GJ bloggar om amerikanska valet -hysterin

Vem vann?

Igår var tredje och sista debatten mellan presidentkandidaterna och båda utropade sig själva till vinnare. Rekordmånga, 70 miljoner, tittade på debatten. Ett annat rekord sägs vara att debatt nr 2 var den smutsigaste i USA:s historia. Hade debatt nr 3 slagit rekord i antal tittare om inte debatt nr 2 hade slagit rekord i smuts? Är det smuts vi vill ha? Och varför är till och med vi svenskar med och delar hysterin?

Det börjar kännas mindre och mindre viktigt vem som vinner. Nästa period i Vita huset kommer att vara kantat av kaos, hur det än går. 

Jag har berättat för några afro-amerikanska vänner att jag bloggar om valet utifrån min tid som new yorker, verksam bland afro-amerikanerna. De jag varit i kontakt med bekräftar vad jag nyss påstod -det spelar ingen roll. Men de uttrycker en rädsla för att de som verkligen bryr sig, alltså bryr sig till den grad att de kan ta till vapen för att påverka valet, är större i antal detta år.

Jag har redan lyft fram Martin Luther King som en förebild för fredliga samtal. Nu frågade jag om det finns någon sådan gestalt bland republikaner eller demokrater. Jag fick inget namn. Efter att ha gjort lite research på mina vänners Facebook-sidor inser jag att humor är ett vanligt vapen hos de som kanske skulle ha följt Dr Kings fredliga linje och sjungit sånger framför Washington Monument på 60-talet. Fast humorn är ofta bitsk. Lite för bitsk.

hil-don

GJ bloggar om amerikanska valet -snacket

Hur går snacket?

Pratar amerikanska grannar politik med varandra? Oftast inte. Att fråga vad någon röstar på är lite som att fråga vad någon har i lön här i Sverige. Men det finns en stor paradox där. På många, kanske de flesta platser, i USA, finns en förutbestämd politisk riktning. Vi svenskar läser om vågmästar-staterna, dvs de stater där utgången inte är given vid varje val. Det intressanta är egentligen att det finns så många stater som inte är vågmästar-stater.  På många platser i t.ex. Texas så pratar man inte politik för att man förutsätter att alla röstar så höger det bara går. Den som avviker från normen håller sin åsikt för sig själv, och det blir ännu en anledning till att grannar inte pratar politik med varandra.

Som jag nämnt tidigare så är man på de flesta platser mer engagerad i valet av sina lokalpolitiker. Grannar emellan kan prata om Trump/Clinton, ungefär som vi svenskar pratar om ”Bonde söker fru” eller att Bob Dylan ska få nobelpris. Man vet att man pratar om verkliga personer, men samtalet har mer än känsla av att man beskriver en saga eller en film.

Snacket om politik har försvunnit helt på många håll. En god vän, en 25-årig afro-amerikansk man, som fått jobb i New Jersey har fått vidgade vyer pga den nya rutten till jobbet. Helt plötsligt upplever han det mytiska Manhattan, arbetarklassens New Jersey och sina egna kvarter i Brooklyn, varje dag. Vem vill han se som president? Precis som när vi pratar om ”Bonde söker fru” så har han en favorit, men han är också övertygad om att det inte spelar någon roll vem som vinner. Så går snacket.

GJ bloggar om amerikanska valet -svenskar vs amerikaner

Är det mer cirkus ”over there”?

Vi kallar det för valcirkus, både här hemma och när vi följer vägen till ny president i USA. Många svenskar ger uttryck för att svensk politik har spårat ur, och en av de saker man syftar på är just att det börjar bli en cirkus likt den amerikanska. Folket sitter runt en arena och tittar på när politikerna uppför sig som clowner. De flesta av oss är överens om att amerikanarna har en ”sjukare” cirkus. Är det sanningen? Kanske är det så att det sjukaste är att alla vi andra väljer att tro att vi kan vara åskådare, att vi inte är delaktiga i cirkusen och att vi har rätt att peka på och skratta åt de som försöker göra något för att blidka oss andra.

