Inte ens Pudas kunde vara skillnaden

Strax innan nedsläpp hann jag tänka att den här matchen antingen skulle bli en mardröm eller något helt annat. Det blev en match där två lag bjöd på många finesser, fantastisk defensiv, heta huvuden, några taktiska misstag och en Jonathan Pudas jag kommer att minnas. 

Frölunda borta kunde ha varit bästa tänkbara motstånd för Brynäs just nu. Kraven på laget var inte lika högt ställda som om Salmela, Bertilsson och Rödin spelat. Det fanns alla förutsättningar att nyttja underdogperspektivet på bästa sätt.

Brynäs bad sannerligen inte om ursäkt. Till en början visade Nick Johnson hur det skulle gå till. Han skapade själv målmöjligheter, han skapade tillsammans med sina lagkamrater ännu bättre. 

Men när Frölunda tidigt i matchen hade gjort sin hemläxa och läste sönder ett uppspel, när Starkbaum styrde pucken på Ryan Lasch och när Mathias Porseland hade blicken på annat håll kunde göteborgarna också ta ledningen.

Inte ens målet fick Brynäs att tvivla. Visst kom många avslut från platser på isen där Frölunda hade bestämt att skotten skulle komma från och visst storspelade Lars Johansson i Frölundas mål, men Brynäs trodde på sig själva. Man trodde verkligen och ibland uppträdde man som om att man visste att det skulle gå att besegra Frölunda. 

Brynäs såg nog bättre ut än vad man egentligen var, men det spelar ingen roll. Man ville, kunde och skapade chanser som mycket väl hade gett utdelning en annan dag, mot ett annat lag.

Den andra perioden hade också sina stunder. När Lukas Kilström och Jörgen Sundqvist inte stödjer varandra på bästa sätt fattar Sundqvist ett ödesdigert beslut som Frölunda utnyttjar till ännu ett mål. Då och där kändes det som matchen, men det brydde sig inte Brynäs om. Istället blev man bättre.

När Brynäs fick spela powerplay gjorde man det mycket bra. Rörligt, intellektuellt och genomtänkt. Man skapade så många chanser att jag fortfarande ställer mig frågan hur det var möjligt att det inte blev mål? Senare i perioden hade Jonathan Pudas ett skott i ribban som även det hade gjort Brynäs och matchen rättvisa.

I avslutningsperioden lyckas Brynäs samla kraft och göra ännu ett försök. Frölunda var dock alldeles för bra. Trots förlusten väckte det här förhoppningar hos mig. 

Om Brynäs kan nyttja sina styrkor på ett mer effektivt sätt, minimera misstagen och nyttja hela truppen utesluter jag inte att Brynäs har något mycket intressant inom sig. Idag hade det ändå inte räckt till. Frölunda gör i det närmaste en fläckfri defensiv insats.

Frölunda – Brynäs blev en match där två lag bjöd på många finesser, fantastisk defensiv, heta huvuden, några taktiska misstag och en Jonathan Pudas som fick mig att njuta.

Pudas är en spelare som växer med uppgiften och idag visade han prov på stort spel. Det är synd att han inte blev belönad med ett mål, men det förtar ändå inte hans insats. Tvärtom vill jag påstå att han i kväll var den spelare jag allra mest ville ha i mitt lag.

Pudas hade kunnat vara skillnaden mellan lagen, men så blev det inte. Frölunda var lite för bra. 

Tre saker efter Frölunda – Brynäs

Nick Johnson. Klev fram, ville mycket, tog för sig. Han ser beslutsam ut.

Jonathan Pudas. Har han inga bröder?

Sondre Olden. Gjorde avtryck trots endast tre minuter på isen. Släpp prestigen, lös problemen.

Brynäs är större än enskilda spelare

Min tanke var att skriva ett inför-match-inlägg som skulle handla om ett Brynäs som gjort några av sina bästa matcher den här säsongen mot Frölunda. Ambitionen var att skriva något om att det var ett bra tillfälle att slå Frölunda då man kanske är lite övergödda av framgång efter finalplatsen i CHL. Det blir inget sådant inlägg. Det här kommer att handla om någonting helt annat.

Det här inlägget kommer att handla om ett lagbygge som nu ska prövas. Om en grupp individer som haft andra arbetsuppgifter, som stått i skuggan och som inte fått den uppmärksamhet man förtjänat.

