Längtar hem

Trots ett avstånd på 200 mil, ingen möjlighet att se matchen live och en personlig upplevelse jag vill ge min fulla uppmärksamhet går det inte att undkomma den glädje många supportrar känner timmarna efter en seger mot Leksand. Jag är själv inget undantag.

 

Plingen i telefon, inkorg och på sociala medier är många och dom flesta är glada medan andra är – låt oss säga – respektfulla. Några berättar att domaren avgjorde. Andra att målvakterna har haft bättre dagar. Daniel Brodin spelade visst fram till ett fantastiskt mål och inramningen var mer än trevlig.

 

Det var visst jämnt, spel mot ett mål, turmål, klassmål, dålig publik, bra publik, rejäla tag, fega tag. Det var tydligen en match där några spelare var kyligare än andra. Det var med andra ord en match mellan Brynäs och Leksand.

 

Jag tycker kanske inte synd om Joakim Lundström i Leksandsmålet, men jag tänker på honom. Han är en trevlig person jag unnar framgång. När nu hans skadeelände är över hoppas jag att han får möjligheten att skriva ett sista bra kontrakt och att han därigenom också får visa vilken högstanivå han har i sig.

 

Det är ingen hemlighet att jag – i likhet med många, många andra – har viss tilltro till Brynäs unge talang Oskar Lindblom.Han gjorde visst två mål mot Leksand. Redan i hemmapremiären mot Leksand tyckte jag han var en av planens mest intressanta spelare. När han presterar så bra mot just Leksand klappar i alla fall mitt klubbhjärta en aning extra.

 

Oskar Lindblom är i mina ögon en modern forward med en bredd i sina kompetenser jag sällan sett. Jag är övertygad om att han kan bli något utöver det vanliga. Jag gillar särskilt egenskapen att vara bra i viktiga matcher. Han är givetvis inte färdig och som vanligt är det mer upp till honom själv än någonting annat. Ska bli spännande att följa.

 

Nu längtar jag hem. Till en vardag, till vårt hem och till rutiner. En del av den vardagen handlar om Brynäs IF.

 

Jag längtar hem.  

 

Tre saker efter matchen mot Leksand

  • Klubbmärket skiner lite extra idag.
  • Klubbhjärtat slår lite fortare idag.
  • Oskar Lindblom. Ni förstår. Oskar Lindblom. Missa inte ett byte med honom.

 

 

Svaret är ryggradshockey

Brynäs – Leksand. Jag skriver några rader, suddar ut dom, börjar om. Dom är tänkta att handla om matchen.

 

Ena stunden handlar det om dom ungas odödlighet. Hur dom spelar sitt spel, skapar oreda och producerar framåt och missar en del bakåt. I nästa försök ställer jag mig frågor som handlar om hur laget försvarsspel kändes så tryggt och rejält och att det måste vara möjligt att återskapa.

 

Några ögonblick senare formulerar jag minnen från säsongens första möte med Leksand. Om hur stabbiga deras backar såg ut i slutminuterna av den första perioden, sista tio i den andra perioden och hela den tredje. Om hur rätt Brynäs gjorde som vred och vände på deras backar på ett sätt som fick dom att längta till sommarträningens start och stoppövningar. Att det fanns något bra i det sättet att spela mot just Leksand.

 

När endast det digitala skenet håller mig sällskap kommer ordkombinationer som handlar om hur kvällens motståndare har haft en turbulent höst, hur dom byter spelare som inte påminner om något annat och att det inte tjänar dom i längden, men kan ge effekt under några matcher.

 

Jag skriver några rader, suddar ut dom, börjar om.

 

Jag prövar vinkeln om klassiska matcher som förlorats, vunnits och skapat legendariska myter, sägner och berättelser hos klubbarna. Jag tänker på en Ove Molin som avgjorde en slutspelsserie i sudden death efter att ha varit bänkad av Tommy Sandlin. Molin var förresten genialiskt framspelad av Tommy Melkersson. Bara en sådan sak.

