En smärtsam upplevelse

Jag ljög. Det var mer än en hockeymatch. Det var en smärtsam upplevelse, ett antiklimax, en negativ upplevelse av den där sorten att jag just nu inte ens kan se det som en erfarenhet. 

Brynäs förlust mot Djurgården var mer smärtsam än andra förluster. Inte bara för att förluster mot Djurgården i allmänhet brukar vara det och inte heller för att den på minst vis var orättvis. Förlusten var smärtsam därför att den stack håll på min sista illusion. Den som handlade om att Brynäs var ett lag som reste sig när man som mest behöver det.

Visst fick vi se ett Djurgården som spelade ett bortaspel jag bara drömmer om. Konsekvent, rejält och lojalt. Brynäs kom under långa stunder ingenstans med sitt offensiva spel. Djurgården imponerade, levererade och synkroniserade ett bortaspel som kan föra stockholmarna en bit i det kommande slutspelet. Jag var och är imponerad av deras insats och – tro mig – det smärtar mig att medge det. 

Men att Djurgården var bra förtar inte Brynäs prestation. Inför matchen hoppades jag få se ett Brynäs där ”Berglund och de andra fått ihop laget igen. Ett lag som kommer ut till match, väl förberedda, väl disciplinerade, med en kontrollerad offensiv och en cynisk defensiv. Jag vill se ett Brynäs som inte viker ned sig, som står upp för sig själva och för klubben.” Av det blev det inte särskilt mycket.

Istället fick vi se ett Brynäs som var endimensionellt och förvirrat. Laget visade upp ett sorts spel och när det inte fungerade fortsatte man ändå med det spelet. Det var som om man bestämt sig för att låta droppen nöta hål på stenen. Ett hål som tar betydligt längre än 60 minuter att skapa. 

Nej. Jag är faktiskt bekymrad. Jag söker alltid efter orsaker, förklaringar och vill gärna finna saker som kan motivera mindre goda insatser, men just den här gången klarar jag inte riktigt av det.

Brynäs har fastnat i vinkelvolten. Man gör samma sak om och om igen. Om något inte fungerar brukar man pröva att ändra på det man gör. Man brukar pröva något nytt, annorlunda eller något man för stunden behärskar. Idag fick vi se en prestation som präglades mer av en dåres envishet än av taktiska justeringar.

Brynäs tog ledningen med ett mäktigt slagskott av Marc-Anthony Zanetti. Den glädje han visade vid målet symboliserade väl den känsla som fanns på läktaren. Det dröjde dock inte lång stund innan det var kvitterat. Ett turligt mål säger vissa. Rörigt i egen zon säger jag.

Djugårdens ledningsmål – som för övrigt kom till när Brynäs var en man mer på isen – var turligt, men vilken kontring och vilket avslut! Magnifikt säger jag avundsjukt. Samma visa var det med Djurgårdens 3-1 mål. Mindre tur, men vilken kontring.

Brynäs kommer tillbaka genom ett lite turligt mål av Jacob Blomqvist och ett klassmål vars sista signatur bar Oscar Lindbloms signatur. Såg ni Nick Johnsons passning. Mums!

Plötsligt står det 3-3 och Brynäs hade fått möjligheten att komma tillbaka målmässigt i en match som bara en stund innan känts avgjord. Hur förvaltade Brynäs den möjligheten? Inte alls. 

Istället för att ödmjukt tacka för möjligheten misslyckas Brynäs återigen i egen zon. Tre spelare åker i vägen för varandra och det ger Djurgården möjligheten att avgöra matchen.

Djurgården var bra – under stundom riktigt bra – men Brynäs har sannerligen en del att arbeta med. Såväl defensivt som offensivt. 

Jag ville så gärna vara mer konstruktiv än vad jag varit i det här inlägget, men jag lyckas inte med det. Varför? Därför att det här var för mig mer än hockeymatch. Det var en smärtsam upplevelse.

