Det blir en känslomässig tillställning

Den här veckan får vi veta vad Brynäs herrlag är gjort av. Tre matcher. Först ut är hemmamatch mot Färjestad. Matcherna mot Färjestad brukar vara känslomässiga tillställningar och det finns ingen anledning att den här matchen skulle vara något undantag. Jag tycker om förutsättningarna.

Visst har Färjestad problem med en del skador just nu och visst har Brynäs haft problem med sitt spel den senaste tiden, men kanske är det just därför jag ser fram emot matchen lite extra.

Brynäs har den här veckan möjligheten att visa att det aktuella tabelläget inte är någon tillfällighet utan något vi som följer laget ska ta på allvar och kanske till och med vänja oss vid. Lyckas Brynäs göra tre riktigt bra matcher mot Färjestad och sedan dubbelmötet mot Skellefteå visar man en kapacitet många hoppas laget besitter.

Färjestad är ett av dom lag i SHL som genomgått en ombyggnation till årets säsong. Ett lagbygge som känns igen. Det verkar som om FBK i år har hittat fler spelare som passar in i den ishockey värmlänningarna vill spela. En ishockey jag själv aldrig fastnat för.

Om – och jag säger om – Brynäs kan hitta igen sitt eget tempo, hårdhet och konsekvens är jag övertygad om att man har en bra chans mot Färjestad. Om – och jag säger om – Brynäs spel påminner om det vi sett i dom senaste matcherna är jag inte alls lika säker på poäng. Det spelet kommer Färjestad att äta upp ganska enkelt.

Jag sätter min främsta hopp till formationerna bakom förstalinan. Brynäs känns bredare än Färjestad just nu. Givetvis mycket beroende på det frånfall av skadade spelare Färjestad ska hantera.

Lyckas Ollas, Vraná och Johnson göra ytterligare en bra match, kan spelet med udda antal spelare på isen bli bättre och om fokus ligger mer på den egna prestationen än på vad motståndarna gör eller inte gör är jag övertygad om att vi kan få en trevlig kväll i Gavlerinken – oavsett resultat.

Brynäs öde avgörs av Brynäs själva. Nu är det dags att omvandla dom välformulerade artigheterna, dom tillrättalagda uttalandena om inställning, hemmaborg och kampvilja till praktisk handling.

Nu väntar Färjestad. Ibland påstås det att vissa matcher är viktigare för supportrarna än för spelarna som spelar matchen. Så är det alldeles säkert. I mitt fall är matcherna mot Färjestad viktiga – kanske till och med viktigare än andra matcher – och med det sagt är det lika bra att säga som det är. 

Jag bryr mig inte om hur det ser ut. Vinn bara. Vinn.

Tre saker inför Brynäs – Färjestad

Kom till Gavlerinken. Ishockey upplevs bäst live och om du vill se matcher som handlar om mer än mål, dragningar och tacklingar får du inte något bättre tillfälle.

Jacob Blomqvist. Av någon anledning har jag en känsla av att det här blir en match i precis hans smak. Krydda det med en aning Daniel Mannberg så förstår ni vad jag menar.

Målvakterna. Jag vill att en målvakt ska se alla skott och jag vill att den andra ska ha ugglenacke efter matchen på grund av att han letat skyttarna.

 

En seger som vanns långt innan nedsläpp

Brynäs vinner mot Färjestad. Matchen slutar 5-2, men matchen handlade inte bara om målen och om segern. Den handlade mer om mental styrka och lagets självkänsla och självförtroende.

 

Inledningsvis visade lagen upp den kampfyllda sidan av sporten. Lagen bytte chanser med varandra, närkampsspelet var tydligt och känslan var att det lag med störst lungor skulle vinna. Men när Brynäs fick sin första möjlighet att spela powerplay kunde man skönja att laget den senaste tiden funnit en trygghet i det kreativa spelet. Passningarna var varierade, avsluten kom från flera olika ställen på banan och modet att slå den distinkta passningen var självklar.

 

Det ibland statiska och lite ängsliga spelet från tidigare matcher var svårt – till om med mycket svårt – att minnas. Brynäs gjorde visserligen inget mål. Då. Men det var starten på något som gjorde intryck på mig.

