Vår tid är nu – det var då

Han rätar på ryggen och vänder ansiktet mot kameran. Bredvid honom står hans stela döttrar. Ansiktsdragen är välbekanta. Håret är som vanligt pomaderat och noga tillrättalagt. Bakom de hornbågade glasögonen plirar pigga ögon. Det är gamle kungen. Gustav VI Adolf som med sitt valspråk ”Plikten framför allt” regerade Sverige från 1950 fram till sin död på Helsingborgs lasarett 1973.
Det är i introt till den hyllade SVT-serien ”Vår tid är nu” som gamle kungen flimrar förbi tillsammans med en mängd andra arkivfilmer som andas framtidstro och folkhemsbyggande vid en tid då man själv knappt hade lämnat blöjåldern. Det är kanske av den anledningen som kungens uppenbarelse skänker värme.
Vår tid var då när den lilla världen kändes trygg och omhuldad och den stora på avstånd inte upplevdes lika hotfull. Och allt personifierades av kungens förtroendefulla gestalt sedd genom ett barns oskuldsfulla blick.
Jag vet att det är förkastligt att se bakåt. Ögonen ska alltid riktas framåt och nära en förvissning om att det bästa fortfarande återstår.
Bejaka utvecklingen eller välj att stämplas som bakåtsträvare!
Ändå kan man i lönndom unna sig vara lite nostalgisk. Det kan också uttryckas på följande sätt: att minnas sin historia kan göra det lättare att reflektera över sin och andras framtid.

Träd och hus går omkull

Den tiden är förbi när den beska lukten av rostade kaffebönor från Alderholmen blandades med den mer behagligt söta karamelldoften från nedre Brynäs. Länge har karamellfabriken stått tom och sorgeprocessen efter Ahlgrens sorti är över. Därför ser nästan alla med tillförsikt på när flera av byggnaderna rivs för att bereda plats för Gävles nya bostadsområde vid kanten av Gavleån. En spännande pendang till den understundom stela atmosfären på Gävle Strand är kanske att hoppas på.
I en annan del av staden har också en rivning genomförts. Men här är det ingen som applåderar. Plötsligt var hela det beryktade äppelträdet vräkt över ända efter att ha blivit motorsågsmassakrerad. Nu ligger det som en stor skräphög i Sofiaparken och många är förbryllade. Vem är den skyldige?
Normalt när något tas ner görs det ordentligt och det nedfallna sågas upp och sorteras i lämpliga längder för väntande transport. Här är eländet så länge övergivet och utgör en sorgesam syn.
Egentligen såg det rätt anskrämligt ut när det stod på rötter också. Det var åldern som paradoxalt nog var äppelträdets enda premiss för fortsatt levnad. Äppelträdet utgjorde en fyrbåk mot grävskopors intrång i den knappt fotbollsplan stora grönytan där en länga radhus ska tryckas in. Den lungan är en värre förlust än den knotiga uppenbarelse som mest liknade en vildvuxen jättebuske.
Även växter ingår i den stafett som livet innebär.
Någon dör, någon föds.
Därför älskar jag att plantera träd.
Då har man inte levt förgäves.