Sverige har de facto ännu inte börjat pumpa sån extrem mängd pengar i det teatraliska dramat runt ett politiskt val, som USA har. Men i USA har de ingen idrott där man pumpar så mycket pengar i det teatraliska dramat som sker mellan supporters i samband med sportevenemang. Så vi är kanske människor av samma sort? Vi har bara olika kanaler?

Läs denna artikel om svenska män och idrott.

 

GJ bloggar om amerikanska valet -polisen

Är amerikansk polis mer benägen att använda våld mot en svart man, än mot en vit?

Enligt viss amerikansk media har polisens våld mot svarta ökat de senaste åren. Om det rasistiska våldet generellt har ökat beror på vem som är din nyhetskälla. Men de mest uppmärksammade fallen är män som har skjutits till döds, och det finns vittnen eller bildbevis som visar att situationen inte krävde skottlossning. Till följd av detta har det demonstrerats och ofta till och med lett till upplopp. Politikernas insats mot detta har haft varierad framgång. En del politiker fokuserar på polisvåldet och andra på upploppen, och lokalbefolkningen tycker förstås oftast att politikerna satsar fel. Men det finns många exempel på lyckade satsningar, som vi inte får höra talas om. Ökade resurser till polisen på många orter, t.ex. i North Carolina, har använts på ett sätt som ökat möjligheten till kommunikation mellan polis och lokalbefolkning. På andra platser känner sig lokalbefolkningen ännu mer utpekad. Polisen patrullerar mer i där det bor fler svarta invånare, och då anser man att det blir bakvänt. Det finns en oro att de patrullerande poliserna tillhör de som vill använda sina vapen.

Donald Trump kablar ut bilder från upploppen och vill visa hur det går när en demokrat är vid makten. Vad han inte visar, och vad vi svenskar inte får så stor chans att se, är alla de anti-våldsorganisationer som leds av framför allt afro-amerikaner, i samma anda som Martin Luther King på 60-talet. Hillary Clinton är bättre på att påpeka detta, men framför allt undviker hon att göra polisvåldet till ett slagträ i president-debatten. Det är smart eftersom frågan är svår och inte går att skylla på politisk tillhörighet.

Här i Sverige kan vi inte sjunga ”We shall overcome” utan att minnas fadäsen på Sergels torg på 90-talet. Men den låten, som användes i de svartas fredliga protester på 60-talet, är fortfarande populär i liknande rörelser idag. Allt det goda som händer i Amerikas ghetton, människorna som framgångsrikt jobbar för fred, når inte oss på andra sidan Atlanten.

Om mig:

Jag, Joakim Arenius, har arbetat med amerikansk gospelmusik nästan hela mitt liv. Jag har besökt den afro-amerikanska kulturen regelbundet sedan tidigt 90-tal. Under det år som det George W.Bush blev vald till president (året med det misstänkta valfusket) bodde jag och min fru i New York. Hon arbetade på FN, och jag var kyrkomusiker. Mitt nätverk bland afro-amerikanska kyrkorna i Harlem, Brooklyn, Queens, New Jersey och även i vissa andra delstater, håller jag vi liv genom mina regelbundna gospelresor med Gospel Journey.

Under de närmaste veckorna använder jag Gospel Journeys blogg för att skriva om det amerikanska valet utifrån afro-amerikanernas perspektiv, så långt som jag förstår deras kultur. Jag är också kristen och kommer att beröra hur man som kristen svensk reagerar på hur amerikanska kristna framställs i media.

Min röst i det amerikanska valet ligger på samma person som de flesta andra svenskar. Men hellre än att prata för eller emot en persons lämplighet som president, vill jag tala för att man försöker närma sig varandra, oavsett vem som får flest röster.

Mitt arbete just nu handlar om BE THE PLAN, ett projekt jag har initierat och en skiva som precis har släppts. Temat är att erbjuda sig själv som en plan för fred, istället för att vänta på andras insatser.

www.joakimarenius.com/betheplan

GJ bloggar om amerikanska valet- deltagandet

Varför vill inte amerikanarna rösta?

