Byxvarm korv och spetskompetens

Det har gått några veckor sedan SHL-säsongen avslutades. Guldet hamnade där det hörde hemma. Dom var bäst. Så är det bara. Jag vill inte förta något av den insats som svenska mästarna presterat. Tvärtom. Dom har gjort det bra, men hur bra var dom egentligen?

 

Den gångna säsongen har jag sett många dåliga hockeymatcher. Jag har nog aldrig sett så många – i mina ögon – dåliga matcher. Hafsigt, slafsigt och ofokuserat har varit bestående intryck.

 

Du skulle ha sett något annat lag än Brynäs, säger någon. Kanske det, säger jag. Men när jag räknar efter har jag i genomsnitt sett tre matcher per omgång. Några lag har jag sett fler gånger än andra – men med undantag av Färjestad och Leksand som jag ser ytterst sällan ser – tycker jag mig ha god grund för mitt påstående. Ligan har en utvecklingskurva som hockeymässigt gått åt fel håll.

 

Kanske är det inte så konstigt. I år har 61 svenska spelare haft istid i NHL. 1999 var det 41 spelare. I år har 42 svenska spelare varit stationerade i AHL, 17 i KHL, 8 i SM-Liiga, 8 i Schweiz, 11 i Tyskland. Det rör sig alltså om knappt 150 spelare.

 

Lägg till att dom bästa finska spelarna inte längre kommer till Sverige. Lägg också till att tidigare stannade dom yngre spelarna något år längre i ligan och jag tror att vi hamnar någonstans kring 100 – 120 spelare som för 15 år sedan mycket väl hade kunnat spela i dagens SHL. Det rör sig alltså om två fulla femmor med toppspelare – i varje lag.

 

Det är därför kanske inte så konstigt att spelkvaliteten har sjunkit och att spetskompetens ser annorlunda ut idag.

 

Med andra ord vill jag påstå att felet inte ligger i att det saknas bekväma stolar och parkeringsmöjligheter, inte ens en skybar och tillgång till mer öltappar för publiken kan ändra på att ett hundratal spelare valt andra ligor än SHL.

 

Personligen sitter jag gärna på träbänkar, står vid en uterink och köper byxvarm varmkorv i pausen om hockeyn är bättre än vad den varit i vinter. Det finns kvällar när jag söker mig till uterinkarnas belysta is för att påminna mig om passionen, jag har sökt mig in i ishallar byggda av ideella krafter för att där möta den ishockey jag sökt. Den ishockey som inte efterfrågar mer pengar till spelarlöner, stängda ligor, slopade kvalserier och som saknar dom agenttätta pressrummen. Till ishockeyns allra innersta kärna.

 

Kanske skulle jag beskriva mig som en hockeyvän som nöjer mig med byxvarm korv i pausen, men med en längtan efter spetskompetens.

 

Det finns bara två problem med det. Jag är ganska ensam om att tycka det och vi kommer aldrig att få se en bättre ishockey utan att utveckla det som sker vid sidan av banan.

 

Frågan är bara vad som är hönan eller ägget? Bra spel på isen som drar publik eller en upplevelseprodukt som i sig säljer biljetter och därigenom skapar ekonomiska förutsättningar för bra ishockey?

 

Jag är inte personen att avgöra vad som är hönan eller ägget. Frågan är om någon är det?

 

Tre saker om några helt andra kronor

  • Det ser ut att bli trångt på golfbanorna efter några nej tack till Tre Kronor.
  • Oavsett vad avhoppen beror på har Tre Kronor tappat en del av sitt värde. Två kronor känns lite mesigt.
  • Vårt nationella landslag kommer alldeles säkert att prestera väl under VM. Guld? Nja…

Tänk om, tänk rätt, gör rätt

Ivar kom förbi häromkvällen. Därför sitter jag i stearinljusets sken och använder det sista som är kvar av batteri på min dator för att försöka formulera mig kring något som värkt inom mig hela dagen.

 

Expressen avslöjade att SHL har en plan för att utveckla ligan. Ni vet redan. Wildcards, stark ekonomi, klubbar som blir utvalda i förhoppning om att utveckla produkten SHL.

 

Jag har försökt sammanfatta mina tankar kring Expressens avslöjande.

 

När det gäller förslaget om att ta bort Kvalserien ber jag att få återkomma i ett senare inlägg. Jag har smärtsamma upplevelser av den, vill aldrig dit igen, men ta bort den? Inte som jag ser det.

 

Det finns en sak jag är helt överens om med dom slutna rummens män. Ligan måste utvecklas. Det faktum att allt fler väljer tv-soffan före arenaupplevelsen är ett hot mot arenaidrotten. När ett allt större fokus läggs på funktionärers bedömningar på bekostnad av matchernas underhållningsvärde måste något göras.

 

Jag – och många med mig – har länge förespråkat en bred diskussion om svensk ishockeys framtid. En diskussion som skulle innehålla den lilla breddföreningens utmaningar och kombinera det med elitidrottens villkor. Då det inte finns tillräckligt starka krafter för att diskutera dessa frågor väljer jag att istället kommentera förslagen från SHL.

