Kan man övervinna scenskräck?

När vi träffades för första gången i våras kom detta med scenskräck upp från en sångare som gärna ville vara med i Gospel Journey, men var lite bekymrad. Det fanns en del spärrar som bäst summeras som ”scenskräck”. Kvinnan i öppningsnumret på Eurovision Song Contest hade liknande bekymmer med att uppträda och hon löste det genom att ha stora hörlurar på sig hela tiden. Kanske kändes det som att ingen tittade på henne om hon inte kunde höra någon?

Det finns förmodligen många historier om människor som känt sig som en liten larv som vill krypa in i sin puppa, men hittat ett sätt att övervinna fruktan och så småningom visat sig för världen likt en fjäril, för att fullfölja metaforen. Hur man gör finns inget enkelt svar på, eftersom vi människor är så olika. En människa hittar svaret i hörlurar och andra har andra knep. Det har forskats mycket om scenskräck och det finns (så klart) en massa olika kurser man kan gå för att för att våga stå inför publik.

Helt kaxigt tror jag att ett av de bästa sätten är att sjunga i gospelkör. Under de år jag har levt med gospel har jag sätt ett inspirerande antal människor ”komma loss”. Plötsligt står hon eller han som tidigare blev helt röd i ansiktet över minsta felsjungning och bara trycker ut tonerna ur sin kropp som om det inte fanns någon morgondag. Den som tidigare knappt har hörts alls öppnar upp och låter glädjen komma som ett dånande vattenfall.

För mig som står framför, som dirigent, är det något av det bästa i livet att få uppleva.

Jag vet inte om det är musikstilen, vänskapen eller själva sammanhanget. Men plötsligt kan du mitt i en låt hitta tillbaka till något som jag tror egentligen finns i ditt DNA, men du har lyckats trycka undan eller glömma det

-du är härlig att se på och du har en underbar röst!

 

Här är en av låtarna vi sjungit under våren, fast med originalkören:

Måns och Putin

Förra veckan var jag för åttonde gången i Ryssland för att lära ut gospelmusik och använda gospeln för att bygga broar (eller ”build bridges” som de sa i Wien igår). De ryska sångarna jag träffar bekräftar att det är tufft att leva i Ryssland idag. Men ännu tuffare än president Putins politik, är västeuropéernas ständiga kritik av ”ryssen” utan att skilja på den ryska människan och presidentens diskriminerande lagar.

Expressen, Aftonbladet och GT har alla ”hämnden mot Ryssland” som rubrik idag. Sedan förklarar de, förhoppningsvis utan att de förstår det själva, varför det är ok att hacka på Ryssland utan att göra skillnad på politik och människor. Andra media följer samma mönster. Facebook är fullt av ”tur att inte Ryssland vann, i alla fall.”

Lika lite som Måns Zelmerlöw representerar statsminister Löfven eller Conchita Wurst representerar förbundspresident Fischer representerar Polina Gagarina president Putin. Vi vill bygga broar till alla, utom den som har oturen att vara född i ett land med en tvivelaktig regering. Fortsätter media och publik att gadda ihop sig på detta sätt mot de ryska artisterna så vill till slut ingen av dem komma till ESC och möta den europeiska publiken. I dagsläget är ESC obekvämt för Putin. Om inte artisterna vill åka dit längre så är nog ingen gladare än han.

I Ryssland finns det många killar och tjejer (och säkert några däremellan) som övar hårt på att bli duktiga artister, och som skulle kunna bli språkrör för ett annorlunda Ryssland. De kan med vår hjälp, och ESC påverka sin regering. Det har hänt förr. Är det då inte lite bakvänt att det är vi västeuropéer som skrämmer bort de ryska artisterna från arenan? Om vi ”lyckas” få bort Ryssland ur ESC genom att ständigt bua och puckla på deras artister, så har Piss-Putin vunnit, inte Mums-Måns.

Polina Gagarina är en rysk småbarnsmamma med bra och dåliga sidor. En bra sida är att hon ställer sig inför ett buande Europa och sjunger om fred, trots att hon vet vad som väntar. Måste hon odla skägg för att få respekt av oss svenskar och andra som tagit patent på yttrandefriheten?

Man säger att en kedja inte är starkare än dess svagaste länk. Jag tror man kan säga samma sak om en bro. Vi kan inte bygga en bro till Ryssland och samtidigt själva förstöra en del av den.

(Observera att uttrycket ”Piss-Putin” är en ordlek likt ”Mums-Måns” som används för att förstärka poängen i stycket, inte för att kasta glåpord över Rysslands president.)

