda 22-åringen känns som en spännande värvning.

 

Oldens 71 poäng på 61 matcher under den nyss avslutade norska säsongen är svåra att översätta till svenska förhållanden, men dom får anses vara hyggliga. Däremot gör +34 i plus/minusstatistiken intryck på mig.

 

Ytterligare ett forwardsnamn ska till. Jag är tämligen övertygad om att den luckan ska fyllas med en spelare som innehar ett transatlantiskt pass. Adam Brodecki kan också vara en het kandidat till ett rookiekontrakt, men det betyder inte att han tar en kvalitetsspelares plats. Egentligen menar jag; borde inte ta en kvalitetsspelares plats. 

 

Brynäs har en bit kvar till ett lag med mer än potential. Kanske kan två riktiga kvalitetsspelare vara skillnaden mellan ett lag som har framgång och ett lag med potential?

 

Tre saker jag imponeras av

  • Sportcheferna går ut i ett gemensamt uttalande om sin utsatta position. Jag delar till stora delar deras uppfattning. Bra att dom visar det i ett gemensamt ställningstagande.
  • Barmarksträning. Jag har fullt upp med att cykla till jobbet.
  • Mattias Nörstebö och David Westlund. Så möter man egna och gemensamma utmaningar.

En återbetalning med framtid

Jonas Johansson fick ett a-lagskontrakt. Inget konstigt med det. Det var väntat. Till och med förväntat. Det är en klok signering på många sätt. Han tog chansen när han erbjöds den och den ligger väl i linje med klubbens strategi om att lyfta fram spelare som fostrats i dom egna leden.

 

Jonas har fostrats in i seniorhockeyn på ett bra sätt. Några se-och-lära matcher, några på isen och han har också fått känna på både med- och motgång. Jag har inte ens funderat om han kommer att klara det sista steget för att på allvar etablera sig i seniorsammanhang. Det enda jag funderar över är när det ska ske.

 

Brynäs ”nye” målvakt är ytterligare en fjäder i Pecka Alcéns hatt. Jag imponeras över hans förmåga att stödja unga talanger till seniorspel. Det ger gång på gång en återbetalning av den satsning som Brynäs gör på juniorlagen.

 

Kommer Brynäs att täcka upp med ytterligare en målvakt under sommaren? Starkbaum kan bli skadad och Johansson har säkert ett eget äventyr inplanerat i juletid. Jag tror inte så blir fallet. Det är bra. Laget behöver andra förstärkningar och det är där dom ekonomiska resurserna ska satsas.

 

Jag väntar – fortfarande – otåligt på en kreativ, oväntad och spännande värvning.

 

Bronset som kan bli guld värt?

Brynäs tog brons för J20-lag. Ändå tycker jag det här bronset är guld värt.

 

Jag är glad över att det medvetna val klubben gjorde för ett antal år sedan. Man bestämde sig för att göra en satsning på en egen ungdomsakademi och man har vågat hålla i den satsningen.

 

I år har U16 laget spelat final, J18 gick till kvartsfinal och J20 tog brons i år. Ett bra bevis på att klubbens satsning på utbildning av egna spelare är riktig. Lägg till att både herr- och damlag också spelade kvartsfinal och det står klart att Brynäs är den enda klubb som varit representerade i kvartsfinal på samtliga nivåer. Det är roligt att tillhöra en klubb som har den bredden i toppen.

 

Det blev inget guld i år, men det lovar gott inför framtiden. Dom största talangerna kommer alltid att gå förlorade efter någon säsong i klubbens representationslag, men det är dom andra som ska bygga framtidens representationslag. Dom som blir kvar, inte dom som lämnar.

 

Dom spelare som i år blev silver- och bronsmedaljörer kommer för alltid att minnas känslan av förlusten. Jag undrar om inte förlusterna är den bästa erfarenheten, den bästa lektionen, under hela deras långa utbildning i Brynäs.

 

Jag är övertygad om att dessa spelare aldrig kommer att glömma hur nära dom var, hur lite som skiljde dom från en titel och hur lite det krävs för att nästa gång möjligheten ges att spela final göra ytterligare något mer eller bättre för att inte behöva vara åskådare när titeln delas ut.