 

Det var som om laget kuggade i. Intrycket förstärktes när Daniel Brodin vinner en närkamp på ett synnerligen begåvat sätt i offensiv zon. Ta er gärna tiden att titta på vad Brodin gör sekunderna innan Bill Sweatt sveper in ledningsmålet för Brynäs. En liten finess med stor effekt.

 

Ett begåvat, enkelt och effektivt sätt att göra lagkamrater bättre. Han vinner närkamp, vänder bort motspelare, är spelbar och levererar passning i nästan ett och samma moment.

 

Ledningen stod sig inte länge. Inte ens en minut var spelad av den andra perioden innan Färjestad Martin Röymark hade kvitterat. Tankarna for iväg och mindes en andra period mot MoDo för inte alltför länge sedan. Men knappt hade tankens påminnelse infunnit sig innan nya minnen trängde sig på. Istället för att tappa spelet gick Brynäs framåt.

 

Alexander Lindgren visar speluppfattning när han väntar in en Jesper Ollas som glider in i ett desorienterat färjestadsförsvar. Ollas trycker in ledningsmålet bara minuten senare. Jesper Ollas återkomst till laget är ett annat exempel på vad Brynäs just nu kännetecknar.

 

När han gjorde sitt första byte i matchen följde jag honom med blicken. Skulle skridskoåkningen se kantig ut? Skulle närkamperna vara tveksamma? Skulle han se vilsen ut på isen? Svaret kom omgående. Han tryckte på i skridskoåkningen, tog närkampen och berättade att han var tillbaka. En period senare hade han också blivit målskytt. Han visade självkänsla och självförtroende.

 

Efter ledningsmålet spelar Brynäs några minuter ishockey som gjorde mig glad. Mycket glad Det var full fart framåt, modiga passningar och en glädje i spelet som gjorde mig varm. Man spelade så pass bra att gästernas Rickard Wallin försökte visa prov på ledarskap genom att försöka tänja på regelbedömningarna. Något som straffade sig dubbelt. Dels genom en utvisning och dels genom ett nytt mål för Brynäs. Jonas Nordquist spelar fram Jacob Blomqvist som inte gör något misstag.

 

Brynäs slår sig inte till ro. Tvärtom. När Greg Scott skickar Ludwig Byström i sargen efter en offensiv tackling är det inte bara en signal till Färjestad och Brynäs spelare om att det är match. Det är signal till alla som såg matchen om att Brynäs inte var färdiga för dagen.

 

Den andra perioden är kanske inte den mest välspelade i klubbens historia, men det spelade ingen roll. Den var mycket underhållande och det var Brynäs som underhöll. Det fanns något lustfyllt över spelet. Laget hade så roligt och bråttom på isen att man glömde bort att tänka sig för. Istället för ytterligare ett mål för hemmalaget reducerade Färjestad efter ett övermodigt, tveksamt eller varför inte; trött försvarsspel i slutet av den andra perioden.

 

Färjestad erbjöds dessutom möjligheten att tidigt i avslutningsperioden spela med en man mer på isen och visst fanns känslan att en kvittering var fullt möjlig. Men. FBK spelade så där statiskt som bara lag som för tillfället inte är starka i självkänsla och självförtroende gör. Powerplayspelet ger dock FBK det spelmässiga initiativet i den tredje perioden. Man kommer allt närmre en kvittering, men då visar återigen Brynäs mental och fysisk styrka.

 

Efter att ha varit tillbakapressade i egen zon kunde Brynäs lyfta upp spelet ur egen zon. Han såg ut att tveka. Han såg ut att vilja byta, men beslutade sig för att trotsa mjölksyran. Han följde istället med i anfallet, sköt och Greg Scott kunde styra in 4-2 till Brynäs. Målet kändes inte självklart då, men var det ändå. Det var en sådan match.

 

Det var klart Anton Rödin såg möjligheten att vara med vid avgörandet, det var klart att han ville delta, det var klart att hans huvud bestämde över kroppen, det var klart. Klart att Brynäs skulle vinna mot Färjestad den här kvällen.

