Jag har Brynäs damer att tacka för påminnelsen

Jag vet inte om ni i likhet med mig ibland ställer er frågan om vad intresset för ishockeyn och det på gränsen till maniska behovet att följa det som händer inom Brynäs bottnar i?

Vad är det som gör att det egna känslomässiga tillståndet regleras av hur ett klubblag presterar på isen och hur en klubb utvecklas och utmanas? Under hösten har jag tagit den frågan på stort allvar och en del av svaret fann jag högt upp, strax under Gavlerinkens tak. Ibland finns faktiskt svaren närmare än man tror.

Allt började med att jag under en längre tid – lite på håll och utan deras vetskap – beundrat spelarna i Brynäs damlag. Det fortsatte med att jag vågade mig till att byta några ord med damlagets tränare, Madeleine Östling, och det slutade – eller kanske bara började? – med att jag fick förmånen att se en herrmatch tillsammans med henne. Jag frågade om saker som handlade om vad hon såg i matchen, vad hon skulle ha gjort i vissa situationer och vad hon ville uppnå med sitt ledarskap. Vi samtalade om likheter och skillnader mellan dam- och herrishockeyn, vad hon ville utveckla inom sporten och en sak är säker. Svensk ishockey behöver inte en Madeleine Östling. Svensk ishockey behöver många. 

Det blev ett möte jag aldrig kommer att glömma. Det var ett ärligt, rakt, öppet samtal  där det jag redan trodde om henne bekräftades. Madeleine Östling är en passionerad, kunnig, ambitiös och mycket intressant framtidsledare inom svensk ishockey.  Under dom två timmar vi samtalade lärde jag mig mycket, men det kanske viktigaste av allt; hon hjälpte mig få fatt på början till svaret på min fråga.

Många av oss som följer sporten har egna karriärer bakom oss. För några av oss har det inneburit att vi spelat dom stora matcherna och för andra – som i mitt fall – har karriären saknat talang, kunnande och slutat med en petning i tidiga ungdomsår. Några andra har stannat i sporten som ledare, materialare, publik och supporters. En sak vi har gemensamt och det är den förväntan vi kommer med till varje match.

Det märktes att Madeleine också bär på förväntningar. Förväntningar på sig själv, på sitt lag och på hur damishockeyn kan utvecklas. När hon berättar om vad hon vill är det med en blandning av iver och eftertanke. Hon pratar så passionerat att det inte går att värja sig. Jag följer herrarnas match med hennes kommentarer och svar på mina frågor och jag suger i mig av hennes kunskaper. Jag inser att hon och jag inte är så olika. Hennes övertygande sätt att prata får mig att förstå varför jag en gång inledde en livslång relation med sporten.

Vi talade inte om varumärken, om jaget före laget, om produkten ishockey eller om artistkontrakt. Vi talade om hur ungdomsishockeyn ska få fler aktiva flickor, om ledarskap på och utanför isen och vi talade om det oväsentliga i att jämföra herr- och damishockey och om att skillnaden mellan dam- och herrhockeyn visserligen är många, men att likheterna är fler.

Jag ställde dom naiva frågorna. Frågorna som är formade utifrån mitt herrperspektiv. Frågor som handlar om ekonomiska villkor, löner, resor, värvningar. Madeleine svar var slående. När löner kan formuleras i antalet klubbor, skridskor och handskar en spelare får under en säsong slår det mig att det säkert finns juniorer som inte ens skulle byta om under sådana villkor. När jag förstår att trots att laget håller till i vårt lands högsta serie så är deras villkor så oerhört främmande herrarnas. Jag känner att jag är på väg att bli bitter. Men bitterhet finns det inte hos Madeleine. Istället drivs hon av andra saker. Saker som handlar om att förändra, förbättra och utveckla.

Jag frågade om sponsorer och hon svarar att det finns ett företag i Gävle som är deras bästa sponsor. Företaget har anställt flera av spelarna och är hyggliga nog att anpassa deras arbetsscheman efter hur laget spelar sina matcher. En bild jag i sig tycker berättar något om vilka villkor klubbens kvinnliga representationslag lever med. En bild av flera som får mig att vilja göra mer för att villkoren för damerna ska bli bättre. Frågan är vad, frågan är hur och frågan är om jag kan? Jag vill. Lär mig. 

Brynäs herrar vann matchen vi såg tillsammans. Jag var glad, Madeleine likaså. Hon hade under några timmar lärt mig mycket om sporten och om hennes vardag, men hon hade också hjälpt mig få svar på min inledande fråga. Minns ni? Frågan om vad intresset för ishockeyn och det på gränsen till maniska behovet att följa det som händer inom Brynäs bottnar i?

Madeleine hade gett mig svaret. Det handlar inte om titlar, om ekonomiska villkor, om varumärken. Det handlar inte om artisteri. Det handlar om någonting helt annat. Om något som jag blev påmind om.

Intresset för ishockeyn handlar först och främst om passion och kärlek till en sport. Trots att Brynäs damspelare förmodligen aldrig kommer att kunna leva på sin sport så kommer dom att göra villkoren bättre för dom generationer som följer dom i skäret. Madeleine Östling står för det äkta inom sporten. Det som handlar om hur man som spelare och lag, som ledare och förening kan få uppleva något bra och utvecklande tillsammans.

Samtalet gjorde något mer med mig än bara gav mig insikten tillbaka. Den gav mig framtidstro och den gav mig hopp.

Men min fråga innehöll också något om det maniska för Brynäs? Det, mina vänner, det är en helt annan historia.