 

I min värld bygger all idrott på att tävla om poäng, titlar och riskerna att få lämna en serie. Det är om det allt handlar. Att SHL vill något annat gör ont. Mycket ont. Jag vädjar därför till SHL. Tänk om, tänk rätt, gör rätt.

 

Förslagen är illa genomtänkta, inte förankrade och visar upp en häpnadsväckande brist på tilltro till dom som betalar kalaset. Då talar jag inte om sponsorerna. Jag talar om publik, supportrar och ett allmänintresse utöver det vanliga. Utan dessa människor skulle få sponsorer visa något intresse för logeinköp, långsiktiga sponsoravtal och unika företagsevenemang.

 

SHL har med all säkerhet genomfört marknadsundersökningar utifrån sina förslag, men man glömde att fråga publik och supportrar. Varför inte prata med varandra istället för att likt 1800-talets husbonde diktera villkor?

 

Jag är inte mot utveckling. Tvärtom. Något måste göras. Ligan är profillös och saknar den spets som kännetecknade Elitserien. SHL har blivit något vi kan ha, men inte alltid längtar till.

 

Vi vet alla att det här bara är det första steget mot en stängd liga. Man börjar med att göra det svårt att genom sportsliga kvalifikationer kvalificera sig för SHL. Nästa steg – om något år – blir att stänga ligan helt och hållet. Mitt råd till SHL är att istället vara rakryggad och säga som det är.

 

SHL skulle ha sagt. Vi tänker till vilket pris som helst se till att Malmö IF och Djurgårdens IF spelar i SHL nästa säsong. Den ryggraden har man inte visat. Istället valde man en annan och lömsk väg. Det tycker jag inte om. I sig är det beviset på vad jag menar med bristande tilltro till oss som fortfarande följer sporten.

 

SHL måste behandla den nuvarande publiken på ett mer respektfullt sätt. Publiken vill också utveckla ligan, men kanske inte på det sätt som dom vill. Utan den nuvarande publiken kan dom kanske fylla arenorna med en annan publik, men är det värt risken att det inte blir så? Jag har svårt att se mig själv sluta följa Brynäs, men allt har ett pris.

 

Kommer jag att sluta gå till arenor för att se mitt lag och sporten ishockey? Kommer mitt tatuerade hockeyhjärta att blöda tills dess det slutar slå? Jag älskar min sport, min klubb och vad den gett mig. Men. Just nu saknar jag tilltro till ledningen för SHL och Svenska Ishockeyförbundet. Ni tar inte mig och många andra på allvar. Det är synd då vi tar er på allvar.

 

Å andra sidan är jag bara en enkel människa som lägger en del pengar på att köpa er produkt – för det är väl så ni ser på mig? Jag vill se passionerade spelare delta i en passionerad idrott och där kämpa om poäng för att nå framgång. Ögonblick där jag är här och nu och för en stund får häpna och beröras av en sport jag lärt mig älska. Jag vill – för att låna Tommy Sandlins ord – kväll efter kväll se livets mysterium spelas upp för mig därute på banan.

 

Nu flämtar stearinljusets låga. Snart har ljuset brunnit ut. Frågan är om den låga SHL har tänt lyser upp i mörkret eller är det bara det första tecknet på att inget är för evigt?

 

Kränger av mig supportertröjan

Jag trodde speluppehållet i SHL skulle innebära att jag skulle kunna koppla av en stund, tänka efter och vårda relationerna utanför ishockeyn. Ni vet dom där relationerna som också är viktiga, men som inte förstår njutningen i att plåga sig igenom favoritlagets matcher. Eftertanke har det kanske blivit, men vila. Icke.

 

Istället för att bara titta på gamla matcher har jag pendlat mellan oro, ilska och frustration.

 

Det har handlat om ekonomi, eller snarare brist på ekonomi. Vad pratar jag om? Jag talar om dom ekonomiska luftslotten i svensk lagidrott. Jag vill inte trötta ut någon med att återberätta orsakerna till hur nuvarande och dåvarande elitserieklubbar hamnat där dom är. Jag finner ingen anledning att heller synliggöra basketklubbar som har stora driftsproblem, fotbollsklubbar som balanserar på ruinens brant eller andra klubbar som väljer att ta ekonomiska risker bortom all rim och reson. Nej. Jag tänker mer på vad resten av idrottssverige gjort – eller snarare avstått från att göra.

 

Vill vi ha det så här? Om min klubbledning skulle riskera vår klubbs ekonomiska framtid skulle jag vara synnerligen missnöjd. Jag skulle må dåligt och skaka av oro, men jag skulle aldrig försvara klubbens agerande. Tro mig.

 

Brynäs IF är för mig alltför viktigt för att mitt engagemang skulle reduceras till någon sorts blindhet för hur ekonomin hanteras. En vinnarkultur skapas inte genom kortsiktiga riskinvesteringar. Den skapas av ekonomisk stabilitet och sportslig framgång.

 

Därför är jag ärligt bekymrad över att svenska lagidrott och dess representanter sitter med bomullstussar i öronen, skygglappar för ögonen och med stumhet i rösten. Är det verkligen så att svensk lagidrott ska acceptera att några klubbar väljer ekonomiskt vansinne före hårt och långsiktigt arbete? Jag vill inte tro det, men jag tvingas till det.