Många av oss gör det lätt för oss när vi skriker oss hesa över målskyttarna, dom stora tacklingarna och dom eleganta räddningarna. Vi tillskriver enskilda spelare en oerhörd betydelse för lagets framgång. Jag är inget undantag. Ibland blir jag bländad av enskilda spelares förmågor. Jag tappar fattningen och rycks med, gläds och njuter. 

Men. För det finns alltid ett men.

Ibland glömmer jag att bakom Anton Rödin finns det några som gör det möjligt att vara Anton Rödin. Jag glömmer att varje Anssi Salmela har en backkollega eller center som täcker upp för honom under hans offensiva utflykter.

Vi glömmer alla täckta skott, alla vunna tekningar, alla fullföljda tacklingar, all lojalitet. Vi glömmer.

Om en spelare är ett lag har jag i grunden missförstått vad lagidrott är. Det är naturligtvis tråkigt att Anton Rödin är skadad. Mycket tråkigt. Lika tråkigt var det när Petr Vraná inte kunde spela, eller Sebastian Enterfeldt, eller Jesper Ollas, eller Mattias Nørstebøe, eller Anssi Salmela, eller någon annan i laget.

Oavsett vem som just nu är eller har varit skadad tycker jag det är lika tråkigt – och lika avgörande. Jag gör det för att varje spelare är en nyckelspelare. Varje lagbygges viktigaste byggstenar är baserade på ömsesidig respekt för varandras spetskompetens och den självklara uppskattningen av varandras mödosamma arbete för att göra varandra bättre. Till och med bättre än vad man egentligen är.

När Brynäs nu ska möta Frölunda är det inte Berglunds pojkar, Rödins grabbar eller Anssis pojat som skrinnar in på isen. Det är ett lagbygge där varje enskild spelare genom skadorna har fått några frågor ställd till sig. Är jag beredd på att ta större ansvar? Är jag beredd att ta plats? Är jag beredd att leda mig själv och andra genom mot- och medgång? Är jag beredd att vara mitt bästa jag för att skapa förutsättningar för mina lagkamrater att vara ännu bättre?

Det finns ingen i Brynäs omklädningsrum som inte svarar ja på alla frågor. Det är en bra början. Nu är det dags att visa att Brynäs IF är mer än sina skadade spelare. Brynäs är ett lagbygge där man bäst stödjer dom som inte kan spela genom att göra maxprestationer, vinna matcher och göra det bra. Få dom skadade att längta tillbaka till ett sammanhang som man vill tillhöra, känna delaktighet i och vara en del av.

Jag skulle vilja se en match där Brynäs spelade utan namn på ryggen. En match där andra saker är viktiga. En match där den gemensamma prestationen och klubbmärket på bröstet stod i fokus. Jag hoppas få se det första exemplet av många redan mot Frölunda.

Tre saker inför Frölunda – Brynäs

Lukas Kilström. Valet av kapten tycker jag mycket om. Låt ingen komma undan din radar, Lukas!

Våga. Mod är en lika viktig egenskap i ishockey som att svara begåvat på frågor i periodpausen. Nä. Mod är mycket viktigare än så.

Coachning. Nu tvingas Berglund ur sin komfortzon. Han kan inte välja det han alltid valt. Nu måste andra spelare spela. Jag tror det är bra.

 

Helt naturligt att Simon Bertilsson blev matchhjälte

Brynäs tar två poäng i Göteborg. Simon Bertilsson blir matchhjälte efter en soloåkning från egen zon. Det är ovanligt att Bertilsson gör mål, men att han avgör den här matchen känns helt naturligt.

 

Brynäs inleder riktigt bra. Men när Mathias Olimb gör Frölundas första mål i matchen tar dom över mer och mer. Frölunda är riktigt nära att flera gånger om göra ytterligare ett mål, men när Jesper Ollas i slutet av boxplay tar pucken ur egen zon bestämmer han sig för att gå hela vägen. Han driver mot mål och när Frölundas Wikstrand försöker slå undan pucken hamnar den istället i eget mål. Ett Ollas-mål. Vilja, tyngd och beslutsamhet. I det här fallet kryddat med lite tur.

 

Den andra perioden påminner en aning om tidigare synder. Dom resoluta rensningarna och passningarna i egen zon ersattes av tveksamhet och försiktighet. Brynäs förlorar slaget om den egna blå linjen och det straffar sig. Frölunda kan på nytt ta ledningen. Det blir ändå inte ett totalt förfall. Brynäs samlar sig och i det powerplay som Brynäs får i slutet av perioden är kvitteringen riktigt nära. Men frölundaledningen efter två perioder är helt i sin ordning.