Dagarna i öster

Körerna Total Praise och St Petersburg Gospelchoir sjöng vid examenshögtiden på ett av St Petersburgs universitet. Den här bilden, som jag valt att visa från detta tillfälle, är en rätt ointressant och dåligt tagen bild. Det som är kul är det som händer medan jag står och försöker fånga händelsen med min mobilkamera. Hela auditoriet -skolledning, studenter, anhöriga, inbjudna, körsångare och övriga, väntar på att jag ska sätta mig vid pianot och ta upp ”O store Gud”. Jag är den enda i hela rummet som inte har en aning om detta och istället står jag glatt och fotograferar.

2015-05-16 4

 

 

 

St Petersburg Gospelchoir påminner på många sätt om Gospel Journey, kören som har repat här i Örebro under våren. Men en stor skillnad är de stora ytterligheterna bland sångarna. Den ryska kören har sångare i alla åldrar, precis som Gospel Journey. I deras fall innebär generationsskillnaderna något annat. Bland de äldre finns flera som aldrig utsatt sig själva, varken som lyssnare eller utövare, för musik som vi brukar säga kommer från den afro-amerikanska traditionen, dvs jazz, pop, soul, gospel, osv. Det finns också flera som inte kan uttala engelska över huvudtaget, vilket leder till en del dråpliga situationer där man får akta sig för att inte skratta åt någon annans orädda försök att sjunga utanför sin bekvämlighets-zon.

På denna bild är St Petersburg Gospelchoir och deras ledare Nina Elisheva.

2015-05-16 3

Den största likheten mellan Gospel Journey och vår ryska motsvarighet är resan till glädjen i musiken. Det som i början känns främmande och kanske knepigt -man tragglar synkoper som aldrig verkar vilja sätta sig, texter som känns svåra och störs av andra röster runt omkring i stämman- blir så småningom bara perifera detaljer. Det som blir intressant är just att få ut den musik man känner att man har i sig. På något sätt låter allt plötsligt väldigt mycket bättre då också, trots att sångteknik och annat musikaliskt hantverk inte har varit i fokus under övandet.

Jag kom hem från Ryssland igår, och jobbar ikapp idag. På dagens agenda står bl.a. ett Skype-möte med en av Gospel Journeys partners i USA. Jag kastas från öst till väst, och jag gör det med glädje!

Sista bilden är från den vackra staden St Petersburg.

2015-05-16 22.28.53

Tänk om de är från Internet?

Helt kort vill jag dela en av de skönaste kommentarer jag hört på länge. Idag sjöng St Petersburg Gospel Choir på en examenshögtid på ett av St Petersburgs universitet. Min roll idag var som pianist.

När vi har sjungit färdigt det första setet med låtar och är på väg till våra sittplatser vänder sig en av kvinnorna i kören till mig och undrar över surfplattorna som några i publiken höll upp medan vi sjöng. Hon kunde bra engelska så jag förstod hennes frågor bra och jag kunde nog förklara ganska bra vad de gjorde. Det var just det där med att filma med en surfplatta som verkade nytt för henne. Hon undrade över vilken sorts människor som dokumenterar sin omgivning på det sättet. När jag hade förklarat färdigt, och jag trodde jag varit tydlig med att de är vanlig människor, var hon tyst en stund i eftertänksamhet. Sedan tog hon tag i min underarm och sa -”Tänk om nån av dem är från Internet?!?!?!?”

Rysk gospel

Vi har pratat om att ”Gospel Journey” var ett passande namn på den nystartade kören. Flera av sångarna har missat någon övning för att man rest till en annan plats på jorden, under den gångna terminen. Vi som satt kvar i det svenska regnet var lite avundsjuka förstås, men övertalade oss själva om att resenärerna säkert var mer avundsjuka på oss för att de missade en körövning.

Igår reste jag själv till St Petersburg, Ryssland. Jag hjälper till att presentera gospelmusiken i det här enorma (och komplicerade) landet, och hur man kan använda den som grund för att bygga en gemenskap. I vissa fall med kristna förtecken, i andra fall bara som ett alternativ för den som behöver en konstruktiv gemenskap att vara del av.

Mitt första uppdrag på den här resan var på sätt och vis helt fristående från själva uppdraget, men allt hör ihop. Igår ägnade jag nämligen hela dagen åt att spela in rysk gospel på en skiva med en rysk rock-grupp. Jag tror inte jag behöver nämna att det var en stor utmaning. Sångarna var några av mina vänner i den fantastiska gruppen Total Praise. Producent för inspelningen var gruppens ledare, Sergei. Mitt jobb var att lyssna på två av deras låtar och sedan skriva ett arr för gospelkör till detta. Vi spelade in en demo under gårdagen, och om skivbolaget gillar materialet så blir det på riktigt om ett par veckor. Fantastiskt kul!

