Mer värdiga världsmästare får man leta efter

Olitte parempia, olitte siellä, olitte mitä me emme olleet! Olitte Suomen maa. Kaikista paras! Arvoisia Maailmanmestareita!

 

Ni var bättre, ni var det vi inte var. Ni var Finland. Värdiga världsmästare!

 

Den finska segern var svensk. Den påminde oss alla om hur spelet kan spelas, hur man nyttjar sitt lags kompetenser på bästa sätt och hur man utnyttjar sina motståndares svagheter än bättre. Den var precis sådär cynisk som bara dom riktigt stora segrarna är.

 

Sverige har vunnit många segrar på det sätt som Finland besegrade Sverige i finalen. Då har vi jublat över framgången och trots att jag så gärna ville se en svensk seger kunde jag inte låta bli att njuta över hur Finland presterade. Hade det varit mitt eget lag hade det varit en episk seger. Det hade varit som ett 2-2 mål mot Sovjet 1987. Episkt.

 

Det var tänkt att bli Filip Forsbergs, Elias Lindholms och dom andra svenska spelarnas galakväll. Det blev istället en seger för ett lag och en nation som kallats lillebror av oss svenskar. En hockeynation vi hånat för att vi slagit dom i stora mästerskap fler gånger än dom. Idag lärde dom oss alla hur spelet kan och ska spelas.

 

Under den andra perioden tyckte jag mig ana något tveksamt i svenska spelare och ledares ögon. Som om dom tänkte att det var ju inte så här det skulle bli. Den finländska tryggheten hade trängt sig in i deras medvetande. Det var inte bara på isen Finland var på väg att vinna VM-guld, det var också i våra huvuden.

 

När Christian Djoos kvitterade på det där gundersonska sättet fick jag förhoppningar, jag tappade fattningen och ville så gärna att Sverige skulle få vinna. Som en film dök bilderna upp. Jag såg framför mig hur Elias Lindholm skulle få en riktigt bra målchans under den plötsliga döden. Jag var säker på att han just då, genom turneringens sista skott, skulle bli nationens hjälte. Jag ville se Mikael Lindholm falla i armarna på Pär Djoos. Jag ville se deras stolthet blandas med deras söners glädje.

 

Så blev det inte. Istället blev den plötsliga döden för Sverige ett finskt triumfartat ögonblick. Ett ögonblick ishockeyhistoria där det finska lagets vi blev starkare än det svenska jagets lag.

 

Det blev en lärorik kväll. Den födde finska hjältar jag sent kommer att glömma. Den födde revanschsugna svenskar som under resten av sin karriär aldrig kommer att vika ned sig mot finska motståndare. Det var ishockey.

 

Eller som vännen Fredrik Valgren uttryckte det på ett socialt media minuterna efter slutsignalen:

 

”Vänder man tillbaks många år i tiden var det väl precis såna här segrar som Sverige kunde ta. Disciplinerat igelkottsförsvar med effektiv offensiv utan risktagning. Segrar är alltid välförtjänta. Hyvää Suomi!”

 

En sak är säker; mer värdiga världsmästare än Finland får man leta efter.

 

Världens bästa – i sin åldersgrupp

Under Junior-VM i ishockey får vi se några av världens spelare – i sin åldersgrupp.

 

När jag ser Elias Lindholm spela ishockey blir jag glad. I matchen mot Slovakien fick vi se honom göra saker som många spelare inte klarar av. Det var en fröjd att se honom.

 

Jag blev knäsvag när jag såg honom göra en ”Lindholm” i samband med hans mål, jag blev alldeles varm i hockeyhjärtat när jag såg honom läsa spelet vid Filip Forsbergs bägge mål och jag tappade fotfästet när jag såg honom täcka skott i boxplay. Han är komplett som spelare – i sin åldersgrupp.

 

Elias Lindholm är en fantastisk juniorspelare, en mer än skicklig seniorspelare. Nu återstår det att se om han kan bli en världsspelare som senior. Han är det redan som junior – i sin åldersgrupp.

 

Låter jag cynisk? Kanske och mycket troligt. Men det förtar ändå inte det dominerande intrycket från JVM. Matchen mot Slovakien var ett bra exempel. Sverige var homogena och solida. Slovakien spetsiga, men utan bredd. Ibland kom Sverige genom mittzon med en så hög fart att man kunde tro att slovakerna spelat en match innan man mötte Sverige. När Sverige briljerade i teknisk och taktisk bredd kändes Slovakien statiska.