 

Det spelar ändå ingen roll. Alla infall, vinklar och formuleringar träffar ändå inte rätt. Kanske beror det på att matchen inte handlar om något av det jag försökt skriva. Den handlar om alltsammans. Det handlar om hur Brynäs förvaltar sina egna färdigheter, klubbens tidigare historia och om hur spelarna är beredda på att skriva sin egen framgångssaga.

 

I mitt huvud staplar jag klichéerna på varandra. Om hur jag vill att spelarna ska spela för klubbmärket på bröstet, för namnet på ryggen, för tillresta supportrar och för att drömmarna hos alla dom som befinner sig på sportbarer, framför datorer och tv-apparater och för alla dom som kan ta en förlust mot valfritt lag bara Brynäs vinner. Allt det vet spelarna redan, dom känner av det och dom vill inget annat än infria allas förhoppningar.

 

Jag har inga andra förhoppningar än den om att jag vill se Brynäs spelar en ryggradshockey där det enkla går före det svåra, där grunderna i vårt spel är lika naturliga som luften vi andas. En ryggradshockey som visar styrka, trygghet och tillit till varandra. Där varje spelare gör sitt yttersta för att göra lagkamraterna bättre än vad dom egentligen är.

 

Jag skriver några rader, suddar ut dom, börjar om.

 

Ryggradshockey? Jag vill se ryggradshockey.

 

Jag skriver några rader, suddar ut dom, börjar om.

 

Tre saker inför matchen mot Leksand

  • På isen är det nuet som avgör matchen, i båset är det nästa byte som gör det. Fullt fokus.
  • Matchen början 19.00 och slutar inte förrän någon kulla har sjungit. Vinn alla närkamper, tekningar och lös din uppgift. Då gör du dina lagkamrater bättre.
  • Vrid och vänd på deras backar. Dom är visserligen något kortare och mindre tunga än för någon månad sedan, men det kan fortfarande fungera.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Ett sorts svar på tal

Brynäs vann hemmapremiären. Segern var ett bra svar på tal mot bakgrund av vad vi fick se mot Frölunda i torsdags. Brynäs vann matchen för att man var bättre än sina motståndare. Det var ingen tur med i sammanhanget. Man var bättre. Punkt.

 

Målen skulle dröja, men redan inledningsvis kunde vi se skillnaden. Närkamper vanns, farten var högre, men det var ingen sprudlande uppvisning av stringens och finess, men det var bättre. Viljan var tydligare i närkamperna, intentionerna och ambitionen var tydligare och pondusen fanns där även om tanken inte alltid omsattes till handling.

 

I slutminuten av den andra perioden kontrar Brynäs och där avgörs matchen. Daniel Brodin vispar in pucken mot mål, den spelar flipper med någon blåvit spelare och dimper ned hos Niclas Andersén som i sin tur kunde raka in ledningsmålet.

 

Jag vet inte om det var för att det var just Kaptenen Andersén som gjorde målet? Kanske var det den psykologiska tidpunkten? Möjligtvis var det signalen laget väntat på? Jag måste medge att det är en efterkonstruktion, men efter det målet var det klart.

 

Om målet var signalen från kaptenen var sätten Brynäs uppträdde i den tredje perioden svaret. Spelarna fortsatte framåt, man ville mer och man blev belönade. Om ni inte sett Brynäs 2-0 mål råder jag er att göra det. Titta på det många gånger. Bryt ned i dess minsta beståndsdel och ni kommer att finna viljan att återta pucken av Jens Lööke, den känsliga med bestämda passningen av Daniel Brodin och den beslutsamma hårdheten hos målskytten Sebastian Enterfeldt. Ett mål jag tycker mycket om.

 

Visst reducerar kvällens gäster någon minut senare, men det bekommer inte Brynäs. Man fortsätter framåt. Istället för att drabbas av nervositet, tappa spelet och förlora matchen fortsätter man att hålla sig till sin idé. Sådant skapar trygghet.

