Ligger Ryssland efter?

Från politik till schlager. Det är i många läger inne att hacka på Ryssland just nu. Är vår lilla gospelturné ett sätt att åka och visa upp oss och tala om hur musik låter i ett land där musikalisk evolution har fått spira ”fritt”?

Som nämnts tidigare är vi motiverade av vår egen historia. Vi har sett vår egen stad påverkas positivt av att man i Immanuelskyrkan på Väster, någon gång på 60-talet vågade pröva gospel, denna suspekta, exotiska musikstil. Nu har vi kommit en bra bit in på det 21:a århundradet och känner stor glädje i att sprida dessa upplevelser till våra grannländer.

Ryssland har begränsats av förmynderi, oavsett vilken typ av politiskt styre man har haft. Musiklivet har därför utvecklats på helt annat sätt, och vi svenskar skulle förmodligen se det som att vi ligger före. Ur ett annat perspektiv kan man se att ryssarna varit oerhört mycket bättre på att bevara sin egen musik och egen kultur.

Rockmusik är i Ryssland i första hand en musik som sjungs på ryska. När den engelska rocken gjorde sitt intåg, efter kommunismens fall, så fick den ”riktiga” rocken namnet ”rusrock” för att göra en distinktion. .

Att vara svensk och vara med och introducera gospel, en afro-amerikansk musikstil i ett land som Ryssland är en av de oerhört spännande delarna av detta uppdrag. Vad händer när Ryssland anammar gospeln och gör den till sin egen?

Första upplagan av Praise Unit under en av de första Tysklands-konserterna.

 

Under slutet av våren 2017 bloggar jag, Joakim Arenius, om Rysslands första gospelfestival, Örebros betydelse för denna och lite historia som kommer att beröra musik, politik och religion.

Res med Gospel Journey till Ryssland 18-21 maj 2017, Grekland 15-22 oktober 2017, New York 27 mars – 3 april 2018, www.gospeljourney.se.

 

Lyckat genrep!

 

Visst är det spännande att kämpa med att få sin visum-ansökan godkänd, planera själva resrutten och försöka hitta ett ok ställe att bo på. Men när vi möter människorna som kommit för att lyssna till vårt spelande och sjungande känner vi så klart att det här som är kärnan i arbetet. I söndagskväll hade vi ett öppet genrep inför en väldigt uppmuntrande publik på väster i Örebro. Igår kväll hade vi ett sista planeringsmöte, och just nu sitter faktisk jag (som utgör förtruppen) på tåget på väg till Arlanda. Om några timmar har jag lunch med två av de musikaliska ledarna för St Petersburg Gospel Festival, och ikväll 20.00 möter jag kyrkans män och några kommun-gubbar. Spännande! Resten av Praise Unit och Gospel Journey ansluter på fredag.

Från vårt öppna genrep in för St Petersburg Gospel Festival.

 

Under slutet av våren 2017 bloggar jag, Joakim Arenius, om Rysslands första gospelfestival, Örebros betydelse för denna och lite historia som kommer att beröra musik, politik och religion.

Res med Gospel Journey till Ryssland 18-21 maj 2017, Grekland 15-22 oktober 2017, New York 27 mars – 3 april 2018, www.gospeljourney.se.

Sprid på Facebook

I Ryssland, och flera av de länder där ryska är första eller andra språk, använder man Kontakt, vk.com istället för Facebook. Det påminner om Facebook, men lever sitt eget liv på ett annat sätt. Det är kul att följa kommentarerna om vår gospelfestival där.

Igår gjorde jag själv ett Facebook-event, för att kunna visa svenskar som kanske vill berätta om detta för vänner som bor i Ryssland, eller intresserar sig för vad som händer där. Sprid gärna om du vill:

St Petersburg Gospelfestival på Facebook

 

 

Evert Taube eller gospel

Varför är vi några som gör en så stor sak av att introducera gospel till Ryssland?

Du som delar vår passion för den här musiken och den typ av gemenskap som den medför har förmodligen inga problem med att förstå upphetsningen över att dela med sig av detta till ett av de mest mytomspunna, och ibland stängda, länderna i vår planets historia. Men du som inte har så mycket till övers för själva musiken och kanske inte dess historia heller, kanske ser på vårt engagemang med mer undran än beundran.

