Grannens grabb ger hockeyfeber

Det här skrivs morgonen efter att Johan Alcén kämpat fram pucken till Linus Ölund som hårt uppvaktad lyckas snärta in pucken och avgöra i sudden death.
Det nyper friskt i kinden och solen skiner från en nästan klarblå himmel. Många som promenerar på Gävles hårt ansträngda gator bortser från trafik­avstängningar och andra hinder och låter i stället ett leende kittla i mungipan.
Det är hockeyfeber i Gävle. Igen. Det var fem år sedan sist. Det går att konstatera trots att när detta läses har ytterligare två finalmatcher spelats. Ingen omöjlighet att det kommer att krävas sju innan säsongens mästare kan utses.
Inledningen på matchen i tisdags var mäktig. Nästan alla av de 7 909 i Gavlerinken ställde sig upp och ­applåderade sina spelare när de gjorde entré. Välkommen hem, liksom, efter att ha utmanövrerat Frölunda i Göteborg och ordnat biljetten till SM-finalen. Det som alla svenska hockeyspelare drömmer om.
Åter är det grabbarna från orten som ger laget dess signatur, precis som 2012. De första skären har tagits i Huge, Hille/Åbyggeby, Gävle GIK, Sandvikens IK, Sätra och Brynäs förstås, och en del torde nog åka vidare till de nordamerikanska proffsligorna så småningom, precis som 2012.
Att hjälten är grannens grabb ger hockeyfebern i Gävle en extra dimension.

Alltid något visst med sex

Sundsvall hade man ju varit till, där fanns både mostrar och en rulltrappa på Epa. Men längre söderut än så hade det inte blivit, förrän vi fjortisar fick åka på en fotbollsresa till Danmark. E4 gick genom Gävle på den tiden och jag trodde aldrig att Kungsgatan skulle ta slut. Ständiga stopp vid trafikljus (bara en sådan sak), och rader av affärer och myllrande gästrikar att glo på. Våra näsor satt som klistrade mot bussens fönster under den evighetslånga genomfarten.
I veckan gick Gävle från att vara ”stor småstad till liten storstad”. Åtminstone är det budskapet som den välfyllda kommunikationsavdelningen velat sprida. Även om föregående mening kan uppfattas ha en lätt ironisk anstrykning så är även jag, nu en inbiten Gävlebo, också glad. Det är alltid något visst med sexsiffrigt.
Gävle växer, Sverige växer – det var ju alldeles nyligen vi blev fler än 10 miljoner invånare – och världen växer.
Städerna tenderar att bli regioner, vilket gör befolkningssiffrorna hisnande. Störst är Tokyo, eller Kanto storstadsregion som det officiellt heter, med 36,9 miljoner invånare på en yta av 14 034 kvadratkilometer. Därefter följer Jakarta, 30,2 miljoner, och Delhi, 25,7.
Gävles yta är ju betydligt mindre, 1 783 kvadratkilometer, vilket innebär en befolkningstäthet på 62.
Exakt samma yta har Lahore i Pakistan. Men där bor 6,3 miljoner, vilket innebär 3 566 invånare per kvadratkilometer.
Men det är ändå inget jämfört med Manilla på Filippinerna där 12,9 miljoner invånare trängs på en yta som är en tredjedel av Gävles; 20 247 invånare på varje kvadratkilometer.
Då krävs det många höghus.
Säkert högre än de som håller på att byggas på ­Muréngatan.