Sångarna kanske inte skulle gilla att jag visar precis detta klipp på bloggen, för några av dem försökte hålla igen ett skrattanfall, som utbrast efter jag stängt av kameran. Man sjunger lite sämre när man känner skrattmusklerna krampa, men jag tycker ändå detta klipp är härligt:

Total Praise recording

Att lära sig gospel

Föregångaren till den moderna notskriften kallas ”neumer”. Det var en sorts små ”kluttar” av bläck på papper som munkarna i de medeltida klostren använde, så att de inte skulle glömma bort vad de hade sjungit under mässan. Så småningom utvecklades detta till den avancerade notskrift vi har idag.

Samtidigt i Afrika utvecklades tusentals olika musikstilar som i huvudsak ”tecknades ned” genom innötning. Man dansade ALLTID medan man sjöng (och gör så än idag på många platser) och musiken blev en del av livet. Musiken var inte något man la till ovanpå livet en timme i veckan och behövde papper och penna för att komma ihåg.

Det är svårt för oss att förstå hur det måste ha varit när européer och afrikaner möttes de första gångerna och hur man uppfattade varandras musik. Gospelmusiken är en av de tidigaste hybriderna, en av de första stilarna som uppstod när afrikas och europas musik möttes. Mer korrekt är att prata om worksongs och negro sprituals, som småningom utvecklades till blues respektive gospel. Men det fördjupar vi oss i en annan gång.

Idag har vi lyxen att kunna lära oss gospel och andra musikstilar med hjälp av noter och alla möjliga andra sätt. Just noter har jag nästan inte använt alls under övningarna med Gospel Journey. Däremot har vi använt oss av Youtube-klipp, Spotify, lyssna-härma, textpapper, spela in på telefon, symbolskrift, tolka dirigentens tecken, text på whiteboard-tavla, ta kort med telefon på text på whiteboard-tavla, osv. Det tjugoförsta århundradet bjuder på obegränsade resurser för inlärning av musik, och just gospel är en stil som är så tacksam att arbeta med på sitt eget sätt.

Om man frågar mig har det fungerat otroligt bra. Det säger jag för att det låter så bra. Visst har vissa texter varit svåra att komma ihåg, några rytmer lite osvängiga i början och någon stämma tog flera övningar innan det satte sig. Men det är ju en del av resan. En del av det ROLIGA med resan, enligt mig. Det är en fantastisk känsla att  märka att en låt går från att bara vara någon slags ”neumer” till att den blir varje sångares egendom och kan framföras med både känsla, dramatik och ett grymt sväng! Det är då det börjar hända saker också hos den som lyssnar!

Hur gick det?

På fredagskvällarna brukar tonåringarna äta tacos eller liknande i Immanuelskyrkans café. Medan de började skära upp löken och fräsa köttfärs inne i köket, stod vi som skulle medverka i kvällens konsert inne i samma café och hade terminens sista ”pep talk”. I Immanuelskyrkans drygt 100-åriga historia har det alltid varit mycket liv och rörelse i lokalerna. Några decennier har jag varit med och bidragit till både oväsen och vackra klanger. Vad som hände före min tid har jag hört många historier om. Tacos är en ganska modern företeelse. På 80-talet var det ljusa frallor med för mycket smör, för lite ost och en gurkskiva. Till detta serverades för stark saft. En sak som har funnits längre en båda tacos och frallor i Immanuelskyrkan är gospeln.

Ganska många av de som uppträdde på konserten i fredags är ovana att gå in i en kyrka, och jag hoppades så klart att alla skulle känna sig hemma den här kvällen. En annan fredagskväll tar man kanske ett glas vin med några kompisar på någon av Örebros alla trevliga pubar. Den här fredagskvällen springer en massa taco-fixande tonåringar i bakgrunden medan man står i svartvita kläder och får instruktioner om att man kan lägga handväskan vid ljusbäraren innan man går och ställer sig framför de stora orgelpiporna för att så småningom öppna munnen och vråla ”get ready” så att man nästan hostar upp tonsillerna, för det är så man tolkar instruktionerna från galningen som har utnämnt sig till dirigent. Mitt i detta hoppas dirigenten, som sagt, att alla ska känna sig hemma.

Men jag tror att jag oroade mig i onödan. Det var så många som kom med ett gott humör från början och redo att sprida glädje genom sången. När man är tillsammans med såna människor så känner man sig hemma var man än är. Vi skulle kunna åka till en igloo på Grönland eller en koja i Amazonas och fortfarande trivas (om jag får ta i lite).

De olika grupperna, sångarna och musikerna bidrog till en skön helhet i fredags och det är frestande att skriva en lovprisande recension. Men den musikaliska kvalitén är bara ett delmål i den resa som Gospel Journey påbörjat under våren.

Vi ses igen den 27 augusti kl. 19.00 i Immanuelskyrkan och DU är välkomen.

