En liten påminnelse

Det är matchdag och jag minns vad pappa ofta sa till mig när det gick emot för mig som barn:

 

Det som är svårt gör man på en gång, det som är omöjligt tar bara lite längre tid.

 

Ringer som vanligt pappa under dagen för att lite uppsnack inför matchen ikväll. Det är inte omöjligt att han påminner mig om dom orden.

 

Tre saker inför matchen

  • Måstematch II. Det var fyra i rad som gällde. Nu är det plötsligt ”bara” tre. Jag hoppas,  inget annat.
  • Jag har svårt att se vad som skulle hindra Brodin, Granström, Enterfeldt med flera från spel. Inte några skott på foten i alla fall.
  • Din insats blir viktig. Du som är på läktaren. Kämpa!

 

 

 

Fråga inte vad Brynäs kan göra för dig

Inför match IV i Karlstad letade jag halmstrån att hålla i. Jag fann ett. Det handlade om förhoppningen att Brynäs skulle sudda ut namnen på ryggen och spela för klubbmärket på magen. Jag vet att det är en kliché och en metafor, men det fina med sådana är att dom alltsomoftast är sanningar som blivit sagda många gånger.

 

Jag minns inga namn, inga individuella prestationer som avgjorde. Jag såg ett Lag som bestämt sig. Årets slutspel skulle inte ta slut där och då. Inte i Karlstad.

 

Det var som om Brynäs spelare valde att inte fråga vad Brynäs skulle göra för dom utan istället svara på frågan vad dom var och en kunde göra för Brynäs, laget och supportrarna. Svaret var magnifikt. Det var ingen vacker seger, men det var en skön.

 

Brynäs gjorde det viktiga första målet i matchen. Ett enkelt mål. Inte för att det var enkelt utan för att det inte var tillkrånglat. Jesper Ollas lägger en puck på mål och Bill Sweatt styr in ledningen. Alla mål är givetvis viktiga, men det här målet – i den här matchen – kändes mer viktig än merparten av säsongens andra mål.

 

Den andra perioden inleds med en tidig utvisning på Brynäs. Färjestad rycker till sig ett initiativ tack vare det och på den vägen är det. Utvisningarna fortsätter och likaså Färjestads tryck mot Bernhard Starkbaum. Brynäs ger inte efter i det fysiska spelet. Man är inte rädd för fler utvisningar. Laget spelade som om det inte fanns någon morgondag vilket i sig är sant. I alla fall om man ser det ur ett slutspelsperspektiv.

 

Mitt i FBK-pressen lyckas Petterson-Wentzel krångla till det bakom eget mål. Johan Harju snor åt sig pucken, passar Jesper Ollas som sätter 2-0 i en övergiven färjestadsbur. Rättvist sett om man räknar till svettigaste tröjor, men knappast sett utifrån spelövertaget.

 

När den tredje perioden började – påminde den i allt väsentligt om den andra – vilket på något märkligt sätt lugnade mig. Brynäs skulle inte förlora. Det hade laget bestämt sig för. Det var imponerande att se. När Färjestads spelare fick något obekvämt och ängsligt i ögonen visade alla brynäsare beslutsamhet och tilltro.

 

Det är inte den vackraste seger jag sett Brynäs vinna mot Färjestad, men när det gäller karaktärsdanande segrar ligger den här högt upp på listan. Mycket högt.

 

Det var Brynäs som vann matchen. Inte för att våra spelare var bättre än Färjestad. Brynäs vann för att Laget inte frågade vad Brynäs skulle göra för dom utan vad dom skulle göra för laget.

 

Jag vill inte se något annat Brynäs än det jag såg den här gången. Mot just Färjestad vill jag se det här laget spela så här. Om och om och om igen.

Tre saker efter matchen

  • Liten spelarinformation. Don’t ask what Brynäs can do for you. Ask instead what you can do for Brynäs. Check!
  • Liten ledarinformation. Det är besluten man inte tar man ångrar. Inte dom man tar. Bra timeout, Tommy! Bra coachning, bra förberedelse. Check!
  • Liten publikinformation. Det är i motgång klubben behöver stödet mest. Starkt jobb av brynäsare på plats. Check!

Det var inte målen som avgjorde

Brynäs förlorade den andra kvartsfinalen mot Färjestad med 4-2, men det var inte målen som avgjorde. Det var någonting helt annat.

