Ishockeyn är den stora förloraren

Jag är sist på bollen. Jag vet det. Men jag har valt att vänta. Jag har velat ge det tid. Under hösten har jag accepterat SHL och dess ambition om att få spelet renare. Jag har accepterat att nivåerna i bedömningarna har varierat, att det som inte bedömts som en förseelse ena stunden bestraffas i nästa. För mig har det handlat om att vänja spelare, ledare, domare och publik vid nya bedömningar. Nya bedömningar kräver att misstag begås, men jag måste erkänna att nu börjar mitt tålamod att tryta.

 

Två aktuella exempel hämtar jag från Brynäs match mot Färjestad i lördags. Bägge besluten var till Brynäs nackdel och kanske borde jag – i nyansens namn – valt att balansera det mot något av dom beslut som gav Brynäs fördel, men mina känslomässiga reaktioner gör att jag ändå väljer det perspektivet. Jag vill dock tydligt klargöra att jag inte vill påstå att Brynäs har haft några särskilda nackdelar – eller fördelar för den delen – av höstens bedömningsnivåer. Den stora förloraren i mina ögon är sporten själv.

 

Färjestads två första mål i matchen – en match man vinner av andra anledningar än bedömningsnivåerna – kommer till efter två situationer jag vill påstå förändrar matchen. Vid sidan av det får dom också illustrera det vi får leva med och det vi kan påverka.

 

Den första situationen är klassisk. En spelare blir utsatt för ett regelbrott precis innan Färjestad kvitterar. En situation jag sett sedan jag började intressera mig för sporten. Förhoppningen om att ett fyrdomarsystem skulle rätta till den här typen av uppenbara regelbrott verkar inte fungera. Den får vara exemplet på den mänskliga faktorn. Det får vi leva med.

 

Däremot är Lukas Kilströms utvisning innan Färjestads andra mål ett exempel på något jag tror skadar sporten. I mina ögon är det ingen utvisning. Jag tror dessutom att det är ett exempel på utvisning många spelare oavsett färg på tröjan beklagar. Om ligan vill förhindra det fysiska spelet så till den grad att vi helt ska undvika regelrätta tacklingar i jakten på regelvidrigheter är sporten riktigt illa ute. Det är inget vi behöver leva med, det kan vi påverka. Kilströms regelrätta tackling är bara ett exempel av flera där vi tvingat vänja oss vid att det resulterar i utvisningar.

 

Många hockeyvänner har ägnat hösten åt att diskutera dom nya nivåerna. Otaliga är dom ironiska skratten, dom skakande huvudena, dom upprörda känslorna. Istället för att njuta av sporten har vi återkommit till matchfunktionärerna, disciplinnämndens arbete och jag vet inte hur många gånger vi diskuterat vad som återstår av den sport vi lärt oss älska om det som nu sker med bedömningarna kvarstår. Det är tråkigt att säga, men fortsätter den här utvecklingen kommer jag att tappa intresset för SHL.

 

Jag överlåter till dig som läser att bedöma om jag är en gnällig rackare. Min egen inre dialog har sina brister och det går inte att utesluta att jag blivit en bitter läktarbesökare, men faktum är att sporten är på väg att utvecklas mot något jag inte tycker om.

 

Det må så vara att SHL inte ser mig som en potentiell kund till deras evenemang. Jag är ju redan kund, men jag vill ändå påstå att om ligan tappar mig utesluter jag inte att ligan tappar fler som liksom jag börjat tvivla på den produkt man vill sälja till dom nya kunderna.

 

Är jag då en våldsbejakande dåre? Är jag en supporter som hellre ser en tackling än en vacker dragning? Är jag en bitter medelålders man som inte tycker om förändring? Jag vill påstå att jag med sanning i blick kan säga att jag är motsatsen. Jag älskar farten, tekniken och dragningarna. Min kärlek till sporten bygger på mötet mellan tekniken och kraften. Det är när tekniken övervinner kraften jag njuter som mest, men utan kraften återstår bara teknik. Min farhåga är att jag riskerar att varken få se det ena eller det andra.

