Det känslomässiga infernot som kom av sig

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Istället för ett känslomässigt inferno där bultande, frustande och pustande hjärtan skulle leda laget till seger blev det istället en annan sorts upplevelse. En inte lika härlig upplevelse som jag föreställt mig, men likafullt en upplevelse.

Det började beskedligt. Snudd på stillsamt. Till och med en aning rogivande. Om det fanns någon eufori över matchen inom spelarna tog den sig ett mer stillsamt uttryck på isen. Brynäs skapade mer chanser än Djurgården, men ineffektiviteten och ett mycket skärpt defensivt bortalag förhindrade Brynäs från att ta målmässig kontroll i matchen.

Visserligen gjorde Greg Scott 1-0 till hemmalaget efter en snabb spelvändning men det var också det enda målmässiga som hände under den första perioden. Brynäs vann överlägset skottstatistiken men det var – åtminstone inte i mina ögon – ingen särskilt bra spegling av vad som faktiskt hände i matchen. 

När Djurgården tidigt i den andra perioden kvitterade kändes det på något sätt naturligt och kanske till och med rättvist. Men mest av allt kändes det typiskt. Något senare fick Brynäs möjligheten att komma in i matchen – och man tar den.

Det skedde inte som brukligt via ett powerplay utan genom ett tre mot fem spel. Lucas Carlsson leder laget rätt. Hans aggressivitet i egen zon lockar andra att plocka fram sina bästa jag. Plötsligt smäller det i sargerna, passningarna blir hårdare och skridskoåkningen blir mer distinkt. Även mitt hjärta börjar pumpa igång. Jag hinner tänka att fint folk kommer sent och att det nu skulle börja.

Infernot.

Under några minuter spelade Brynäs sitt bästa spel under matchen och kanske hade matchen slutat annorlunda om laget belönats med ett mål. Det blev inget mål framåt, det blev ett mål bakåt. Till en början verkar inte heller baklängesmålet störa den ambition som väckts hos hemmalaget. En stund senare kvitterar också Brynäs. Tror jag och många andra. Istället väljer man att döma bort målet efter videogranskning och efter det infinner sig en känslomässig och spelmässig pyspunka. Sakta men säkert tar sig Djurgården tillbaka och till slut fick även min förhoppning kapitulera. Vi hade sett det sista av Brynäs offensiva kvaliteter för den här gången.

Djurgården gjorde en bit in i den sista perioden ytterligare ett mål framåt och därefter var matchen över. Det fanns inga fler verktyg i Brynäs verktygslåda. Brynäs gjorde sina försök och skapade en hel del chanser i slutminuterna, men inget som belönar laget målmässigt.

Brynäs gjorde inte årets bästa match, men Djurgården visade också upp ett bortaspel som skulle gjort den tidigare djurgårdstränaren Lasse Falk stolt. Man styrde varifrån Brynäs skott skulle komma, man hjälpte sin målvakt att se skytten och vid dom tillfällen det behövdes fanns stolpar och backar på plats för att få undan pucken. Jag såg ett skickligt spelande bortalag avväpna ett i mina ögon delvis frustrerat Brynäs.

Nä. Det blev ingen sprudlande känslomässig kavalkad som avslutade brynäsåret 2015. För det var Djurgårdens defensiv alltför bra.

Tre saker efter Brynäs – Djurgården

Lucas Carlsson. Han gjorde mig stolt, rörd och förhoppningsfull. Mer om det en annan gång.

Publiken. 7 513 på plats i Gavlerinken. Fortsätt komma. Det är värt varenda krona.

Sondre Olden. Ge honom en plats i laget. Sluta larva er. Klart gutten ska spela. Punkt.

 

Ser ni stjärnan på isen?

Vi har alla sett honom, njutit av honom och förstått att den här 18-åringen kan vara någonting alldeles extra. Någon vi kommer att minnas, någon vi kommer att nämna med stor respekt, någon vi kommer att berätta om att vi såg göra en SHL-debut som väckte förhoppningar. Ni vet redan vem det handlar om.

Lucas Carlsson.

Junior-VM i ishockey brukar betyda att det kommer fram någon ny ung spelare slår igenom i Brynäs. I år skedde det innan jul och dessutom på en position i laget som inte har någonting alls att göra med JVM.

På grund av Brynäs skadesituation tidigare i år fick Lucas Carlsson möjligheten att spela i SHL. När jag nu har sett honom göra några matcher kommer jag att tänka på vad Tomas Thelin, Brynäs utvecklingsansvarige, berättade för något år sedan. Han menade att dom unga spelarna som tog steget upp till a-laget inte ska fundera särskilt mycket på anpassning. Istället ska man fortsätta göra det man är bra på. Det spelas a-lagshockey från tidig ålder – om ni förstår hur jag menar.

Om Lucas Carlsson tänkte att han skulle fortsätta göra det han är bra på när han klev in på isen iförd a-lagströjan vet jag inte. Däremot kan jag konstatera att Lucas Carlsson i så fall är duktig på väldigt mycket.

Han tillhör den där typen av välutbildade spelare som kommer beredd till SHL. Han vet att han hör hemma där, han har respekt, men är inte rädd. Han vill delta, inte titta på. Han vill bidra, inte beundra.

Lucas Carlsson har fortfarande mycket att lära, men han lär också ut. Jag har sällan sett en så ung spelare ha ett så gott omdöme när det gäller att värdera situationer. Visst blir det fel ibland, men det har inget att göra med orutin. Det har med vår sport att göra. Man gör misstag.

Han kliver fram vid rätt tillfällen, han faller av när det krävs, han står upp när det är det rätta och han visar ryggrad varje sekund han får spela. Lucas Carlsson hade mot LHC den kanske enklaste uppgiften av alla på isen. Han spelade med Anssi Salmela och det skulle göra många bättre än vad man egentligen är, men det spelar ingen roll.

Lucas Carlsson var fantastisk. Han var rejäl, konsekvent, han spelade ett backspel som gjorde mig glad. Han över- och underordnade sig sina lagkamrater. Han chansade inte, han yrade inte runt. Lucas Carlsson spelade back på precis det sätt jag älskar. Han sökte inte det spektakulära, inte heller den avgörande tacklingen, passningen eller skottet. Ändå var hans spel spektakulärt, eller snarare; just därför var hans spel spektakulärt. 

Lucas Carlsson är långt ifrån färdigutbildad. Men han har en stor talang, fallenhet och besitter redan ett kunnande som gör mig mycket glad. Jag hoppas vi får följa hans utveckling dom kommande säsongerna och att han tillåts göra dom misstag alla unga spelare måste få göra för att utvecklas och att han inte bänkas, lånas ut eller på annat sätt hämmas i sin utveckling.

Ni som ännu inte sett Lucas Carlsson spela har gjort ett misstag. Skynda dig att skaffa en biljett. Du kommer inte att bli missnöjd. Tvärtom kommer du att få se hur en ny stor talang är på väg att slå igenom på allvar.

Jag antar att det är sådana här inlägg som kan skada en ung spelares ödmjukhet, men jag hoppas och tror att Lucas Carlsson behåller sin ödmjukhet. Han om någon vet vad som krävs för att lyckas på allvar.

Därför törs jag fråga er andra; ser ni stjärnan på isen?

Tänkte väl det.