Bronset som kan bli guld värt?

Brynäs tog brons för J20-lag. Ändå tycker jag det här bronset är guld värt.

 

Jag är glad över att det medvetna val klubben gjorde för ett antal år sedan. Man bestämde sig för att göra en satsning på en egen ungdomsakademi och man har vågat hålla i den satsningen.

 

I år har U16 laget spelat final, J18 gick till kvartsfinal och J20 tog brons i år. Ett bra bevis på att klubbens satsning på utbildning av egna spelare är riktig. Lägg till att både herr- och damlag också spelade kvartsfinal och det står klart att Brynäs är den enda klubb som varit representerade i kvartsfinal på samtliga nivåer. Det är roligt att tillhöra en klubb som har den bredden i toppen.

 

Det blev inget guld i år, men det lovar gott inför framtiden. Dom största talangerna kommer alltid att gå förlorade efter någon säsong i klubbens representationslag, men det är dom andra som ska bygga framtidens representationslag. Dom som blir kvar, inte dom som lämnar.

 

Dom spelare som i år blev silver- och bronsmedaljörer kommer för alltid att minnas känslan av förlusten. Jag undrar om inte förlusterna är den bästa erfarenheten, den bästa lektionen, under hela deras långa utbildning i Brynäs.

 

Jag är övertygad om att dessa spelare aldrig kommer att glömma hur nära dom var, hur lite som skiljde dom från en titel och hur lite det krävs för att nästa gång möjligheten ges att spela final göra ytterligare något mer eller bättre för att inte behöva vara åskådare när titeln delas ut.

 

Under flera år nu har Brynäs varit med i den absoluta toppen inom juniorishockeyn i Sverige. Inte alltid i final, men ofta i semifinal eller final. Nu är det dags att det också ger effekt på seniornivå. Nu är det dags att dom spelare som inte etablerat sig i Nordamerika etablerar sig som ryggradsspelare i vår egen klubb.

 

Brynäs har ambitionen att utbilda unga spelare till bra seniorspelare och inte bara till skickliga juniorer. Det är dags att skörda frukterna av den satsning som varit.

 

Därför är J20-lagets brons guld värt.

En tom tank behöver inte betyda att tanken är tom

Brynäs förlorade klart mot Färjestad. Inget snack. Det var en förlust som sved, men likafullt en förlust. En tydlig en. Det börjar i och för sig bra.

 

Ryan Gunderson gör ett Ryan Gunderson-mål i powerplay, men det räcker inte långt. Färjestad vänder matchen på några minuter och efter det är visserligen Brynäs nära målmässigt, men nära är ibland en synvilla. Brynäs försökte, kämpade och slet. Men när den fysiska tanken är tom är också den mentala tanken tom. Enkla misstag blandades med goda intentioner. När Brynäs får spela powerplay visar laget klass. Två skickliga mål om ni frågar mig.

 

Det finns alltid förklaringar till förluster. Den här gången handlar förklaringarna om dom många skadorna på tongivande spelare hos Brynäs. Jag delar den uppfattningen. Brynäs lista på skadade spelare vi supportrar räknat in som bärande spelare är längre än många barns önskelista till jul. Att inte ange det som en möjlig förklaring är att ljuga för sig själv. Jag anger skadorna och ett skickligt bortalag som två förklaringar till förlusten. Det behövs inga fler.

 

Jag är inte ensam om att dra den slutsatsen. Jag delar den med dom flesta. Däremot är vi inte lika överens om vad som är orsaken eller lösningen på klubbens nuvarande utmaning. Jag påstår att det är en exceptionell situation. Så många skador som laget är drabbat av just nu går det inte att förbereda sig på.

 

Endast en gång tidigare har klubben prövat att ha en trupp med så många spelare som krävs för att hantera den nuvarande skadelistan. Vi fick aldrig veta hur det skulle gått i det långa perspektivet, men i det korta fungerade det inte. Det slutade i kvalserien. Jag tyckte då att idén var spännande och hade gärna sett att det fungerat. Som en konsekvens av den säsongen fick klubben ekonomiska problem, gjorde ett rejält omtag och satte upp en ny målsättning.

 

Brynäs valde att satsa oerhört mycket på sin ungdoms- och juniorverksamhet. Sedan dess är det många som kommit från egna juniorled till klubben. När satsningen inleddes fanns det många supportrar som var tveksamma till den. Fyra år senare var guldet en realitet. Då hyllades klubben av alla för sin talangutveckling. Klubben fortsatte att satsa, men dom exceptionella talangerna har idag lämnat klubben. Jakob Silfverberg, Johan Larsson, Calle Järnkrok och Elias Lindholm är dom mest mediala namnen.

