Fler än tre låtar

I London finns ett förslag på att lagstifta om att gatumusikanter måste kunna minst tre låtar för att få stå på trottoaren och gnola med en hatt framför sig. Jag gissar att det är de som arbetar i butiker eller caféer nära de musikanter som bara kan ”Knocking on heaven’s door” eller ”Tom Dooley” som vill ha igenom ett förslag av denna typ. Troligt är att repertoaren inte bara är ringa, utan dessutom taffligt framförd. Då kan det ju faktiskt, för de som arbetar i närheten, bli det som på kommunalt språk kallas en ”arbetsmiljöfråga”.

I New York är ingen sådan lagstiftning på gång. De som inte kan leverera på högsta nivå ställer sig inte i den staden och underhåller, i alla fall inte på de klassiska platserna. Faktum är att många av de stora artister vi idag lyssnar på eller ser på TV började som gatumusikant i New York. Nivån på talang är ofta imponerande och ett klart värt alternativ för den som inte har tid för en hel konsert eller lust att se en hel Broadway-musikal.

Bra platser att söka upp för att bara vill hänga bland street performers i New York är t.ex. Washington Square, Battery Park, södra delen av Central Park och självklart Times Square.

Här är ett bra gäng som jag själv sett några gånger:

Joybells nya skiva

I förra veckan hade jag glädjen att vara på release-festen för den över 50 år gamla Örebro-kören Joybells nya skiva. Örebro firar i år 750 år och Joybells har funnits en niondel av den tiden. Det är häftigt!

Gospelmusiken håller på och upptäcks för fullt i de flesta europeiska länderna just nu. I vår stad upptäckte vi gospel när övriga Europa höll på att vänja sig vid att det fanns underhållningsmusik som inte var baserat på trummisens ”på tisdag på torsdag”-komp på ride-cymbalen. Därför är det extra kul att höra, och framför allt känna, hur vital kören är idag.

Musikerna och sångerna i Joybells har själva skrivit alla låtar på den nya skivan. Det är mycket live-känsla med mäktigt blås och spelglada musiker. Köp den och njut i bilen och i lurarna denna sommar!

 

Hör ett smakprov på nya skivan:

New York i sommar

Var finns bästa gospeln i New York? De bästa ställena berättar jag inte om på denna blogg, tyvärr. Du får istället följa med oss på resan den 23-30 mars 2016 och uppleva själv. Men jag kan ju svara på de vanligaste frågorna.

De röda bussarna som på söndagarna tar dig till en ”gospelshow”, enligt programmet, besöker en ”riktig” gospelkyrka. Det är en riktig gudstjänst och inte något konstruerat. Däremot kan det vara en bit över tusen turister på en gudstjänst under högsäsong, så du får kanske inte känslan av att vara riktigt nära. Det kan vara värt att fråga runt efter andra kyrkor i Harlem. Det finns otroligt många kyrkor där, av alla slag. Alla har inte gospelmusik.

BB King Blues club som på söndagarna har brunch med Harlem Gospel Singers är riktigt bra. Det är inte gospel i sitt rätta sammanhang, men om man tar det för vad det är så får man hög kvalitet på både musik och mat.

Man måste ge sig utanför Manhattan för att hitta de stora gospelkyrkorna med berömda sångare. Det är värt det om man har tiden, och är riktigt intresserad av det där mest genuina. Man slipper turisterna helt. Men det tar tid att ta sig dit och det försvinner en stor del av dagen.

Prinsens utgångsfel

Oj, vilken fadäs, som jag inte ens hade noterat! Som tur är går inga musikaliska misstag obemärkt förbi här i Örebro. Jag pratar om att Anders Neglin tog åt sig äran för arrangemanget på prinsens utgångsmarsch. I min förra blogg berättade jag om låtens riktiga ursprung och länkade till originalet.

Sedan ”En värsting till syster 2” hade premiär på bio har just det arrangemanget sjungits otroligt ofta av gospelkörer i hela världen. Den är vanligare på en gospelkonsert än Proud Mary på ett After ski-gig. Men tydligen tänkte någon att Anders Neglin hade gjort arrangemanget. Se här:

SVT om låtstölden

Jag tackar mina musikerkollegor som via Facebook och Twitter stått upp för Mervyn Warren och gjort mig uppmärksam på att inget fall är för stort eller för litet för Örebros musikpolis!