 

Jag vill vara noga med att säga att jag inte vill beskylla domarna för bedömningsnivåerna. Dom utför vad andra beställt. Domarnas mänsklighet kommer att fortsätta att frustrera oss supportrar när domsluten går emot, men utan deras mänsklighet vill jag inte vara. Däremot vill jag att domsluten ska gynna sporten.

 

Annars riskerar ishockeyn att bli den stora förloraren.

Bedömningsnivåer som fått mig att fundera

Vi har fått se fyra matcher med Brynäs den här säsongen. Dom har sett väldigt olika ut. Den främst anledningen är givetvis att man mött olika lag, men jag tror det finns ytterligare en förklaring.

Brynäs spelidé bygger på massor av skridskoåkning, aggressivt offensivt försvarsspel och snabba omställningar. Det kräver extremt hårt arbete av alla inblandade. Därför är det kanske inte så konstigt att prestationerna kan variera, men det är inte prestationerna i sig jag tänkt mest på under den dryga vecka som gått sedan premiären bort mot Leksand.

Låt mig få illustrera vad jag menar. Minns ni utvisningen Anton Rödin fick under den tredje perioden mot Skellefteå? Ni som var på plats minns den säkert.

Utvisningen förgicks av ett skolboksexempel på hur Brynäs vill störa uppspelen för motståndarna. Jag minns inte vem som satte tryck på Skellefteås back som tvingades till sitt drag på grund av Brynäs och inte därför att han ville. På andra sidan mötte Rödin upp puckförande back. Han kommer perfekt i sin åkning och tacklar. Jag utgår från att det är precis så Brynäs vill spela. Jag njöt när jag såg tacklingen och samspelet mellan forwards., men istället för vunnen puck i anfallszon fick Anton sätta sig i utvisningsbåset.

Ni känner också till mängden av utvisningar som Brynäs dragit på sig för slag på klubban eller när man kommit åt motståndares handskar.

Jag har inget mot den nya bedömningsnivån – så länge den är konsekvent, gäller alla lag och under hela matchen. Tvärtom ser jag något positivt i bedömningsnivån. Den ger utrymme för ett mer renodlat fysiskt spel, mer utrymme för finess och färre situationer där spelet styckas upp då spelare med hjälp av klubban hindrar spelet.

Jag vill ändå påstå att det drabbar Brynäs. Under tiden medan domare och spelare tillsammans letar en nivå som förstås och accepteras av alla har jag kunnat se en tveksamhet i lagets sätt att ligga nära puckförande spelare. Jag kan givetvis ha fel, men kan ändå inte släppa det jag tycker mig se.

Den dag spelare, ledare, domare och publik kan släppa diskussionen om dom nya bedömningsnivåerna är en bra dag. Den dagen är jag säker på att Brynäs kommer rätt i sitt offensiva försvarsspel utan att bli utvisade. Jag längtar till den dagen. Är den dagen på onsdag? Jag hoppas det.

Någon annan får videogranska nästa tveksamma utvisning

Så var hockeysäsongen igång igen och – som vanligt – betyder seriepremiären också premiären för årets första hockeydebatt.

Redan under försäsongens första skär förstod jag – och många med mig – att domarnivåerna skulle bli säsongens första nähurru-johurru-diskussion. Ni vet vad jag pratar om eller hur? Huller om buller står tränare, mediapersonligheter, tyckare som mig själv, supportrar, ledare och – i det här fallet – också domare och fäller mer eller mindre nedlåtande eller högljudda kommentarer om varandras åsikter.

Alla sätter sig själv, sin arbetsgivare eller sin åsikt främst. Sällan eller aldrig sätter vi sporten främst. Jag är likadan. Jag vill alltid att det ska gå bra för min klubb. Om vi har fördel av ett beslut har jag en benägenhet att tycka bättre om just det beslutet än om det går emot. Och det alldeles oavsett om det är bra eller dåligt för sporten jag älskar. Det är inte bra.

Jag vill påstå att svensk ishockey behöver en samlande kraft. En kraft som kan skapa utrymme för överenskommelser om hur elitklubbarnas ekonomi ska hanteras, för hur småklubbarnas sotdöd ska lindras, för hur ishockeyn ska kunna vara en breddidrott och för hur regeltolkningar ska accepteras av såväl ledare som spelare, publik, domare och sponsorer.

