Tvillingarna som lurades

Sportvärlden är fylld av tvillingar. I lagsporter i allmänhet och i hockey i synnerhet. Vad sägs om Christer och Thommy Abrahamsson, Peter och Patrik Sundström, Erik och Anders Huusko, Joel och Henrik Lundqvist, Henrik och Daniel Sedin, Ponthus och Pathrik Westerholm. På femtiotalet fanns det ett par som till och med hette Tvilling. Hans och Stig var landslagsmän i både hockey och fotboll. Till detta kan vi lägga till friidrottssystrarna Jenny och Sanna Kallur samt fotbollsspelarna Andreas och Thomas Ravelli.
Tvillingar hänger med varandra och därför är det kanske inte så märkligt att de också följs åt till träningar. Har den ena talang för fotboll, hockey eller friidrott, har också den andra. Det hänger väl i hop med det genetiska av att vara tvilling.
De flesta går att skilja åt, men Sedinarna utgör ett hopplöst företag. De är nästan sammanväxta, och så har de varit från de första skären på Getinghof i Järved, via Kempehallen i Örnsköldsvik till Rogers Arena i Vancouver där Henrik nyligen blev den fjärde svensken genom tiderna att göra tusen poäng. Sedinarna snurrar och snurrar och den ena halvan vet alltid var den andra är. Så har det varit i snart trettio år.
På Stenmarks tid susade de amerikanska tvillingarna Steve och Phil Mahre ner för pisterna. Många världscup­segrar blev det och vid OS i Sarajevo 1984 vann Phil guld och Steve silver i slalom.
En gång försökte de lura alla genom att byta nummerlapp mellan två åk, för att åtminstone en av dem skulle få bästa tid. Hysset avslöjades och i en tidning nära dig kunde man läsa:
Phel Mahre vann.
Vilket en besserwissig iakttagare tog för korrekturfel.
En annan rubrik utformad som en retorisk fråga var däremot briljant i sin enkelhet:
Vem Mahre vem?

Livet utanför tullarna

Jag har haft min tid bortom allfarvägarna. När tystnaden bredde ut sig på ett stimulerande sätt, en njutbar stillhet efter vardagens bestyr bland bensinångor och trängsel. Men också krävande. När tiden tycktes stå stilla, inget hände och olika former av service blev allt mer beskurna. När valet att gå på promenad stod till att välja höger eller vänster efter den enda vägen i byn. Och där ögonbryn höjdes i varje fönsterruta när en okänd bil rullade förbi.
Livet utanför de urbana miljöerna är i fokus. Dels genom uppmärksamhet i underhållande (Samtidigt i Hofors) och informativa (Resten av Sverige) tv-serier, dels genom landsbygdsdelegationens förslag vars innehåll bäst kan liknas vid den gamla socialdemokratiska valparollen ”Alla ska med”.
Ledande politiker har börjat upptäcka livet utanför tullarna. Vi måste ta folks oro på allvar, säger statsministern och varvar Lessebo och Grängesberg med weekendbesök i Teheran. Men sina hemtrakter i Ådalen, där det bullrar som högst just nu, har han undvikit. Att räkna röster inför kommande val pågår hela tiden.
Glesbygden behövs, tycks det menas, samtidigt som koppartrådarna klipps av och kollektivtrafiken begränsas, de enda bussar som körs fullsatta är de med barn som tvingas flytta till en annan skola.
I det här numret har Mitt Gävle tagit tempen på Norrsundet som haft sin beskärda del av bakslag de senaste åren. Vår reporter Jessika Nilsson skriver:
”Här hjälper man varandra och betoningen på här antyder att det finns ett där också, där man inte gör det.”

Efter synden: lagom regerar

Den svenska synden satte Sverige på kartan. Omvärlden fascinerades av hur vi hämningslöst hemföll oss åt lustens lekar. Filmer gick på export och när industrin gick i gång blev beteckningen Swedish Erotica en garanti för att betraktaren inte skulle bli besviken.
Det var då det, på det lössläppta sextiotalet, nu vet vi förstås bättre, vi som bor i det som både brukar kallas mellanmjölkens land och landet brunsås.
Vi är egentligen tråkiga, inbundna, färglösa, ja, rent ut sagt lagom. Inte för mycket, inte för lite, inte överdrivna utan måttfulla, vilket märkligt nog fått världens blickar att åter vändas mot vår fjällhöga nord tack vare ordet lagom. Ja, kanske inte världens, men väl de engelska blickarna ovanför deras styva överläppar.
Efter hygge, det danska gemytet med barhäng, tända ljus och trivsam social samvaro, har lagom blivit det nya inneordet i UK. Flera varumärken, tidningar, skönhetsmedel och förstås vårt eget Ikea, har börjat använda lagom som imagestärkare. Lagom är intressant och praktiskt och vittnar om hållbarhet och långsiktighet, vilket engelsmännen finner tröstande i tider av Brexit och andra omvälvande förändringar.
Sverige har länge varit en kulturell satellitstat till den anglosaxiska världen och vi har tagit efter allt: beatlesfrisyrer, punk, v-jeans, skor med tjock sula (även om Dr Martens skapades av en tysk militärläkare) och då har jag inte ens andats ett ord om engelskans förflackande influenser  i vårt språk.
Att något går åt andra hållet är således inte mer än rätt.
Men inte trodde man att det skulle vara lagom.

Rune hotade med obs-klass

Nu var de inte så tuffa längre, det snyftades från flera håll. Det senaste ofoget fick läraren att se rött. Han satt där framme, upphöjd i katedern och stirrade med bestämda ögon på de som placerats i bänkarna i främsta raden.
– Jag tror att det är flera av er som måste skickas till obs-klass.
Att lämna vår trygga byskola och klumpas ihop med andra vettvillingar i en annan skola var det värsta en tioåring kunde få höra. Ett straff i nivå med att skickas till ett arbetsläger i Sibirien. Men att placeras i obs-klass var det som då gällde den som skolkade, bråkade med klasskamrater eller hånade lärare. Och hade gjort det återkommande trots auktoriteters påpekande.
Hemmasittare var ett okänt begrepp. Det var förvisso inte alltid roligt att gå till skolan, men vad var alternativet? Frestelserna att slira fanns inte. Inget nät, ingen dvd, ingen tv.
Vår lärare hette Rune. Han var flintskallig och hade pondus. På fritiden var han fotbollsdomare. Fruktad av många men beundrad för sin rättskipning. Han var rättvis. Huruvida hotet om obs-klass var välförtjänt i det här fallet har jag glömt. Inte heller om min egen uppenbarelse var helt fri från synd. Men jag minns att hotet aldrig blev verkställt. Det räckte med att orden uttalades för att alla åter skulle inordna sig och disciplineras.
Det var annorlunda förr.