 

När det gått tio minuter av den tredje perioden känns det avgjort. Frölunda har bra kontroll på matchen. Brynäs kliver fram allt mer och det skapar naturligt flera bra målchanser för Frölunda. Men det skulle komma en händelse som skiljer lagen åt den här kvällen.

 

Med sex minuter kvar visar Frölundas Mathias Olimb upp något som jag inte så ofta ser i årets Brynäs. Bekvämlighet. Han visas ut för att inte ha arbetat tillräckligt hårt i det defensiva arbetet. Slarvigt av honom och tacksamt för Brynäs.

 

Johan Harju styr redan efter knappa halvminuten i spel en man mer på isen in kvitteringspucken efter en mycket välplacerad passning av Jonas Nordquist. Känslan av att kvitteringen kommit för tidigt för att hålla hela matchen ut infann sig, men när bägge lagen såg ut att vara sugna att avgöra på ordinarie tid andades jag ut. 2-2 stod sig matchen ut.

 

När förlängningen var på väg att avslutas kom det mest symboliska avgörande jag sett på mycket länge. Frölunda går fram med några offensiva tacklingar, men istället för att skapa tryck mot Starkbaum hamnar pucken hos Simon Bertilsson. Bertilsson avancerar över hela banan och när han kliver över mittlinjen hinner jag tänka att det inte finns på kartan att Johan Harju som kommit med i anfallet skulle få pucken. Istället avslutar Bertilsson distinkt och elegant. Brynäs vinner matchen med bara sekunder kvar.

 

Att det är just Simon Bertilsson som avgör matchen är på något sätt självklart. Det är sådana här matcher som ska ha matchhjältar som Bertilsson. Matcher där jaget är underordnat laget, där kamp står över finess och där lojalitet med varandra är viktigare än att sluta backchecka.

 

Därför känns det helt naturligt att Simon Bertilsson blev matchhjälte.

 

Tre saker efter matchen

  • Daniel Brodin får allt för lite beröm av mig. Nu får han det. Påminn mig gärna. Han är bra. Ofta.
  • När Brynäs möter bra motstånd spelar man bättre ishockey. En styrka eller en svaghet? Hm…
  • Fredrik Warg blir allt bättre. Han är killen som inte ger ut kramar, men en och annan kyss.

Det tär

Många med mig ville se fler spelare återkomma till spel. Istället blir återigen färre. Det tär. Det tär på krafterna hos spelare och ledare och det tär på oss som följer laget.

 

Längtar till den dagen då Tommy Jonsson säger att alla spelare är tillgängliga. Kommer det att hända den här säsongen? Knappast.

 

Nu väntar svåra bortamötet mot Frölunda. Ett Frölunda som i många spelares frånvaro gjorde processen smärtsam för Skellefteå häromsistens.

 

Jag kan bara hoppas att Frölundas prestation senast inspirerar snarare än skrämmer Brynäs i eftermiddag.

 

Lyckas Brynäs med sitt framgångsrika bortaspel kan matchen avgöras i powerplay. Mer än så hoppas jag inte.

 

Det tär. Det är det roligaste jag vet, men det tär.

 

Tre saker före matchen

  • Det vackra spelet får vara. Gör det enkla vackert istället.
  • Inget slarv kring linjerna ett måste. Över egen blå och försvara densamma som om livet hängde på att det blev gjort.
  • Nu är det dags för Starkbaum att stå på huvudet. En extraordinär insats önskas.

 

 

Sura rönnbär

Vet inte varför, men jag var riktigt irriterad direkt efter slutsignalen mot Frölunda. Kanske hade jag haft en dålig dag eller så var det en kombination av ett redan dåligt humör och matchen i Göteborg som gjorde att jag kände mig som en säck med sura rönnbär.

 

Somliga kallar det missilhockey, jag kallar det för Rönnbergsk hockey. Vi fick se tre varianter av den i matchen mot Brynäs. Den slafsiga varianten i den första perioden, den lite mer attraktiva och stressframkallande i den andra och dess brister i den tredje.

 

Jag är inte den främste vännen av den här typen av ishockey. Inte än. Kanske kommer även jag att se dess storhet. Men vad spelar det för roll vad jag tycker om den typen av ishockey när det är Frölunda som vinner och det är om att vinna vår sport handlar om. Bara det att jag ägnar så mycket tid åt vad Frölunda pysslade med under matchen stör mig. Jag vill ägna min tid åt Brynäs och inget annat.