Kort svensk musikhistoria

Vi svenskar har värnat dåligt om vårt eget musikaliska arv. När ungdomskulturen började få ett eget liv i USA efter andra världskriget, kunde vi följa utvecklingen där via radio och TV. Vi blev så fascinerade så att vi till och med anammade det amerikanska, och den svenska folkmusiken och vistraditionen blev istället en subkultur. Idag är svenskar kända för att göra bra rock och pop (ABBA, Max Martin, Avicii, Roxette, m.fl.). Vi har också ett gospel-arv som talas om runt om i världen. Pga de religiösa texterna har inte gospel nått mainstream media i Europa, och så kommer det förmodligen vara ett tag till.  Men varje kväll i veckan går svenskar i tusental till en lokal kör och sjunger gospel. Något som är unikt. När vi nu reser, 17 personer, till Ryssland och sjunger gospel, så tillhör vi en generation som upplever att detta sätt att sjunga och dessa låtar är närmare vår egen själ, än Evert Taube och andra stora svenska kompositörer.

Här sjungs gospel av Samuel Ljungbladh och kören By Grace, under ledning av Daniel Stenbaek, på prinsens bröllop.

 

Kort politisk inblick

Slavarna från Afrika förbjöds att föra sina egna musik-traditioner vidare. De tvingades sjunga ”vit” musik. Många slavar fann glädje, hopp och tro i sångerna som fanns i kyrkans psalmböcker, och så föddes gospeln (lite förenklat). Det fascinerande i denna musikstil är att den skapades av människor som levde i ett extremt förtryck, och ändå valde att sjunga sånger där både melodier och texter uttrycker en gränslös glädje. Just förmågan att känna längst inne i det brustna hjärtat, och därifrån lyfta en människas hela existens, verkar vara kärnan i den gospel som först sjöngs av slavarna i Nordamerika och sedan anammats av så många människor runt om i världen. Där i kaoset mellan mänskligt förtryck och gränslös glädje föds längtan efter gospel, och även längtan att dela gospel med andra. Längtan att resa till Ryssland och sjunga!


Under slutet av våren 2017 bloggar jag, Joakim Arenius, om Rysslands första gospelfestival, Örebros betydelse för denna och lite historia som kommer att beröra musik, politik och religion.

Res med Gospel Journey till Ryssland 18-21 maj 2017, Grekland 15-22 oktober 2017, New York 27 mars – 3 april 2018, www.gospeljourney.se.

 

Vill du vara med och sjunga eller resa?

Nu är 2017 i full gång! Vill du vara med?

Vi kan se fram emot många tillfällen då det kommer att kännas bra att sjunga om det goda här i världen.

Den öppna gospelkören i Örebro hade första övningen igår kväll. Vi övade på en klassisk Negro Spiritual och en av 90-talets mäktiga gospelballader –”I almost let go”. Vill du vara med så skicka ett mail till info@gospeljourney.se.

 

Vi har även redan börjat prata om nästa resa till New York, och lite andra kul projekt. Mer info finns på hemsidan, www.gospeljourney.se.

Gospel Journey 2017

GJ bloggar om amerikanska valet -Bob Dylan

För att få tillbaka musiken in i Gospel Journey’s bloggande använder jag Bob Dylan idag. Är denne amerikanske artist aktuell i Sverige för att han ska ta emot Nobel-priset? Eller är han aktuell för att han verkar ointresserad av Nobel-priset? Jag återkommer till det i slutet av dagens politiska kommentar.

Bland svenska vänner som inte bor i USA, men ofta reser dit, är det vanligt att vi uppmuntrar varandra till att inte prata politik. Den kultur och de värderingar en svensk växer upp med är ofta annorlunda mot USA på ett sådant sätt att man riskerar en värdefull vänskap om man ger sig in i en debatt där man med ett semantiskt krumbuktande och övertygande källhänvisningar försöker få sin amerikanske vän att ”förstå” hur det egentligen är. Vi svenskar tror ju gärna att vi förstår. Likväl är amerikansk politik så spännande att debattera med amerikaner.

En sak som är svår att debattera är begreppet socialism. En svensk har ett ganska enkelt förhållande till socialism. De flesta svenskar vet att det parti som idag heter Socialdemokraterna byggde det svenska folkhemmet och mycket av svensk välfärd är grundad i den svenska socialism som präglade Sverige under 1900-talet. Även politikerna på högerkanten ger höga betyg till svensk socialism i mitten på förra århundradet. En amerikan däremot tycker gärna lika illa om socialism som om nazism eller andra extrema ideologier.