 

Efter Scotts mål var segern klar. Visserligen belönades Anton Rödin ytterligare en gång när han fick göra 5-2 i öppet mål efter att Färjestad tagit ut målvakten, men den här segern handlar inte om målen.

 

Ishockey är nämligen en märklig sport. Ofta handlar den om teknik, kamp och taktik, men den här kvällen visade Brynäs prov på mental styrka. En mental styrka som kommer ur en stark självkänsla och ett starkt självförtroende.

 

Den matchen vann Brynäs långt före nedsläpp.

 

Tre saker efter matchen mot Färjestad. 

  • Jesper Ollas. Han såg till att han var hel innan han gjorde comeback. Klokt. Jag är inte överraskad. Ollas är en klok spelare.
  • Glädjen. Lagets spelglädje och min egen. Kanske gjorde inte FBK sin bästa match, men det spelar ingen roll. Brynäs gjorde dom sämre än dom är och nyttjade tillfället.
  • Brodins finess innan Sweatts mål, Ollas comeback och Rödins beslut i mittzon innan Scotts mål. Tre exempel på självkänsla och självförtroende.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

När tomheten infinner sig

Smärtan i den plötsliga döden är inte lik någon annan. Tomheten, tystnaden, ensamheten är skoningslös. Men vad spelar förklaringar för roll när tomheten infinner sig? Känslan av att vilja vara någon annanstans än just här och nu är så påtaglig att den inte har förmågan att kläs i ord.

 

När Starkbaum stod i gången innan match ville jag att han skulle stå på huvudet, rädda med tur, skicklighet och vara skillnaden mellan lagen. Jag tänkte på möjliga reaktioner från den senaste matchen i Karlstad. Jag hoppades, ville och önskade.

 

Efter en trevande inledning sätter Granström med vänner igång det fysiska spelet. Det väcker matchen och när Johan Harju träffas av Christian Djoos skott i powerplay tar Brynäs den mycket viktiga ledningen i matchen.

 

Känslorna blev yvigare, kampen tilltog och klubbmärkena på brösten såg ut att ha verklig betydelse.

 

Brynäs hade flera möjligheter att göra 2-0, men några minuter in i den andra perioden gör Bernhard Starkbaum en Fredrik Pettersson-Wentzel och istället för utökad ledning var det kvitterat.

 

Frustrationen satt inte i särskilt länge. Minuten senare hade Sweatt gjort en Sweatt, Ollas en Ollas och Djoos en Djoos. När ledningsmålet kom så tätt inpå FBK- kvitteringen tändes det där hoppet igen.

 

Det hjälpte föga. Färjestad äter sig in matchen igen och trots att Brynäs krånglar sig ur greppet för ett ögonblick kan FBK kvittera. Tidigt i den andra perioden kan också Färjestad ta ledningen efter bekväm målvaktsretur som bara Milan Gulas visade intresse för.

 

Skulle Brynäs ha tålamodet och orken att vända tillbaka matchen? Inget tydde på det förrän Brynäs med fem minuter kvar får möjligheten att spela powerplay, ett lyckosamt powerplay dessutom. Sist på pucken blev Greg Scott.

 

Matchen gick till den plötsliga döden och det är Brynäs som drabbas av den. Från nära håll kan Patrik Lundh styra i säsongens sista mål.

 

Vi kan leta detaljer som gick laget emot och vi kan finna marginaler som gick med. Det spelar inte längre roll. Det är över. 4-1 i matcher handlar inte om detaljer och marginaler. Det är lika bra att få det överstökat; Grattis FBK.

 

Vilka förklaringar finns att ge? Många och olika. Jag har valt ut tre.

  1. Brynäs vinner inga hemmamatcher. Man kan inte gå vidare i ett slutspel utan att vinna hemmamatcher. Så är det bara.
  2. Skadorna tog till slut ut sin rätt. I slutet av perioder, i sluter av matcher, i slutet av säsongen syntes det tydligt på bärande spelare.
  3. Det jämna laget. Brynäs breda trupp tog laget till en fjärde plats i tabellen, men avsaknad av spets under slutspelet saknades. Spetskompetenser med fräscha ben som kunde ändra på matchbilder på någon minut och inte på 55 omgångar.

