GJ bloggar om amerikanska valet -hudfärg

Stämmer det att man röstar efter hudfärg?

Det är ingen slump att USA:s förste färgade president var demokrat. Men det är intressant att kolla närmare på vad som kom först. Röstade man på demokraterna för att andra afro-amerikaner gjorde det, eller hade demokraterna en politik som var mer förmånlig för den gruppen i samhället?

USA:s president Barack Obama äter kyckling på Sylvia's i Harlem.
USA:s president Barack Obama äter kyckling på Sylvia’s i Harlem.

Demokraterna har med framgång fört en politik som tilltalar Amerikas minoriteter. Bill Clinton har idag sitt kontor i Harlem, och människorna där välkomnade honom med öppen famn när han avslutade sin tid som president och flyttade från Washington. Utifrån kan det se ut som att demokraterna värnar mer om de fattiga, och att den färgade delen av befolkningen har fler fattiga. Det är faktiskt inte sant. Majoriteten av de fattigaste amerikanarna räknas till den vita befolkningen. Men de bor ofta på landet, i s.k. Trailer-parks eller andra lågbudget-boenden. De fattiga mörkhyade buntades ihop i vissa områden i storstäderna under tiden då det fanns segregationslagar, alltså vi går inte ända bak till slaveriet, utan bara tillbaka till tiden dagens äldsta generation var ung. Idag kallas den typen av områden för ghetton, och eftersom de är i storstäderna representerar de en fattigdom som syns. Därför tror vi att den afro-amerikanska kulturen är den fattigaste.

Det är mer korrekt att säga att republikanerna fjäskar för de rika. Bland de rikaste är det ljus hudfärg som gäller, och de röstar oftast på republikanerna. Vita äldre män styr landet mer än de folkvalda politikerna, anser många av landets invånare.

Föreställningen att mörkhyade och fattiga röstar demokratiskt är alltså till stor del sann, men inte hela sanningen.

Bland den fattiga vita befolkningen på landsbygden är det ovanligt att man alls röstar. Men man röstar oftast hellre på det högra alternativet av primitiva skäl som att högern vill ha generösa vapenlagar.

Att tala om detta, eller blogga, innebär att man ofta balanserar på gränsen till rasism. Att säga att fattiga svarta bor i ghetton och fattiga vita vill ha vapen, kan tolkas rasistiskt. Bara att nämna människor vid hudfärg, vita eller svarta, tycker vi även i Sverige är rasistiskt på vissa håll. Rädslan för att utrycka sig fel gör att många tystnar. Den tystnaden ger plats för de som verkligen vill utnyttja människors rädsla för att föra fram extrema åsikter av olika slag.

Om mig:

Jag, Joakim Arenius, har arbetat med amerikansk gospelmusik nästan hela mitt liv. Jag har besökt den afro-amerikanska kulturen regelbundet sedan tidigt 90-tal. Under det år som det George W.Bush blev vald till president (året med det misstänkta valfusket) bodde jag och min fru i New York. Hon arbetade på FN, och jag var kyrkomusiker. Mitt nätverk bland afro-amerikanska kyrkorna i Harlem, Brooklyn, Queens, New Jersey och även i vissa andra delstater, håller jag vi liv genom mina regelbundna gospelresor med Gospel Journey.

Under de närmaste veckorna använder jag Gospel Journeys blogg för att skriva om det amerikanska valet utifrån afro-amerikanernas perspektiv, så långt som jag förstår deras kultur. Jag är också kristen och kommer att beröra hur man som kristen svensk reagerar på hur amerikanska kristna framställs i media.

Min röst i det amerikanska valet ligger på samma person som de flesta andra svenskar. Men hellre än att prata för eller emot en persons lämplighet som president, vill jag tala för att man försöker närma sig varandra, oavsett vem som får flest röster.

Mitt arbete just nu handlar om BE THE PLAN, ett projekt jag har initierat och en skiva som precis har släppts. Temat är att erbjuda sig själv som en plan för fred, istället för att vänta på andras insatser.

www.joakimarenius.com/betheplan

GJ bloggar om amerikanska valet -våldet

Hösten 2000:

En vecka efter att vi hade flyttat till New York ville kyrkan som jag arbetade för skicka mig och en kollega på konferens på temat ”etnisk samhörighet” i en koreansk kyrka i Queens. Konferensen hade ca 7000 deltagare och det var en otrolig mängd seminarier och storsamlingar där man diskuterade den kristne amerikanens möjlighet/skyldighet att hålla en sund dialog mellan de olika etniska kulturer som samsas i USA.

race

Jag blev både imponerad och chockad. Imponerad över hur många människor som så passionerat ägnar sitt liv åt att bli sams, för att uttrycka det barnsligt enkelt. Chockad över hur djupa sår rasismen har gjort i det amerikanska samhället. Att se en medelålders mörk kvinna falla i gråt över hur slavarna behandlades för hundratals år sedan kändes inte alls konstigt, då när jag stod framför henne, men däremot chockerande.

Detta ras-perspektiv har vi inte i Sverige. Ännu. Än så länge dominerar den svenska kulturen våra vanor och den klassiske vite mannen är i majoritet bland beslutsfattarna. Vi kan och bör ta emot fler människor från andra kulturer, och om vi kan se varandra som jämlikar, så kommer Sverige att vara ett otroligt spännande och starkt land att bo i för kommande generationer.

Men man bör vara medveten om att det är mycket man inte förstår i den amerikanska val-cirkusen, pga att man som svensk inte levt i de konflikter som funnits och finns mellan de olika kulturerna där. Den vite mannen, som från början var europé som du och jag, har alltid löst sina problem med pickadoller.

r17_shaw_memorial_saintgaudens_hp

Man kom och sköt ihjäl indianerna, sedan sköt man ihjäl engelsmännen, sedan sköt man ihjäl varandra och man verkar inte visa tecken på att sluta. Vi ”fredliga” svenskar kan lätt sitta på en hög häst och tycka våld är fel (jag är själv en av de som gör just det), men de flesta av oss har inte haft en pistol i hemmet och vet inte vad det gör med en människa eller en familj att ha möjligheten att döda så konstant närvarande i sitt hem.

Om mig:

Jag, Joakim Arenius, har arbetat med amerikansk gospelmusik nästan hela mitt liv. Jag har besökt den afro-amerikanska kulturen regelbundet sedan tidigt 90-tal. Under det år som det George W.Bush blev vald till president (året med det misstänkta valfusket) bodde jag och min fru i New York. Hon arbetade på FN, och jag var kyrkomusiker. Mitt nätverk bland afro-amerikanska kyrkorna i Harlem, Brooklyn, Queens, New Jersey och även i vissa andra delstater, håller jag vi liv genom mina regelbundna gospelresor med Gospel Journey.

Under de närmaste veckorna använder jag Gospel Journeys blogg för att skriva om det amerikanska valet utifrån afro-amerikanernas perspektiv, så långt som jag förstår deras kultur. Jag är också kristen och kommer att beröra hur man som kristen svensk reagerar på hur amerikanska kristna framställs i media.

Min röst i det amerikanska valet ligger på samma person som de flesta andra svenskar. Men hellre än att prata för eller emot en persons lämplighet som president, vill jag tala för att man försöker närma sig varandra, oavsett vem som får flest röster.

Mitt arbete just nu handlar om BE THE PLAN, ett projekt jag har initierat och en skiva som precis har släppts. Temat är att erbjuda sig själv som en plan för fred, istället för att vänta på andras insatser.

www.joakimarenius.com/betheplan