Han heter Bernhard Starkbaum

På söndag klockan 16.58 kommer han att stå längst fram i ledet. Omsluten av mörkret i tunneln hör han hur introt är på väg att ta slut. Ljuset i hallen är släckt. Publikens taktfasta handklapp växer sig allt starkare. Han vet att han just där och då håller många människors längtan och drömmar i sina händer. Han heter Bernhard Starkbaum och är målvakt i Brynäs IF.

 

Slutspel är det vackraste jag vet. Det finns få utrymmen för misstag, känslorna är större och glädjen magnifik. Varje match måste spelas som om den vore den sista i karriären.

 

Alla spelare i laget är givetvis viktiga i slutspelet, men målvakten har en särskild möjlighet att vara skillnaden. Han kan aldrig prestera extraordinärt utan sina lagkamrater, men han kan inspirera, visa väg och skapa tryggheten som behövs.

 

Är Bernhard Starkbaum den cupmålvakt Brynäs behöver? Jag vill tro det, jag vill hoppas det. På söndag får vi det första svaret om han är det.

 

Slutspelshockey föder bara hjältar. Syndabockar göre sig icke besvär. Visst minns vi busarna, missarna och misstagen också, men trots allt är det hjältarna vi minns allra mest.

 

På söndag står han där i spotlightens sken. Pucken ska snart släppas. Stämningen höjs. Hjärtan bultar en aning snabbare. Han håller många människors drömmar och längtan i sina händer.

 

Han heter Bernhard Starkbaum och är målvakt i Brynäs IF.

Det finns något ömsint i Pecka Alcén

Jag följde Bernhard Starkbaum med blicken under några minuter efter att slutsignalen mot MoDo hade ljudit. Jag ville se hans reaktion, hur modospelare och ledare tackade honom efter match och jag försökte se om det gick att utläsa något särskilt i hans blick.

 

Han var glad, riktigt glad. Utan att för den skull vara tv-pucksglad. Kanske var han mer nöjd än glad. Vad vet jag? Först omfamnades han hjärtligt av sina lagkamrater, sedan respektfullt av modospelarna. Några stannade till ett extra ögonblick hos honom, bytte några ord med honom och en klapp på klubbmärket, men det var det som sedan hände som fick mig att bli varm inombords.

 

Efter sin sedvanliga ritual vid målburen var Starkbaum ensam på isen. Klacken sjöng hans namn och kvar i båset stod en person och väntade på sin ritual. Hans namn är Pecka Alcén och han är målvaktstränare i Brynäs.

 

Starkbaum åkte fram till Alcén som ser ut att vilja resonera, ge beröm eller på annat sätt ha ett litet eftersnack. Det brukar se ut så. Jag dröjde mig kvar med blicken. Samtalet avslutades med att Alcén klappade sin adept på kinden. Det fanns något genuint, äkta och lite ovanligt i det som hände. Det var fint.

 

Pecka Alcén har funnits med i klubben i många år. Han har tränat många målvakter och han verkar aldrig tröttna. Jacob Markström, Anders Lindbäck, Johan Holmqvist, Niklas Svedberg, Joacim Eriksson, Eddie Läck, Oscar Dansk och nu unge påläggskalven Jonas Johansson är några av dom målvakter som varit i klubben. Jag är säker på att dom flesta av dessa skulle skriva under på att Pecka Alcén har bidragit till deras utveckling.

 

Hans vakande öga vilar på många målvakter samtidigt. För några år sedan var jag på en träning. Alcén stod i – vad jag trodde – ett fullständigt fokuserat samtal med Thomas Greiss. Plötsligt ropar han: – Djupare!

 
I ögonvrån hade han sett hur någon juniormålvakt slarva i en övning som skedde på ståplatsläktaren. Det vakande ögat vilade inte bara på stjärnan utan också på dom utvecklingsbara.

 

Det var nog därför jag kände att den där klappen på Starkbaums kind var mer ömsint än krävande, mer genuin än påklistrad, mer Pecka Alcén än någonting annat.