Byxvarm korv och spetskompetens

Det har gått några veckor sedan SHL-säsongen avslutades. Guldet hamnade där det hörde hemma. Dom var bäst. Så är det bara. Jag vill inte förta något av den insats som svenska mästarna presterat. Tvärtom. Dom har gjort det bra, men hur bra var dom egentligen?

 

Den gångna säsongen har jag sett många dåliga hockeymatcher. Jag har nog aldrig sett så många – i mina ögon – dåliga matcher. Hafsigt, slafsigt och ofokuserat har varit bestående intryck.

 

Du skulle ha sett något annat lag än Brynäs, säger någon. Kanske det, säger jag. Men när jag räknar efter har jag i genomsnitt sett tre matcher per omgång. Några lag har jag sett fler gånger än andra – men med undantag av Färjestad och Leksand som jag ser ytterst sällan ser – tycker jag mig ha god grund för mitt påstående. Ligan har en utvecklingskurva som hockeymässigt gått åt fel håll.

 

Kanske är det inte så konstigt. I år har 61 svenska spelare haft istid i NHL. 1999 var det 41 spelare. I år har 42 svenska spelare varit stationerade i AHL, 17 i KHL, 8 i SM-Liiga, 8 i Schweiz, 11 i Tyskland. Det rör sig alltså om knappt 150 spelare.

 

Lägg till att dom bästa finska spelarna inte längre kommer till Sverige. Lägg också till att tidigare stannade dom yngre spelarna något år längre i ligan och jag tror att vi hamnar någonstans kring 100 – 120 spelare som för 15 år sedan mycket väl hade kunnat spela i dagens SHL. Det rör sig alltså om två fulla femmor med toppspelare – i varje lag.

 

Det är därför kanske inte så konstigt att spelkvaliteten har sjunkit och att spetskompetens ser annorlunda ut idag.

 

Med andra ord vill jag påstå att felet inte ligger i att det saknas bekväma stolar och parkeringsmöjligheter, inte ens en skybar och tillgång till mer öltappar för publiken kan ändra på att ett hundratal spelare valt andra ligor än SHL.

 

Personligen sitter jag gärna på träbänkar, står vid en uterink och köper byxvarm varmkorv i pausen om hockeyn är bättre än vad den varit i vinter. Det finns kvällar när jag söker mig till uterinkarnas belysta is för att påminna mig om passionen, jag har sökt mig in i ishallar byggda av ideella krafter för att där möta den ishockey jag sökt. Den ishockey som inte efterfrågar mer pengar till spelarlöner, stängda ligor, slopade kvalserier och som saknar dom agenttätta pressrummen. Till ishockeyns allra innersta kärna.

 

Kanske skulle jag beskriva mig som en hockeyvän som nöjer mig med byxvarm korv i pausen, men med en längtan efter spetskompetens.

 

Det finns bara två problem med det. Jag är ganska ensam om att tycka det och vi kommer aldrig att få se en bättre ishockey utan att utveckla det som sker vid sidan av banan.

 

Frågan är bara vad som är hönan eller ägget? Bra spel på isen som drar publik eller en upplevelseprodukt som i sig säljer biljetter och därigenom skapar ekonomiska förutsättningar för bra ishockey?

 

Jag är inte personen att avgöra vad som är hönan eller ägget. Frågan är om någon är det?

 

Tre saker om några helt andra kronor

  • Det ser ut att bli trångt på golfbanorna efter några nej tack till Tre Kronor.
  • Oavsett vad avhoppen beror på har Tre Kronor tappat en del av sitt värde. Två kronor känns lite mesigt.
  • Vårt nationella landslag kommer alldeles säkert att prestera väl under VM. Guld? Nja…

Svensk ishockey kan samla sig – se på JVM

Jag tycker om Småkronor, gläds med den publika framgången i Malmö men frågorna kring svensk hockeys framtid är kvar.

 

Svensk ishockey – det vill säga du och jag, klubbar, förbund, media och publik – visar varje år att man kan samla sig för att skapa intresse för sporten. När till och med annars bistra mediaprofiler marknadsför Sveriges matcher med att det ”finns biljetter kvar”, ”kom och fynda biljetter” och ”vilka talanger vi får se” har man visat att det går. Det går att dra åt samma håll, det går att visa varandra respekt och det går att utveckla intresset för sporten. Vi kan ju. Om vi vill.

 

Jag blir varm i hjärtat av att ta del av den positiva händelse JVM är för sporten. Tänk om vi kunde gå vidare med andra områden?

 

Under hösten har SHL diskuterats. Det i sig är bra, men diskuterade vi rätt frågor? Ur ett SHL-perspektiv är alla SHL-frågor visserligen rätt frågor. Det är deras uppgift att bevaka och skydda deras gemensamma intressen. Men när nu kvalseriespöket dragit vidare är inget löst. Frågorna kräver fortfarande svar. Men vilka svar då?

 

Hur ska dom små klubbarnas situation bli bättre? Andra idrotter rekryterar barn och ungdomar bättre, vår idrott är dyr att utöva och utslagningen är bister. Hur ska vi arbeta med dessa frågor långsiktigt? Hur ska fler vilja utöva idrotten även om det inte sker på elitnivå? Frågorna är många. Jag hoppas vi tillsammans gör vad vi kan för att vår sport håller absolut högsta klass. I dom stora arenorna, på uterinkarna, i stad, i glesbygd.

 

Jag är kanske naiv som vill att svensk ishockey samlar sig för att lösa framtidsfrågorna, men då är jag väl det. Min egen naivitet oroar mig inte. Det är svensk ishockey jag oroar mig för.

 

Svensk ishockey kan samla sig. Se på JVM.