Därför var det spännande när jag i somras, på ett café i St Petersburg, mötte Jeff, en amerikansk 29-åring som studerar ”krig” (jag minns inte vad den egentliga benämningen på studierna var, men han studerade just ”krig” och fokuserade på Rysslands roll i världskrigen) på universitetet i St Petersburg. Begreppet socialism kom upp, och jag kunde inte låta bli att fråga honom vad han anser att socialism är för något. Det visade sig att just denne amerikan även hade studerat i Uppsala och han började föreläsa för mig om begreppet svensk socialism på ett sätt som var både mer välartikulerat och relevant än det mesta vi läser i svensk media idag.

Jeff började redan med fattiga Sverige på svenskt 20-tal. Enligt honom började det svenska folkhemmet byggas av kyrkorna. I ett Sverige som var mer eller mindre alkoholiserat på 20-talet, något som vi också kunde se i SVT:s Historieätarna,  med Erik Haag och Lotta Lundgren, startades olika nykterhetsrörelser för att få bukt med missbruket. I stort sett alla rörelser samarbetade på något sätt med den svenska statliga kyrkan eller frikyrkan, för där fanns redan en inställning och en organisation som främjade tillnyktrandet. I politiska sammanhang föddes de som vi idag kallar Kristdemokraterna. Men det svenska socialistiska partiet, som var det största, hade även de ett nära samarbete med kyrkan och nykterhetsrörelserna. Istället för att använda tron, eller icke-tron, på Gud som ett slagträ i politiken, så etablerades ett konstruktivt samarbete mellan kyrka och stat. Den svenska välfärden fick den någorlunda stadiga grund som idag är känd i hela världen.

Detta var Jeffs beskrivning av tillkomsten av svensk socialism. En svensk socialdemokrat idag skulle kanske inte nämna kyrkans roll. Idag är det politiskt korrekt att inte nämna kyrkan på det sättet, och det är mer korrekt att lämna hål i historien, så att kristen tros positiva påverkan på ett samhälle kan undvikas. En del kallar det religionsfobi.

Bob Dylan blev kristen 1978. Han gjorde några tydligt kristna skivor innan han blev less på den amerikanska kristna skivindustrin och valde att inte spela dessa hycklare i händerna. Hans vänner berättar om en stark tro som finns än idag, och det speglas fortfarande i hans låtar. Men på samma sätt som kyrkans betydelse för det svenska folkhemmet inte nämns i svensk media idag, vill inte svensk media skriva om trons betydelse för Bob Dylan.

Ett stort antal svenskar har svårt att acceptera Bob Dylans ointresse för Nobelpriset. Men om man har möt Gud är kanske ett Nobelpris inte så märkvärdigt?

Om mig:

Jag, Joakim Arenius, har arbetat med amerikansk gospelmusik nästan hela mitt liv. Jag har besökt den afro-amerikanska kulturen regelbundet sedan tidigt 90-tal. Under det år som det George W.Bush blev vald till president (året med det misstänkta valfusket) bodde jag och min fru i New York. Hon arbetade på FN, och jag var kyrkomusiker. Mitt nätverk bland afro-amerikanska kyrkorna i Harlem, Brooklyn, Queens, New Jersey och även i vissa andra delstater, håller jag vi liv genom mina regelbundna gospelresor med Gospel Journey.

Under de närmaste veckorna använder jag Gospel Journeys blogg för att skriva om det amerikanska valet utifrån afro-amerikanernas perspektiv, så långt som jag förstår deras kultur. Jag är också kristen och kommer att beröra hur man som kristen svensk reagerar på hur amerikanska kristna framställs i media.

Min röst i det amerikanska valet ligger på samma person som de flesta andra svenskar. Men hellre än att prata för eller emot en persons lämplighet som president, vill jag tala för att man försöker närma sig varandra, oavsett vem som får flest röster.

Mitt arbete just nu handlar om BE THE PLAN, ett projekt jag har initierat och en skiva som precis har släppts. Temat är att erbjuda sig själv som en plan för fred, istället för att vänta på andras insatser.

www.joakimarenius.com/betheplan

GJ bloggar om amerikanska valet -swing states

Varför finns det inte flera swing states?