Tre saker efter Brynäs – Djurgården

Publiken. Härlig inramning och härligt engagemang. Fortsätt komma. Det är nu laget behöver er mer än någonsin.

Tålamodet. Jag hade hoppats att Brynäs skulle vinna matchen om tålamodet och fantasin. Så blev det inte.

Spelarna som inte brukar synas syntes. Zanetti och Blomqvist blev målskyttar och gjorde många saker rätt på isen. Det räckte inte för att vinna matchen, men de syntes.

Det är bara en hockeymatch

Brynäs ska möta Djurgården. Bästa mästarna möter mesta mästarna. Det är fem decenniers ishockeykulturer som återigen ska drabba samman. Det är två klubbar som under perioder – var för sig och tillsammans – utvecklat den moderna svenska ishockeyn. Det är två klubbar som under perioder satt standarden, varit exemplet att följa, varit ledstjärnor.

Brynäs och Djurgården. Det är de nio livens klubbar. Inget tycks kunna bryta ner deras ambition, styrka och vilja. Det är som om klubbarna besitter en så stark inre styrka att det närmast är att beskriva som en självklarhet att lagen ska finnas med i hockeyns högsta nationella serie. Det är känslomässiga möten, det är matcher där så mycket mer än bara poäng står på spel. Det är i dessa matcher spelarna representerar något mycket större än bara sig själva och sin årgång. Det är ett klassikerderby inget lag vill förlora.

Jag vet. Det är bara en hockeymatch. Å ändå är det något mycket större än så. 

Inför ett fullsatt Gavlerinken kommer Brynäs inte bara att spela ishockey. Laget kommer att representera oss alla. Spelarna ska göra verklighet av våra förhoppningar. Oken på tröjorna ska inte kännas tunga att bära, oken ska vara symbolen, koden och signalen om att när ljuset släcks och introt går igång är vi alla Brynäs.

På läktarna kommer det att sitta tusentals människor som sparat och satsat sina pengar för att få uppleva något man inte kan skapa själva. Man vill inget hellre än att vinna. På läktarna kommer det att sitta tusentals människor som inget hellre vill än att få vara en av de spelare som faktiskt och på riktigt får uppleva känslan av att vara en av de som kan skapa ett minne för livet för oss på läktarna.

Brynäs kommer från två knappa – och i mina ögon onödiga – förluster. Förluster som hade kunnat ge två, tre eller fyra poäng, men som på grund av slutminuterfrossa inte gav någon.

Redan innan matcherna mot HV71 och Rögle BK har matchen mot Djurgården diskuterats, analyserats och penetrerats. Det är djurgårdsmatchen som vi längtat till. Det är min förhoppning att det också gäller spelarna i Brynäs. Det skulle i så fall förklara bristen på fokusering i de två senaste matchernas slutskede. 

Djurgården har under snart en månad inte vunnit eller förlorat med mer än ett mål. Med andra ord är det troligt att vi får se en jämn match där detaljerna kommer att avgöra. Kanske är den viktigaste detaljen den viktigaste. Det lag som vill vinna mest kan också bli det segrande laget.

Det finns inget som kan hålla mig ifrån att vara på plats i Gavlerinken. Inget. Matchen är alltför viktig för det. Herregud, laget representerar dig, mig och tusentals andra. Det är självklart att man vill vara på plats. 

Jag hoppas Berglund och de andra fått ihop laget igen. Ett lag som kommer ut till match, väl förberedda, väl disciplinerade, med en kontrollerad offensiv och en cynisk defensiv. Jag vill se ett Brynäs som inte viker ned sig, som står upp för sig själva och för klubben. Jag vill höra segerjublet från omklädningsrummet nå taket i Gavlerinken. Jag vill, jag vill, jag vill.

Jodå. Jag vet. Det är bara en hockeymatch. Å ändå är det något mycket större än så. 

Tre saker inför Brynäs – Djurgården

Publiken. Stöd laget, visa värmen. Skippa det andra.

