Det var inte så här det skulle sluta

Elitidrottens skoningslösa konsekvenser grinade Ryan Gunderson i ansiktet en torsdagskväll i Linköping. Gunderson har under ganska exakt 200 matcher representerat vår klubb och han har skapat avtryck vi länge kommer att bära med oss. Allt talar nu för att han gjort sin sista match i Brynäs och det var inte så här det var tänkt att sluta.

 

Bilderna när han lämnar Cloetta Center bandagerad talade sitt tydliga språk. I blicken kunde man se en sorts matthet. Den där blicken som brukar innebära lång frånvaro. Trots det hoppades jag att så inte skulle vara fallet, men idag fick vi beskedet om att hans säsong tog slut där och då.

 

Det är tråkigt för honom, för oss och för Brynäs.

 

Han blev svensk mästare redan under sin första säsong i klubben. Till en början fanns det en del att anmärka på i det defensiva spelet, men det tog inte lång tid innan han klivit in i elitseriehockeyn på allvar. Vi fick i Gunderson se en smart, kreativ och målfokuserad amerikan som många av oss tagit till sitt hjärta.

 

Det var inte så här det var tänkt att hans tid i klubben skulle sluta. Den skulle ju sluta med en sportslig framgång på isen och inte med en mitella på sidan av.

Mer besviken än glad

Kanske borde jag vara mer glad än besviken. Ett skadedrabbat Brynäs tar två poäng mot Leksand i en fullsatt Läkerol Arena. Men så är det inte. Jag är mer besviken än glad.

 

För den som behöver träna sitt känsloliv kan jag rekommendera att följa Brynäs. Under två och en halv timme prövade jag min hela känslopalett. Trots att jag borde veta bättre, vara tillräckligt rutinerad och klara av att begränsa dom yttersta regionerna i känsloregistret konstaterar jag att min på förhand planerade känslokontroll reducerades till en plan och inget mer.

 

Efter den första perioden var jag lättad, glad och lycklig. Den första perioden var perfekt. Tre mål framåt, inga bakåt och en målvakt som får tid att hantera eventuella returer. En period där alla vill delta med sin spetskompetens och lite till.

 

Perioden får illustreras av några enskildas insatser. Ryan Gunderson gör allt rätt. Målen, passningarna och arbetet i egen zon var en estetisk upplevelse ishockey när det är som bäst. Robin Jacobssons tackling mot Jakobs var hård, rejäl och enligt regelboken. Den skickade hälsningar långt bortom Siljan. Det fanns inget att klaga på. Förutom att det var 40 minuter kvar.

 

Välbehaget rann sakta av mig. Trots att Brynäs är nära att göra flera mål under den andra perioden är det inte det jag minns bäst. När minnet efter Ollas och Sweatts frilägen bleknade och när Thuressons stolpskott slutat ringa i mina öron hade Leksand istället gjort två mål. Leksands mål var inte alls oförtjänta. Dom spelade bättre än Brynäs och arbetade sig till målen. Målen såg visserligen väl enkla ut, men välförtjänta var dom. Efter två perioder trodde jag att Brynäs skulle vinna. Jag glömde bara bort en sak. Det var 20 minuter kvar av matchen.

 

Leksand kvitterar i den tredje perioden. Det sker när Brynäs spelar boxplay. Hemmalaget är nära att få ut pucken ur zon, men istället Brynäs tappar markering och helt fri kan Fabian Brunnström trycka in kvitteringen.

 

Brynäs gör ett sista försök att vinna matchen under ordinarie tid, men så blir det inte. En mållös förlängning resulterar i straffläggning. Väl där avgör Sebatian Lauritzen två gånger om.

 

När röken lagt sig efter dagens drabbning konstaterar jag att landslagsuppehållet kommer lägligt. Skadeläget ser förhoppningsvis bättre ut om en dryg vecka. Juniorerna har i dom sista matcherna visat att dom kan hoppa in i enstaka matcher och leverera. Jag borde med tanke på lagets alla skador vara mer glad än besviken, men så är det inte.