 

När Frölunda gör 0-3 tidigt i den tredje perioden byttes det kanaler, loggades det ut och började talas fotboll på diverse sociala medier. Jag förstår det. I mitt fall tänkte jag mest på att om jag får vara med när det går bra ska jag också se förlusterna till slutet. Lite som en påminnelse om att glädjas i framgång och lida i motgång. I det övriga livet väljer jag givetvis bort olust när jag har möjligheten men jag gör det inte när det gäller Brynäs. Det är som om plågan i sig stärker den glädje som infinner sig vid seger.

 

Men inte fick jag lida särskilt länge. Sebastian Enterfeldt och Jesper Ollas ville annat. Två snabba reduceringar senare var det plötsligt match igen. Hoppet tändes och så satt man där igen och trodde att kanske – kanske – skulle vi få se ytterligare en vändning. Den uteblev och på något sätt är det helt i sin ordning. Inte bara för att Frölunda gör fler mål – vilket är det sporten handlar om – utan också därför att det går inte att vända alla matcher. Det bara är så.

 

Ni vet att det vara nära att Brynäs skulle kvittera. Riktigt nära faktiskt. Flera gånger. Det tyder på ryggrad i laget – att man tror på sig själv – men det kan finnas ytterligare en förklaring till Brynäs starka avslutningar i vissa matcher.

 

Motståndarna bevakar sin ledning. Brynäs får den tid man behöver för att fatta rätt beslut och väl inne i spelet runt motståndarmålet är man skickliga. Det är vägen dit som är problemet.

 

Surt sa räven. Surt sa jag. Lite rönnbergskt om göteborgshumor tillåts.

 

Tre saker efter match

  • Brynäs upplevs spelmässigt tryggare på bortaplan än i Läkerol Arena. Går det att omvandla till något positivt?
  • När kommentatorer uppmanar studion att kolla upp tveksamma domslut blir det inte enklare att få till en dialog om domarnas situation. Svagt CMore. Svagt
  • Får MoDo betala priset på torsdag. Jag tror inte det. Tyvärr.

Glennser Brynäs ikväll?

Det har nu gått några dagar sedan matchen mot Växjö. En match jag ägnat mycket tid åt. Jag har sett om den. Berättar det inte för att framstå som martyr utan för att den påminde mig om något.

 

Ett riktigt bra lag studsar tillbaka efter en mindre god insats. Spelare och ledare är överens om att lördagens prestation var en i raden av insatser man själva inte var nöjda med. Jag gillar det tänket, men jag älskar när det syns på isen.

 

Nu väntar ett tvivlande Frölunda på bortaplan. Ingen ska inbilla mig att dom hittat sitt spel ännu. Den hockey dom spelar är Rönnbergsk. Inspirerad av junioråren bygger det på fart och individuella prestationer. Med andra ord; motsatsen mot det vi fick se av Växjö i lördags.

 

Jonas Nordquist är tillbaka i laget. Det skapar än en gång nya förutsättningar för hur laget kan formeras. Lägg till att Jonathan Granström också finns tillgänglig innan säsongen är över och forwardssidan har många variationer att presentera. Det verkar bli en återgång till formationerna som inledde säsongen. Förhoppningsvis har den ofrivilliga pausen från varandra skapat längtan att få prestera tillsammans igen.

 

I likhet med många andra är jag övertygad om att det blir full anstormning från hemmalaget.Klarar Brynäs anstormningen? Varför inte?. Man har gjort det tidigare. Det är den känslan man ska bygga vidare på. Inte den från i lördags.

 

Göteborg är en bra hockeystad. Jag har bara goda erfarenheter därifrån. Trevliga supportrar, bra bemötande i hallen. Tyvärr har jag aldrig fått vara på plats och vinna. Är inte där ikväll heller.

 

Jag tror inget, jag hoppas. Jag hoppas att Brynäs glennser ikväll.

 

Tre saker inför match

  • Spelar Dennis Persson? Vem vilar i så fall. Min gissning är Simon Löf.
  • Målvaktsbyte? Tror jag inte.
  • Nyrakad.

 

Älskade poäng

Inför matchen mot Frölunda skrev jag så här: ”Jag bryr mig inte så mycket om resultatet. Det viktiga är att stabiliteten i spelet sätter sig. Då kommer också poängen.” Det blev poäng, man knappast någon stabilitet.

 

Man kan förlora matcher och spela bra – som den mot Skellefteå – och man kan vinna utan imponera – som den mot Frölunda.