Tålamodet. Djurgården är noggranna. Våga ha tålamodet. Många matcher avgörs i slutet. Jag har några färska exempel på det.

Spelarna som inte syns. Det mesta talar för att det är spelarna som inte brukar synas som kommer att avgöra. Jag påstår att Adam Brodecki sätter matchens sista mål och att det räcker för att den här matchen till slut blir ett kul kalas.

 

 

Det känslomässiga infernot som kom av sig

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Istället för ett känslomässigt inferno där bultande, frustande och pustande hjärtan skulle leda laget till seger blev det istället en annan sorts upplevelse. En inte lika härlig upplevelse som jag föreställt mig, men likafullt en upplevelse.

Det började beskedligt. Snudd på stillsamt. Till och med en aning rogivande. Om det fanns någon eufori över matchen inom spelarna tog den sig ett mer stillsamt uttryck på isen. Brynäs skapade mer chanser än Djurgården, men ineffektiviteten och ett mycket skärpt defensivt bortalag förhindrade Brynäs från att ta målmässig kontroll i matchen.

Visserligen gjorde Greg Scott 1-0 till hemmalaget efter en snabb spelvändning men det var också det enda målmässiga som hände under den första perioden. Brynäs vann överlägset skottstatistiken men det var – åtminstone inte i mina ögon – ingen särskilt bra spegling av vad som faktiskt hände i matchen. 

När Djurgården tidigt i den andra perioden kvitterade kändes det på något sätt naturligt och kanske till och med rättvist. Men mest av allt kändes det typiskt. Något senare fick Brynäs möjligheten att komma in i matchen – och man tar den.

Det skedde inte som brukligt via ett powerplay utan genom ett tre mot fem spel. Lucas Carlsson leder laget rätt. Hans aggressivitet i egen zon lockar andra att plocka fram sina bästa jag. Plötsligt smäller det i sargerna, passningarna blir hårdare och skridskoåkningen blir mer distinkt. Även mitt hjärta börjar pumpa igång. Jag hinner tänka att fint folk kommer sent och att det nu skulle börja.

Infernot.

Under några minuter spelade Brynäs sitt bästa spel under matchen och kanske hade matchen slutat annorlunda om laget belönats med ett mål. Det blev inget mål framåt, det blev ett mål bakåt. Till en början verkar inte heller baklängesmålet störa den ambition som väckts hos hemmalaget. En stund senare kvitterar också Brynäs. Tror jag och många andra. Istället väljer man att döma bort målet efter videogranskning och efter det infinner sig en känslomässig och spelmässig pyspunka. Sakta men säkert tar sig Djurgården tillbaka och till slut fick även min förhoppning kapitulera. Vi hade sett det sista av Brynäs offensiva kvaliteter för den här gången.

Djurgården gjorde en bit in i den sista perioden ytterligare ett mål framåt och därefter var matchen över. Det fanns inga fler verktyg i Brynäs verktygslåda. Brynäs gjorde sina försök och skapade en hel del chanser i slutminuterna, men inget som belönar laget målmässigt.

Brynäs gjorde inte årets bästa match, men Djurgården visade också upp ett bortaspel som skulle gjort den tidigare djurgårdstränaren Lasse Falk stolt. Man styrde varifrån Brynäs skott skulle komma, man hjälpte sin målvakt att se skytten och vid dom tillfällen det behövdes fanns stolpar och backar på plats för att få undan pucken. Jag såg ett skickligt spelande bortalag avväpna ett i mina ögon delvis frustrerat Brynäs.

Nä. Det blev ingen sprudlande känslomässig kavalkad som avslutade brynäsåret 2015. För det var Djurgårdens defensiv alltför bra.

Tre saker efter Brynäs – Djurgården

Lucas Carlsson. Han gjorde mig stolt, rörd och förhoppningsfull. Mer om det en annan gång.