 

Det går inte att skriva en kommentar om segern utan att nämna dom unga. Felix Sandströms inhopp var modigt, djärvt och förtroendeingivande, men den av dom unga som gjorde starkast intryck på mig var Oskar Lindblom. Hans talang kände vi redan till, men det jag tog till mig och det jag vill se ännu mer av var hans attityd.

 

Lindblom tog och gav. När Jonas Frögren irriterade sig på honom såg jag något jag sällan ser hos unga spelare. Den sexton år yngre Lindblom hade inte bara tagit den plats som givits honom på isen. Han hade tagit för sig av motståndarnas tänkte defensive ledare. När Frögren påtalade något för domaren medan han skickade menande blickar mot Lindblom förstod jag att hans talang består av mer än bara hans förmåga att spela ishockey. Han har redan förstått det där andra spelet. Det där spelet som också avgör matcher.

 

Kanske är det också Frögrens reaktion som får mig att ställa frågan om hur bra egentligen Brynäs var? Gästernas många storväxta backar hade stora problem i slutet av dom inledande perioderna och genomgående under dom sista 20 minuterna.

 

Brynäs var bra den här kvällen. Men hur bra?

 

Jag har inget bra svar på den frågan, men en sak är säker; Brynäs var klassen bättre än mot Frölunda och klassen bättre än dalalaget.

 

Egentligen behöver frågan inget svar. Den här hemmapremiären handlade – som ni vet –  om mer än tre poäng.

 

Ni vet varför, jag vet varför.

 

Tre saker efter matchen

  • Ungdomarnas ungdomliga ungdomlighet skapar glädje en kväll som den här. Hoppas på fler liknande kvällar.
  • Daniel Brodin. Hårdheten i det fysiska spelet, passningen. Var det månne han som var den egentliga startsignalen?
  • Nu har det äntligen börjat. Ny match på onsdag. Jag är där. Kom du också.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Förhoppningen som släcktes

När Jonathan Granström var inblandad i ett litet gruff redan vid matchens första tekning väcktes mina förhoppningar. Förhoppningar om seger. Det blev aldrig mer än en förhoppning. När slutsignalen gick hade Brynäs förlorat. Det kommer att störa min nattsömn, min morgondag och mina förhoppningar om ett slutspel vi minns.

 

Allt var inte mörker även om den första perioden inte var bra. Hemmalaget fick genom ett tidigt powerplay som ledde fram till att man hade matchens första tydliga initiativ. Brynäs avslutar perioden bättre och än en gång kom förhoppningarna krypande som om för att narras med en supporter som vill mer än vad laget just nu klarar.

 

Brynäs inleder den andra perioden mycket bättre. Tyvärr slutar en offensiv krafthockey med ett tre mot fem spel. Laget straffas hårt, men utvisningar kan man själv påverka. Hemmalaget nyttjar möjligheten och Jacob Blomqvist blir matchens ende målskytt. Målet kändes inte då matchavgörande, men timmen efter match kändes det som ett mål som var mer än så.

 

Brynäs är bättre än sina motståndare under den andra halvan av matchen. Motståndarna kryper allt närmre sin målvakt och det gör att Brynäs är riktigt nära att kvittera flera gånger om. Klangen från stolpskotten är dom tydligaste tecknen på det.

 

Kanske hade det varit rättvist med en kvittering. Samtidigt berättar förlusten något annat, något viktigare, när den uteblir. Brynäs har farten, fysiken, viljan, men idag saknades spetskompetensen.

 

Idag hade det behövts en extraordinär spelare som själv kunde bryta den lojala insatsen. Någon vi hade kunnat leta med blicken, sätta vårt hopp till. Han fanns inte. Kanske var han med på bussen, men han syntes inte på isen när laget behövde det som mest.

 

Ett ishockeylag måste kunna spelets alla delar för att nå framgång. Hemmalaget stod för det ena, Brynäs det andra och inget av lagen kommer att ha framgång om ingen förändring sker. Jag vill tro att Brynäs ligger närmast att bli ett komplett lag, men å andra sidan saknar Brynäs en offensiv kreativitet som luckrar upp den typ av försvar man mötte idag.