Elefanten i omklädningsrummet

Pust och stön, vilken pärs! Sveriges fotbollslandslag lät italienarna smaka sin egen medicin, vinna hemma och spela oavgjort borta. Men slutsignalen hann knappt ljuda klart över San Siros läktare innan snacket kom i gång; den om elefanten i omklädningsrummet.
Under Erik Hamréns tid kretsade allt kring Zlatan. Om eftermälet till mannen som gav halsduken ett ansikte blir ljumt ska han i alla fall hyllas för att han lät vår bäste någonsin blomma ut även på landslagsnivå. Med en sådan spelare av högsta kaliber blev det taktiska spelet mest en fråga om shining.
Landslaget hade en spelare.
I dag har man ett lag.
Janne Anderssons uppgift som ny förbundskapten var att skola in en generation till nästa EM, vilket blev ännu tydligare när det visade sig vilka som skulle bli motståndare i VM-kvalet. På väg mot Ryssland har hans mannar nu utmanövrerat Frankrike, Holland och Italien.
Han fräser när Zlatan kommer på tal. Party-Janne är kollektivets man som samtidigt har öga för varje individ – den sanne ledarens främsta egenskap. Varje spelare vet precis vilka uppgifter som ska utföras. Då spelar det ingen roll att han dammat av sådana som knappt varit på tal tidigare. Att till exempel Ola Toivonen, Jakob Johansson och Gustaf Svensson skulle spela viktiga roller under kvalet hade få trott.
Zlatan är en världsspelare tack vare sitt egensinne och sin självcentrerade karaktär. Det har hänt tidigare – Henke Larsson x 2 – att spelare som tackat nej ångrat sig när det göttaste vankats. Fullt återställd och tränad är Zlatan en tillgång i alla lag om han som under Hamrén får fria tyglar.
Men med honom i dagens blågult rubbas balansen. Följden av ett ”Jag är redo” till Janne Andersson blir således lika spännande att följa som nervtimmarna i måndags.

Häftigt med skatt

Jag cyklar genom Gävles centrala delar och finner att det omfattande restaureringsarbetet i centrum börjar gå mot sitt slut. Äntligen tycker många. Både cyklister, fotgängare och inte minst luttrade affärsidkare. Nya stenar har lagts på gatorna, soffor har satts upp i närheten av fnasket i plasket. Märkliga former med ben som liknar robotar i Star Wars. Men vad nu! Är de vända med ryggen mot Rådhuset, denna arkitektoniska pärla som är vacker att titta på men som ingen vet vad vi ska ha till?
Här har man betalat skatt i många år och vad fan får man för pengarna.
Solen i ryggen!
Nä, man ska inte skåda halvgjort arbete, som mormor alltid sa, men jag tar ändå chansen att få drämma till med ett aktuellt uttryck som snabbt blivit bevingat.
Det ska vara häftigt att betala skatt, sa statsminister-wannaben Mona Sahlin innan hon avslöjades med en Toblerone i handväskan.
Häftigt mycket skatt har också näringslivsbossen Leif Östling betalat genom åren. 180 miljoner enligt egen utsaga. Då är det väl kanske inte så konstigt att han lagligt placerar sina sidoknäck i något soligt skatteparadis.
Nu är det ju inte legitima överträdelser som diskuteras. Det handlar om moral. Var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det skriver vi alla under på. Men när granskningar nu kommer upp i ljuset vänds nya stenar upp. Margot Wallström valde att EU-skatta som kommissionär och fick därmed mycket över. Lagligt visst, men moraliskt…?
Själv ska jag påminna rörmokaren i källaren att inte glömma bort rot-avdraget.
Först kommer maten, sedan moralen, som Bertolt Brecht skrev.

 

Sa jag något olämpligt?

Det har varit en vecka av självrannsakan. Hur var det då egentligen? Sa jag något olämpligt, gjorde jag rentav något otillbörligt? Jag är nog inte ensam om att ha blickat tillbaka i det förflutna för att finna något som förträngts i dunklet. Och som någon skrev: värsta mardrömmen nu för en aktad profil är att finna trettio obesvarade samtal från en kvällstidning.
Nu är jag bara en obetydlig i mängden, men kan ändå inte vara lika tvärsäker som andra som ställt sig rakryggat upp. I Aktuellt sa vänsterledaren Jonas Sjöstedt att det enda han ångrat är att han inte sagt till när andra gjort bort sig. Själv var han säker på att hans bakgrund var fläckfri.
Du ska vara snäll, lärde mamma mig, och den enkla men svåra uppmaningen är något man försökt leva upp till under alla år, som varit en ständig påminnande följeslagare på den breda vägen, även om det i några omklädningsrum eller logement blivit ett och annat skrockande hö-hö.
Jag har nog blivit bättre med åren, främst beroende på den omedelbara närheten till en rad starka kvinnor. Både små och stora som blivit varandras förebilder. Hemmet har alltid varit fyllt av flickor och kvinnor som stärkt varandra i övertygelsen om sin egen okränkbarhet och integritet. Ta ingen skit, som Grynet sa.
#metoo har rört upp i grumliga vatten och avslöjat flera fula trynen. Äntligen hemma blev äntligen borta. Men ännu viktigare är uppmärksamheten. Att hålla samtalet vid liv är avgörande för att eliminera beteende och uppnå ömsesidig respekt.