Publiken. 7 513 på plats i Gavlerinken. Fortsätt komma. Det är värt varenda krona.

Sondre Olden. Ge honom en plats i laget. Sluta larva er. Klart gutten ska spela. Punkt.

 

Går till sängs med Gamla fina Djurgården

Nä. Matchen mellan Djurgården och Brynäs var bara match i 20 minuter, men under dom 20 minuterna var det här en riktigt rolig hockeymatch att se på. Massor av känslor, höghastighetstempo och med en förhoppning om att svensk klubblagsishockey trots sitt rykte ändå är ganska välmående. Det var en härlig förstaperiod. Tyvärr fortsatte inte matchen på samma sätt efter den första periodvilan.

Det är möjligt att min beundran för den första periodens spel bedarrade i samma takt som Djurgårdens mål trillade in, men jag vill nog påstå att det här var en match som kom av sig.

Det började när Djurgården gjorde 1-0. Ett stillastående försvarsspel från Brynäs sida gav utrymmet som nyttjades. Det såg ut som om det för Brynäs var förbjudet att röra på huvudena. Det fortsatte med ett vackert djurgårdsmål några minuter senare. Det avslutades med en onödig utvisning och ett snabbt powerplaymål för Djurgården.

Visst var Djurgården bra, men även om det tar mig emot att säga så är det bara att erkänna att Brynäs inte var bra. Brynäs hade inget motdrag mot Djurgårdens sätt att styra matchen. Det var tomt i verktygslådan, det fanns inga taktiska finesser, inga oväntade drag. Det fanns bara en sak och det var kampen. Några försökte tydligare än andra. Sebastian Enterfeldt och Jacob Blomqvist var nog mest bedrövad av alla efter matchen då det var två spelare som gjorde sitt bästa för att visa andra hur en vändning utan verktyg skulle kunna se ut. Men det räckte inte.

Även mitt hopp tändes när Ponthus Westerholm reducerade med några minuter kvar av den andra perioden, men ett tänt hopp vänder inga matcher.

Thomas Berglund såg faktiskt lite uppgiven inför den tredje perioden. Men då både skador under matchen och underläget i sig beordrade fram lite omgörelse i laget såg det faktiskt en aning bättre ut i avslutningsperioden. Djurgården tog sin timeout som en konsekvens av Brynäs allvarliga försök. Det räckte för att samla ihop djurgårdarna. Minuten senare hade hemmalaget också gjort 4-1.

Brynäs var nära att göra ett reduceringsmål då den för kvällen hete Sebastian Enterfeldt trycker in pucken i mål, men efter videogranskning bedömer man det inte som mål.

Jag kan ta att man väljer att döma bort målet. Det är som alltid lite av ett lotteri när det hamnar hos videogranskarna. Jag säger inget om deras beslut. Det får dom leva med, men jag vill verkligen uppmana alla inblandade parter att ta oss som följer sporten på lite större allvar. Tro mig när jag säger att jag inte tror på motiveringen om att det skulle vara en offensiv spelare i målgården. Säg att pucken var blockerad, men säg inte att – i det här fallet – Enterfeldt befann sig i målgården.

Vi är många – däribland jag – som högaktar svårigheterna som matchfunktionärerna ställs inför varje kväll dom är på isen. Men efter en videogranskning måste man hitta bättre förklaringar än vad man lyckades med den här kvällen. Vi som följer sporten förtjänar det. Kommunikationsansvariga inom SHL måste ta oss som ser matcherna på större allvar än så.

Nåja. Djurgården vann matchen på egen kraft. Det kan inget situationsrum i världen förändra. Djurgården var bättre än Brynäs.

Brynäs spelar inte säsongens bästa ishockey just nu och vad det beror på vet bara laget. Jag har tjatat mig till leda om ödmjukhet, fokusering och om kyla. Jag gör det ännu en gång.

