Svensk ishockey kan samla sig – se på JVM

Jag tycker om Småkronor, gläds med den publika framgången i Malmö men frågorna kring svensk hockeys framtid är kvar.

 

Svensk ishockey – det vill säga du och jag, klubbar, förbund, media och publik – visar varje år att man kan samla sig för att skapa intresse för sporten. När till och med annars bistra mediaprofiler marknadsför Sveriges matcher med att det ”finns biljetter kvar”, ”kom och fynda biljetter” och ”vilka talanger vi får se” har man visat att det går. Det går att dra åt samma håll, det går att visa varandra respekt och det går att utveckla intresset för sporten. Vi kan ju. Om vi vill.

 

Jag blir varm i hjärtat av att ta del av den positiva händelse JVM är för sporten. Tänk om vi kunde gå vidare med andra områden?

 

Under hösten har SHL diskuterats. Det i sig är bra, men diskuterade vi rätt frågor? Ur ett SHL-perspektiv är alla SHL-frågor visserligen rätt frågor. Det är deras uppgift att bevaka och skydda deras gemensamma intressen. Men när nu kvalseriespöket dragit vidare är inget löst. Frågorna kräver fortfarande svar. Men vilka svar då?

 

Hur ska dom små klubbarnas situation bli bättre? Andra idrotter rekryterar barn och ungdomar bättre, vår idrott är dyr att utöva och utslagningen är bister. Hur ska vi arbeta med dessa frågor långsiktigt? Hur ska fler vilja utöva idrotten även om det inte sker på elitnivå? Frågorna är många. Jag hoppas vi tillsammans gör vad vi kan för att vår sport håller absolut högsta klass. I dom stora arenorna, på uterinkarna, i stad, i glesbygd.

 

Jag är kanske naiv som vill att svensk ishockey samlar sig för att lösa framtidsfrågorna, men då är jag väl det. Min egen naivitet oroar mig inte. Det är svensk ishockey jag oroar mig för.

 

Svensk ishockey kan samla sig. Se på JVM.

Såg att Pär Mårts tagit ut ett lag

Mitt hockeyintresse har alltid varit stort. Uppväxt ett hål i staket från såväl en uterink som en ishall vaggades jag till sömns av det dova ljudet av puckar som träffade träsargen. När jag blev äldre lärde sig hela grannskapet att när min pappa busvisslade var det dags för mig att snöra av mig skridskorna för att ta mig hem. Ytterligare några år senare hade jag och mina kompisar en så bra relation med vaktmästaren i ishallen att han påminde oss om att släcka och låsa när vi gick hem.

 

Vi slängde in klubborna i mittcirkeln, delade lag och spelade tills dess det blev ojämnt och då delade vi om. I omklädningsrummet talade vi om taktik, uppspel, försvarsspel och om våra favoritspelare. Vi lekte att vi var våra favoriter och nästan jämt avgjorde vi VM-finaler. Vår dröm var att får spela i Tre Kronor.

 

Jag påmindes om just det här när jag tog del av den landslagstrupp Pär Mårts tagit ut. Mitt intresse för den här typen av landslagssamlingar är tämligen lågt. Under det senaste decenniet har landslagsuppehållen mest betytt att jag oroat mig för att den eller dom brynässpelare som blivit uttagna ska skada sig.

 

Den här gången är jag dock en aning mer intresserad. Alla matcher Simon Bertilsson spelar är jag intresserad av att se. Jag är glad över att han får chansen. Inte bara för hans egen utan också för att det ska bli spännande att se hur han står sig mot ett mer internationellt motstånd. Jag tror det kommer att gå bra. Hans tydliga fysiska spel och hans speluppfattning borde passa in i Mårts VM-bygge.

 

Såg att Per Mårts tagit ut ett lag och för en gångs skull väckte det mitt intresse.

 

Tack för det Simon Bertilsson.

Det är komplicerat

Ibland får man höra andra beskriva sina relationer till en partner som ”komplicerad”. Jag har med jämna mellanrum funderat över vad det egentligen betyder. Idag fick jag ett eget exempel. Mitt exempel handlar dock inte om min relation till min fru.