 

Men vad spelar förklaringar för roll när tomheten infinner sig? Känslan av att vilja vara någon annanstans än just här och nu är så påtaglig att den inte har förmågan att kläs i ord.
Tre saker efter matchen

  • När Daniel Brodin täcker skott med tre minuter kvar av matchen känner jag smärtan. När slutsignalen kom vill jag dela den med honom.
  • Klacken. Bra jobbat under hela matchen och under säsongen. Ni har min respekt.
  • Nu ska jag rehabträna med att följa U16, J18 och J20. Det lindrar inte smärtan, men kanske kan det ge hopp om en framtid.

En liten påminnelse

Det är matchdag och jag minns vad pappa ofta sa till mig när det gick emot för mig som barn:

 

Det som är svårt gör man på en gång, det som är omöjligt tar bara lite längre tid.

 

Ringer som vanligt pappa under dagen för att lite uppsnack inför matchen ikväll. Det är inte omöjligt att han påminner mig om dom orden.

 

Tre saker inför matchen

  • Måstematch II. Det var fyra i rad som gällde. Nu är det plötsligt ”bara” tre. Jag hoppas,  inget annat.
  • Jag har svårt att se vad som skulle hindra Brodin, Granström, Enterfeldt med flera från spel. Inte några skott på foten i alla fall.
  • Din insats blir viktig. Du som är på läktaren. Kämpa!

 

 

 

Fråga inte vad Brynäs kan göra för dig

Inför match IV i Karlstad letade jag halmstrån att hålla i. Jag fann ett. Det handlade om förhoppningen att Brynäs skulle sudda ut namnen på ryggen och spela för klubbmärket på magen. Jag vet att det är en kliché och en metafor, men det fina med sådana är att dom alltsomoftast är sanningar som blivit sagda många gånger.

 

Jag minns inga namn, inga individuella prestationer som avgjorde. Jag såg ett Lag som bestämt sig. Årets slutspel skulle inte ta slut där och då. Inte i Karlstad.

 

Det var som om Brynäs spelare valde att inte fråga vad Brynäs skulle göra för dom utan istället svara på frågan vad dom var och en kunde göra för Brynäs, laget och supportrarna. Svaret var magnifikt. Det var ingen vacker seger, men det var en skön.

 

Brynäs gjorde det viktiga första målet i matchen. Ett enkelt mål. Inte för att det var enkelt utan för att det inte var tillkrånglat. Jesper Ollas lägger en puck på mål och Bill Sweatt styr in ledningen. Alla mål är givetvis viktiga, men det här målet – i den här matchen – kändes mer viktig än merparten av säsongens andra mål.

 

Den andra perioden inleds med en tidig utvisning på Brynäs. Färjestad rycker till sig ett initiativ tack vare det och på den vägen är det. Utvisningarna fortsätter och likaså Färjestads tryck mot Bernhard Starkbaum. Brynäs ger inte efter i det fysiska spelet. Man är inte rädd för fler utvisningar. Laget spelade som om det inte fanns någon morgondag vilket i sig är sant. I alla fall om man ser det ur ett slutspelsperspektiv.

 

Mitt i FBK-pressen lyckas Petterson-Wentzel krångla till det bakom eget mål. Johan Harju snor åt sig pucken, passar Jesper Ollas som sätter 2-0 i en övergiven färjestadsbur. Rättvist sett om man räknar till svettigaste tröjor, men knappast sett utifrån spelövertaget.

 

När den tredje perioden började – påminde den i allt väsentligt om den andra – vilket på något märkligt sätt lugnade mig. Brynäs skulle inte förlora. Det hade laget bestämt sig för. Det var imponerande att se. När Färjestads spelare fick något obekvämt och ängsligt i ögonen visade alla brynäsare beslutsamhet och tilltro.

 

Det är inte den vackraste seger jag sett Brynäs vinna mot Färjestad, men när det gäller karaktärsdanande segrar ligger den här högt upp på listan. Mycket högt.

