Tung fredag

Jag vaknade till att någon av hundarna drabbats av magåkomma och spraymålat hallen bakvägen.
Sent omsider kom jag därav till jobbet och möttes av en tårögd nyhetsproducent som förmedlade att sommarschemat kollapsat och att ingen kunde sända nu när min semester nalkades.

Sagt och gjort. Inställd semester, och här sitter jag igen måndag morgon då solen skiner för en gångs skull. Japp, idag är det tröttsamt att vara jag, men det ordnar säkert upp sig snart.

Så fort jag kommer iväg till stallet.

Solglasögontricket

Som född och uppvuxen på mina drömmars ö, Alnön, spenderade jag naturligtvis somrarna på Tranviken. Här lärde jag mig snabbt att för att i godan ro få spana på de snyggaste killarna, utan att för den sakens skull behöva avslöja mitt intresse, använda mig av solglasögontricket.

Strategin är lika enkel som framgångsrik.

Man vrider huvudet åt ett helt annat håll, medan man i ögonvrån kan frossa i ögongodis.

Inget syns. Ingen vet.

 

Den här strategin har jag haft med mig genom åren. Såväl som för att ta sig en ordentlig titt på förbipasserande snygga killar kan man också tillämpa tekniken för att ta sig en närmare granskning på avundsvärda skorna som någon trampar förbi i. Vid situationer då man TROR man möter en person man känner men inte är riktigt säker för man är för närsynt. När man hittar en isfläck som folk ramlar på, och man vill inte vill avslöja den sadistiska läggningen. När man gett pojkarna en order och vill se om de följer upp den utan låta dem veta att man egentligen struntar i samma.

 

Listan kan göras lång.

 

Dock har jag fått rejäla problem på senare tid.

Min hjärna fattar nämligen inte skillnaden på solglasögon och vanliga glasögon. ”Det sitter ett par glasögon på min näsa, vi kör solglasögontricket,” tänker det förrädiska organet varpå den snygga killen, tjejen i de avundsvärda skorna, isfläcksdrottningen och mina pojkar möts av den här uppsynen:

 

 

20150803_065719_resized

Jag tror det krävs att tekniken läggs till historien.

Uppfriskande ärlighet

Den lille mannen med ekorrögon och gråsprängt hår bjöd mig att stiga över tröskeln till hans mottagning. Han var klädd i den traditionsenliga blå, pyjamasliknande uniformen toppat med en bländande vit rock.
Han tittade på mig, över kanten på sina hornbågade glasögon, och frågade bekymrat:

-Vad är det som har hänt?

Jag berättade om kraschen och att det nu gjorde ordentligt ont i nacke och rygg.
Han klämde och kände under tystnad, innan han satte sig framför mig igen, i en utdragen spänningspaus.

Sedan slog han ut med händerna, himlade med ögonen och utbrast oväntat högt:

-Men Frida, vad är det du har gjoooort!!??
-Ja, jag vet… det var klantigt. Jag var lite omruskad efter denna oväntade känsloyttring.
-Och det var en gammal bil säger du?
-Ja, en Cheva. Från sjuttiofyra. (Rub it in, bara!)
-Ja en sån kan man ju inte skrota. Det går bara inte. Han skakade bekymrat på huvudet och funderade en stund.
-Men dig däremot! Dig får han verkligen se till att skrota!

Uppfriskande ändå med någon som faktiskt säger det alla tänker! 🙂

 

Classic Lady

Under helgens Classic Lady levde jag och min vän Tessi som på film. En action-thriller i historisk miljö.

Den innehöll coola kläder, vackra bilar, utmaningar på rad och allt får en rafflande upplösning i en luftburen bilkrasch.

Vi möttes av svåra uppdrag, oftast följda av glada utrop och en och annan high five, men ibland också besvikelse och motgångar.
Under prisutdelningen satt vi tomhänta, men nöjda ändå. Dagen hade varit en fest men nu var den över. Himlen öppnade sig och regnet öste ner. Bilen åmade och slingrade sig då vi styrde hemåt.