I skuggan av en telefon

Det var ett ögonblicks verk. Två tonåringar kom fram och viftade med några papper. Först efteråt upptäcktes att mobiltelefonen som låg på kafébordet var försvunnen. Två veckor i skugga följde. En både obekväm som befriande situation.
Alla vet hur det är. När ännu en fånig reklam dyker upp på tv-skärmen, eller när maten dröjer ytterligare tio minuter – impulsen infinner sig omedelbart. Det rycker i handen och mobiltelefonen plockas upp. Något nytt från Trump, SHL eller Zlatan. Man måste kolla.
Mobilmannen, kallar hon mig ibland. Vadå, säger jag. Det finns alltid ett matchförlopp som måste övervakas eller en tabell att djupstudera. Det är väl tillåtet?
Men när nallen inte längre finns där som en vuxen mans tröst uppstår en ovanlig situation. Pulsen gick ner några snäpp och en känsla av sinnesfrid infann sig, något som det var länge sedan man var i närheten av. Men samtidigt utmanande att fylla alla uppkomna pauser med något annat än det enklaste och invanda.
När pappa fyllde 95 förnyade han av främst ekonomiska skäl prenumerationen på ortstidningen bara ett halvår i taget. ”Du vet väl att man kan läsa tidningen i telefonen numera”, förklarade jag för honom i gammeltelefonen.
Det blev tyst, jag hörde hur han vände på luren och skrattade till.
– Ja, tänk, vad dom kan hitta på.
Han hade aldrig problem med att fylla de ofrivilliga pauserna i tillvaron. Han tog bara en tupplur. Så blev han nästan hundra också.

 

En lurvig sak i sängen

En natt vaknade jag av att två stora ögon envist stirrade på mig. Det kom inget ljud, men den oresonliga blicken var svar nog och kunde inte missförstås. ”Varför ligger du här? Maka på dig!”
Att vara kvällspigg har sina fördelar. En stunds kontemplation i all sin ensamhet; att i lugn och ro få läsa den där intressanta tidningsartikeln som inte hanns med tidigare under dagen, avverka några sidor i den bok som just nu är aktuell, sugas in i en spännande dokumentär eller bara dumglo på något fånigt i burken.
Nackdelen är att vid sänggåendet har allt utrymme ockuperats. Man har fått nöja sig med det lilla som funnits kvar. Ofta har det inneburit en smal remsa i den äktenskapliga bädden och är man skapt så att kroppen måste bäddas in helt och inte en enda liten kroppsdel får sticka ut har det alltid varit en utmaning att få till en rogivande sömn.
Förut var det en massa barn som tog plats och störde med sprattlande armar och ben.
I dag är det en lurvig sak.
När gäspningarna blir allt mer frekventa passar hon på och lägger sig till rätta mellan huvudkuddarna. Och av någon märklig anledning hamnar hon alltid på den manliga sidan av sängen.
Den här gången tvingades jag lägga mig med halva huvudet utanför, men när kurrandet bredvid mig övergick till mathunger och hon gick till köket för att äta såg jag min chans och justerade sängställningen.
Jag hann somna innan jag vaknade av trampet och såg de två uppfordrande ögonen.
Det var bara att flytta på sig och lämna plats för katten.