Visst är Anssi Salmelas frånvaro påtaglig och visst saknar jag alltid Simon Bertilsson. Men det jag saknar mest är förmågan att anpassa spelet såväl efter det egna lagets spetskompetens för tillfället och också förmågan att förändra en matchbild från motgång till medgång.

Den här matchen är slut. Åt den kan ingen göra någonting åt. Ikväll går jag till sängs med djurgårdssupportrarnas sång – Gamla fina Djurgården – ringande, gnagande och störande i mitt huvud. Det tycker jag inte om.

Tre saker efter Djurgården – Brynäs

Sebastian Enterfeldt. Välkommen tillbaka. Att det var ett år sedan han spelade match får mig att fundera över hur bra han kommer att vara mot Djurgården den 30 december?

Kenny Jönsson. När Rögle kvalade mot Brynäs 2008 hade han så ont i ryggen – om jag minns rätt – att han inte kunde sitta ned, inte spela, men han stod i deras bås som en staty, manade på sina lagkamrater och visade energi. Kom att tänka på honom ikväll. Oklart varför.

Den första perioden. Modern, snabb och underhållande ishockey. Jag hade gärna sett två perioder till av den typen av ishockey.

 

 

I väntan på ett kokande inferno

Brynäs åker till Stockholm för att där ta sig an Djurgården. Matcherna på Hovet brukar bli känslomässiga, inramningen brukar vara klaustrofobisk för motståndarna och det finns ingen annanstans jag skulle vilja vara än just där när pucken släpps.

Efter två matcher mot Skellefteå där heta hjärtan gav kokande hjärnor och inga poäng är det dags för ytterligare en prövning. Brynäs stora utmaning just nu är inte huruvida spelet fungerar. Den stora prövningen är att kontrollera känslorna och behålla kylan när det är som hetast.

Djurgården är inte seriens hetaste lag, men matcherna lagen emellan har en stark, lång och prestigefull historia där varje match fått sitt eget kapitel. Men nya kapitel skrivs inte av sig själv. Dom behöver sina regissörer, sina rekvisitörer och sina hjältar. Varje spelare har nu möjligheten att genom sin egen insats och uppträdande på isen bidra till en gemensam upplevelse dom kommer att bära med sig länge.

Sebastian Enterfeldt är tillbaka i laget och han kan genom sitt sätt att spela ishockey bli en av dom som spelarna som lämnar ett särskilt avtryck i historien. Han är kombinationen av hetta och kyla, aggressivitet och kontroll, av ledarskap och lagarbete. Visst kommer det att ta mer än några matcher innan han är tillbaka i bästa form, men jag drar mig inte för att påstå att han redan mot Djurgården kan komma att göra oss påminda om vad det här spelet egentligen handlar om.

Jag är beredd att gå så långt att jag påstår att fjolårssäsongen inte hade sett ut som den gjorde om han spelat hela säsongen. Precis så viktig vill jag mena att han var ifjol och precis så viktig kan han bli innan den här säsongen är över. Jag vet inte vilken typ av ledare han är vid sidan av isen, men på isen tillhör han dom allra bästa. Det finns många som kan lära av honom. 

Brynäs visade förra veckan att det finns gott gry i laget. Mot Färjestad var man riktigt bra, Skellefteå del I hade kunnat sluta på ett helt annat sätt medan Skellefteå del II var en upplevelse jag gärna varit utan. Sammantaget finns det trots allt tillräcklig mycket kompetens i laget för att på allvar störa Djurgården på Hovet.

Däremot krävs det att Brynäs klarar av att hantera det kokande inferno som Johanneshovs Isstadion kan innebära. Jag ber därför varje enskild spelare att älska inramningen på samma sätt som den vore skapad till just sin ära. Jag vädjar till spelarna att titta upp på dom sektioner som brynässupportrarna bokat upp. Lyssna till deras sånger, lyssna till deras stöd. Låt deras lidelse för klubben och laget bli din egen. Glöm aldrig att du först och främst spelar för supportrarna och klubben. Ditt nästa kontrakt bedöms av din prestation tillsammans med laget. Glöm inte det, njut av det. Låt det bli syret i dina lungor.

Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara än på Johanneshovs Isstadion ikväll klockan 19.00. Älskar vi inte alla att vara i ett kokande inferno?

Tre saker inför Djurgården – Brynäs

Besinning i avgörande lägen. Det lag och bås med bäst luftkonditionering och flest ispåsar under hjälmarna vinner. Jag hoppas det blir Brynäs.

Lucas Carlsson. Kan han göra ytterligare en topprestation? Varför inte? Han verkar ju ha hur roligt som helst.

Sebastian Enterfeldts återkomst. Matchtempot saknas givetvis, men herregud vad många alternativ till formationer hans återkomst ger. Oändliga.

 

Inför Djurgården – Brynäs

Brynäs vann på ett imponerande sätt hemmapremiären mot Malmö och kom undan med målmässig heder i behåll trots förlusten mot FBK i lördags. Nu väntar Djurgården på Hovet och jag kan inte tänka mig ett bättre tillfälle att spela den matchen än just idag.

Alla ni som någon gång varit på Johanneshovs Isstadion när Djurgården och Brynäs möts vet att det också kan vara en känslomässig upplevelse. Klubbarnas långa tradition av att möta varandra känns. Traditionen märks.

För mig är matcherna mot Djurgården viktigare än andra. Jag vill verkligen att Brynäs vinner. Det finns få saker som gör mig gladare.

Djurgården och dess Järnkaminer kan sin sak när man bygger upp stämningen inför och under match och jag vill nog påstå att det inte i någon arena i Sverige är fler som sjunger med i klubbsången.

Varje situation kommenteras ljudligt. Även dom självklara. Publiken gör sitt bästa för att påverka matchen och jag har ofta tänkt att det inte kan finnas en mer inspirerade miljö för ett motståndarlag att arbeta i än den som skapas på Hovet.

Brynäs ställer med största sannolikhet Felix Sandström i målet. Vilken möjlighet för honom! Han kan ensam få tusentals djurgårdare att tystna och hundratals brynäsare att jubla. Är Sandström redo? Jag tror det.

Han uppträder alltid lugnt och sansat i målet och varför skulle han inte göra det ikväll? Nä. Precis. Han är dessutom en skicklig målvakt vilket inte minskar hans möjlighet att vara skillnaden.

På sociala medier dyker det med ojämna mellanrum upp information och bilder från ismaskiner i Gavlerinken som spolar om isen redan efter halva träningspasset. Budskapet är att Brynäs åker mycket skridskor på träningen. Det ska vara ett tecken på att kondition, styrka och lungor är i god form.

Koden man vill sända är att Brynäs ska vara starkare och snabbare än tidigare. Jag gillar koden, men jag hoppas innerligen att den också kombineras med taktiskt kyla. Särskilt ikväll.

Det finns alla möjligheter att den egna ambitionen, känslorna och publiken driver upp tempot. Det är då lätt att förivra sig, spela på för små marginaler eller i värsta fall, chansa. Inget av alternativen är önskvärda.

Brynäs vill gärna kontrollera matcherna genom sitt eget spel. Jag hoppas det egna spelet innehåller ingredienser som kontroll, kyla och finess.

I tidigare inlägg har jag bett om ispåsar innanför hjälmarna. Att variera ett matchtempo betyder också att kontrollera matchen.

Djurgården är ett riktigt bra lag som imponerade mot Skellefteå i SHL och segern i tisdags mot Växjö i CHL skadade varken självkänsla eller självförtroende.

Brynäs står inför en svår uppgift, men uppgiften är inte omöjlig. Men skillnaden mellan lagen kommer inte att förklaras av hur många gånger ismaskinen är inne på isen under träningspassen.

Skillnaden mellan lagen kommer att vara hur man använt tiden mellan alla start-och-stopp-övningar.