Fem år med nuet i handen

Nästan på dagen för fem år sedan såg Mitt Gävle dagens ljus. Det var resultatet av ett intensivt arbete som pågått i bara sex veckor. Svårare än så var det inte att starta en tidning med en hel koncern i ryggen.
Högst upp under takåsarna i tidningshuset på Hattmakargatan placerades en liten redaktion som inte bara levererade en gratistidning varje vecka utan även ­nöjesmagasinet Nöjesmix och näringslivsbilagan Affärer som delades ut med Gefle Dagblad och Arbetarbladet.
Vi var sju som hjälptes åt, producerade text och bild och satte samman allt till färdiga produkter.
I dag finns bara en kvar.
Det är han som skriver dessa rader.
Nöjesmix lades ner samma år som tidningen firade tjugo år. Affärer försvann samtidigt efter att ha distribuerats i tio år. Kanske inte direkt sörjda, men åtminstone saknade av några.
Tidens tand tär på mediaprodukter som de traditionellt har sett ut. Upplagorna för prenumererade tidningar sjunker kraftigt när transformering står högst på agendan. När allt mer konsumeras digitalt, måste branschen anpassa sig till de förändrade medievanorna.
Men fortfarande finns det papperskramare.
En tidning är att hålla nuet i handen, ett tvärsnitt av något beständigt som står i kontrast till det flyende digitala flödet.
”Står det i tidningen så är det välan sant”, som herr Lindeman en gång sa.
Är det något vi tvingats lära oss i dag så känns meningen inte direkt överförbar till det digitala bruset.

Nu vill jag sluta städa, sa mamma

När mamma fyllt nittio hamnade hon på sjukhus. Det var väl förutom tre förlossningar i stort sett första gången. Efter några dagars konvalescens reste hon sig upp och förklarade frankt inför hemgången: Nu vill jag inte städa mer.
Städa var något hon gjort i hela sitt liv, i första hand hos andra, men även hemmavid var hon noga med att det skulle vara rent och snyggt.
Nu fick hemtjänsten ta över.
Men ränder går sällan ur. När hemtjänstpatrullen kom var fjortonde dag hade hon gått över trerumslägenheten och till och med dammat av ”salen” som doldes bakom glasdörrar och bara kom ut i offentlighet i samband med högtider eller födelsedagar.
Efter hennes bortgång tog hemtjänsten hand om den andre personen i lägenheten. När det knackade på dörren satt han redan tvättad och klar vid köksbordet och åt sin frukost. Flickorna från hemtjänsten fick sitta ner en stund och lyssna på alla hans skrönor från förr.
Det sista halvåret bodde pappa på ett äldreboende. Han uppskattade särskilt besöken från hemtjänstflickorna som hälsade på helt privat. De saknade honom. Jag vet att det var ömsesidigt.
Hemtjänst är ett typiskt kvinnoyrke. Underbetalt, slitigt och stressigt. Ofta en kamp mot klockan för att hinna med alla åtaganden. Så kände även personalen vid Bomhus hemtjänst innan cheferna bestämde sig för att radikalt förändra arbetssättet. Lösningen är både enkel och genial. Läs Jessika Nilssons reportage i veckans Mitt Gävle.

Att kunna lita på sin mamma

Vi tar plats i scenrummet. Det är utformat som ett kafé. Vi bjuds på kaffe och små handgjorda bakelser. Vi känner oss mer som inbjudna gäster än publik. I en upphöjd fåtölj börjar den blonderade Margit på skånska berätta om den ljuva tilldragelsen 1966 när sällskapet färdades i taxi genom boulevarderna och hon på en av Paris förlossningsavdelningar blev mormor. Sedan börjar berättelsen vindla genom åren, det är både dråpligt och mycket känslosamt. Om en frånvarande mamma och en mormor som försöker men inte räcker till, om ljuva drömmar om lyx och flärd som löper parallellt med stunder av misär och brist på mat.
Projekt: mamma har iscensatts av skådespelaren Alexandra Zetterberg Ehn på Folkteatern. Det är hon som är barnet som allt kretsar kring och berättelsen har utgått från den dagbok hennes mormor lämnade efter sig. Hon har gjort en resa fylld av smärta, men också med ambitionen att söka möjlig försoning och förståelse. Hon spelar själv rollen som Margit och fick välförtjänt Gefle Dagblads kulturpris strax före jul för sitt projekt.
Om man inte kan lita på sin egen mamma, vad finns det då att hålla tryggt i handen i denna värld?
Men vad vet jag om sådant.
Jag känner fortfarande doften av min egen mamma och hennes nygräddade kanelbullar. Hon tog alltid av sig sitt mjöliga förkläde och lät mig sitta en stund i hennes knä efter varje skoldag. ”Jag har längtat efter dig mamma”, brukade jag säga mellan tuggorna, innan det var dags att springa ut och spela fotboll.
Hon hade alltid tid för de sina.
Skänk en tanke till alla mammor på internationella kvinnodagen på onsdag 8 mars.
Både de närvarande och de frånvarande.