 

Under flera år nu har Brynäs varit med i den absoluta toppen inom juniorishockeyn i Sverige. Inte alltid i final, men ofta i semifinal eller final. Nu är det dags att det också ger effekt på seniornivå. Nu är det dags att dom spelare som inte etablerat sig i Nordamerika etablerar sig som ryggradsspelare i vår egen klubb.

 

Brynäs har ambitionen att utbilda unga spelare till bra seniorspelare och inte bara till skickliga juniorer. Det är dags att skörda frukterna av den satsning som varit.

 

Därför är J20-lagets brons guld värt.

Några namn berättar något viktigt

När Nicklas Bäckström gjorde debut i Brynäs a-lag förstod jag inte då att det skulle bli början på en juniorsatsning som fortfarande ger effekt.

 

Den medvetna satsning klubben gjort på unga spelare har gett oss möjligheten att få se spelare som redan nämnde Bäckström utvecklas till en världsstjärna. Vi har fått se Silfverbergare, Larssöner, Järnkrokar, Lindholmar, Markströmare, Lindbäckare och många fler utvecklas till spelare som inte bara gett Brynäs framgång utan till spelare som idag bidrar till andra klubbar.

 

Kanske borde vi vara mer stolta över det än vad vi är. Inte bara över spelarna själva utan också för att klubben vågade satsa, vågar hålla i satsningen och för att man i svåra situationer vågar ge spelarna möjlighet att utbildas till seniorspelare på absolut högsta nivå.

 

Under hösten har vi varit många som förbannat skadeläget, diskuterat värvningar och hoppats att läkköttet hos våra spelare skulle vara bättre än hos andra. Vi ställde oss frågan om det verkligen skulle hålla.

 

Efter halva serien har Brynäs spelat till sig en tredje plats i tabellen. Utan juniorsatsningen hade det sett helt annorlunda ut.

 

Därför är det på sin plats att sträcka fram näven till Christian Djoos, David Westlund, Mattias Nörstebö, Johannes Björklund, Daniel Ljunggren, Nicklas Strid, Adam Brodecki och säkert någon till jag nu glömt.

 

Tack för att ni klivit in i a-laget och visat att klubbens satsning på juniorer inte bara varit en satsning för att få juniorframgångar utan främst varit en utbildning för att bli seniorspelare.

 

Dom unga spelarna är naturligtvis inte alla färdiga för spel på seniornivå, men dom har visat att dom är så pass välutbildade att dom vågar spela sitt spel under dom matcher dom får möjligheten. Dom gör det bra. I några fall mer än så.

 

I den senaste matchen mot HV71 visade dessa spelare att dom kan mer än att bara avlasta, döda tid och vara i vägen. Dom bidrog till lagets framgång, dom skapade själv möjligheter och dom gjorde få misstag i försvarsspelet.

 

Juniorsatsningen är inte den enda lösningen för att vinna sportslig framgång, men ett viktigt bidrag till framgång är det utan tvekan. Om dom unga spelarna tar det sista steget är det min övertygelse om att Brynäs kommer att ha stor glädje av dom under många år framåt.

 

Därför berättar några namn något viktigt om dagens Brynäs. Något som handlar om Brynäs IF och om svensk ishockeys framtid.

 

En tom tank behöver inte betyda att tanken är tom

Brynäs förlorade klart mot Färjestad. Inget snack. Det var en förlust som sved, men likafullt en förlust. En tydlig en. Det börjar i och för sig bra.

 

Ryan Gunderson gör ett Ryan Gunderson-mål i powerplay, men det räcker inte långt. Färjestad vänder matchen på några minuter och efter det är visserligen Brynäs nära målmässigt, men nära är ibland en synvilla. Brynäs försökte, kämpade och slet. Men när den fysiska tanken är tom är också den mentala tanken tom. Enkla misstag blandades med goda intentioner. När Brynäs får spela powerplay visar laget klass. Två skickliga mål om ni frågar mig.

