En återbetalning med framtid

Jonas Johansson fick ett a-lagskontrakt. Inget konstigt med det. Det var väntat. Till och med förväntat. Det är en klok signering på många sätt. Han tog chansen när han erbjöds den och den ligger väl i linje med klubbens strategi om att lyfta fram spelare som fostrats i dom egna leden.

 

Jonas har fostrats in i seniorhockeyn på ett bra sätt. Några se-och-lära matcher, några på isen och han har också fått känna på både med- och motgång. Jag har inte ens funderat om han kommer att klara det sista steget för att på allvar etablera sig i seniorsammanhang. Det enda jag funderar över är när det ska ske.

 

Brynäs ”nye” målvakt är ytterligare en fjäder i Pecka Alcéns hatt. Jag imponeras över hans förmåga att stödja unga talanger till seniorspel. Det ger gång på gång en återbetalning av den satsning som Brynäs gör på juniorlagen.

 

Kommer Brynäs att täcka upp med ytterligare en målvakt under sommaren? Starkbaum kan bli skadad och Johansson har säkert ett eget äventyr inplanerat i juletid. Jag tror inte så blir fallet. Det är bra. Laget behöver andra förstärkningar och det är där dom ekonomiska resurserna ska satsas.

 

Jag väntar – fortfarande – otåligt på en kreativ, oväntad och spännande värvning.

 

Det finns något ömsint i Pecka Alcén

Jag följde Bernhard Starkbaum med blicken under några minuter efter att slutsignalen mot MoDo hade ljudit. Jag ville se hans reaktion, hur modospelare och ledare tackade honom efter match och jag försökte se om det gick att utläsa något särskilt i hans blick.

 

Han var glad, riktigt glad. Utan att för den skull vara tv-pucksglad. Kanske var han mer nöjd än glad. Vad vet jag? Först omfamnades han hjärtligt av sina lagkamrater, sedan respektfullt av modospelarna. Några stannade till ett extra ögonblick hos honom, bytte några ord med honom och en klapp på klubbmärket, men det var det som sedan hände som fick mig att bli varm inombords.

 

Efter sin sedvanliga ritual vid målburen var Starkbaum ensam på isen. Klacken sjöng hans namn och kvar i båset stod en person och väntade på sin ritual. Hans namn är Pecka Alcén och han är målvaktstränare i Brynäs.

 

Starkbaum åkte fram till Alcén som ser ut att vilja resonera, ge beröm eller på annat sätt ha ett litet eftersnack. Det brukar se ut så. Jag dröjde mig kvar med blicken. Samtalet avslutades med att Alcén klappade sin adept på kinden. Det fanns något genuint, äkta och lite ovanligt i det som hände. Det var fint.

 

Pecka Alcén har funnits med i klubben i många år. Han har tränat många målvakter och han verkar aldrig tröttna. Jacob Markström, Anders Lindbäck, Johan Holmqvist, Niklas Svedberg, Joacim Eriksson, Eddie Läck, Oscar Dansk och nu unge påläggskalven Jonas Johansson är några av dom målvakter som varit i klubben. Jag är säker på att dom flesta av dessa skulle skriva under på att Pecka Alcén har bidragit till deras utveckling.

 

Hans vakande öga vilar på många målvakter samtidigt. För några år sedan var jag på en träning. Alcén stod i – vad jag trodde – ett fullständigt fokuserat samtal med Thomas Greiss. Plötsligt ropar han: – Djupare!

 
I ögonvrån hade han sett hur någon juniormålvakt slarva i en övning som skedde på ståplatsläktaren. Det vakande ögat vilade inte bara på stjärnan utan också på dom utvecklingsbara.

 

Det var nog därför jag kände att den där klappen på Starkbaums kind var mer ömsint än krävande, mer genuin än påklistrad, mer Pecka Alcén än någonting annat.