 

Min dystra ton har sin förklaring i den smärta det innebär att inte få dom svar man vill ha, att förlora mot fel lag och i konstaterandet att trots att den här insatsen ändå är så mycket bättre än senast lagen möttes så räckte det inte till seger.

 

Jag ska erkänna att det finns matcher jag inte bryr mig om hur spelet ser ut bara laget vinner. Det här var en sådan match. När ensamhetens sista låga släcks över tangenterna återstår bara förhoppningen.

 

Den förhoppning som Jonathan Granström tände, men som Brynäs släckte.

 

Tre saker efter matchen

  • 0-0 i spelet fem mot fem på bortaplan borde ge minst en poäng. Punkt.
  • 6 mot 5 spelet? Hade Jan-Tommy tagit ut samma spelare igen om dom fått chansen att göra om? Knappast.
  • Nya matcher väntar. Det är inte över. Även om det känns så. I alla fall just nu.

 

Som en försäsongsmatch i Sandviken

Det finns matcher jag verkligen vill vinna, det finns andra matcher där jag vill se trygghet i spelet, det finns matcher där jag vill se kampen och sedan finns det matcher där jag vill att allt ska blandas till en helhet. Matchen Brynäs spelade i den 42:a omgången ville jag skulle bli en sådan match. Det blev ingen sådan match. Det blev som en försäsongsmatch i Sandviken.

 

Det ska sägas att bortalaget gör en bortamatch värd att se igen. Snålt, effektivt och koncentrerat. Dom ska ha en eloge för det, men det är ingen förklaring till resultatet.

 

Likt matcher på försäsongen fick hemmaspelare sträcka sig efter pucken, släppa klubban med ena handen, för att överhuvudtaget få tag i passningarna. Det såg ängsligt, långsamt och ovant ut. Visst saknade jag vissa skadade spelare mer än jag visste att jag kunde göra, men inte heller det är en förklaring till resultatet.

 

Bortalaget gör sina två mål redan i den första perioden och om inte Johan Holmqvist räddat en straff tidigt i den andra hade det nog tagit slut redan där. Brynäs kommer tillbaka in i matchen något och när Robin Jacobsson elegant rundar en forecheckande motståndare och med en hård passning hittar Bill Sweatt som med två händer på klubban tar emot pucken väcks ett hopp inom mig. Sekunden efter har Sweatt vridit om sig själv och motståndarförsvar. Han hittar Dennis Persson som trycker in reduceringen. Ett fint hockeymål, men det var inte början på ännu en upphämtning.

 

Målet blev ett minne över hur det kunde ha sett ut, men inte gjorde.

 

Brynäs spelar bättre, men inte tillräckligt bra. När bortalagets iggelkottförsvarar sig än mer får Brynäs spelet till låns. Några riktigt bra tillfällen för kvittering kommer. Närmast att kvittera är Johan Harju. Han får ett friläge, men det blir inga flera mål.

 

Jag varken vill eller kan förneka att jag är besviken. Jag ville att föreningens värdeord – stolthet, hunger, engagemang och gemenskap – den här gången skulle visa sin praktiska handling. Så blev det inte. Det blev en anvisning om ett framtida tillstånd.

 

Jag är besviken för jag ville något mer. Det sägs att supportrar lider mest efter förluster som dessa. Jag tror inte på det.

 

Spelarna som satt kvar i omklädningsrummet var alldeles säkert förbannade och besvikna. Spelarna måste lämna den känslan snabbt. Dom har ett jobb att göra.  Dom kan påverka nästa match utgång genom att göra annorlunda, göra bättre, göra mer av det som fungerar och mindre av det andra. Vi andra får hitta våra vägar för att hantera förlusten med stolthet, hunger, engagemang och gemenskap.

 

Jag hanterar förlusten under några timmar till. Därefter försöker jag förtränga den som en försäsongsmatch i Sandviken.

 

Tre saker efter matchen:

  • Farten, spetsen och kampen? Bortalaget skicklig på att döda tid, is och ambition, men räcker det som förklaring?
  • På lördag får vi se en positiv reaktion. Tro mig.
  • Hemmaspelet? Dags att ta bussen till Läkerol Arena?