Just idag har jag svårt att se en sådan enande kraft. Är Svenska Hockeyförbundet rätt forum? Har SHL viljan att vara det? Finns det någon annan kraft som vill sätta sporten före dina och mina känslomässiga påståenden? Jag ser inte den kraften. Gör du?

Så medan domarnivåerna diskuteras och debatteras mellan starka krafter inom ishockeyn ser jag ingen kraft som orkar leda svensk ishockey just nu. Det tycker jag är tråkigt.

Har jag rätt eller fel? Är det bara jag som är dyster? Jag fortsätter leta mina egna svar på sportens framtid. Under tiden får någon annan videogranska nästa tveksamma utvisning.

Den moraliska poängen

Hemkommen efter att ha sett Brynäs förlora mot Skellefteå konstaterar jag att det inte finns några moraliska segrar.

Brynäs spelade en – i mitt tycke – en riktigt trevlig ishockey. Hemmalagets första två perioder gjorde mig stolt, glad  och förväntansfull. Den var fylld av energi, kampvilja och ambition. Med en offensiv defensiv störde man sina motståndares försök att anfalla, med högt tempo i skridskoåkningen visade man att Läkerol Arena är vår arena och lagets kollektiva självförtroende lyste upp hallen och värmde ett sargat hockeyhjärta som mitt.

Brynäs första tio minuter av matchen var bland det bästa jag sett dom spela på väldigt länge. I jämförelse med matchen mot Leksand var det här en match där Brynäs visade att man kan spela en intressant, modern och rolig ishockey.

Det är just det jag vill att laget – och kanske även oss själva – ska ta med oss från tisdagskvällen.

Jag vet. Jag såg det också. Bedömningsnivåerna från funktionärerna har även jag åsikter om. En vänlig kommentar kan vara att säga att det är tidigt på säsongen och nya domarnivåer. Det tar sin tid innan alla förstått och lärt sig vad som gäller. En ovänlig kommentar skulle kunna vara att säga att intrycken var av den mer svårbegripliga sorten.

I ett tidigare inlägg har jag propagerat för att ökad öppenhet skulle skapa en större förståelse för spelet och sporten. Det kanske till och med skulle öka respekten mellan spelare, ledare, funktionärer och publik. Den här matchen blev ett praktiskt exempel på motsatsen till vad jag vill uppnå. Tyvärr.

Att fastna i diskussionen om bedömningar enligt ett regelverk som många aldrig läst skulle förta minnet av en riktigt bra insats av Brynäs.

Jag är glad och tacksam över att laget presterar så bra så tidigt på säsongen. Samspelet mellan backar och målvakt är i princip utan anmärkning, kampviljan är hög och förståelsen för den gemensamma idén likaså. Den enda smolken i bägaren är effektiviteten. Men tro mig; den kommer.

En gammal vän har sagt att alla framgångsrika lag har börjat sin framgångssaga med ”det var en gång ett riktigt bra försvarsspel som byggde vår framgång”. Om det stämmer kan vi mycket väl ha sett den första delen av en 55 omgångar lång thriller. Jag längtar redan till nästa del.

I min matchbok skriver jag ned att Brynäs var matchens moraliska segrare. Nu spelar det ingen roll då laget förlorade i verkligheten. Däremot vann Brynäs något annat. Min respekt.

Öppenhet skapar förståelse

Läser i Expressen att måldomarnas bilder bara ska visas ibland. Jag förstår inte varför. Bilder på svårbedömda situationer borde självklart alltid offentliggöras. Spekulation skapar bara onödiga debatter och i vissa fall konflikter.

Jag vill också att disciplinnämnden på ett bättre sätt än idag tydliggör sina ställningstaganden. Om vi som följer lagen och sporten fick bättre och mer genomarbetade motiv till nämndens beslut skulle det öka förståelsen hos alla. Inte minst hos oss som är publik.

Den ömsesidiga respekten mellan spelare, ledare, domare och publik måste bli bättre. Att vara mer offentliga och mindre hemlighetsfulla skulle bidra till en sådan utveckling.