 

Det var Brynäs som vann matchen. Inte för att våra spelare var bättre än Färjestad. Brynäs vann för att Laget inte frågade vad Brynäs skulle göra för dom utan vad dom skulle göra för laget.

 

Jag vill inte se något annat Brynäs än det jag såg den här gången. Mot just Färjestad vill jag se det här laget spela så här. Om och om och om igen.

Tre saker efter matchen

  • Liten spelarinformation. Don’t ask what Brynäs can do for you. Ask instead what you can do for Brynäs. Check!
  • Liten ledarinformation. Det är besluten man inte tar man ångrar. Inte dom man tar. Bra timeout, Tommy! Bra coachning, bra förberedelse. Check!
  • Liten publikinformation. Det är i motgång klubben behöver stödet mest. Starkt jobb av brynäsare på plats. Check!

Kan Brynäs vinna fyra i rad?

Kan Brynäs vinna fyra matcher i rad? Är det möjligt? Det är klart det är möjligt. Är det svårt? Visst är det svårt, men omöjligt?

 

Laget har gjort det tidigare så varför skulle det inte gå att göra nu? I början på säsongen – var det oktober? – vann Brynäs flera matcher på rad. Visserligen med övertid och straffläggningar som naturliga inslag, men ändock segrar.

 

Det är klart att det är möjligt att vinna fyra matcher i rad. Det är samma mått på rinken nu som då. Det är samma spel, likadan utrustning, samma domare, samma publik, samma spelarbuss. Det mesta är sig likt.

 

Nu återstår bara måstematcher för Brynäs. Måstematcher.

 

Jag tror Brynäs står inför en uppgift som kommer att bli mer än svår att lösa. Färjestad spelar ett styrspel som verkligen styr spelet. Dom spelar ett screeningspel som gränsar till interference, men ändå inte. Dom trasar sönder den kreativitet som krävs för att bryta upp deras kassaskåpsishockey.

 

Det första målet är viktigt i alla matcher. Men idag är det viktigare än annars. Om Brynäs tar ledningen kan det ge hopp och tro om en framtid. En öppnad dörr till kassaskåpet.

 

Om Färjestad ger sina hemmasupportrar det första jublet i matchen är jag rädd för att Färjestad plockar ur nyckeln ur skåpet, kastar den i Vänern och förbereder sig för semifinal.

 

Tre saker inför match

  • Liten spelarinformation. Don’t ask what Brynäs can do for you. Ask instead what you can do for Brynäs.
  • Liten ledarinformation. Det är besluten man inte tar man ångrar. Inte dom man tar.
  • Liten publikinformation. Det är i motgång klubben behöver stödet mest.

 

 

Hans namn är Ole-Kristian Tollefsen

Han heter Ole-Kristian Tollefsen. För några dagar sedan stod han i Läkerol Arena – med bara minuter kvar av matchen – med ett skadat ben. Han manade på sitt lag, drev dom framåt bara genom att stå där och visa dom andra i Färjestad att smärta inte betyder att man lämnar laget under match.

 

Några dagar senare var han deras viktigaste spelare i hemmamatchen mot Brynäs. Spekulationer och rapporter talade om en skada som skulle förhindra spel, men han inte bara spelade. Han styrde och ställde med de sina, han styrde och ställde med de våra och han var kanske Färjestads bäste spelare i matchen. Jag tycker inte om hur han spelar ishockey, men just då önskade jag att han spelat i vår tröja.

 

Ytterligare några dagar senare stod han återigen i Läkerol Arena. Som en installation av ledarskap, fysisk övertygelse, som en general redo för strid. Han fullföljde anfall, han täckte skott, han gjorde allt som låg på gränsen till utvisning. Han var Färjestads svettigaste spelare och den minst omtyckte av oss som följer Brynäs.

 

Det är min övertygelse att han älskar varje sekund han är på isen, i båset, i bussen, på träningen. Jag tycker inte om hans sätt att spela ishockey, men om någon berättade att han nästa säsong skulle bilda backpar med Simon Bertilsson skulle jag ha svårt att hantera det på ett värdigt sätt.