Cyklar som kommer och går

Närmare Easy Rider har jag aldrig kommit som när jag gled genom Gävles gator på en Husqvarna. En daterad modell, utdragen på längden och höjden och med jättelika ballongdäck. Jag tog tag i de klassiska handtagen av kork, lutade mig tillbaka och med ett enda pedaltramp susade jag sakta ner på stan. Utväxlingen var fantastisk.
Jag fick cykelrariteten av en kompis som dammat av den i källaren till det hus han då bodde i. Husqvarnan var under många år en kär ägodel som jag vårdade så ömt jag kunde. Därför var bitterheten stor när den en dag inte längre stod utanför huset. Någon hade snott cykeln – och ligger den inte i ån någonstans kanske den vilar ut på ett moln i cyklarnas himmel om det finns en sådan.
En närstående förbarmade sig och jag fick överta hans reservcykel. En högst ordinär tvåhjuling som inte ens i närheten skänkte samma upplevelse som sin företrädare. Men man kom fram i alla fall. Mot den bakgrunden var det därför förvånande i somras när den helt plötsligt lämnat en lucka i cykelstället. Varför stjäla en sådan medelmåtta? Kanske bara för att det går…
Men i Bomhus fanns räddningen. En Crescent och en slags lillebror till min gamla Husqvarna som har givit åter lite av den gamla chopperkänslan. Inte samma storlek förvisso, men däckens tjocklek och utväxlingen påminner om tidigare glädjefyllda dagar på rull.
Häromdagen passerade jag Stadsbiblioteket och fann där reservcykeln stå låst i cykelstället. Hur stor är den sannolikheten? Men vad nu göra? Det är ju min cykel – men det vet ju ingen annan. Ensam och övergiven tycks den vara. Jag grunnar på en lösning när jag susar genom höst-Gävle på lillebror.

 

 

Maktens positioner kittlar

Om ett år är det val till riksdag och kommuner. Så tidig som valrörelsen är den här gången har den väl aldrig varit. På intet sätt kan man tolka it-skandalen i det stora och Åleskog-affären i det lilla.
Alliansen på nationell nivå som dragits med interna problem har tack vare it-skandalen på Transportstyrelsen fått en gemensam fiende att rikta in sig på. Nu kläms statsministern och hans närmaste åt. En del offer har Stefan Löfven redan tvingats göra samtidigt som han upprepar sin viktiga uppgift: en regering att leda och ett land att styra. Med krypskytte från höger gäller det nu att slå hål på hans regeringsduglighet inför det som komma skall.
På lokal nivå är situationen den samma fast den omvända. Här har Alliansens leading lady målat in sig i ett hörn genom att självsvåldigt ge kommunjuristen högre lön och en ny titel. Inger Källgren Sawela ifrågasätts både av sina egna moderater och av sina alliansvänner. Och den rödgröna oppositionen vädrar morgonluft. Det kittlar när maktens positioner finns inom räckhåll.
Ta över redan nu?
Eller bida sin tid och låta alliansen göra självmål genom att tvingas administrera den rödgröna budget som träder i kraft vid årsskiftet?
Makten är överordnat allt. Inger Källgren Sawela menar att det ändå inte är någon större skillnad mellan budgetarna.
Så det kanske inte ens spelar någon roll vem som sitter i stadshusets bästa rum.

Det gör ont när knoppar brister

Plötsligt händer det; de krafter som länge hållit oss i ett kylslaget grepp släpper taget för den här gången. Solen dröjer sig kvar lite längre för varje dag och dess strålar värmer skönt. Det kvittrar runt omkring oss, nästan hörbart är det även när björkarnas blad vecklar ut sig och vänder sig uppåt. Och över alla ljud ligger barnens lekfulla skratt.
Årstiderna växlar och vi med dem, men för många gör det även ont när knoppar brister. För dem innebär det nya ljuset en vedermöda. Att tvingas ge sig ut och lämna det mörker som är en godtagbar trygghet även för alla andra som håller sig inomhus under årets värsta tid.
I ljuset av den årstid som nalkas blir den psykiska ohälsan som mest påtaglig. Om det är svårt att leva annars kan det bli oöverkomligt när man av de yttre omständigheterna borde känna sig uppåt.
Det pågår en serie på SVT om psykisk ohälsa. De flesta har någon i sin närhet eller känner någon som lider av den dolda sjukdomen.
Ångest går inte att ta på, den är drabbande, för omgivningen men särskilt för den enskilde. Det är en fiende nästan omöjlig att besegra. I ångesten är man ensam. Det kan man även vara i beslutet att finna en lösning.