Tio dagar spansk gospel

I morgon börjar resan till gospellägret i Toral, nordvästra Spanien. Som tidigare nämnts är detta en av de platser som finns på kartan i Gospel Journey’s framtid. Det känns faktiskt lite gött att byta det svenska kalla regnet mot… tja… egentligen kan vädret vara hur som helst där nere för värre än här går väl inte (om man får släppa fram närkingen i sig och gnälla lite)?

Här är ett klipp från första gången jag och min familj var på detta läger, 2008. Sjunger gör Örebroaren Maria Höglund, tillsammans med Praise Unit (ledmotivet alltså, inte på bilderna).

 

Därnere, där du tror att bara de som lever på samhällets skuggsida rör sig, finns gospel

Jag hälsade på mina vänner och ex-örebroarna Anna och Jakob förra året. De hade en mysig lya i Brooklyn tillsammans med två andra Örebro-vänner, Edvard och Klara. Jakob hade hittat en ”gospeltant” som skulle sjunga på Fat Cat och jag ville så klart hänga på. Vi letade efter denna klubb i West Village, ett område som inte jag är så förtjust i när det blir sent. Just på natten kommer det fram många som söker livets mening i droger och olika destruktiva livsstilar. Där ligger Fat Cat och där skulle Naomi Shelton and the Gospel Queens sjunga. Klubben låg ett par trappor ner under jorden, som om inte kvarterets mörka karaktär var tillräckligt.

Naomi Shelton var över 60 år när hon slog igenom som artist. När hon gick in på scenen fick jag känslan av att hon bytt ut båda höftlederna, för hennes gång avslöjade tydliga höftproblem. Hennes körsångare, the Gospel Queens, var i hennes ålder, medan musikerna var några unga killar som mera verkade gjutna i den form som en nattklubb i West Village skapar. När hon började sjunga blev jag nästan tårögd. Tårarna skulle kunna framkallats av grannens marijuana-andedräkt, men det var gospeln som träffade så rätt.

Naomi stapplade omkring medan hon sjung, tog folk i handen, delade ut kramar och blinkade så där New York-flirtigt. Hela tiden bar hennes hesa stämma upp de innerliga gospel-låtarna som uppenbart kom från hennes hjärta.

Jag håller just nu på och jagar henne via email för att få kontakt när vi reser dit med Gospel Journey. Hon kommer att inspirera oss på fler sätt än hon själv kan förstå.

Lyssna till henne på Spotify om du vill få en aning om vad jag pratar om:

 

 

Frihetsgudinnan är liten

Jag brukar rekommendera att man inte tar båten till ön som Frihetsgudinnan står på, utan istället åker gratisfärjan till Staten Island. Då kan man visserligen inte röra vid den legendariska kopparkvinnan, men man ser bättre och man får dessutom bra utsikt över Manhattans skyline. Man får även se lite av New Jersey och Brooklyn och kan välja att sitta utomhus och känna saltstänket från Atlanten. Tyska grupper jag rest med vill ändå åka till ön där Frihetsgudinnan står. Mina gospelgrupper sjunger gärna något spontant accapella medan de beskådar symbolen för det fria Amerika. Skandinaver brukar tycka att det räcker med att åka båt förbi, så försvinner inte halva dagen i köande. De japanska turisterna spenderar ofta en hel dag på Liberty Island för att vara säker på att man tagit kort från alla vinklar. Den fras som jag gissar är vanligast, på alla språk man hör medan man tittar på Frihetsgudinnan, är förmodligen:

– ”Vad liten hon är!?!?!?”

Promenad längs Broadway

Den stora fördelen för en turist i New York är att ön Manhattan har hindrat turistkvarteren från att spridas åt alla håll. Du kan faktiskt klara dig till fots en hel vecka om du har ditt boende på Manhattan. Visst försöker de andra stadsdelarna, med Brooklyn-kvarteret Williamsburg i spetsen, att locka turister bort från den centrala stadsdelen. Men Manhattan är och förblir en av de mest spännande öar man kan vistas på.

Gatorna är lagda i det rutsystem som är vanligt för många amerikanska städer. Snett över alla gator går Broadway. Ska du uppleva New York, men vill inte hela tiden ha näsan i din karta, eller du glömde kartan på hotellrummet, då kan du minnas detta:

-En promenad längs hela Broadway ger dig en stor del av de olika kulturerna som denna stad erbjuder.

Du kan förmodligen spendera din vecka på bara denna gata utan att bli besviken. Teaterkvarteren är det vi förknippar med Broadway. Men den går från Wall Street-kvarteren i söder till Harlems legendariska jazzkvarter i norr.

Skulle du ha råkat glömma dina bra promenadskor hemma, så är skor något som fortfarande är billigt för oss svenskar, även om dollarn är starkare nu. Du har råd att köpa bra kvalitet, eftersom du tjänar pengar på att promenera istället för att åka taxi.

