Ishockeyn är den stora förloraren

Jag är sist på bollen. Jag vet det. Men jag har valt att vänta. Jag har velat ge det tid. Under hösten har jag accepterat SHL och dess ambition om att få spelet renare. Jag har accepterat att nivåerna i bedömningarna har varierat, att det som inte bedömts som en förseelse ena stunden bestraffas i nästa. För mig har det handlat om att vänja spelare, ledare, domare och publik vid nya bedömningar. Nya bedömningar kräver att misstag begås, men jag måste erkänna att nu börjar mitt tålamod att tryta.

 

Två aktuella exempel hämtar jag från Brynäs match mot Färjestad i lördags. Bägge besluten var till Brynäs nackdel och kanske borde jag – i nyansens namn – valt att balansera det mot något av dom beslut som gav Brynäs fördel, men mina känslomässiga reaktioner gör att jag ändå väljer det perspektivet. Jag vill dock tydligt klargöra att jag inte vill påstå att Brynäs har haft några särskilda nackdelar – eller fördelar för den delen – av höstens bedömningsnivåer. Den stora förloraren i mina ögon är sporten själv.

 

Färjestads två första mål i matchen – en match man vinner av andra anledningar än bedömningsnivåerna – kommer till efter två situationer jag vill påstå förändrar matchen. Vid sidan av det får dom också illustrera det vi får leva med och det vi kan påverka.

 

Den första situationen är klassisk. En spelare blir utsatt för ett regelbrott precis innan Färjestad kvitterar. En situation jag sett sedan jag började intressera mig för sporten. Förhoppningen om att ett fyrdomarsystem skulle rätta till den här typen av uppenbara regelbrott verkar inte fungera. Den får vara exemplet på den mänskliga faktorn. Det får vi leva med.

 

Däremot är Lukas Kilströms utvisning innan Färjestads andra mål ett exempel på något jag tror skadar sporten. I mina ögon är det ingen utvisning. Jag tror dessutom att det är ett exempel på utvisning många spelare oavsett färg på tröjan beklagar. Om ligan vill förhindra det fysiska spelet så till den grad att vi helt ska undvika regelrätta tacklingar i jakten på regelvidrigheter är sporten riktigt illa ute. Det är inget vi behöver leva med, det kan vi påverka. Kilströms regelrätta tackling är bara ett exempel av flera där vi tvingat vänja oss vid att det resulterar i utvisningar.

 

Många hockeyvänner har ägnat hösten åt att diskutera dom nya nivåerna. Otaliga är dom ironiska skratten, dom skakande huvudena, dom upprörda känslorna. Istället för att njuta av sporten har vi återkommit till matchfunktionärerna, disciplinnämndens arbete och jag vet inte hur många gånger vi diskuterat vad som återstår av den sport vi lärt oss älska om det som nu sker med bedömningarna kvarstår. Det är tråkigt att säga, men fortsätter den här utvecklingen kommer jag att tappa intresset för SHL.

 

Jag överlåter till dig som läser att bedöma om jag är en gnällig rackare. Min egen inre dialog har sina brister och det går inte att utesluta att jag blivit en bitter läktarbesökare, men faktum är att sporten är på väg att utvecklas mot något jag inte tycker om.

 

Det må så vara att SHL inte ser mig som en potentiell kund till deras evenemang. Jag är ju redan kund, men jag vill ändå påstå att om ligan tappar mig utesluter jag inte att ligan tappar fler som liksom jag börjat tvivla på den produkt man vill sälja till dom nya kunderna.

 

Är jag då en våldsbejakande dåre? Är jag en supporter som hellre ser en tackling än en vacker dragning? Är jag en bitter medelålders man som inte tycker om förändring? Jag vill påstå att jag med sanning i blick kan säga att jag är motsatsen. Jag älskar farten, tekniken och dragningarna. Min kärlek till sporten bygger på mötet mellan tekniken och kraften. Det är när tekniken övervinner kraften jag njuter som mest, men utan kraften återstår bara teknik. Min farhåga är att jag riskerar att varken få se det ena eller det andra.

 

Jag vill vara noga med att säga att jag inte vill beskylla domarna för bedömningsnivåerna. Dom utför vad andra beställt. Domarnas mänsklighet kommer att fortsätta att frustrera oss supportrar när domsluten går emot, men utan deras mänsklighet vill jag inte vara. Däremot vill jag att domsluten ska gynna sporten.

 

Annars riskerar ishockeyn att bli den stora förloraren.

Öppenhet skapar förståelse

Läser i Expressen att måldomarnas bilder bara ska visas ibland. Jag förstår inte varför. Bilder på svårbedömda situationer borde självklart alltid offentliggöras. Spekulation skapar bara onödiga debatter och i vissa fall konflikter.

Jag vill också att disciplinnämnden på ett bättre sätt än idag tydliggör sina ställningstaganden. Om vi som följer lagen och sporten fick bättre och mer genomarbetade motiv till nämndens beslut skulle det öka förståelsen hos alla. Inte minst hos oss som är publik.

Den ömsesidiga respekten mellan spelare, ledare, domare och publik måste bli bättre. Att vara mer offentliga och mindre hemlighetsfulla skulle bidra till en sådan utveckling.