En av de saker som slår en när man följer presidentvalet på plats i USA är hur mycket tid och kraft som läggs på att få folk att rösta överhuvudtaget. Fortfarande ringer ibland en radio-jingel i mitt huvud, där texten löd: ”vote, vote, vote ,vote ,vote vote, vote”. De är världens största demokrati, men förvaltar inte sina förmåner som t.ex. friheten att rösta på vem man vill, känner man som utlänning.

Bland afro-amerikanerna var det så klart svårt att tro att deras röster betydde något, när de kom ur slaveriet och långt senare fick rösträtt. I modern tid har det låga valdeltagandet bland afro-amerikanerna kritiserats som lathet. Men idag är bilden förändrad. Framför allt Barack Obamas framgångar gjorde att en mycket större mängd ”soul brothas and sistas” såg till att faktiskt rösta, och har fortsatt så.

När Gospel Journey besökte New York i våras var vi i en av de mest tongivande kyrkorna i stadsdelen Jamaica, i Queens. Deras pastor, Floyd Flake, var politiker i många år och en populär sådan. Kanske är det därför som fler av de allra högst uppsatta gärna besöker denna kyrka. En av New York states senatorer, Charles Schumer, firade gudstjänst samtidigt som oss, denna påskdagsmorgon, och pastorn bjöd honom att komma upp och säga några ord till församlingen. Detta är det första som förvånar oss svenskar, att pastorn bjuder fram en politiker för att få tala för sin sak. Det andra är att senator Schumer förutsätter att alla i församlingen röstar demokratiskt. Är det för att alla är mörkhyade? I så fall är det väl ett rasistiskt antagande? Det är ca 3000 deltagare på gudstjänsten, och senator Schumer får det där typiska afro-amerikanska mottagandet när han talar. Något som innebär hängivenhet som uttrycks med spontana tillrop, applåder och gester. Det känns märkligt att lyssna till ett politiskt budskap på en gudstjänst och notera att det förutsätts att det inte finns en politisk mångfald.

Här nedan övar Gospel Journey tillsammans med kyrkans kör inför påskudstjänsten:

Men kanske har det att göra just med detta att få folk att rösta? Kanske är det inte bara demokrater som sitter i församlingen och lyssnar. Men de som har sitt hjärta mer åt höger blir också sporrade att gå och rösta när de hör en demokrat få fritt spelrum?

Lokalvalen, som vi inte följer alls i Sverige, har betydligt större engagemang på de flesta platser i USA. I New York är borgmästare Bill de Blasio betydligt populärare än båda presidentkanidaterna, vilket inte är så svårt, visserligen. Cirkusen runt lokalvalen är betydligt blygsammare och både politikerna och väljarna verkar ta de lokala frågorna på större allvar. Lokalt är inte heller segregationen lika tydlig. Man röstar inte på samma sätt efter hudfärg eller samhällsklass. De flesta tänker lite mer på vem man faktiskt vill ska styra staden man bor i, och fler tar sig iväg till röstbåsen. Vad kan presidentkandidaterna lära av de lokala politikerna?

Om mig:

Jag, Joakim Arenius, har arbetat med amerikansk gospelmusik nästan hela mitt liv. Jag har besökt den afro-amerikanska kulturen regelbundet sedan tidigt 90-tal. Under det år som det George W.Bush blev vald till president (året med det misstänkta valfusket) bodde jag och min fru i New York. Hon arbetade på FN, och jag var kyrkomusiker. Mitt nätverk bland afro-amerikanska kyrkorna i Harlem, Brooklyn, Queens, New Jersey och även i vissa andra delstater, håller jag vi liv genom mina regelbundna gospelresor med Gospel Journey.

Under de närmaste veckorna använder jag Gospel Journeys blogg för att skriva om det amerikanska valet utifrån afro-amerikanernas perspektiv, så långt som jag förstår deras kultur. Jag är också kristen och kommer att beröra hur man som kristen svensk reagerar på hur amerikanska kristna framställs i media.