 

I kvartsfinal III tacklade han sönder Andreas Thuresson. Jag tillhör en av dom som tycker att tacklingen var regelrätt, men med en mycket tråkig konsekvens. Jag skämdes när jag såg färjestadsspelarnas high-five i båset och glädjen från Färjestadssupportrar. Det kändes mer än onödigt med tanke på att en kollega blivit skadad. Mycket onödigt och mycket ovärdigt.

 

Ole-Kristian Tollefsen är omtyckt av sina lagkamrater. Dom litar på honom, dom lyssnar på honom, dom följer honom. Han leder sitt lag genom att vara exemplet att följa. Han spelar inte min typ av ishockey, men ledarskap har han så det räcker och blir över. Man kan nästan se lagkamraterna spänna musklerna och vässa hörseln när han säger eller gör något. Känslan är att ingen vill fuska på isen för då får dom med sin lagkapten att göra.

 

Han heter Ole-Kristian Tollefsen och den här slutspelsserien avgjorde han själv.

 

Men matchen då? Den vann Färjestad. Jag skulle kunna ägna tid och utrymme åt dom två insläppta målen, Brodins mål framåt och skillnaderna i kvalitet när det gäller passningsspel och destruktivt styrspel. Kanske skulle jag formulera något om hur vissa spelare ser ut att ha fler idéer än andra.

 

Det går inte heller att utesluta att jag skulle kunna skriva något om målvaktsreturer och om hur nära det var att Brynäs skulle kvittera i slutet av matchen. Alldeles säkert skulle jag skriva något om hur illa jag tycker om att förlora mot just Färjestads BK. Det kommer jag att göra en annan gång.

 

Men den här matchen tillhörde inte Brynäs. Den tillhörde Färjestads lagkapten.

 

Hans namn är Ole-Kristian Tollefsen.

Det var inte målen som avgjorde

Brynäs förlorade den andra kvartsfinalen mot Färjestad med 4-2, men det var inte målen som avgjorde. Det var någonting helt annat.

 

Med väldigt mycket välvilja skulle man kunna säga att Brynäs var nära att kvittera i slutminuterna, men det vore att ljuga. Jag gör mycket, men ljuger gör jag ytterst sällan. Ingen kan heller lura i mig att det handlar om bristande inställning. Det tror jag inte existerar på den här nivån. Ingen ska säga att det handlar om bristande kunnande, ambition eller vilja. Nej, en insats som det här handlar om någonting annat.

 

När den första perioden var avslutad ledde hemmalaget med 3-0. En 20 minuter lång överkörning var över. Brynäs var inte på plats, Tommy Jonsson var ärlig när han sågade insatsen och många av oss var besvikna. Inget i Brynäs spel såg ut att fungera. Nog var FBK bra, men inte riktigt så bra som det verkade.

 

Grundspel och uppspel ledde aldrig fram till det spelet handlar om. Laget var inte i synk med varandra. Chansartade passningar ledde till ett stillastående anfallsspel där drömmen om reduceringar stannade på offensiv blå linje eller på någon motståndares klubba.

 

Anton Rödin kunde reducera Färjestads ledning i den andra perioden. Det tändes ett litet hopp. Kanske kunde ett mål leda laget tillbaka till ett spel som gick att känna igen? Så blev det inte.

 

Dom förväntade energispelarna gjorde sitt, men det räckte inte för att resten av laget skulle sluta krama klubban så hårt att pucken studsade ifrån eller sluta hålla den så löst att passningarna fastnade på bladet – det egna bladet.

 

När den sista perioden inleddes hade Brynäs hamnat i en besvärlig taktisk sits. Anfalla besinningslöst eller tro att det egna spelet skull kunna både reducera och kvittera hemmalagets ledning. Brynäs valde inledningsvis det senare, men när tiden berättade att det var bråttom släpptes handbromsen och det gav resultat. Johan Harjus reducering – vackert framspelad av Christian Djoos – med minuter kvar fick oss att tillfälligt tro.