En hel hjord av hästkrafter är en synnerligen dålig kombination tillsammans med regn. Och jag visste det. Ändå gasade jag på och fick sladd. Bilen slungade sig runt sin egen axel med en enorm centrifugalkraft, och vi slungades av vägen, ner i ett dike, upp på andra sidan och landade slutligen på en cykelväg. Efter närmare efterforskningar hade vi varit en hårsmån från att volta vid fyra olika tillfällen, och missat både ett träd och en lyktstolpe med minimal marginal.

FB_IMG_1436691899463

IMG_20150711_125158

IMG_20150712_093459

Men slutet gott, allting gott. Vi kom undan med nackont, blåmärken och jag har ett sår på halsen. Men livet är i behåll och huvudet har fått sig en tankeställare.

Nu har jag bara ångest för huruvida Mikaels bil ska överleva… Om nu ångest räcker till som beskrivning. Det är det enda jag tänker på, även om natten.

Jag antar att just den här filmen kommer att få en uppföljare.

Han behöver verkligen träning

I onsdags åkte barnen till farmor och farfar.

Vi passar på och går på dejt, tänkte mamman och pappan men hann knappt låta rumporna landa på varsin stol i restaurangen förrän barnafadern halat fram sin telefon och med blanka ögon och ett sorgsamt leende på läpparna bläddrat igenom varje film och fotografi av de båda högt älskade sönerna.

”Titta så små de var. Och så fina.”

Till slut fick vi i alla fall kontakt där över bordet.  Jag hade gjort en liten ansträngning. Lagt en eyeliner och kladdat fibermousse i håret. Han tittade på mig ömt och sade:

”Ditt hår idag… Det är väldigt…” Han sökte länge efter rätt ord, ”-stripigt!”

”Stripigt?!”

”Ja. Fluffigt upptill och stripigt i ändarna.”
”Men Micke! Så kan du ju inte säga!”
”Men det är ju sant! Det är stripigt!”
”Stripigt??”
”Ja. Pyttepyttesmå stripor.” Här reser han sig, och för att verkligen visa vad han menar går han runt bordet och fattar tag i mina hårtestar.
”Titta här! Massor av små stripor!”
”Men jag har faktiskt försökt att göra mig fin!” säger jag förorättat.
Han sätter sig på sin stol igen.
”Ja…” Han funderar ett tag. Låt mig bara säga såhär; jag tror bara inte att det blev exakt som du hade tänkt dig.”

Låt mig bara säga att det märks att det var ett tag sedan han fanns tillgänglig på marknaden…

IMG_20150710_060508

 

 

 

Kvällsgrubblerier

Idag var barnafadern deppad.
Inte som i: -hey, jag har slut på snus, jag har ätit dålig och klivit upp tidigt varje morgon under hela semestern.

Den här gången var det något annat. Mer som om att den där mörka skuggan han ofta bär med sig. Som växer efter solnedgången, men som ikväll blev djärv och lurade bakom hans axel trots att solen lyste klar.

Jag gjorde det enda rätta. Skickade ut honom på fisketur. Det sägs bota det mesta.

Själv ska jag besiktiga en häst i morgon. Man gör faktiskt så med hästar. Går den igenom samma besiktning tar jag med mig den hem. Förstår ni?

Jag har väntat sedan jag var nio. Julafton bleknar som solljus rakt i ögonen. Det finns ingenting som kan jämföras med att jag möjligtvis köper min första ”riktiga” häst i morgon.

Nä, jag måste gå och sova nu så att det snabbt blir morgon,.

Wish me luck!

Kaos…

-Imorgon kommer en värderingsman hit för att värdera om huset, kläcker Micke sisådär klockan tio kvällen före.
Jag slänger en lätt stirrig blick runt omkring mig. Leksaker i drivor, kläder som fallit offer för misslyckad potträning liggandes lite varstans. Oskurat golv. Väldigt mycket post i köket. Utomhus växer gräset vilt och på framsidan har Micke dragit igång ett byggprojekt för att renovera balkongen. Tänk stegar, skruvar, skruvdragare, plankor, gamla ruttna brädstumpar från den forna balkongens väderbitna skelett…

-Tror du att det går att avboka? frågar jag med alldeles för ljus röst.