”The Lion King” är en av de populäraste musikalerna på Broadway. Så här gjorde ensemblen från denna musikal en dag när de skulle ta sig fram med Manhattans tunnelbana:

 

Mardröm

Vi kan kalla honom L. Med sina 73 år var han den äldsta i gruppen. Han hade långt grått hår som stod åt alla håll. Men det var inte bara frisyren som gjorde att han påminde om Emmet ”Doc” Brown, den galne vetenskapsmannen som bygger en tidsmaskin i ”Tillbaka till framtiden”. L var en av resenärerna i den senaste gruppen jag gjorde en gospelresa till New York med. Redan innan avfärd förstod jag att den killen skulle jag behöva hålla ett öga på.

Resans andra dag, söndagen, var vi i en så kallad megakyrka i Queens. Just denna dag var det ca 3000 deltagare på gudstjänsten. Med så många människor behövs planering som påminner om en större konsert på Conventum Arena.

Denna söndag morgon var vi, ca 50 i vår grupp, bara där som åhörare. Det var resans första morgon, gruppen hade aldrig sjungit tillsammans och det var inte alls aktuellt att be om att få framföra en låt vid detta tillfälle. Men plötsligt blir L inspirerad. När kyrkans kör avslutat en riktigt mäktig psalm, som kändes så där riktigt himmelsk, då springer L upp på estraden, knuffar pastorn åt sidan och säger på stapplande engelska i mikrofonen:

-”hej, vi har också en kör”.

Chocken frös fast mig vid min plats och jag bara önskade att L skulle sjunka ner i en fall-lucka. Men det som hände var att mötesledaren, som fått information om att Joakim Arenius med kör var i lokalen, trodde att L var jag och ville välkomna honom/mig riktigt ordentligt. Mötesledaren klev fram till mikrofonen och sa till de 3000 människorna:

-”This is Joakim Arenius from Sweden, let’s give him and his choir a big hand”, och alla applåderade. L höll ut armarna som en frälsargestalt medan han tog emot applåderna, och han log så att han såg ut som när Doc precis upptäckt att hans tidsmaskin fungerar.

Jag avslöjar hur det slutade en annan gång. Till dig som vill följa med på New York-resan i vår vill jag tala om att det numera finns en regel:

-Man inte får föra gruppens talan offentligt utan att först ha reseledarnas medgivande.

Titta på folk

På gospelresan vi gör i vår har vi bara en dryg vecka på oss, så vi hinner inte börja upptäcka de där lite mer udda sakerna i New York. Men något jag kommer att rekommendera då, och rekommenderar er som är där i sommar, är att sitta någonstans där man ser folk gå ner i och upp ur tunnelbanan. Att ”titta på folk” har jag förstått är något som de flesta tycker om att göra, så det kan inte räknas till udda aktiviteter. Det är väl jag som är udda som inte förstår vad man egentligen gör när man ”tittar på folk”?

Hur som helst, att välja ett ”hål”, som nedgången till en tunnelbana och befinna sig i just New York, är en speciell upplevelse. Ingen annanstans i världen ser du en sån blandning av människor på en så koncentrerad yta. Om du tröttnar på att bara titta på människorna, så kan du hitta på lekar, för dig själv eller tillsammans med din kompis.

– Hur många nationaliteter tror du att du ser under loppet av 90 sekunder?

– I hur många olika klädaffärer har kläderna du ser under 90 sekunder shoppats?

– Hur många olika livsåskådningar tror du rör sig i huvudet på de människorna du ser under 90 sekunder?

– Osv, osv, osv…

Att bo i New York, i alla fall på Manhattan, innebär att man måste gilla olika. Det blir uppenbart hur fattigt ens eget liv blir om man ska försöka stöta bort människor som skiljer sig på något sätt.

Så sitt vid en tunnelbana på Manhattan och hitta på lekar eller filosofera över livets största frågor!

First we take Manhattan, then we take…

New York i all ära. Det är alltid kul att skriva om denna unika stad. Men försöker man se in i Gospel Journey’s framtid så kommer inte alla resor att gå till New York. Just nu sitter jag vid mitt skrivbord (ja, jag vet att solen faktiskt tittar fram idag och att man ej bör bliva vid sin läst när möjlighet till svensk värme uppenbarar sig) och planerar min nästa resa till Spanien. I början av augusti ska jag ansvara för ett gospelläger utanför León, en stad som många kallar det ”riktiga” Spanien. Inga stränder, bara historia. Men redan några dagar efter detta läger ska jag lära ut gospel på Spaniens medelhavskust i den lilla orten Denia. Att sitta inomhus och skriva om detta blir lite roligare när jag tänker på att jag någon gång i framtiden kommer att kunna ta med Gospel Journey och uppleva strand och/eller historia tillsammans med svenska vänner.

Här är ett klipp där jag leder kören på samma gospelläger, för två år sedan:

Brooklyn Bridge

Fler tips…

Brooklyn Bridge ska du ta en promenad över när du är i New York. Det är värt det även om det är kallt och regnigt. Du kan ta de bästa bilderna, du får lite motion och det känns bara så där filmiskt mysigt att promenera där. På Brooklyn-sidan landar man bara några kvarter från Brooklyn Tabernacle, men framför allt finns där en park där man kan fortsätta promenaden med utsikt över Manhattans skyline.