 

Jag njöt av Sveriges kvartsfinal och jag ser fram mot semifinalen. Jag tror Elias Lindholm, Christian Djoos, Oscar Dansk och dom andra småkronorna kommer att lyckas mot Ryssland. Varför?

 

Därför att dom tillhör världens bästa spelare – i sin åldersgrupp.

Svensk ishockey kan samla sig – se på JVM

Jag tycker om Småkronor, gläds med den publika framgången i Malmö men frågorna kring svensk hockeys framtid är kvar.

 

Svensk ishockey – det vill säga du och jag, klubbar, förbund, media och publik – visar varje år att man kan samla sig för att skapa intresse för sporten. När till och med annars bistra mediaprofiler marknadsför Sveriges matcher med att det ”finns biljetter kvar”, ”kom och fynda biljetter” och ”vilka talanger vi får se” har man visat att det går. Det går att dra åt samma håll, det går att visa varandra respekt och det går att utveckla intresset för sporten. Vi kan ju. Om vi vill.

 

Jag blir varm i hjärtat av att ta del av den positiva händelse JVM är för sporten. Tänk om vi kunde gå vidare med andra områden?

 

Under hösten har SHL diskuterats. Det i sig är bra, men diskuterade vi rätt frågor? Ur ett SHL-perspektiv är alla SHL-frågor visserligen rätt frågor. Det är deras uppgift att bevaka och skydda deras gemensamma intressen. Men när nu kvalseriespöket dragit vidare är inget löst. Frågorna kräver fortfarande svar. Men vilka svar då?

 

Hur ska dom små klubbarnas situation bli bättre? Andra idrotter rekryterar barn och ungdomar bättre, vår idrott är dyr att utöva och utslagningen är bister. Hur ska vi arbeta med dessa frågor långsiktigt? Hur ska fler vilja utöva idrotten även om det inte sker på elitnivå? Frågorna är många. Jag hoppas vi tillsammans gör vad vi kan för att vår sport håller absolut högsta klass. I dom stora arenorna, på uterinkarna, i stad, i glesbygd.

 

Jag är kanske naiv som vill att svensk ishockey samlar sig för att lösa framtidsfrågorna, men då är jag väl det. Min egen naivitet oroar mig inte. Det är svensk ishockey jag oroar mig för.

 

Svensk ishockey kan samla sig. Se på JVM.

Jag längtar till JVM

Nu är det inte längre bara risgrynsgröt, skinka och Janssons frestelse som blivit en jultradition. Numer tillhör också JVM i ishockey också min jultradition.

 

Jag roas av att se unga talanger släppa på handbromsar under några dagar. Det går fort, är rakt i spelet och ingen tycks tänka på morgondagen. Det är en sorts här-och-nu hockey. Varje byte handlar om odödlighet och det roar mig. Det roar mig mycket.

 

För ett antal år sedan drev jag en teori om att det endast var ett fåtal av spelarna som sedan tog steget upp på högsta seniornivå. Så är det inte längre. Dom senaste åren är handfullen den omvända. Förklaringarna är enkla. Unga spelare utbildas idag tidigare  – och mer medvetet – till att bli seniorspelare.

 

Jag har sett många unga talanger slockna när det sista steget till seniorspel ska tas. Dom har tynat bort på avbytarbänkar och i lägre divisioner. Tyvärr.

 

Den rättvise skulle kanske säga att det beror på att det idag är fler ligor som kräver spelare av högsta klass och då utbudet på dom bästa är begränsat ger det plats för unga, skickliga spelare. Jag är en av dom som tycker så. Nu tycker jag inte att det bara är av ondo. Tvärtom imponeras jag av alla unga spelare  vi får se i SHL, NHL och andra ligor. Dom håller en så mycket högre nivå än vad juniorspelare gjorde för låt oss säga tio år sedan.

 

Men det är inte den enda förklaringen. Den stora förklaringen är den skolning som idag sker från tidig ålder. Brynäs är en av dom klubbar som under det senaste åren utvecklat så många talanger att det nästan är oanständigt. Jag är oerhört stolt över att få följa en klubb som bidrar till att utveckla spelare som i sin tur utvecklar sporten.

 

Om några dagar inleds julhelgen. Det ska bli härligt att få dela den tillsammans med ett antal unga spelare som glömt handbromsen hemma, som ser taktiska överväganden som rekommendationer, som har modet att våga. Spelare som påminner mig – och kanske er – om vad spelet egentligen handlar om. Passion, lidelse och hjärta.

 

Jag längtar.