Micke ser sig omkring och upplever gissningsvis samma känslor som jag och godkänner.
– Jag avbokar.

 

 

Morgonen därefter har jag precis plockat undan frukosten då det knackar på dörren. Vad i hela världen? Hundarna blir som besatta och vill skrämma slag på en potentiell förövare. Jag fördömer mina utslitna mjukisbyxor och öppnar dörren.

Och där står han. Solbränd, med rågblont hår. Väldoftande och leende med en mäklarbroschyr i handen. Oh. my. dear…

Jag undviker hans utsträckta hand för att ryta in de två hundarna som nu tagit spjärn ut på gatan. Sedan fräser jag lite oförskämt:
-Hade inte vi avbokat det här!?! Mäklarkillen ser oförstående ut och säger:
– Nej vi OMbokade tiden… sedan tittar han försiktigt på mig och fortsätter;
-Du har någonting i håret… Jag känner efter och upptäcker ett äppelklistermärke i mitt morgonruffs, river bort det och kliver åt sidan.
-Kom in.

Genast kommer Colin och Agustin springandes.
-Jag bajsat på pottan! Kom titta!

Den väldoftande mäklarkillen följer lydigt med och kikar ner i det vita kärlet.
-En liten, liten, liten, liten, liten bajs! förklarar Colin och måttar storleken mellan knubbig tumme och pekfinger.

-Liten, liten, liten bajs! härmar Agustin som har ett likadant äppelklistermärke som det jag nyss rensat från håret fasttryckt mitt emellan ögonen.

Den väldoftande mäklarkillen plockar fram en kamera och frågar om det är okej att han tar några bilder för att komma ihåg hur allt såg ut. Jag önskar jag hade sminkat mig. Eller i alla fall borstat tänderna. Ställer mig på långt avstånd.

Dör också lite inombords när mäklarkillen smäller av sina blixtar.

I samma stund kommer Micke in med ett lass brädstumpar i armarna. Han ser min olyckliga blick och välkomnar mäklarkillen med orden att han bara ska springa upp en sväng. Där utför han någon slags magi för när vi sedan kommer upp är allt skinande rent och undanplockat. Medan han guidar den väldoftande mäklarkillen runt där uppe rusar jag ner i källaren och städar undan det värsta även där.

En timme senare pustade vi båda ut på altanen.

-Det gick ju bra det där! sa Micke nöjt.

Vilken underbar start på dagen.

Upp i sadeln igen

Igår skulle jag ha hämtat hem en häst.Med såriga ben, skavsår under magen, Och ett djupt jack över ena knät.

Så blev det dock inte, av den anledningen att ägaren till hästen (som uppenbarligen sett allt för många cowboy-filmer) kom på att hans ganska trasiga häst var ypperlig till att hoppa med…

För det är ju superbra för en omusklad häst i ganska dålig kondition…

Vad hemskt det är med hästar på det sättet. De hamnar där de hamnar. Rids av den som tror sig bestämma, oavsett om det så är en krallig man med förkärlek till galopp i en alltför rak sadel, på en allt för svängd rygg. Som nu dessutom tänker hoppa med hästen…

Tårar av besvikelse flödade den första kvällen där jag satt med utrustning i mängder, och stallplats som väntade. Nu är jag i nästa fas. Jag tänker sälja Camaron och köpa en riktig häst för pengarna. Inget bottenskrap som vanligt, utan en välutbildad, charmig vallack, som inte ryggar för vuxna män. Inte får panik i transporten. Hugger ett finger av kiropraktorn, eller kastar sig då han käner sig trängd. Jag tänker inte ha en häst jag måste ”fixa”. Istället söker jag en häst som kan lära mig lika mkt som jag kan lära honom,

Och jag har några på gång.

Men först måste jag sälja Camaron…