(Observera att det sista uttrycket ska uppfattas som självironi kryddat med Åsa-Nisse-humor)

Prinsens utgångsmarch

Under loppet av fem minuter fick jag inte mindre en tre meddelanden från tyska vänner, som satt på olika platser i Tyskland och följde den kungliga vigselceremonin i lördags. Återigen konstaterade jag hur populärt det svenska kungahuset är där, men framför allt gladdes jag åt att även våra kungligheter upptäckt det som, enligt mig, är världens mäktigaste musik -gospel! De tyska vännerna ville nämligen försäkra sig om att jag noterade prinsens val av utgångsmarch.

Utgångsmarchen var ”Joyful, joyful”. Beethovens nionde symfoni som Mervyn Warren från accapella-gruppen Take 6 gjorde ett gospelarrangemang på till filmen ”En värsting till syster 2”. Kören som sjöng var stockholmskören By Grace och sveriges soulkung Samuel Ljungblahd var solist.

Gospel kan, precis som allt annat, förstöras och göras både tråkig, löjlig och ibland till och med obehaglig. Men det är fascinerande hur många människor som har en otroligt stark lyckoupplevelse i sin första kontakt med just denna musikstil. Den där känslan som säger ”det här vill jag ha på mitt bröllop”!

Ett svenskt chipsföretag är senast i raden att använda gospel i sin TV-reklam för att ge känslan av mäktig lycka. Just det kanske inte är det häftigaste exemplet. Däremot att Sverige, som är ett av världens största producenter av  gospelmusik, har en prins som marscherar ut i livet som äkta make till ackompanjemang av ”Joyful, joyful” -det är mäktigt!

Här är originalet med Lauryn Hill som solist:

27 augusti börjar vi igen

Så här när skolorna håller på och slutar och vi röjer undan det sista på jobbet för att kunna gå på semester med gott samvete, vill jag passa på att skicka med vad vi har att se fram emot när sommaren går mot höst. Jag har skrivit det förut, men för nytillkomna läsare nämner jag att vi börjar sjunga igen den 27 augusti. Då ses Gospel Journey i Immanuelskyrkan på Väster kl. 19.00 för att sjunga gospel. Du är välkommen att delta vare sig du följer med till New York eller inte.

Jag har blivit ombedd att skriva mer om vad som väntar i New York, om man åker dit som svensk gospelkör. Så en del av sommarens bloggande kommer att handla om det.

Obs, vill du ha direkt kontakt så använda info (a) gospeljourney.se .

Kungen och Stella

Min dotter Stella var en av de som sjöng Heartbreak Hotel för kungen vid vårt nationaldagsfirande i Stadsparken i lördags. Om jag skulle berätta om denna händelse för någon av mina amerikanska vänner är sannolikheten stor att jag skulle bli missförstådd. ”I’m sorry, Joakim, but ”the King” performed Heartbreak Hotel, you don’t perform for him, and he’s dead now anyway”, är ett tänkbart svar. Vi har olika referenser vid olika tidspunkter och olika platser i livet.

Något unikt med den tid vi lever i och den plats vi Örebroare bor på är möjligheterna att lära sig konstnärliga uttryck och förmedla dem. På 80-talet, när jag själv spelade gitarr på kommunala musikskolan som vi kallade den då, fanns inte samma resurser. Lärarna var inspirerande och jag hade själv inte fortsatt med musik utan det stöd jag fick. Men det som erbjuds på Kulturskolan idag är unikt i världen.

När jag för ett tag sedan var inbjuden att möta några klasser på en högstadieskola i södra Spanien ville en av musiklärarna helst att jag skulle slippa möta en av de tre klasserna. Nästan ingen i den klassen hade lärt sig spela blockflöjt ordentligt och några av killarna brukade försöka sjunga med på ett vulgärt maner när man hade musiklyssning för att lära sig om ”de stora mästarna”. Följaktligen borde denna pinsamma klass gömmas undan inför besök av en internationell gäst.

Man kan peka på många skillnader mellan Örebro Kulturskola och den spanska skolan. Den jag tänker på nu är hur långt vi har kommit med fånga upp barnens egen kreativitet och bygga på den, istället för att pressa på barnen vad vi vuxna anser är kreativitet.

Stort tack till lärarna på Örebro Kulturskola som glatt båda mina döttrar så mycket det här läsåret!