Tvillingarna som lurades

Sportvärlden är fylld av tvillingar. I lagsporter i allmänhet och i hockey i synnerhet. Vad sägs om Christer och Thommy Abrahamsson, Peter och Patrik Sundström, Erik och Anders Huusko, Joel och Henrik Lundqvist, Henrik och Daniel Sedin, Ponthus och Pathrik Westerholm. På femtiotalet fanns det ett par som till och med hette Tvilling. Hans och Stig var landslagsmän i både hockey och fotboll. Till detta kan vi lägga till friidrottssystrarna Jenny och Sanna Kallur samt fotbollsspelarna Andreas och Thomas Ravelli.
Tvillingar hänger med varandra och därför är det kanske inte så märkligt att de också följs åt till träningar. Har den ena talang för fotboll, hockey eller friidrott, har också den andra. Det hänger väl i hop med det genetiska av att vara tvilling.
De flesta går att skilja åt, men Sedinarna utgör ett hopplöst företag. De är nästan sammanväxta, och så har de varit från de första skären på Getinghof i Järved, via Kempehallen i Örnsköldsvik till Rogers Arena i Vancouver där Henrik nyligen blev den fjärde svensken genom tiderna att göra tusen poäng. Sedinarna snurrar och snurrar och den ena halvan vet alltid var den andra är. Så har det varit i snart trettio år.
På Stenmarks tid susade de amerikanska tvillingarna Steve och Phil Mahre ner för pisterna. Många världscup­segrar blev det och vid OS i Sarajevo 1984 vann Phil guld och Steve silver i slalom.
En gång försökte de lura alla genom att byta nummerlapp mellan två åk, för att åtminstone en av dem skulle få bästa tid. Hysset avslöjades och i en tidning nära dig kunde man läsa:
Phel Mahre vann.
Vilket en besserwissig iakttagare tog för korrekturfel.
En annan rubrik utformad som en retorisk fråga var däremot briljant i sin enkelhet:
Vem Mahre vem?

Livet utanför tullarna

Jag har haft min tid bortom allfarvägarna. När tystnaden bredde ut sig på ett stimulerande sätt, en njutbar stillhet efter vardagens bestyr bland bensinångor och trängsel. Men också krävande. När tiden tycktes stå stilla, inget hände och olika former av service blev allt mer beskurna. När valet att gå på promenad stod till att välja höger eller vänster efter den enda vägen i byn. Och där ögonbryn höjdes i varje fönsterruta när en okänd bil rullade förbi.
Livet utanför de urbana miljöerna är i fokus. Dels genom uppmärksamhet i underhållande (Samtidigt i Hofors) och informativa (Resten av Sverige) tv-serier, dels genom landsbygdsdelegationens förslag vars innehåll bäst kan liknas vid den gamla socialdemokratiska valparollen ”Alla ska med”.
Ledande politiker har börjat upptäcka livet utanför tullarna. Vi måste ta folks oro på allvar, säger statsministern och varvar Lessebo och Grängesberg med weekendbesök i Teheran. Men sina hemtrakter i Ådalen, där det bullrar som högst just nu, har han undvikit. Att räkna röster inför kommande val pågår hela tiden.
Glesbygden behövs, tycks det menas, samtidigt som koppartrådarna klipps av och kollektivtrafiken begränsas, de enda bussar som körs fullsatta är de med barn som tvingas flytta till en annan skola.
I det här numret har Mitt Gävle tagit tempen på Norrsundet som haft sin beskärda del av bakslag de senaste åren. Vår reporter Jessika Nilsson skriver:
”Här hjälper man varandra och betoningen på här antyder att det finns ett där också, där man inte gör det.”