Tre saker inför Brynäs match mot Djurgården

Låt Felix Sandström se skotten. Han tar det han ser.

Ispåsar i egen zon. Enkelhet är att föredra före risker.

Spelet med en man mer – eller mindre – på isen har varit bra. Fokusering på dessa och Djurgården blir tvungna att vinna matchen fem mot fem med några mål.

 

Brynäs vann något mer än tre poäng

Spelarna stod i spelargången. Några log, några såg bestämda ut, alla var fokuserade. Dom var på väg in på isen. 8 094 personer antingen buade eller jublade. Det var fler som buade. I ögonen på spelarna fanns liten eller ingen anspänning. Brynäs hade inte kommit till Johanneshovs Isstadion för att förlora. Man var där för att vinna.

 

Brynäs första mål kom tidigt i matchen. Oscar Eklund fick göra det efter att Djurgården begått en dödssynd. Den om att inte fortsätta spela boxplay tills dess nästa avblåsning kommer. Den beslutsamhet som synts i ögonen på spelarna blev inte mindre tydlig efter målet.

 

När Djurgården tilläts kvittera med minuten kvar av den första perioden letade jag tvivlet hos dom jag så gärna ville skulle vinna. Jag fann det inte. Istället fick jag se något annat. Något så mycket bättre än tvivel. Beslutsamhet.

 

Brynäs vann den andra perioden med 3-0. Frågan om det var Brynäs som var bra eller Djurgården som var mindre bra infinner sig alltid. Som alltid är svaret; både ock. Brynäs spelade ut, platsbyten, kontrollerad aggressivitet och spontanitet var nyckeln mot ett mer stiliserat, monotont och positionerat motstånd. Djurgårdens konsekventa spelstil passade den här kvällen inte särskilt bra mot ett Brynäs som såg ut att trivas med varandra.

 

Den aggressiva forechecking Brynäs använder sig av just nu är härlig att se. Den skapar oro hos motståndaren, men glädje hos mig.

 

Det är möjligt att Djurgårdens plan inför den tredje perioden var att återta taktpinnen i matchen med hjärta och smärta. Kanske gjorde dom ett sådant försök, men just den här kvällen tillät inte Brynäs det. Brynäs var helt enkelt bättre än Djurgården. Ibland är det ishockey inte svårare än så.

 

Brynäs har spelat ett bra försvarsspel den här säsongen. Mot motstånd som Linköping, MoDo och nu Djurgården har man också visat upp ett anfallsspel som är underhållande och rörligt. Backarnas mod och följsamhet i anfallsspelet balanseras av kloka centrar vilket skapar tryck och ännu mer tryck mot försvarande motståndare. Det är ett sätt att spela offensiv ishockey som tyder på ett gott självförtroende.

 

Kanske borde man lyfta fram någon enskild spelare? Nej. Det här var inte en sådan match. Det här var en match där den individuella prestationen bidrog till en kollektiv framgång.

 

Respekt kan se olika ut. Den kan vara överdriven och påminna om rädsla, tveksamhet eller bristande självkänsla. Den här gången visade Brynäs hur man visar respekt för motståndare och sporten. Man var väl förberedda, man genomförde sin plan, man vann.

 

Man vann tre poäng i matchen mot Djurgården, men man vann också en annan sak. Min respekt.

 

För vad nu det är värt?

 

Tre saker efter matchen mot Djurgården

  • Scott, Blomqvist och Rödin tar för sig och blir bättre för varje match. Nödvändigt och mycket bra.
  • Trots att segern var klar spelade Brynäs hela matchen. Inte 59 minuter. 60 minuter. Därför behövde man inte spela 65.
  • Djurgården – Brynäs. Johanneshovs Isstadion. För mig blir det inte mer klassiskt.” Det 151:a mötet i seriespel lagen emellan slutade med Brynässeger. Det får gärna det 152:a också göra.

 

 http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef