Nonchalans eller gott självförtroende?

Brynäs gör återigen en riktigt bra bortamatch. Laget vinner efter straffar och om rättvisan i det resultatet spelar nog klubbfärgen den avgörande rollen. Det var en vacker match. Målen var ”riktiga” hockeymål. Ni vet. Mål som betyder att man gjort något bättre än sina motståndare och inte bara nyttjat deras misstag.

 

Växjö inleder som ett hemmalag ska. Man sätter hårt tryck på Brynäs, men det hjälper inte. Trots att Växjö sätter ordentligt tryck mot Johan Holmqvist är det Daniel Brodin som ger Brynäs ledningen. Fri från den blå linjen avslutar han distinkt. Målet bar verkligen målskyttens signum.

 

Det dröjer inte särskilt länge innan också Brynäs gjort 2-0. Efter att hela formationen visat prov på god kommunikation och spelförståelse knäpper Simon Löf in pucken mot mål och när Anton Rödin får tag i returen, håller igen skottet och visar kyla i avslutet njuter jag. Titta på highlights från matchen och se dom 10-15 sekunder som föregår målet och ni kan inte undvika att se vad jag menar.

 

Växjös sena reducering känns verkligen onödig. Det ska tusan vara målvakt i dom där lägena. Lagkamrater som inte är rejäla varken vid sarger eller framför mål är inte en målvakts bästa vänner. Brynäs gör tidigt i den andra perioden 3-1. Enterfeldt vinner närkamper vid sargen och när han passar fram Jesper Ollas kan inte heller han misslyckas.

 

Växjö kommer tillbaka. Man visar att tabellen aldrig ljuger efter 20 omgångar. Växjö är ett mycket bra ishockeylag. Man gör två mål och särskilt deras kvittering värmer. Ett hockeymål helt i min smak. Oj, vad jag önskar att det varit Brynäs som gjort just det målet.

 

Det blir en resultatlös förlängning och när straffar avgör vem som ska få den tredje poängen är det Sebastian Lauritzen och Johan Holmqvist som får ta åt sig äran. Jag ger dom en poäng var.

 

Jag är nöjd med dom två poängen. Med spelare som Simon Bertilsson, Petteri Nokelainen och Jonathan Granström skadade inför match och med en Gregg Scott som tvingas utgå under match kan jag inte vara annat. Då vill jag att ni ska veta att jag sällan – mycket sällan – känner så när laget tappar tvåmålsledningar på bortaplan.

 

Men det finns saker som gör mig konfunderad. Det jag ägnar mest tid åt är spelet kring den egna blå linjen. Jag kan inte bestämma mig om det är nonchalans eller gott självförtroende som gör att laget alltför ofta förlorar den egna blå linjen. Det gäller framförallt när man själv har pucken. Jag väljer att tro att det handlar om gott självförtroende. Alternativet skulle skapa alltför mycket oro hos mig.

 

Det går naturligtvis inte heller att blunda för skadeläget. Idag såg det ut som Gregg Scott vilar några matcher efter den tackling han fick idag. Det kommer att märkas. Nu ska det bli intressant att se vem som axlar hans mantel? Simon Löf fick också utgå. Det är också beklagligt. Oturliga skador för den enskilde spelaren blir lagets gemensamma utmaning. Jag hoppas laget antar den kastade handsken.

 

Nonchalans eller gott självförtroende? Hmm… Återkommer.

 

Tre saker efter matchen

  • Visst börjar Enterfeldt, Brodin och Harju att på allvar visa dom rätta takterna? Det ska bli intressant att se vilka roller dom erbjuds när spelare som Nokelainen, Granström, Larsson och/eller Scott är tillbaka i spel.
  • Berätta det inte för någon. Den där Ollas må ha varit lagkapten i Leksand, men jag börjar gilla honom.
  • Ishockey är en kampsport. Så är det. Men när exempelvis Niklas Wikegård inte vill prata om tacklingar som sker nu blir jag fundersam. Det är klart vi måste prata om det. Det är det enda sättet att bli överens om vad vi ska tillåta och vad vi ska bestraffa.

Mitt livs största kärlek

Jag frågade min fru vad hon skulle vilja läsa på en brynäsblogg. Hon svarade:
 – Jag skulle vilja läsa om någonting annat än sport.

 

Så. Då vet ni om det. Det är ute. Min fru har sina tankar på annat håll när Brynäs spelar.

 

Det är liksom ingen idé att tänka högt med henne om hur vi ska få Daniel Brodin att se mer bekväm ut med det sättet spelet spelas här. Jag förväntar mig inte någonting annat än ett respektfullt leende när jag ljudligt funderar över Brynäs pucktempo i powerplay. I bästa fall kan jag få en förlåtande blick när jag säger att jag ägnat timmar åt att fundera över styrspelets allra mest grundläggande betydelse för en intensiv och offensiv ishockey. I bästa fall.

 

När Jocke Andersson idag påminde mig om att Brynäs spelat in exakt lika många poäng efter 10 omgångar i år som man gjorde fjol var det ingen större idé att lyfta det fascinerande i den statistiken.

 

Hon vet att jag allra helst vill vara i Örebro i morgon kväll. Hon vet att jag vill att Ryan Gunderson avgör, att den tredje perioden blir en demonstration av kontroll och – hon vet – att jag vill att Honken ska briljera.

 

Men titta! Det gick att skriva ett inlägg på en brynäsblogg som inte handlade om sport. Det blev istället ett inlägg om kärlek.

 

Vad nu skillnaden är?