Domstenen har börjat rulla

Det känns ju skönt att slippa skriva Swerige, hvar och qvinna som krävdes i tidens begynnelse, men hur långt är vi beredd att låta språket tänjas? Nu höjs röster om att ersätta de och dem med dom. Det är ju ändå det uttrycket som väljs i dagligt tal och eftersom många inte vet skillnaden mellan de och dem är det lika bra att sätta dom även på pränt.
Så går snacket och jag erkänner att jag skruvar lite lätt besvärat på mig. Möjligen av åldersskäl och utifrån alla år bakom tangenterna där jag envist rättat sen till sedan och nån till någon. Petitesser kan tyckas, rent av löjliga och kanske onödiga tillrättalägganden, men är man uniformsklädd i språkets tjänst så är man. Ha!
Det är en tunn gräns mellan språkets utveckling och förflackning. Influenser, särskilt de anglosaxiska, har både givit fräschör men även skänkt oss det värsta gisslet av alla: särskrivningarna.
Ring, så kommer vår kassa personal.
Det är ju en inte särskild sympatisk beteckning på de anställda.
Dom-stenen har nog börjat rulla, en övergående fas väntar. Men så länge ingen tar mig i örat kommer jag envist hålla fast vid de och dem i skriftspråk och skillnaden mellan orden är ju rätt enkel.
De är subjekt och dem är objekt.
Precis som han och honom, hon och henne, hen och … hm, jag tror jag stannar där.

Vitare tänder för ett jobb

Politikerna hetsar varandra om att bryta utanförskapet och skapa mer jobb för de som står utanför arbetsmarknaden. Den heta potatisen skickas till Arbetsförmedlingen som har 6,4 miljarder att förfoga över för att skapa aktiverande verksamheter.  En del är framgångsrikt, annat har ett desperationens skimmer över sig. Många är i alla fall villiga att hjälpa till.
En bekant som blev arbetslös skickades på en kurs för att lära sig att skriva ett cv. Ett papper där utbildningar, tidigare arbeten och särskilt goda egenskaper står redovisade. Många råd givna utifrån goda intentioner. Men han fick också lära sig att handla märkeskläder och köpa blekmedel för tänder. Ett prydligt yttre och ett bländvitt leende kan kanske betvinga den mest hårdhudade arbetsgivaren.
En annan bekant, nyanländ, som nu fått de efterlängtade fyra sista siffrorna som är biljetten till undervisning i svenska, har också skickats på kurs med samma ändamål. Parallellt med de första stapplande stegen i SFI, ”hej jag heter, hur mår du, jag är glad”, handlar det nu också om att hitta de rätta formuleringarna i det cv som sedan slutgiltigt ska öppna dörren till arbetsmarknaden.
Relationsorienterad, kommunikativ, karaktärsfast, riskbenägen, banbrytande, kontaktskapande, strategisk, traditionsbärare.
Det här bara ett litet urval av de nyckelord som förmedlas.
Knappast inte ens de svenskar som vandrat genom hela skolsystemet och drillats i vårt modersmål i tolv år begagnar sig av sådana uttryck när man bläddrar bland platsannonserna.
Men det skapar förvisso jobb.

När jag stoppade pressarna

Har ni inget korrektur? Det är en befogad och alltför vanlig frågan. Svaret är ja – och nej.
För ett antal år sedan granskades varje manusblad som lämnade skrivmaskinerna av särskilt utvalda, särskilt språkligt bevandrade personer. De försvann när datorerna gjorde sitt intåg och som en våg samtidigt sköljde bort centralredaktionen från yrkesgrupper som perforatriser, typografer och reprofotografer.
I dag skriver den enskilde reportern rakt ut i cyberrymdens luft eller rakt in i tryckpressen.
Korrekturläsarna har ersatts av datoriserade korrigeringsprogram. Det minimerar förvisso felstavningarna men inte felskrivningarna. Jag har skrivit Stockholm när det skulle vara Kista, panepidemi när det skulle vara pandemi, Per när det skulle vara Pär, topografi när det skulle vara topologi…och mycket, mycket annat.
När någon alert läsare påpekat felaktigheter har det varit enkelt att skylla på mänskliga tillkortakommanden. Om bara datorer skötte allt skulle det aldrig bli fel. Det är ett argument som inte riktigt håller. I dag finns textrobotar som förser morgontidningar med korta notiser om till exempel sport och väder. Det finns inga felaktigheter, men det är metalliskt och helt blodfattigt.
Tro inget annat: vi kommer alltid att vara tacksamma för påpekanden när fingrarna halkat på tangenterna och något helt galet blivit till trycksvärta. Likgiltigheten, att ingen bryr sig, är betydligt värre.
Graden av fel kan också variera. En del kan få telefonerna att gå riktigt varma. Två gånger har jag stoppat tryckpressen. Ena gången var när Olof Palme blev skjuten. Andra gången när fel veckas tv-program var inlagt i den här tidningen.
Jag ryser fortfarande på tanken om det misstaget hade förblivit oupptäckt.

Pris till någonting med hål

Tre britter verksamma i USA delar på årets Nobelpris i fysik. Forskarna har använt sig av en gren inom matematiken, topologin – där egenskaper bara förändras stegvis, för att förklara hur materian fungerar.
Djup och vacker, beskrev Nobelkommitten den forskning som nu premierats.
SVT:s utsände la pannan i djupa veck.
Senare ryckte Filip och Fredrik till undsättning och gjorde en pastisch på Fem myror för att försöka sig på en förklaring.
Någonting med hål som hör ihop…
En av pristagarna gav sin bild: ”Jag bara tyckte det var ett intressant vetenskapligt problem och hittade en rolig modell. Men jag trodde inte det skulle finnas några praktiska tillämpningar.”
Andra ser dock möjliga framtida användningsområden av de topologiska fasövergångarna i kvartsdatorer och ny elektronik. Var annars.
Fysik och matte var inte precis mina starkaste sidor i skolan. Vi satt mest sömndruckna och tittade på Bengt när han fyllde laboratorieglas med olika vätskor, blandade och fick dem att ändra färg, från röd till blå och tillbaka. Ofta slutade allt i ett rökmoln och en i förtid avslutad lektion. (Fast det där kanske var kemi när jag nu tänker efter).
Närmare Nobelpriset än ”A beautiful mind” med Russel Crowe lär man aldrig komma. Där gavs en inblick i fördelarna med att vara ett geni – och nackdelarna.
Det är tur att nördarna finns och upptäcker det som för många andra av oss är totalt blankt.
Annars blir det som mannen som i början av förra seklet sa upp sig från sin tjänst som chef för amerikanska patentverket.
”Nu behövs jag inte längre, allt är ju redan uppfunnet.”