 

Med väldigt mycket välvilja skulle man kunna säga att Brynäs var nära att kvittera i slutminuterna, men det vore att ljuga. Jag gör mycket, men ljuger gör jag ytterst sällan. Ingen kan heller lura i mig att det handlar om bristande inställning. Det tror jag inte existerar på den här nivån. Ingen ska säga att det handlar om bristande kunnande, ambition eller vilja. Nej, en insats som det här handlar om någonting annat.

 

När den första perioden var avslutad ledde hemmalaget med 3-0. En 20 minuter lång överkörning var över. Brynäs var inte på plats, Tommy Jonsson var ärlig när han sågade insatsen och många av oss var besvikna. Inget i Brynäs spel såg ut att fungera. Nog var FBK bra, men inte riktigt så bra som det verkade.

 

Grundspel och uppspel ledde aldrig fram till det spelet handlar om. Laget var inte i synk med varandra. Chansartade passningar ledde till ett stillastående anfallsspel där drömmen om reduceringar stannade på offensiv blå linje eller på någon motståndares klubba.

 

Anton Rödin kunde reducera Färjestads ledning i den andra perioden. Det tändes ett litet hopp. Kanske kunde ett mål leda laget tillbaka till ett spel som gick att känna igen? Så blev det inte.

 

Dom förväntade energispelarna gjorde sitt, men det räckte inte för att resten av laget skulle sluta krama klubban så hårt att pucken studsade ifrån eller sluta hålla den så löst att passningarna fastnade på bladet – det egna bladet.

 

När den sista perioden inleddes hade Brynäs hamnat i en besvärlig taktisk sits. Anfalla besinningslöst eller tro att det egna spelet skull kunna både reducera och kvittera hemmalagets ledning. Brynäs valde inledningsvis det senare, men när tiden berättade att det var bråttom släpptes handbromsen och det gav resultat. Johan Harjus reducering – vackert framspelad av Christian Djoos – med minuter kvar fick oss att tillfälligt tro.

 

När Färjestad avgjorde i tom bur var det inget avgörande. Den här matchen förlorades inte med ett mål i tom bur. Den förlorades kanske inte ens på isen? Det var någonting annat som avgjorde.

 

Nu är matchen över. Nu kan inget göras om. Nu återstår bara erfarenheter, intryck och minnen. Jag hoppas laget och spelarna har förmågan att på torsdag visa att den här matchen var ett undantag.

 

Fanns det då inget som var bra? Jo, det fanns det. Christian Djoos passning till Johan Harjus mål. Tyvärr räcker det inte för att göra mig glad.

 

För som ni minns; det var inte målen som avgjorde. Det var någonting annat. Frågan är bara vad?

 

Tre saker efter matchen

  • Ole-Kristian Tollefsen kunde spela. Ledarskap i en smärtsam form.
  • Brynäs förlorade matchen på ett sätt jag inte vill uppleva igen. Ishockey i en smärtsam form.
  • När förhoppningar går i kras är insikten svårast att bära. Ishockey i en smärtsam form.

Hockeyn är tillbaka

Slutspelet har börjat och med den ishockeyn. Brynäs förlorar visserligen den första matchen mot Färjestad men ishockeyn är tillbaka. Kampen, känslorna och karaktärerna är på plats. Det jag saknade var segern.

 

Vi fick se revirishockey. Det brukar vara så när en matchserie ska få färg. Dom breda pojkarna tar ton mot varandra. Revir mutas in med stora ord och en på-gränsen-för-det-tillåtna-ishockey.

 

Efter några trevande minuter utökar Brynäs sitt revir och genom ett utnötningspowerplay kunde Anton Rödin också ge Brynäs ledningen. Den första perioden var till stora delar Brynäs period och jag tror inte ens Rickard Wallin skulle säga emot påståendet om att Brynäs mycket väl hade kunnat haft en större ledning efter 20 minuter.

 

Färjestad fick möjligheten att inleda den andra perioden med att spela med en man mer på isen efter en utvisning som dröjt sig kvar från slutsekunderna av den första perioden. Kanske är det den som gör att mittperioden är mer Färjestads period än någonting annat. Oavsett om så är fallet eller inte återtar gästerna bit för bit av isen.

 

Kvitteringen är helt i sin ordning. Patrik Lundh kan stöta in en målvaktsretur efter en spelvändning där Brynäs varit lite för generös på sin offensiva blå linje. Visst hade Brynäs några goda möjligheter till egna mål, men det blev alltmer Färjestad på isen.

 

Under den första perioden var Brynäs spel distinkt, tydligt och med säkerhetsmarginal. När Brynäs gör lite för mycket med pucken räcker det för att Färjestad ska kunna försvara sig bättre. Kanske var det tillfälligheter, det tidiga boxplayet eller bara det faktum att det var långt till avbytarbåset, men Färjestad blir allt starkare ju längre perioden går.