Eftersom detta i huvudsak är en musikblogg kanske någon läsare tänker att swing states syftar på platser där man lyssnar på Duke Ellington eller Glenn Miller. Men det handlar om de stater där utgången inte är självklar, och vi förundras varje gång över att det är så få stater i USA där utgången inte är självklar.

Jag var lärare på Karolinska skolan i Örebro under nästan 17 år. I klassrummet där kunde alla möjliga åsikter uttryckas med alla möjliga sorters formuleringar. Just musiken var ett bra sätt att uttrycka en åsikt. När jag undervisade på Lancaster Bible College 2014 var det långt ifrån samma blandning av ståndpunkter bland eleverna, som på Karro. Faktum är att efter jag utmanade eleverna i en avgångsklass att inte bara ha Fox News som sin nyhetskälla, så var det en elev som bad att slippa gå på mina lektioner. Fox News är republikanskt färgade och den enda sanningen, enligt många.

Min spontana reaktion, som utlänning, är att eleverna på denna skola är hjärntvättade. Men faktum är bara att många amerikaner växer upp i en miljö där en avvikande politisk åsikt är lika främmande som att man skulle gå klädd i kortbyxor när det snöar. Det är bara osannolikt, helt enkelt.

Pennsylvania, där Lancaster ligger, är en swing state. Eftersom jag vet att hela Lancaster County är Trumpland, så måste någon plats i delstaten vara lika full av Clinton-fans. Annars skulle denna stat vara en av de förutsägbara.

julgran

Om vi vill försöka förstå hur självklart det är för många att rösta så som tidigare generationer på samma plats har röstat, så kan vi jämföra med hur självklart det är för oss att ha julgran på julafton och midsommarstång på midsommar. Man skulle ju kunna göra tvärtom, men man gör det bara inte. Det skulle vara för konstigt.

GJ bloggar om amerikanska valet -kristna högern

Vilka är egentligen de som media kallar ”den kristna högern” i USA? Finns det en ”kristen höger” i Sverige?

Svensk media använder detta begrepp med självklarhet. Det har blivit ett samlingsnamn för amerikaner (oftast vita) som röstar republikanskt och har en typ av kristen tro som står för det som den liberale svensken kallar gammeldags värderingar, framför allt när det gäller samkönade relationer och abort. Av namnet framgår att tro och politik blandas ihop.

En svensk kristen höger är inte lika tydlig. Men när KD ska tillsätta ny partiledare använder media det uttrycket om vissa av kandidaterna för partiledarskapet. Det finns en rädsla för att någon som är ”kristen höger” ska få ha en maktposition i Sverige.

En stor skillnad på Europa och USA är att alla de krig som utkämpats med kristna inslag på vår kontinent har lärt oss en läxa. Kanske bara tillfälligt, men likväl pågår inte just nu några korståg. Religionskriget förs just nu av muslimer, anser många västerlänningar. Men medan europeiska kristna söker vägar till fred, är en stor del av USA, och då främst den kristna högern, aktiva i att ”lösa” detta med vapen.

En förenkling av problemet är att säga att USA:s kristna ligger efter. Det är en förenkling med mycket sanning i. USA fick inte uppleva sådant trauma av andra världskriget, som Europa fick. Om du frågar vissa amerikaner så kan det till och med låta som att de är nöjda, för att de fick gripa in i ett riktigt världskrig på 40-talet, och ”lösa” situationen.

Jesus själv var alltid noga med att inte blanda ihop tro och politik. Kanske var det just för att han aldrig uttryckte ilska mot den romerska ockupationsmakten, som många blev besvikna på honom som ledare.

picture-jesus-christ-greg-olson-light-world

En amerikansk kristen tillhör verkligen inte automatiskt den kristna högern. Årets val är väldigt tufft för USA:s kristna, och också spännande för oss, för att Donald Trumps sätt att representera högern är både oväntat och i stort sett omöjligt att veta hur man ska förhålla sig till. Vare sig man gillade far och son Bush, John McCain eller andra republikanska presidentkandidater, så var det i alla fall enkelt att veta att det inte kunde gå fel om man röstade på högeralternativet. Det är annorlunda i år.