Slutspelsmatch

Intrycken från matchen dröjer sig kvar. Vi påminner varandra om hur episkt det var. En klassisk vändning. En match med alla känslor, alla ingredienser och en matchhjälte. Jag kommer att minnas matchen. Länge.

 

Men. För som ni minns, det finns alltid minst ett men. Den matchen betyder bara en sak idag. Den betyder erfarenhet. Erfarenhet av att just vända tillbaka en match till sin egen fördel. Inte en gång utan två, kanske tre.

 

Ikväll möter Brynäs ett Luleå som har ett annat fokus än tidigare säsonger. Under några år har deras seriespel varit magnifikt. Alltid i yttersta topp i tabellen, men när slutspelet kommit har dom – om inte vikit ned sig – inte funnit ett vinnande slutspelspel. Min och andras tes om att ett lag behöver förlora en final för att vinna en kan mycket väl stämma in på kvällens gäster i Läkerol Arena. Jag är ganska säker att dom är säkra på att gå till slutspel och att det är väl där som deras bästa matcher ska spelas.

 

För Brynäs är det här en särskilt viktig match. Den är det för att det är matcherna mot lagen som befinner sig nära i tabellen som också avgör det egna lagets öde. Lyckas Brynäs visa samma förmåga som mot Skellefteå är jag inte orolig för varken kvällens match eller framtiden. Om man inte klarar uppgiften är Luleå ytterligare ett lag som får ett onödigt försprång.

 

Jag vill gärna tro att Brynäs ska vara ett av dom åtta lagen som spelar slutspel den här säsongen. Om det ska bli verklighet är matcher som dessa avgörande. I den bemärkelsen är även det här en slutspelsmatch.

 

Tre saker före match

  • Ge pucken till Thuresson. Det räcker.
  • Matchen börjar 18.30. Kom i tid. Det gäller både publik och representationslaget.
  • Bra gjort av Brynäs Support Gävle att ta avstånd från pyrotekniken. Viktigt att ståplats är en säker plats och ingen kemisk lekstuga för dom som glömt bort varför vi går på ishockey.

En rosa cykel som tänder hopp

Den här helgen tänder vi ljus för vänner, familjemedlemmar, släktingar och bekanta som lämnat oss. Många av oss går till gravar, minneslunder eller andra platser för att där hedra minnet av människor som betytt något för oss. De levande ljusen flämtar på kyrkogårdarna som minneslågor över det som varit och vad det betytt för oss.

 

Vi kommer alltid att tända ljus för att minnas våra nära, men vi kan också tända ljus för att tända hopp. Ett sådant tänt ljus är Jocke Andersson från Eskilstuna. Han är en aktiv brynässupporter som ville göra något mer än bara sätta in pengar på ett konto. Han ville få fler att göra samma sak.

 

Därför har han uppmanat sina följare på bland annat Twitter att sätta in pengar till Rosa Bandet insamlingen. Om 50 personer skulle sätta in 50 kronor genom att skicka ett SMS till 72988 eller köpa ett par Rosa band för motsvarande summa pengar och sedan skicka in bilden till honom lovade Jocke att cykla till Brynäs match mot Leksand. Många följde hans exempel och nu är det fler än 50 som följt hans uppmaning. På söndag tar han sig till Gävle med cykel.

 

Jag tycker att Jocke har gjort något mycket viktigt. Han har visat att man kan påverka andra att göra något gott, att man kan göra skillnad.

 

Vi kommer alltid att förlora vänner och bekanta i hemska sjukdomar, men bördorna blir lättare att bära när Jocke och sådana som han tar initiativ till insamlingar som dessa.

 

Jocke släcker inga ljus, han tänder dom.

 

Uppdatering: För er som vill läsa om resvägar och vilket stöd Jocke har på sin resa till Gävle kan ni läsa  mer här

Jag är för snäll

Har fått några kommentarer som handlar om att jag inte är tillräckligt hård mot laget. Att jag väljer att hålla huvudet högt istället för att skälla besinningslöst när felpassen slås, frilägen missas och puckar släpps in är mitt val. Ingen annans. Kritisera mig gärna för det. Men läs vad jag har att säga innan ni slaktar mig helt. Jag är säker på att det kan förklara en del.

 

Jag tror mig vara lika besviken som många andra efter en förlust. Jag kan på läktaren känna en inre frustration över ett felpass, en ilska över en felaktig avblåsning och ett lätt illamående över att mina favoriter inte får spela just det bytet jag vill att dom ska få spela. Gör det mig till en bättre brynäsare för det? Inte det minsta.

 

Jag tror mig bli lika glad som andra efter en seger. Glädjen över ett sent
ledningsmål är ohämmad, de eleganta dragningarna får hjärtat att slå dubbelslag och en offensiv tackling ger gåshud. Gör det mig till en bättre brynäsare för det? Inte det minsta.

 

Är man bättre brynäsare om man skäller när det inte är befogat, hyllar när det inte behövs, rabblar statistik, målskyttar, gamla spelare eller matcher dom flesta aldrig minns? Nej, så är det inte.

 

Vårt engagemang för klubben ser olika ut och när vi kräver mer av andra slår jag bakut. Jag har suttit med äldre supportrar som varit med sedan uterinkens tider och hört dom med passion berätta sin kärlek till klubben. Jag har stått med långväga gäster som berättat om att efter 30 år som brynäsare är det första gången dom får se dom på hemmaplan. Är man mer brynäsare om man bor i Kiruna än om man bor på Brynäs? Så är det givetvis inte. Är pucken inne? Förstår ni vad jag menar? För mig är det viktigare att man är brynäsare än hur det tar sig uttryck.

 

Kanske är jag för snäll, men vet ni vad? Då är jag väl det då. Sämre saker kan man vara.