 

När Färjestad avgjorde i tom bur var det inget avgörande. Den här matchen förlorades inte med ett mål i tom bur. Den förlorades kanske inte ens på isen? Det var någonting annat som avgjorde.

 

Nu är matchen över. Nu kan inget göras om. Nu återstår bara erfarenheter, intryck och minnen. Jag hoppas laget och spelarna har förmågan att på torsdag visa att den här matchen var ett undantag.

 

Fanns det då inget som var bra? Jo, det fanns det. Christian Djoos passning till Johan Harjus mål. Tyvärr räcker det inte för att göra mig glad.

 

För som ni minns; det var inte målen som avgjorde. Det var någonting annat. Frågan är bara vad?

 

Tre saker efter matchen

  • Ole-Kristian Tollefsen kunde spela. Ledarskap i en smärtsam form.
  • Brynäs förlorade matchen på ett sätt jag inte vill uppleva igen. Ishockey i en smärtsam form.
  • När förhoppningar går i kras är insikten svårast att bära. Ishockey i en smärtsam form.

Hockeyn är tillbaka

Slutspelet har börjat och med den ishockeyn. Brynäs förlorar visserligen den första matchen mot Färjestad men ishockeyn är tillbaka. Kampen, känslorna och karaktärerna är på plats. Det jag saknade var segern.

 

Vi fick se revirishockey. Det brukar vara så när en matchserie ska få färg. Dom breda pojkarna tar ton mot varandra. Revir mutas in med stora ord och en på-gränsen-för-det-tillåtna-ishockey.

 

Efter några trevande minuter utökar Brynäs sitt revir och genom ett utnötningspowerplay kunde Anton Rödin också ge Brynäs ledningen. Den första perioden var till stora delar Brynäs period och jag tror inte ens Rickard Wallin skulle säga emot påståendet om att Brynäs mycket väl hade kunnat haft en större ledning efter 20 minuter.

 

Färjestad fick möjligheten att inleda den andra perioden med att spela med en man mer på isen efter en utvisning som dröjt sig kvar från slutsekunderna av den första perioden. Kanske är det den som gör att mittperioden är mer Färjestads period än någonting annat. Oavsett om så är fallet eller inte återtar gästerna bit för bit av isen.

 

Kvitteringen är helt i sin ordning. Patrik Lundh kan stöta in en målvaktsretur efter en spelvändning där Brynäs varit lite för generös på sin offensiva blå linje. Visst hade Brynäs några goda möjligheter till egna mål, men det blev alltmer Färjestad på isen.

 

Under den första perioden var Brynäs spel distinkt, tydligt och med säkerhetsmarginal. När Brynäs gör lite för mycket med pucken räcker det för att Färjestad ska kunna försvara sig bättre. Kanske var det tillfälligheter, det tidiga boxplayet eller bara det faktum att det var långt till avbytarbåset, men Färjestad blir allt starkare ju längre perioden går.

 

Avslutningsperioden präglas av sämre struktur på spelet och längre spelsekvenser. Under dom delar av perioden Brynäs kuggar i sin forechecking är laget riktigt bra. Då har Brynäs chansen.

 

När några minuter är kvar av matchen börjar många av oss att snegla på klockan. För några ögonblick gick tankarna mot den plötsliga döden, men så blev det inte.

 

Efter några studsar på spelare och klubbor kunde Joakim Hilding avgöra matchen till Färjestads fördel. Brynäs fick möjligheten att spela ett powerplay under matchen två sista minuter och laget skapade sannerligen några riktigt heta målchanser, men om det studsade med Färjestad vid deras ledningsmål så studsade det åt ett annat håll när Brynäs skulle kvittera.

 

Brynäs förlorade den första viktiga matchen i kvartsfinalserien mot Färjestad. Hemmafördelen är borta. Nu måste Brynäs vinna en bortamatch förutom kamperna på hemmaplan för att gå vidare i årets slutspel.

 

Om det är en sak årets Brynäs lärt mig så är det att aldrig räkna bort laget. Jag vill gärna tro att Brynäs har en god chans att vända tillbaka serien. I sina bästa stunder är man bättre än Färjestad. I sina sämre är man mer än med i matchen. En sak är säker. Brynäs måste skapa sin egen medstuds.