 

På torsdag handlar det om klubbmärket

Det spelar ingen roll hur lång skadelistan är på torsdag. Jag ägnar inte en sekund åt vem som spelar med vilka. På torsdag kväll handlar det inte om vad spelarna heter. Det handlar om vad klubben står för. På torsdag handlar matchen om klubbmärket.

 

Jag vill se 60 minuter ishockey. Inte 65 minuter, inga straffar. 60 minuter av ishockey där Brynäs spelare visar att klubbens värdeord stolthet, hunger, engagemang och gemenskap är mer än ord. Att det inte är något som beskriver ett framtida tillstånd. Att det är ord som beskriver en aktiv handling.

 

Jag bryr mig egentligen mindre om resultatet – även om jag inte skulle tacka nej till en seger. Jag bryr mig mer om koncentrerade ansikten, spända muskler och tvättmaskiner som tar hand om svettiga underställ. Jag vill se ambition, vilja och kunskap. Jag vill.

 

Visst. Jag håller med. Det är en seriematch i mängden. Men för mig handlar det inte bara om poäng som ska fördelas. Det handlar också om stolthet, hunger, engagemang och gemenskap sedan 1912. Det handlar om Brynäs IF.

 

Jag vet. Det här inlägget blev ett exempel på hur man kan förlora sig bortom förnuft och rimlighet. Jag förlorade mig bort bland känslor och blev inte kvar bland powerplayuppställningar och tekningsvarianter. Kanske var det fel av mig. Min enda ursäkt är att passionen tog över.

 

Det förändrar dock inget – på torsdag handlar det om klubbmärket. I alla fall för mig.

 

Det är inte det att Brynäs förlorade som svider

Jag hade sett fram emot en match fylld av känslor, glädje och ännu en seger. Så blev det inte. Någon timme efter slutsignalen konstaterar jag att det svider och att det kommer att göra så länge. Länge. Det händer ibland när den egna passionen ligger i händerna på andra.

 

Brynäs förlorade med klara 3-2. Klara därför att redan när jag läste inför artikeln i Gefle Dagblad anade oråd. När Jesper Ollas – som för övrigt var en av Brynäs spelare som jag tycker gör en godkänd insats – uttrycker att  ”jag ser på det som en helt vanlig match – inte olikt någon annan i den här serien” ville jag tro att det var ett sätt att avdramatisera och inte skapa för stor anspänning i laget. Efterklok som jag är borde jag redan då förstått att kampen, farten och drivet kanske inte skulle finnas i laget den här gången.

 

Det kändes också som en klar förlust därför att man redan vid deras 2-1 mål anade vart det skulle sluta. Efter deras andra mål inväntade jag på något sätt bara slutsignalen. Visserligen reducerar Brynäs genom redan nämnde Jesper Ollas och förhoppningen om en tredje period vi skulle minnas tändes. Så blev det inte.

 

Brynäs skapar inte tillräckligt många målchanser för att få till en kvittering. Det var aldrig riktigt nära. Det är många som sagt och skrivit till mig att spelare och lag inte gjort sitt bästa efter vissa matcher. Jag tror inte på det. Det är min övertygelse att alla gör sitt bästa och alltid vill vinna. Det gäller också idag. Att laget sedan möter en motståndare som gör det svårt, att man själva underpresterar och att dina och mina drömmar och förhoppningar förstördes är en helt annan sak.

 

Den här typen av förluster är svåra att hantera för oss som står på sidan. Vi får hitta sätt att med värdighet lära oss något. Det intressanta är nu hur laget reagerar.

 

Jag tror mig veta att bussresan hem till Gävle inte blev ett kul kalas, ingen tillställning där alla satt och skojade med varandra och ingen ska inbilla mig att förlusten går spelarna spårlöst förbi. Jag hoppas på en reaktion redan på lördag. Oavsett om det blir seger eller ej vill jag se en reaktion.