 

Avslutningsperioden präglas av sämre struktur på spelet och längre spelsekvenser. Under dom delar av perioden Brynäs kuggar i sin forechecking är laget riktigt bra. Då har Brynäs chansen.

 

När några minuter är kvar av matchen börjar många av oss att snegla på klockan. För några ögonblick gick tankarna mot den plötsliga döden, men så blev det inte.

 

Efter några studsar på spelare och klubbor kunde Joakim Hilding avgöra matchen till Färjestads fördel. Brynäs fick möjligheten att spela ett powerplay under matchen två sista minuter och laget skapade sannerligen några riktigt heta målchanser, men om det studsade med Färjestad vid deras ledningsmål så studsade det åt ett annat håll när Brynäs skulle kvittera.

 

Brynäs förlorade den första viktiga matchen i kvartsfinalserien mot Färjestad. Hemmafördelen är borta. Nu måste Brynäs vinna en bortamatch förutom kamperna på hemmaplan för att gå vidare i årets slutspel.

 

Om det är en sak årets Brynäs lärt mig så är det att aldrig räkna bort laget. Jag vill gärna tro att Brynäs har en god chans att vända tillbaka serien. I sina bästa stunder är man bättre än Färjestad. I sina sämre är man mer än med i matchen. En sak är säker. Brynäs måste skapa sin egen medstuds.

 

Slutspelet har börjat och med den ishockeyn. Det enda jag saknar är segern.

 

Tre saker efter matchen

  • Rätt spelare är igång. Jonathan Granström visar humör och många med honom. Belöning på tisdag? Hoppas det.
  • Tråkigt att se Färjestads Ole-Kristian Tollefsen bli skadad. Kan han fortsätta matchserien. Hoppas det.
  • Det här kan bli en lång matchserie vi kommer att minnas. Hoppas det.

Det gör mig orolig

Idag börjar slutspelet och jag är lite för glad. Brynäs avslutade seriespelet för bra. Segrarna och spelet har fått mig på lite för bra humör. Tidigare säsonger brukar dagarna före – och särskilt den första matchdagen – präglas av dåligt humör, oro och domedagskänsla. Så känner jag inte idag. Det gör mig orolig.

 

Det är för matcher som dom här lagen förbereder sig. Det är examensdag. Har Brynäs visat allt eller finns det en slutspelsnivå på spelet? Klarar bärande spelare det annorlunda trycket av måstematch? Hur fungerar gruppen? Stämningen, ambitionen, glädjen, fokusering? Jag hoppas, vill tro och drömmer om att så är fallet. Det gör mig orolig.

 

Årets Brynäs är ett prövat lag. Skador och mindre bra spel under säsongen har ”tvingat” spelare till ledarskap och istid. För mig är det något som Brynäs kan komma att ha mycket nytta av den närmaste tiden. Spelare som utan skador i truppen knappast fått så mycket tid i udda spelformer kan nu vara med och bidra i ett slutspel. Det känns tryggt. Det gör mig orolig.

 

Varje lag har spelare som inte är anmärkningsvärda i seriespel, men formidabla i slutspel. Det ska bli väldigt intressant att se vilka spelare i åres Brynäs som har dom egenskaperna. Jag gissar på Bill Sweatt, Daniel Brodin, Greg Scott och Lukas Kilström. Jag känner förtroende för laget. Det gör mig orolig.

 

Idag börjar det vi alla längtat efter. Slutspelet. Jag känner mig glad. Det oroar mig. Så. Nu är jag orolig på riktigt.

 

Nu kan slutspelet börja.

 

Tre saker inför matchen

  • Slutspelshockey. Check.
  • Blodtrycksmedicin. Check
  • Stolthet, hunger, engagemang och gemenskap sedan 1912. Check.

Så var dom bara nio

Ikväll lämnade MoDo kampen om pokalen. Två – i mina ögon – onödiga utvisningar avgjorde matchen, men knappast säsongen.

 

Linköpings seger blev en påminnelse den plötsliga döden konsekvenser. Enskilda spelares beteenden, ageranden eller prestationer avgjorde en klubbs fortsatta öde säsongen 2013/2014. En viktig påminnelse till dom lag och spelare som återstår i kampen om pokalen.

 

Från början var det tolv lag som blev tio. Ikväll blev dom nio.

 

På söndag är det dags för Brynäs. Då är det bara åtta kvar.

 

Jag längtar.