 

Det finns alltid förklaringar till förluster. Den här gången handlar förklaringarna om dom många skadorna på tongivande spelare hos Brynäs. Jag delar den uppfattningen. Brynäs lista på skadade spelare vi supportrar räknat in som bärande spelare är längre än många barns önskelista till jul. Att inte ange det som en möjlig förklaring är att ljuga för sig själv. Jag anger skadorna och ett skickligt bortalag som två förklaringar till förlusten. Det behövs inga fler.

 

Jag är inte ensam om att dra den slutsatsen. Jag delar den med dom flesta. Däremot är vi inte lika överens om vad som är orsaken eller lösningen på klubbens nuvarande utmaning. Jag påstår att det är en exceptionell situation. Så många skador som laget är drabbat av just nu går det inte att förbereda sig på.

 

Endast en gång tidigare har klubben prövat att ha en trupp med så många spelare som krävs för att hantera den nuvarande skadelistan. Vi fick aldrig veta hur det skulle gått i det långa perspektivet, men i det korta fungerade det inte. Det slutade i kvalserien. Jag tyckte då att idén var spännande och hade gärna sett att det fungerat. Som en konsekvens av den säsongen fick klubben ekonomiska problem, gjorde ett rejält omtag och satte upp en ny målsättning.

 

Brynäs valde att satsa oerhört mycket på sin ungdoms- och juniorverksamhet. Sedan dess är det många som kommit från egna juniorled till klubben. När satsningen inleddes fanns det många supportrar som var tveksamma till den. Fyra år senare var guldet en realitet. Då hyllades klubben av alla för sin talangutveckling. Klubben fortsatte att satsa, men dom exceptionella talangerna har idag lämnat klubben. Jakob Silfverberg, Johan Larsson, Calle Järnkrok och Elias Lindholm är dom mest mediala namnen.

 

Jakob Silfverberg och Johan Larsson väntade några extra säsonger innan dom tog klivet över, medan Järnkrok och Silfverberg tog steget tidigare. Jag har inga åsikter om det. Istället konstaterar jag att Brynäs inte kunnat fylla på med nya talanger på samma tekniska nivå. Det är fullt rimligt. Talangerna som nämnts är något alldeles extra, men det är också viktigt att komma ihåg att det är omöjligt att varje år lyfta upp nya spelare som har liknande färdigheter. Det klarar ingen klubb. Så är det bara.

 

Jag står fortfarande bakom klubbens juniorsatsning. Långsiktigt är det den väg som är riktig. Klubben – det vill säga vi medlemmar – har inte uttryckt något annat och som en konsekvens av det arbetar också klubbens personal utifrån dessa förutsättningar. Det är modigt i en tid när den senaste matchen alltid anses vara kvittot på hur långsiktiga satsningar fungerar.

 

Självklart är också jag orolig. Jag vill att laget vinner. Det är själva poängen med elitidrott. Men vad behöver göras? Fylla på underifrån i enlighet med vad klubben vill eller handla in bänknötare, iskalla spelare från andra lag eller chansa? Jag har inte den insyn i klubbens dagsaktuella ekonomi som krävs för att göra ekonomiska riskkalkyler, inte heller vet jag vilka spelare som vill lämna sina nuvarande arbetsgivare och jag har ingen aning om vilka spelare som kan tänkas bli lediga när klubbar som gjort ekonomiska risktaganden måste göra sig av med sin spetskompetens för att inte riskera sin egen klubbs framtid.

 

Jag är inte heller lagläkare och därmed insikt i dagsaktuell status på våra skadade spelare. Därför kan jag inte heller med bestämdhet säga när dom spelar sin nästa match.

 

Jag vet det inte, men jag vet något annat. Jag ser ingen anledning för klubben att ändra färdriktning, ändra i personalstyrkan eller på annat sätt göra förändringar som handlar om klubbens infrastruktur. Däremot hoppas jag att spelare blir friska, ledare får arbetsro och laget börjar vinna matcher.

 

Det finns en risk att vi under dom närmaste veckorna får möta nya tuffa utmaningar. Jag hoppas vi möter dom tillsammans. Jag tror att det bästa sättet att ta sig igenom utmaningar är att stödja, uppmuntra och på så sätt skapa en bättre stämning kring lagets och klubbens situation.