Under sommaren kommer denna blogg att innehålla glimtar från terminen som gick, planer för hösten, små nedslag i New Yorks gospelvärld och en del personliga betraktelser.

Genrepet

Igår kväll hade vi sista övningen innan kvällens konsert. Rummet var fullt av sångare och jag jobbade mig svettig för att hinna lära ut två låtar innan kvällen blev för sen. Det var framför allt väldigt kul att det lät så bra, men också kul med en sån blandning av människor. Jag hörde både väldigt tränade klassiskt skolade röster och andra som var mer tränade i att sjunga med glatt humör än exakta toner. Den här musiken som vi sjunger vinner på att det finns många olika sorters röster och det är en stor glädje för mig att stå framför kören och uppleva detta.

Ikväll på konserten får vi dessutom bandet som annars spelar till Joybells att kompa oss. Jag vet av erfarenhet att låtarna kommer lyfta lite extra när vi får de musikerna med oss. Lite tråkigt att konserten ikväll är avslutning för säsongen. Men vi drar igång igen den 27 augusti. Vi har alltså ett ganska långt sommarlov. Under den tiden går det att följa planerna på upplägg för höstterminens Gospel Journey på hemsidan, www.gospeljourney.se. Där kan du också läsa om New York-resan, övningar på andra orter och det finns kontaktmöjlighet om du är nyfiken på att själv vara med i kören eller på resan. Självklart kommer det bloggas här också. Eftersom bloggen precis kommit igång så finns det en del att berätta om hur vår uppstart har varit.

Utsjält

En körledarkollega bad mig översätta låttiteln ”Souled out”. Hennes egna engelska kunskaper var goda, så hon förstod att det var en ordlek med det engelska ordet för själ -soul, och det engelska uttrycket för utsålt -sold out. Men hon skulle ha en översättning i powerpoint som skulle visas på stor skärm under en konsert och ville ha min hjälp med vad hon skulle skriva. Hennes tilltro till mig var smickrande, men samtidigt lite osympatisk. Eftersom jag arbetar med gospel och dessutom känner artisten som spelat in originalet så krävde hon av mig att kunna hjälpa henne. Det räckte inte att jag sa att det bara var en ordlek. Jag lyckades förstå att hon avsåg göra en översättning som på svenska skulle vara ungefär ”utsjält” och sen om hon fick kritik för denna översättning ville hon ha möjligheten att skylla på mig, typ ”det var så Joakim sa”. Så kändes det i alla fall först.

Vi tog tid för att spekulera i den bästa översättningen tillsammans. Jag gick från att vara irriterad över att hon inte fattade poängen till att bli imponerad över hennes hjärta för att försöka förklara livets komplicerade formuleringar för sin omgivning.

Den som arbetar måndag till fredag har sannolikt en bra beskrivning på vad det är att känna sig ”souled out” på fredagskvällen. Hon var väldigt mån om att lyssnaren skulle känna sig full, inte tom, i själen när man lyssnade på just den låten.

Jag sitter just nu och lyssnar på Hezekaih Walker’s version, eftersom vi ska öva den ikväll på den öppna övningen. Det är två veckor sedan jag hörde Gospel Journey sjunga och jag sitter här och känner själen fyllas på bara av tanken på att vi ses ikväll igen.

Ikväll har vi sista övningen och imorgon är det konsert. Jag är säker på att det kommer vara ”utsjält”!

 

av Joakim Arenius

Medverkande på fredag

19.30 på fredag öppnas dörrarna till Immanuelskyrkan, mitt emot EkershallenVäster, för att uppleva en blandad gospel konsert. Kören Gospel Journey är värd för kvällen. Vi har övat in låtar som har New York-anknytning, eftersom vi planerar att åka till New York våren 2016 (kanske vill du följa med?).

På konserten får vi dessutom höra Daniel Bäckrud, en röst med precis lagom blandning av Marvin Gaye och Stevie Wonder, som är bekant för de flesta örebroare.

Malin Hussmo med vänner sjunger den där supersvängiga gospeln som Örebro började förädla redan på 80-talet och nu är känd långt utanför vår stads och vårt lands gränser. Malin och vännerna känner ni igen från Örebro Gospel, Servants, Svart på vitt och 90-tals versionen av Joybells.

Golden Jubilee Quartet är kvällens överraskning. Accapella-sång från gospelns barndom framfört av män från gospelns guldålder.

Kvällens musiker är bandet från Joybells.

Mass Choir, där kan DU vara med! Imorgon kväll, torsdag, repar vi 19.00 i Immanuelskyrkan. Fredagens konsert kommer att avsluta med att alla som övat i Mass choir kommer upp på scenen och sjunger tillsammans.

Du får också möjlighet att veta mer om New York-resan och om den är något för dig?

Inträde kostar 50 kr.

Varmt välkommen!

av Joakim Arenius