Bland mina afro-amerikanska vänner hittar jag endast en kvinna som tänker rösta på Trump. Hon deltar till och med i s.k. pep rallies,  där de raggar republikanska röster, och hon sjunger med några väninnor under namnet ”the Trumpettes”. Just kvinnor bland minoriteter är inte Trumps stora väljarskara. Det som slår mig när jag kommunicerar med henne är hur hon tappat kontakt med många gamla vänner för att hon valt att öppet stötta Trump.

clinton_trump

Så det som blir tydligt, återigen, är inte hur galen Trump är. Inte heller reflekterar jag över Hillary Clintons lämplighet som president. Men det groende hatet mot oliktänkande är det som är tydligt och slår hårt i årets val.

Vill du ha musik som passar till denna text, så kom låtarna jag skrivit på detta tema ut på Spotify i förra veckan:

Be The Plan

 

GJ bloggar om amerikanska valet -våldet

Hösten 2000:

En vecka efter att vi hade flyttat till New York ville kyrkan som jag arbetade för skicka mig och en kollega på konferens på temat ”etnisk samhörighet” i en koreansk kyrka i Queens. Konferensen hade ca 7000 deltagare och det var en otrolig mängd seminarier och storsamlingar där man diskuterade den kristne amerikanens möjlighet/skyldighet att hålla en sund dialog mellan de olika etniska kulturer som samsas i USA.

race

Jag blev både imponerad och chockad. Imponerad över hur många människor som så passionerat ägnar sitt liv åt att bli sams, för att uttrycka det barnsligt enkelt. Chockad över hur djupa sår rasismen har gjort i det amerikanska samhället. Att se en medelålders mörk kvinna falla i gråt över hur slavarna behandlades för hundratals år sedan kändes inte alls konstigt, då när jag stod framför henne, men däremot chockerande.

Detta ras-perspektiv har vi inte i Sverige. Ännu. Än så länge dominerar den svenska kulturen våra vanor och den klassiske vite mannen är i majoritet bland beslutsfattarna. Vi kan och bör ta emot fler människor från andra kulturer, och om vi kan se varandra som jämlikar, så kommer Sverige att vara ett otroligt spännande och starkt land att bo i för kommande generationer.

Men man bör vara medveten om att det är mycket man inte förstår i den amerikanska val-cirkusen, pga att man som svensk inte levt i de konflikter som funnits och finns mellan de olika kulturerna där. Den vite mannen, som från början var europé som du och jag, har alltid löst sina problem med pickadoller.

r17_shaw_memorial_saintgaudens_hp

Man kom och sköt ihjäl indianerna, sedan sköt man ihjäl engelsmännen, sedan sköt man ihjäl varandra och man verkar inte visa tecken på att sluta. Vi ”fredliga” svenskar kan lätt sitta på en hög häst och tycka våld är fel (jag är själv en av de som gör just det), men de flesta av oss har inte haft en pistol i hemmet och vet inte vad det gör med en människa eller en familj att ha möjligheten att döda så konstant närvarande i sitt hem.

Om mig:

Jag, Joakim Arenius, har arbetat med amerikansk gospelmusik nästan hela mitt liv. Jag har besökt den afro-amerikanska kulturen regelbundet sedan tidigt 90-tal. Under det år som det George W.Bush blev vald till president (året med det misstänkta valfusket) bodde jag och min fru i New York. Hon arbetade på FN, och jag var kyrkomusiker. Mitt nätverk bland afro-amerikanska kyrkorna i Harlem, Brooklyn, Queens, New Jersey och även i vissa andra delstater, håller jag vi liv genom mina regelbundna gospelresor med Gospel Journey.

Under de närmaste veckorna använder jag Gospel Journeys blogg för att skriva om det amerikanska valet utifrån afro-amerikanernas perspektiv, så långt som jag förstår deras kultur. Jag är också kristen och kommer att beröra hur man som kristen svensk reagerar på hur amerikanska kristna framställs i media.

Min röst i det amerikanska valet ligger på samma person som de flesta andra svenskar. Men hellre än att prata för eller emot en persons lämplighet som president, vill jag tala för att man försöker närma sig varandra, oavsett vem som får flest röster.

Mitt arbete just nu handlar om BE THE PLAN, ett projekt jag har initierat och en skiva som precis har släppts. Temat är att erbjuda sig själv som en plan för fred, istället för att vänta på andras insatser.

www.joakimarenius.com/betheplan