Jag blir glad när jag ser Robin Jacobsson

Det finns spelare som gör mig glad. Robin Jacobsson är en sådan. I matchen mot Allmänna Idrottsklubben började det redan vid uppvärmningen. Medan Honken lämnade isen för att göra sina sista förberedelser inför match stod Rahm står kvar i målet medan utespelarna kom ensam mot honom. Jacobsson höll sig för sig själv nere i  det ena sarghörnet.. Han åkte i små cirklar och flippade puckar i sargen. Han deltog inte ens i den delen av uppvärmningen.

 

Den minnesgode ser och minns en annan spelare. I alla fall gör jag det. Tommy Melkersson. En ikon för många och den som Jakob Silfverberg ärvde ramsan av. Melker var en spelare många av oss identifierade oss med. Hans talang gjorde honom till svensk mästare två gånger, men hans karaktär som lagspelare tog honom mycket längre än så.

 

Det finns dom som småler när hans namn dyker upp i samtalen. Dom verkar mena att Melkersson bara vara en polis på isen. Jag vill mena att han var mycket viktigare än så.

 

Alla i hans omgivning visste att Melker aldrig vek ned sig, att han täckte skott fastän det gjorde ont, att han alltid stod upp för Sundlöv när ingen annan gjorde det och alltid – och då menar jag alltid – gjorde sitt bästa för laget. Om alla spelare i ett lag vore lika konsekventa i att göra det dom är bra på i varje byte precis som Melkersson gjorde är det mer än troligt att vi skulle få se en ishockey vi inte riktigt trodde fanns.

 

Tommy Melkersson gjorde det enkla spelet till en estetisk upplevelse. Jag njöt varje sekund. Melker var en back som var back. Han spelade ett enkelt backspel. Ett spelsätt som är underskattat i den moderna ishockeyn. Ibland måste det enkla gå före det kreativa. Det spelet var Melker en mästare på och jag saknar honom.

 

Robin Jacobsson är inte Melkersson. Ännu. Däremot ser jag i honom något jag gillar. Rejäl i närkamper, det enkla spelet och viljan att spela för laget. Jag hoppas att han också en dag blir en ikon. Under tiden drömmer jag mig tillbaka för att minnas en back som spelade back.

 

Tommy Melkersson – du är saknad på isen, men jag glömmer dig aldrig.