 

Det har gått någon timme sedan slutsignalen ljudit och det är inte det att Brynäs förlorade som svider. Det är sättet det sker på som gör ont. Jag ville så gärna att det skulle ha slutat på ett annat sätt.

 

Tre saker efter matchen

  • Försöker förstå. Det går så där.
  • Ollas sista hemjobb när Starkbaum lämnat målet i slutminuterna värmde.
  • Var det här det första mötet mellan klubbarna som visade att klubbarnas rivalitet på isen inte bestått?

Det är ingen vanlig seriematch

Det finns dom som säger att matcherna mot Leksand är som vilka vanliga seriematcher som helst. Tro dom inte. Ikväll ska Brynäs stå upp för långt mer än bara sin egen spegelbild.

 

Det handlar inte bara om tre poäng, det handlar om så mycket mer.

 

Jag vet. Jag har hört det förut. Jag är för gammal för att bli känslomässigt involverad i något så trivialt som ishockey. Dom som säger så har kanske rätt i sak, men så är det i alla fall. Jag kan inte förhindra det.

 

Ni vet historien bakom. Klubbarna har mötts sedan många år. Vår klubb har vunnit många SM-guld och några gånger i kamp mot Leksand. Vi minns dessa matcher bättre än andra bara för att det var just Leksand vi slog.

 

Sedan i höstas möts vi i samma serie igen. Lite oväntat för många. Seriepremiären i Leksand var en sportslig seger, övertidssegern på hemmaplan en karaktärsseger och vad som kommer att ske i säsongens tredje match vet bara spelarna.

 

Dom bägge lagen dras med skadebekymmer och det brukar betyda att bredd och trygghet avgör. Det går sällan att dra några slutsatser om hur matchen kommer att spelas, men utifrån dom bägge lagens senaste matcher så blir det jämnt. Brynäs kommer från en ganska bekväm seger mot Örebro och Leksand vänder hem efter att ha haft en mindre bra kväll i Göteborg.

 

Bytet av Leksandsmålvakt inför den tredje perioden senast får nog mer klassificeras som ett byte för att han skulle få vila snarare än att han utmärkt sig som dålig eller var skadad. Dessa bägge matcher har inget annat värde än det historiska.

 

När pucken släpps finns bara nuet. Ingen historia, inget framtid, bara nuet. Det behövs ingen tändvätska. Spelarna är redo och vet förutsättningarna. Efter matchen får dom bära äran eller besvikelsen på sina ok.

 

Brynäs -Leksand är ingen vanlig seriematch. Den handlar inte bara om tre poäng. Jag vill alltid att Brynäs vinner, men just mot Leksand vill jag det mer.

 

Det finns några matcher varje säsong som är viktigare än andra. Det är matcherna mot Leksand och det är den sista.

 

Tre saker före match

  • Det finns en spelare som lider mer av att inte kunna vara med i matchen än andra. Simon Bertilsson. Han är som gjord för den här typen av sammanhang. Krya på dig.
  • Från klockan 18.00 är det ingen idé att försöka ha ett begåvat samtal med mig. Om det är möjligt att ha ett sådant samtal vid andra tidpunkter låter jag andra bedöma.
  • Att Bernhard Starkbaum och att vi kommer att lägga märke till Jonas Brodin är alltför självklart för att egentligen skrivas, men nu är det gjort.

 

Mer besviken än glad

Kanske borde jag vara mer glad än besviken. Ett skadedrabbat Brynäs tar två poäng mot Leksand i en fullsatt Läkerol Arena. Men så är det inte. Jag är mer besviken än glad.

 

För den som behöver träna sitt känsloliv kan jag rekommendera att följa Brynäs. Under två och en halv timme prövade jag min hela känslopalett. Trots att jag borde veta bättre, vara tillräckligt rutinerad och klara av att begränsa dom yttersta regionerna i känsloregistret konstaterar jag att min på förhand planerade känslokontroll reducerades till en plan och inget mer.