 

Slutspelet har börjat och med den ishockeyn. Det enda jag saknar är segern.

 

Tre saker efter matchen

  • Rätt spelare är igång. Jonathan Granström visar humör och många med honom. Belöning på tisdag? Hoppas det.
  • Tråkigt att se Färjestads Ole-Kristian Tollefsen bli skadad. Kan han fortsätta matchserien. Hoppas det.
  • Det här kan bli en lång matchserie vi kommer att minnas. Hoppas det.

Mellan hopp och förtvivlan

Ännu en gång sköljde besvikelsen över mig. Den här gången av andra anledningar än vid dom senaste matcherna. Den här gången för att jag under hela matchen kände en förhoppning om att den skulle kunna sluta med seger.

 

Det började tursamt, men bra. När Petteri Nokelainen gör 1-0 via en FBK-skridsko tändes hoppet om att det inte längre skulle krävas hårt arbete, femton halvchanser för ett mål framåt. Tanken hann så långt att jag hoppades att just det målet skulle vara den symboliska handlingen som var vändningen av en dålig trend.

 

Brynäs är nära att också göra 2-0 men istället vänder spelet och Pontus Åberg kan kvittera för Färjestad. Just då vände vände den flyende känslan av förtvivlan åter. När Brynäs skapar framåt straffas man bakåt. Den mentala uppförsbacke som drabbar ett lag efter situationer som dessa måste slita på modet hos spelare och lag.

 

I den andra perioden kände jag – tyvärr – igen mönstret. Färjestad trycker på, Brynäs försök till konstruktivitet i pressade lägen fastnar på egen blå linje. När förlösande icingpuckar hade applåderats fick jag istället se Jonas Johansson mota puckar. Inte det sämsta – för han gjorde det bra – men det kändes onödigt att själva dra på sig långa byten i egen zon.

 

Det blir tydligt att den osäkerhet som finns i spelet i egen zon endast övertrumfas av den målvittring motståndarna känner. Det är förvisso naturligt att misstagen fortsätter när misstagen blir alltför många. Många misstag skapar fler misstag. I mina goda stunder skickar jag beundrande blickar på spelarna som är konsekventa och letar det överenskomna, ibland avundas jag modet hos dom spelare som bryter av och försöker visa vägen. Men alltför ofta bedrövas jag över hur hårt dom straffas för sina försök. Spelet kuggar inte i, det kuggar ur.

 

När Jack Conolly i Färjestad drar på sig ett matchstraff i mittperioden sker en förändring jag inte riktigt trodde var möjlig. Plötsligt spelar Brynäs riktigt bra. Först i spelet fyra mot fyra och sedan i det powerplay som följer. När Andreas Thuresson gjorde 2-1 till Brynäs var det mer än krutet som torkade. Hans lätta andning efter målet påminde om min egen. Än en gång infann sig känslan av att bortamatchen mot Färjestad skulle kunna vara tillfället då allt vände.

 

Hade jag fått se något att tro på? Hade laget fått en erfarenhet att bygga självförtroende och självkänsla på? Inför den avslutande perioden trodde jag, hoppades jag, ville jag att det skulle bli seger.

 

Det blev ingen seger. I powerplay kvitterar Färjestad i powerplay genom Magnus Nygren. När Färjestad avgör i slutsekunderna av övertiden var känslan där igen. Förtvivlan.

 

Brynäs tar poäng i en svår bortamatch. Det fanns möjligheter till att det skulle kunna ha blivit flera poäng, men det blev bara en. Besvikelsen hos mig är som alltid stor efter en förlust. Men känslan kvarstår.

 

Känslan av att leva mellan hopp och förtvivlan.

 

 

Tre saker efter matchen

  • Petteri Nokelainen. Kan bli bra det här. Majestätisk vid några tillfällen. Tervetuloa takaisin tiimiin.
  • Laget tappar fokus för ofta och för lätt. Förståeligt, men tråkigt.
  • Andreas Thuresson gör mål igen. Efterlängtat av honom – och av mig.