Min röst i det amerikanska valet ligger på samma person som de flesta andra svenskar. Men hellre än att prata för eller emot en persons lämplighet som president, vill jag tala för att man försöker närma sig varandra, oavsett vem som får flest röster.

Mitt arbete just nu handlar om BE THE PLAN, ett projekt jag har initierat och en skiva som precis har släppts. Temat är att erbjuda sig själv som en plan för fred, istället för att vänta på andras insatser.

www.joakimarenius.com/betheplan

GJ bloggar om amerikanska valet -hudfärg

Stämmer det att man röstar efter hudfärg?

Det är ingen slump att USA:s förste färgade president var demokrat. Men det är intressant att kolla närmare på vad som kom först. Röstade man på demokraterna för att andra afro-amerikaner gjorde det, eller hade demokraterna en politik som var mer förmånlig för den gruppen i samhället?

USA:s president Barack Obama äter kyckling på Sylvia's i Harlem.
USA:s president Barack Obama äter kyckling på Sylvia’s i Harlem.

Demokraterna har med framgång fört en politik som tilltalar Amerikas minoriteter. Bill Clinton har idag sitt kontor i Harlem, och människorna där välkomnade honom med öppen famn när han avslutade sin tid som president och flyttade från Washington. Utifrån kan det se ut som att demokraterna värnar mer om de fattiga, och att den färgade delen av befolkningen har fler fattiga. Det är faktiskt inte sant. Majoriteten av de fattigaste amerikanarna räknas till den vita befolkningen. Men de bor ofta på landet, i s.k. Trailer-parks eller andra lågbudget-boenden. De fattiga mörkhyade buntades ihop i vissa områden i storstäderna under tiden då det fanns segregationslagar, alltså vi går inte ända bak till slaveriet, utan bara tillbaka till tiden dagens äldsta generation var ung. Idag kallas den typen av områden för ghetton, och eftersom de är i storstäderna representerar de en fattigdom som syns. Därför tror vi att den afro-amerikanska kulturen är den fattigaste.

Det är mer korrekt att säga att republikanerna fjäskar för de rika. Bland de rikaste är det ljus hudfärg som gäller, och de röstar oftast på republikanerna. Vita äldre män styr landet mer än de folkvalda politikerna, anser många av landets invånare.

Föreställningen att mörkhyade och fattiga röstar demokratiskt är alltså till stor del sann, men inte hela sanningen.

Bland den fattiga vita befolkningen på landsbygden är det ovanligt att man alls röstar. Men man röstar oftast hellre på det högra alternativet av primitiva skäl som att högern vill ha generösa vapenlagar.

Att tala om detta, eller blogga, innebär att man ofta balanserar på gränsen till rasism. Att säga att fattiga svarta bor i ghetton och fattiga vita vill ha vapen, kan tolkas rasistiskt. Bara att nämna människor vid hudfärg, vita eller svarta, tycker vi även i Sverige är rasistiskt på vissa håll. Rädslan för att utrycka sig fel gör att många tystnar. Den tystnaden ger plats för de som verkligen vill utnyttja människors rädsla för att föra fram extrema åsikter av olika slag.

Om mig:

Jag, Joakim Arenius, har arbetat med amerikansk gospelmusik nästan hela mitt liv. Jag har besökt den afro-amerikanska kulturen regelbundet sedan tidigt 90-tal. Under det år som det George W.Bush blev vald till president (året med det misstänkta valfusket) bodde jag och min fru i New York. Hon arbetade på FN, och jag var kyrkomusiker. Mitt nätverk bland afro-amerikanska kyrkorna i Harlem, Brooklyn, Queens, New Jersey och även i vissa andra delstater, håller jag vi liv genom mina regelbundna gospelresor med Gospel Journey.

Under de närmaste veckorna använder jag Gospel Journeys blogg för att skriva om det amerikanska valet utifrån afro-amerikanernas perspektiv, så långt som jag förstår deras kultur. Jag är också kristen och kommer att beröra hur man som kristen svensk reagerar på hur amerikanska kristna framställs i media.