 

Missförstå mig inte. Jag vill inte framstå som gnällig. Jag försöker bara påtala en sak. En säsong är lång. Det lag som vinner serien är seriens bästa lag och det lag som blir sist spelar i Kvalserien för att man är det sämsta laget. Efter 55 omgångar kan ingen protestera mot ett sådant påstående.

 

Tur och otur brukar fördela sig jämnt över en säsong. Det som däremot är avgörande är viss stabilitet och grundprinciper som fungerar över många matcher.

 

I mina ögon presterar Brynäs mycket bra poängmässigt. Bättre än jag hoppats. Spelmässigt finns det verkligen stunder då jag ser något riktigt bra. Men stabiliteten finns inte riktigt där.

 

Jag drömmer om stabilitet, men älskar poängen.

Jag njöt av ett byte

Egentligen borde nog det här inlägget heta – Alla heter Andreas i Göteborg – då just det namnet var namnet som gällde i Gavlerinken. Det fanns två anledningar till det. Andreas Thuresson och Andreas Johnson. En Andreas i varje lag och två målsskyttar bägge två. Att dom bägge två har viss gävlekoppling vet ni redan.

 

Men trots att det är dom som gör målen och står för underhållningen den här kvällen väljer jag att fokusera på något helt annat.

 

Ställningen i matchen var sedan länge 1-1 och sanningen att säga så kändes det som om det var Frölunda som skulle vinna. Vi satt och pratade om att vårt lag såg ut att ha tappat energi och tempo. Som om spelarnas ambition frusit fast och som om Frölundas blandning av ungdomlig entusiasm och cynisk erfarenhet skulle ta hem samtliga poäng. Men då och där. Just då hände det något. Något jag längtat efter. Ledarskap

 

Genom en uppåkning och en offensiv tackling visade hemmalagets lagkapten vägen, tog tag i taktpinnen och skickade en signal till långt fler än bara sina lagkamrater.

 

Jörgen Sundqvist visade att han fått nog, att han ville något annat, något mer. Bara sekunder efteråt svarar laget upp på kaptenens order. Målen kom. Brynäs gjorde både 2-1 och 3-1. Efter målen tänkte jag att den här matchen avgjorde Kapten Sundqvist till hemmalagets fördel, men så blev det inte. Istället både reducerar och kvitterar Frölunda. I slutminuterna får dessutom Brynäs spela boxplay och bortalaget är mycket nära att ta med sig segern hem till Göteborg.

 

Att Andreas Thuresson sedan blir frispelad i sudden death och avgör kliniskt är ändå inte det jag tar med mig till nästa match.

 

Trots allt det som både hände – och inte hände – under matchen är det Jörgen Sundqvists ledarskap jag tar med mig hem.

 

Brynäs tog två poäng, men Jörgen Sundqvist var värd alla tre.

Ingen heter Glenn i Göteborg

Lusläser Frölundas laguppställning, men hittar ingen som heter Glenn. Däremot hittar jag en del andra intressanta namn.

 

Magnus är ett av namnen jag fastnar vid. Magnus Kahnberg är en gammal favorit till mig. Både för sin tid i vår klubb, men också för den spelare han är. En elegant målskytt. Jag kan fortfarande tänka tillbaka på hans tid i Gävle och undra om den sett annorlunda ut om han kommit till klubben vid ett tidigare eller senare tillfälle. Jag tror det.

 

Sebastian, Joel, Fabian, John, Christian och Dick är andra namn jag hoppas Brynäs har rejäl koll på.

 

Dennis Persson är tillbaka i spel. Spelar ganska säkert från start. Johan Holmqvist tränade dag före match, men nog blir det väl Robin Rahm som står igen?

 

Petteri Nokelainen fortsätter att titta på Brynäs istället för att spela. Tråkigt. Framförallt då det enligt mig är fler matcher han behöver.

 

Många ställer sig frågan om Brynäs ska ta sin första trepoängare i matchen mot Frölunda. Jag är inget undantag.

 

Jag bryr mig inte så mycket om resultatet. Det viktiga är att stabiliteten i spelet sätter sig. Då kommer också poängen. Om laget spelar den ishockey vi sett att dom kan göra och lyckas med den uppgiften i 60 minuter tvingas Frölunda vara bra. Mycket bra.

 

Som alltid inför och efter match handlar det om många namn. Men en sak är säker – ingen verkar heta Glenn i Göteborg.