 

Jag sitter här och är mer besviken än glad.

 

Tre saker efter matchen

  • Den som inte gillar hur Ryan Gunderson spelar ishockey gillar inte ishockey. Punkt.
  • Känslan av en tappad poäng är starkare än glädjen över två. Tyvärr.
  • Rökutveckling på ståplats. Inte min påse. Gör om, gör rätt.

Hur ska Arlbrandt stoppas?

Då var det dags för match igen. Linköping väntar på hemmaplan och det enda jag tänker på är hur Brynäs ska kunna stoppa Pär Arlbrandt. Arlbrandt har kommit att bli en favorit. Jag vet inte hur han är vid sidan av isen, men en blind supporter som jag kan se och uppskatta stora spelare. Pär Arlbrandt är en stor spelare och en oerhört viktig sådan för Linköping. LHC är mer än Arlbrandt, men utan honom är dom ett mer modest lag att möta.

 

Arlbrandt har en spetskompetens som alla lag vill ha. Brynäs både styrka och svaghet är att man inte har en Arlbrandt. Styrkan ligger i att man inte kan besegra Brynäs bara genom att ta bort några enstaka spelare. Kollektivet Brynäs är bättre än så. Svagheten är att det är spelare som Arlbrandt som avgöra matcher till det egna lagets fördel. Matcher som står och väger. Dom påverkar resultatet från förlust till oavgjort, från oavgjort till seger.

 

Jag hoppas Brynäs strategi är klar. Spela oavgjort med Arlbrandt och vinna resten av matchen.

 

Med lördagens match i närminnet kommer det att krävas mer av Brynäs för att ta poäng mot Linköping än vad som var fallet mot Örebro. Jag tror det är möjligt.

 

Brynäs tog med sig en poäng från Linköping i förra mötet mellan lagen. Kommer Brynäs att ta med sig fler poäng från den här matchen? Möjligheten finns. Men då gäller det att finna svaret på hur Arlbrandt ska stoppas.

 

Tre saker före match

  • Disciplin i spelet mot Linköpings första lina är ett måste. Dom offensiva omställningarna är inte prioriterade under den delen av matchen.
  • Farten och modet i offensiven avgör. Inte kylan och finessen.
  • Give it to Gunderson. Spelet längs den offensiva blå linjen är alltid kvällens njutning. Hoppas det blir likaså i matchen mot LHC.

Mitt livs största kärlek

Jag frågade min fru vad hon skulle vilja läsa på en brynäsblogg. Hon svarade:
 – Jag skulle vilja läsa om någonting annat än sport.

 

Så. Då vet ni om det. Det är ute. Min fru har sina tankar på annat håll när Brynäs spelar.

 

Det är liksom ingen idé att tänka högt med henne om hur vi ska få Daniel Brodin att se mer bekväm ut med det sättet spelet spelas här. Jag förväntar mig inte någonting annat än ett respektfullt leende när jag ljudligt funderar över Brynäs pucktempo i powerplay. I bästa fall kan jag få en förlåtande blick när jag säger att jag ägnat timmar åt att fundera över styrspelets allra mest grundläggande betydelse för en intensiv och offensiv ishockey. I bästa fall.

 

När Jocke Andersson idag påminde mig om att Brynäs spelat in exakt lika många poäng efter 10 omgångar i år som man gjorde fjol var det ingen större idé att lyfta det fascinerande i den statistiken.

 

Hon vet att jag allra helst vill vara i Örebro i morgon kväll. Hon vet att jag vill att Ryan Gunderson avgör, att den tredje perioden blir en demonstration av kontroll och – hon vet – att jag vill att Honken ska briljera.

 

Men titta! Det gick att skriva ett inlägg på en brynäsblogg som inte handlade om sport. Det blev istället ett inlägg om kärlek.

 

Vad nu skillnaden är?