 

Den handlar om min komplicerade relation till vad jag ska tycka om svensk ishockeys styrning, organisation och framtid.

 

Idag blev det offentligt att SHL AB:s samtliga ägare är på väg att köpa in sig i den nya Europaligan, European Club Competition (ECC). Läs mer om det här.

 

Inget konstigt med det kan man tycka. Det blir ytterligare en produkt att sälja, ett säljargument för att locka sponsorer och ytterligare ett tv-avtal att förhandla fram. Det borde ge pengar i klubbkassorna. Kostnaderna ökar givetvis, men intäkterna borde täcka kostnaderna.

 

Det är också helt i sin ordning med tanke på den uppgift SHL och på vad ägarna vilket fokus bolaget ska ha i sitt löpande arbete. Man skriver:

 

”Bolaget ska, som företrädare för föreningarna, tillvarata gemensamma sportsliga och kommersiella intressen och hanterar bland annat radio- och TV-rättigheter samt ett antal för klubbarna gemensamma huvudsponsorskap.

Beträffande de sportsliga frågorna skall SHL AB verka för en långsiktig stark svensk ishockey (SHL, landslag, övriga förbundsserier och elitjuniorverksamhet).

 

Jag är kanske petnoga och det kan tyckas vara hårklyverier, men när jag läser dom fem raderna igen fastnar jag på några ordval. Bolaget ska tillvarata ägarnas sportsliga och kommersiella intressen och man ska verka för en långsiktig stark svensk ishockey.

 

Det är här det börjar bli komplicerat. Ska inte bolaget arbeta för sina ägare? Men det är bara början. När jag förvirrar mig bort till Svenska Ishockeyförbundets hemsida för att läsa deras vision och verksamhetsidé blir det inte enklare.

 

I sin verksamhetsidé skriver man: ”Svenska Ishockeyförbundet är den samlande organisationen som främjar, utvecklar och administrerar idrotterna ishockey och inlinehockey på alla nivåer. Vi ansvarar för och driver föreningarnas gemensamma intressen, behov och önskemål såväl nationellt och internationellt.”

 

Sin vision formulerar man så här: ”Svensk Ishockey – världens bästa! Svensk ishockey är bäst i världen i alla delar. Vi leder utvecklingen i världsishockeyn vilket gör att vi har de bäst utbildade spelarna, ledarna och funktionärerna. Vi är en enad organisation med starka föreningar.”

 

Jag säger inte att det finns någon konflikt mellan Svenska Ishockeyförbundet och SHL AB, men jag söker ändå svaren på några frågor.

 

  • På vilket sätt gynnar tolv klubbars deltagande i ECC Svenska Ishockeyförbundets barn och ungdomsverksamhet?
  • På vilket sätt gynnar tolv klubbars deltagande i ECC dom små klubbarna som utgör grunden för dom tolv klubbarnas rekryteringsbas?
  • På vilket sätt förenas SHL:s ambition att ”verka för en långsiktig stark svensk ishockey” med Svenska Ishockeyförbundets ”Vi ansvarar för och driver föreningarnas gemensamma intressen, behov och önskemål såväl nationellt och internationellt (…)Vi är en enad organisation med starka föreningar.”
  • Om Svenska Ishockeyförbundet och SHL AB har ett gemensamt intresse, varför märks inte det tydligare och varför visar man inte tydligare att två krafter är bättre än en? Varför blir det inte tydligt hur svensk ishockey styrs?

 

Jag vill påstå att svensk ishockey behöver alla krafter som finns för att inte förlora utövare till andra idrotter, vinna en publik som är beredda att investera både tid och pengar i ishockey och hur ska mindre klubbar kunna bedriva sin verksamhet utan vettiga ekonomiska och organisatoriska förutsättningar?

 

Ur det perspektivet är det lugnande att se två av sportens absolut viktigaste aktörer ligga så nära varandra i vad man vill uppnå. Om det sedan är så i verkligheten vet andra bättre än mig.

 

När jag ägnat några timmar åt att fundera kring dessa frågor har jag funnit få svar, men ett svar kvarstår.

 

Det är komplicerat.