 

När bensintanken är tom är det viktigt att tänka klart. Jag påstår att det för Brynäs är viktigt att hitta tillfälliga lösningar som leder framåt och – viktigast av allt – inte agera känslomässigt.

 

En tom tank behöver inte betyda att tanken är tom.

Orolig brynäsare

Det talas mycket om skadorna i Brynäs just nu. Många är oroliga, några påstår att det beror på hur man tränar och några vill värva nytt.

 

Jag är orolig, ser inte skadornas samband med träning och vill i dagsläget inte värva nytt.

 

Oron kommer sig av att jag tror att alla framgångsrika lag kan träna med i stort sett fullt lag. Det ökar tempo, intensitet och skärpa under träningstillfällena. Allt som görs under träning kan sedan praktiseras i matchsituationer. Konkurrensen mellan spelarna ökar och tävlingsmomentet stärks. Därför oroas jag av att träningarnas kvalitet sjunker med många skador.

 

Jag är övertygad om att få – om ens någon – av dom nu aktuella skadorna beror på hur man tränar. Det är olyckliga omständigheter. Att det sedan radats upp olyckliga omständigheter är mer än tråkigt. Det är svårt att hantera.

 

Nyförvärv känns också fel. Av flera anledningar. För det första vet åtminstone inte jag hur långt bort exempelvis Granström och Nokelainen faktiskt, på riktigt och ärligt är från spel. Dom officiella kommentarerna talar om inom en snar framtid. Stämmer det vore det fel att lyfta in nya spelare i truppen. För det andra ställer jag mig frågan om vilken kvalitet det är på eventuella nyförvärv och om det är värt den ekonomiska risken?

 

Jag är orolig för skadorna, men min oro baseras mer på att spelare som Nokelainen och Granström kan komma att behöva tio-femton matcher för att vara i form.

 

Juniorer som Nicklas Strid och Daniel Ljunggren har gjort det bra. Till och med mycket bra. När det stod klart att dom skulle spela blev jag nyfiken. Det ingår i deras utbildning till seniorspelare att lära sig seniorhockey i en krävande miljö. Av det jag kunnat se har dom en bit kvar, men traineeperioden klarade man med betyget väl godkänt.

 

Får vi se Jonas Johansson vakta målet snart? Jag har bara sett honom en match, men jag tyckte om det jag såg. Skulle vara mer än spännande att se honom i en SHL-match. Kan det snart vara dags för den delen av hans utbildning? Kanske.

 

Visst är jag orolig, men varför skulle jag inte vara det? Jag är trots allt brynäsare.

 

Talanger som gör omtag

Tisdag kväll. Jag satte mig ned för att kolla på Rögle – Oskarshamn. Nej, jag ljuger. Jag satte mig ned för att kolla in hur det går för Victor Berglind.

 

Jag såg honom spela för Brynäs under SCA-cupen i Sundsvall 2008. Då en väldigt lovande spelare som jag med mitt otränade öga bedömdes besitta det mesta en modern back behöver. Han hade knappt fyllt moped och jag tänkte att vi några år senare skulle få njuta av hans spel i vårt representationslag. Så blev det också. Han tog en plats i laget och spelade där fram till i år. Det riktiga lyftet kom aldrig och nu spelar han som sagt i Rögle.

 

Genom åren har vi fått se många talanger göra några matcher – ibland hela säsonger – för att sedan hamna i någon lägre liga. Vi har också fått se spelare som knappast varit bättre än dom som fått stanna. Jag kan inte låta bli att fundera över vad det beror på.

 

Är det verkligen så enkelt att några spelare når sin fulla potential i tidig ålder? Är förklaringen att vissa har mer karaktär än andra jämnåriga talanger? Är det otur med tränare? Vad beror det på?

 

Förmodligen är svaret allt ovan och lite till. Däremot kan jag inte släppa minnet av när jag såg Victor Berglind spela för första gången. Jag tänkte högt för mig själv; hur bra kommer han att bli? Svaret på frågan har vi inte fått ännu. Idag är svaret Rögle, men om karaktär, tur och en ännu outnyttjad potential sammanfaller är jag övertygad om att vi inte sett det sista av honom i SHL.

 

Om jag däremot får svar på frågan om vad det beror på är en helt annan sak.