Efter synden: lagom regerar

Den svenska synden satte Sverige på kartan. Omvärlden fascinerades av hur vi hämningslöst hemföll oss åt lustens lekar. Filmer gick på export och när industrin gick i gång blev beteckningen Swedish Erotica en garanti för att betraktaren inte skulle bli besviken.
Det var då det, på det lössläppta sextiotalet, nu vet vi förstås bättre, vi som bor i det som både brukar kallas mellanmjölkens land och landet brunsås.
Vi är egentligen tråkiga, inbundna, färglösa, ja, rent ut sagt lagom. Inte för mycket, inte för lite, inte överdrivna utan måttfulla, vilket märkligt nog fått världens blickar att åter vändas mot vår fjällhöga nord tack vare ordet lagom. Ja, kanske inte världens, men väl de engelska blickarna ovanför deras styva överläppar.
Efter hygge, det danska gemytet med barhäng, tända ljus och trivsam social samvaro, har lagom blivit det nya inneordet i UK. Flera varumärken, tidningar, skönhetsmedel och förstås vårt eget Ikea, har börjat använda lagom som imagestärkare. Lagom är intressant och praktiskt och vittnar om hållbarhet och långsiktighet, vilket engelsmännen finner tröstande i tider av Brexit och andra omvälvande förändringar.
Sverige har länge varit en kulturell satellitstat till den anglosaxiska världen och vi har tagit efter allt: beatlesfrisyrer, punk, v-jeans, skor med tjock sula (även om Dr Martens skapades av en tysk militärläkare) och då har jag inte ens andats ett ord om engelskans förflackande influenser  i vårt språk.
Att något går åt andra hållet är således inte mer än rätt.
Men inte trodde man att det skulle vara lagom.

Rune hotade med obs-klass

Nu var de inte så tuffa längre, det snyftades från flera håll. Det senaste ofoget fick läraren att se rött. Han satt där framme, upphöjd i katedern och stirrade med bestämda ögon på de som placerats i bänkarna i främsta raden.
– Jag tror att det är flera av er som måste skickas till obs-klass.
Att lämna vår trygga byskola och klumpas ihop med andra vettvillingar i en annan skola var det värsta en tioåring kunde få höra. Ett straff i nivå med att skickas till ett arbetsläger i Sibirien. Men att placeras i obs-klass var det som då gällde den som skolkade, bråkade med klasskamrater eller hånade lärare. Och hade gjort det återkommande trots auktoriteters påpekande.
Hemmasittare var ett okänt begrepp. Det var förvisso inte alltid roligt att gå till skolan, men vad var alternativet? Frestelserna att slira fanns inte. Inget nät, ingen dvd, ingen tv.
Vår lärare hette Rune. Han var flintskallig och hade pondus. På fritiden var han fotbollsdomare. Fruktad av många men beundrad för sin rättskipning. Han var rättvis. Huruvida hotet om obs-klass var välförtjänt i det här fallet har jag glömt. Inte heller om min egen uppenbarelse var helt fri från synd. Men jag minns att hotet aldrig blev verkställt. Det räckte med att orden uttalades för att alla åter skulle inordna sig och disciplineras.
Det var annorlunda förr.

Golf är ”överdrivet ätande och drickande”

Alla som kritiserat golf för att mest vara en sport för de bättre bemedlade har nu fått åtskilligt med vatten på sina kvarnar. Kina har beslutat att stänga över hundra golfbanor. Främst handlar det om ett sätt att spara på vatten och jordbruksmark, men i undertexten ryms även ett visst mått av kritik mot sporten.
För drygt tio år sedan fanns det omkring 200 golfbanor i Kina. Försvinnande lite egentligen med tanke på befolkningsmängden, ungefär 1,4 miljarder människor. Men även där, precis som på många andra ställen i världen, har golf också varit ett sätt att få affärskontakter att mjukna och överenskommelser att göras tack vare en stunds skön avkopppling i rogivande miljö.
De understundom rigida myndigheterna gillade inte utvecklingen och införde ett stopp för nya golfbanor. Trots det har antalet tredubblats. Nya golfbanor har byggts under täckmanteln av att vara parkområden eller sportanläggningar tillgängliga för allmänheten.
Men under den kinesiske ledaren Xi Jinpings korståg mot den utbredda korruptionen har golf åter hamnat i fokus. Golf är en sport som liknas vid ”överdrivet ätande och drickande” och går inte ihop med det kommunistiska partiets principer.
Det är påståenden som rättroende kineser bara har att böja sig inför.
Hellre en pingisracket i handen än tio klubbor i bagen.