 

Jakob Silfverberg och Johan Larsson väntade några extra säsonger innan dom tog klivet över, medan Järnkrok och Silfverberg tog steget tidigare. Jag har inga åsikter om det. Istället konstaterar jag att Brynäs inte kunnat fylla på med nya talanger på samma tekniska nivå. Det är fullt rimligt. Talangerna som nämnts är något alldeles extra, men det är också viktigt att komma ihåg att det är omöjligt att varje år lyfta upp nya spelare som har liknande färdigheter. Det klarar ingen klubb. Så är det bara.

 

Jag står fortfarande bakom klubbens juniorsatsning. Långsiktigt är det den väg som är riktig. Klubben – det vill säga vi medlemmar – har inte uttryckt något annat och som en konsekvens av det arbetar också klubbens personal utifrån dessa förutsättningar. Det är modigt i en tid när den senaste matchen alltid anses vara kvittot på hur långsiktiga satsningar fungerar.

 

Självklart är också jag orolig. Jag vill att laget vinner. Det är själva poängen med elitidrott. Men vad behöver göras? Fylla på underifrån i enlighet med vad klubben vill eller handla in bänknötare, iskalla spelare från andra lag eller chansa? Jag har inte den insyn i klubbens dagsaktuella ekonomi som krävs för att göra ekonomiska riskkalkyler, inte heller vet jag vilka spelare som vill lämna sina nuvarande arbetsgivare och jag har ingen aning om vilka spelare som kan tänkas bli lediga när klubbar som gjort ekonomiska risktaganden måste göra sig av med sin spetskompetens för att inte riskera sin egen klubbs framtid.

 

Jag är inte heller lagläkare och därmed insikt i dagsaktuell status på våra skadade spelare. Därför kan jag inte heller med bestämdhet säga när dom spelar sin nästa match.

 

Jag vet det inte, men jag vet något annat. Jag ser ingen anledning för klubben att ändra färdriktning, ändra i personalstyrkan eller på annat sätt göra förändringar som handlar om klubbens infrastruktur. Däremot hoppas jag att spelare blir friska, ledare får arbetsro och laget börjar vinna matcher.

 

Det finns en risk att vi under dom närmaste veckorna får möta nya tuffa utmaningar. Jag hoppas vi möter dom tillsammans. Jag tror att det bästa sättet att ta sig igenom utmaningar är att stödja, uppmuntra och på så sätt skapa en bättre stämning kring lagets och klubbens situation.

 

När bensintanken är tom är det viktigt att tänka klart. Jag påstår att det för Brynäs är viktigt att hitta tillfälliga lösningar som leder framåt och – viktigast av allt – inte agera känslomässigt.

 

En tom tank behöver inte betyda att tanken är tom.

Jag är för snäll

Har fått några kommentarer som handlar om att jag inte är tillräckligt hård mot laget. Att jag väljer att hålla huvudet högt istället för att skälla besinningslöst när felpassen slås, frilägen missas och puckar släpps in är mitt val. Ingen annans. Kritisera mig gärna för det. Men läs vad jag har att säga innan ni slaktar mig helt. Jag är säker på att det kan förklara en del.

 

Jag tror mig vara lika besviken som många andra efter en förlust. Jag kan på läktaren känna en inre frustration över ett felpass, en ilska över en felaktig avblåsning och ett lätt illamående över att mina favoriter inte får spela just det bytet jag vill att dom ska få spela. Gör det mig till en bättre brynäsare för det? Inte det minsta.

 

Jag tror mig bli lika glad som andra efter en seger. Glädjen över ett sent
ledningsmål är ohämmad, de eleganta dragningarna får hjärtat att slå dubbelslag och en offensiv tackling ger gåshud. Gör det mig till en bättre brynäsare för det? Inte det minsta.

 

Är man bättre brynäsare om man skäller när det inte är befogat, hyllar när det inte behövs, rabblar statistik, målskyttar, gamla spelare eller matcher dom flesta aldrig minns? Nej, så är det inte.

 

Vårt engagemang för klubben ser olika ut och när vi kräver mer av andra slår jag bakut. Jag har suttit med äldre supportrar som varit med sedan uterinkens tider och hört dom med passion berätta sin kärlek till klubben. Jag har stått med långväga gäster som berättat om att efter 30 år som brynäsare är det första gången dom får se dom på hemmaplan. Är man mer brynäsare om man bor i Kiruna än om man bor på Brynäs? Så är det givetvis inte. Är pucken inne? Förstår ni vad jag menar? För mig är det viktigare att man är brynäsare än hur det tar sig uttryck.

 

Kanske är jag för snäll, men vet ni vad? Då är jag väl det då. Sämre saker kan man vara.