 

Om vi supportrar, klubbledningar och ledare för distrikt och förbund för ett ögonblick kränger av oss våra klubbfärger och kavajer vad vill vi då? Vilka regler vill vi sätta upp för varandra? Hur vill vi att dom ska efterlevas? Hur vill vi ha det? Jag tror ingen vill ha det såsom det är nu.

 

Kan vi inte försöka komma bortom känslorna för det egna laget och istället sätta sporten främst? Det betyder trots allt att vi värnar om vår egen klubb och om vår sport.

 

 

Har hockeyn råd med biljettpriserna?

Min ståndpunkt är solklar. Det är utan tvekan för dyrt att se SHL på plats i arenorna. Gör era räkneexempel och ni inser alla att en genomsnittlig familj får det ekonomiskt svårt att se sitt favoritlags hemmamatcher. Mitt ställningstagande är tveklöst, men vad är konsekvensen om biljettpriserna sänks?

 

Vi pratar ofta om att trygga återväxten inom svensk ishockey. Då menar vi ofta talangutveckling och juniorsatsningar. Något jag tycker om och är för. Men hur vill vi att återväxten på läktarna ska se ut?

 

Jag vill se en sport som har bred förankring hos svenska folket. Jag vill att ishockeyn ska vara hela folkets idrott. Gynnar dagens biljettpriser en sådan utveckling? Det är jag inte lika säker på.

 

Varje säsong diskuterar vi biljettpriserna till våra SHL-matcher. Vi gör det med rätta. I ena ringhörnan sitter klubbarna som av sina medlemmar fått uppdraget att förvalta klubbens resurser på bästa sätt. I andra ringhörnan sitter en publik som vill se matcher live, men som inte alltid har råd.

 

Jag vet att det finns supportkort till riktigt bra priser. Det är bra. Dom biljetterna köps av en viss del av publiken.

 

Sedan finns det dom som skulle betala vad som helst för att få se sitt favoritlag. Supportrar som skulle stå vid en uterink och betala en tusenlapp per match om det behövdes.

 

När det gäller dom biljettpriserna tänker jag på dom som inte riktigt har det intresset, men ändå vill se Brynäs och andra lag spela.

 

Under dom år jag gått på ishockey har jag lärt känna många människor som har Brynäs som sitt stora intresse. Personer som lägger dom pengar som blir över efter hyra och mat på ishockeyn. Snarare på Brynäs än på ishockey i allmänhet.

 

När jag köpte min första seriebiljett hade jag kunnat köpa två. Priset var humant. Man fick till och med ett eventuellt slutspel som tack för att man signade upp sig för en hel säsong.

 

Det är länge sedan nu, men det var ekonomiskt lättare att vara supporter.

 

Klubbarna har anpassat sig väl mot sponsorernas ökade krav. Loger och exklusivitet är bra för dom. Kritiken mot sponsorvänligheten är att biljettpriserna gör att matcherna alltmer liknar företagsevent än ishockeymatcher. Ibland kallar man den delen av publiken lite föraktfullt för slipspubliken och menar att man måste anpassa sig och möta deras krav när det trots allt är dom som står för spelarnas löner.

 

Jag vill mena att man förenklar den diskussionen alltför mycket. Utan passion på läktarna är det färre som vill stå för sponsring. Det handlar alltid om en avvägning. Jag tror att man idag erbjuder produkten ishockey till ett för högt pris för gemene man.

 

Jag har förståelse för dom som väljer tv-soffans priser. Jag gör det inte själv, men jag förstår dom. Det handlar inte bara om bekvämlighet och repriser. Det handlar om biljettpriser också.

 

Vi behöver mer publik på matcherna, För stämningen, för kringförsäljningen, för sponsorerna, för sporten.

 

Jag har svårt att se att sänkta biljettpriser skulle vara fel väg att gå. Dom budgeterade intäkterna per åskådare sänks givetvis när det gäller själva biljettintäkten, men blir dom totala intäkterna lägre? Fler på läktarna, mer kringförsäljning och mer souvenirer sålda. Blir det ett minus? Jag undrar jag…

 

Vill vi nöja oss med att ishockeyn är en tv-sport eller vill vi att det ska vara en arenaidrott? Jag hoppas vi väljer det senare.

 

Åter till min inledande fråga – Har hockeyn råd med biljettpriserna? Jag tror inte det. Diskussionen som återkommer varje år är välbehövlig, men det vore bättre om vi inte behövde ha den.

Idrott och ekonomi

Jag kommer vid några tillfällen den närmaste tiden ta upp frågor som rör ekonomi och idrott. Givetvis kommer det att ske ur ett brynäsperspektiv. Det första kommer ikväll.

 

Jag vill betona att det är fyra olika perspektiv jag kommer att beskrivas. Inget perspektiv är nödvändigtvis helt rätt, men jag vill påstå att inget är fel.

 

Kommentera och diskutera det gärna för – tro mig. Brynäs framtid handlar om ekonomi och idrott.