Min röst i det amerikanska valet ligger på samma person som de flesta andra svenskar. Men hellre än att prata för eller emot en persons lämplighet som president, vill jag tala för att man försöker närma sig varandra, oavsett vem som får flest röster.

Mitt arbete just nu handlar om BE THE PLAN, ett projekt jag har initierat och en skiva som precis har släppts. Temat är att erbjuda sig själv som en plan för fred, istället för att vänta på andras insatser.

www.joakimarenius.com/betheplan

GJ bloggar om amerikanska valet -våldet

Hösten 2000:

En vecka efter att vi hade flyttat till New York ville kyrkan som jag arbetade för skicka mig och en kollega på konferens på temat ”etnisk samhörighet” i en koreansk kyrka i Queens. Konferensen hade ca 7000 deltagare och det var en otrolig mängd seminarier och storsamlingar där man diskuterade den kristne amerikanens möjlighet/skyldighet att hålla en sund dialog mellan de olika etniska kulturer som samsas i USA.

race

Jag blev både imponerad och chockad. Imponerad över hur många människor som så passionerat ägnar sitt liv åt att bli sams, för att uttrycka det barnsligt enkelt. Chockad över hur djupa sår rasismen har gjort i det amerikanska samhället. Att se en medelålders mörk kvinna falla i gråt över hur slavarna behandlades för hundratals år sedan kändes inte alls konstigt, då när jag stod framför henne, men däremot chockerande.

Detta ras-perspektiv har vi inte i Sverige. Ännu. Än så länge dominerar den svenska kulturen våra vanor och den klassiske vite mannen är i majoritet bland beslutsfattarna. Vi kan och bör ta emot fler människor från andra kulturer, och om vi kan se varandra som jämlikar, så kommer Sverige att vara ett otroligt spännande och starkt land att bo i för kommande generationer.

Men man bör vara medveten om att det är mycket man inte förstår i den amerikanska val-cirkusen, pga att man som svensk inte levt i de konflikter som funnits och finns mellan de olika kulturerna där. Den vite mannen, som från början var europé som du och jag, har alltid löst sina problem med pickadoller.

r17_shaw_memorial_saintgaudens_hp

Man kom och sköt ihjäl indianerna, sedan sköt man ihjäl engelsmännen, sedan sköt man ihjäl varandra och man verkar inte visa tecken på att sluta. Vi ”fredliga” svenskar kan lätt sitta på en hög häst och tycka våld är fel (jag är själv en av de som gör just det), men de flesta av oss har inte haft en pistol i hemmet och vet inte vad det gör med en människa eller en familj att ha möjligheten att döda så konstant närvarande i sitt hem.

Om mig:

Jag, Joakim Arenius, har arbetat med amerikansk gospelmusik nästan hela mitt liv. Jag har besökt den afro-amerikanska kulturen regelbundet sedan tidigt 90-tal. Under det år som det George W.Bush blev vald till president (året med det misstänkta valfusket) bodde jag och min fru i New York. Hon arbetade på FN, och jag var kyrkomusiker. Mitt nätverk bland afro-amerikanska kyrkorna i Harlem, Brooklyn, Queens, New Jersey och även i vissa andra delstater, håller jag vi liv genom mina regelbundna gospelresor med Gospel Journey.

Under de närmaste veckorna använder jag Gospel Journeys blogg för att skriva om det amerikanska valet utifrån afro-amerikanernas perspektiv, så långt som jag förstår deras kultur. Jag är också kristen och kommer att beröra hur man som kristen svensk reagerar på hur amerikanska kristna framställs i media.

Min röst i det amerikanska valet ligger på samma person som de flesta andra svenskar. Men hellre än att prata för eller emot en persons lämplighet som president, vill jag tala för att man försöker närma sig varandra, oavsett vem som får flest röster.

Mitt arbete just nu handlar om BE THE PLAN, ett projekt jag har initierat och en skiva som precis har släppts. Temat är att erbjuda sig själv som en plan för fred, istället för att vänta på andras insatser.

www.joakimarenius.com/betheplan