 

Efter den första perioden var jag lättad, glad och lycklig. Den första perioden var perfekt. Tre mål framåt, inga bakåt och en målvakt som får tid att hantera eventuella returer. En period där alla vill delta med sin spetskompetens och lite till.

 

Perioden får illustreras av några enskildas insatser. Ryan Gunderson gör allt rätt. Målen, passningarna och arbetet i egen zon var en estetisk upplevelse ishockey när det är som bäst. Robin Jacobssons tackling mot Jakobs var hård, rejäl och enligt regelboken. Den skickade hälsningar långt bortom Siljan. Det fanns inget att klaga på. Förutom att det var 40 minuter kvar.

 

Välbehaget rann sakta av mig. Trots att Brynäs är nära att göra flera mål under den andra perioden är det inte det jag minns bäst. När minnet efter Ollas och Sweatts frilägen bleknade och när Thuressons stolpskott slutat ringa i mina öron hade Leksand istället gjort två mål. Leksands mål var inte alls oförtjänta. Dom spelade bättre än Brynäs och arbetade sig till målen. Målen såg visserligen väl enkla ut, men välförtjänta var dom. Efter två perioder trodde jag att Brynäs skulle vinna. Jag glömde bara bort en sak. Det var 20 minuter kvar av matchen.

 

Leksand kvitterar i den tredje perioden. Det sker när Brynäs spelar boxplay. Hemmalaget är nära att få ut pucken ur zon, men istället Brynäs tappar markering och helt fri kan Fabian Brunnström trycka in kvitteringen.

 

Brynäs gör ett sista försök att vinna matchen under ordinarie tid, men så blir det inte. En mållös förlängning resulterar i straffläggning. Väl där avgör Sebatian Lauritzen två gånger om.

 

När röken lagt sig efter dagens drabbning konstaterar jag att landslagsuppehållet kommer lägligt. Skadeläget ser förhoppningsvis bättre ut om en dryg vecka. Juniorerna har i dom sista matcherna visat att dom kan hoppa in i enstaka matcher och leverera. Jag borde med tanke på lagets alla skador vara mer glad än besviken, men så är det inte.

 

Jag sitter här och är mer besviken än glad.

 

Tre saker efter matchen

  • Den som inte gillar hur Ryan Gunderson spelar ishockey gillar inte ishockey. Punkt.
  • Känslan av en tappad poäng är starkare än glädjen över två. Tyvärr.
  • Rökutveckling på ståplats. Inte min påse. Gör om, gör rätt.

En annan nivå på motstånd

Även om vi var många som var i Leksand i lördags så känns hemmapremiärerna lite extra. Inte bara för matchen i sig utan lika mycket för att vi får återse vännerna. Vännerna från Gävle, Sandviken, Uppsala, Stockholm, Falun, Sundsvall och en massa andra platser i Sverige. Vänner som förstår varandra. Självklart tycker vi olika i en massa frågor, men det spelar ingen roll då vi har samma motiv – att det ska gå bra för Brynäs.

I kväll är det hemmapremiär. Svenska mästarna Skellefteå AIK kommer på besök. Det blir naturligtvis en utmaning att försöka slå ett så skickligt lag som Skellefteå, men det jag tycker mest om under inledningen av varje säsong är att alla lag försöker spela sitt eget spel, följa sin egen idé. Det är som om man är beredd att pröva den för att se hur långt den håller.

Under senare delar av säsongen börjar tabelläge, styrkor och svagheter att ställa andra krav på lagen. I kväll får vi se två lag spela som dom vill spela i en perfekt värld. Så är inte fallet om någon månad.

Jag hoppas Brynäs byggt vidare på spelet från den andra perioden mot Leksand och att man får möjligheten att avsluta matchen på samma sätt. Vi ska inte glömma att det skiljer en division mellan Leksand och Skellefteå just nu. Ett lag som trevande söker sitt spel och ett annat som bygger vidare på ett spel som ledde dom hela vägen.

Jag saknar alltid Jonathan Granström, men i matcher mot lag som Skellefteå är saknaden särskilt stor. Personligen tänker jag i kväll hålla ett extra öga på Christian Djoos.