Alltid något visst med sex

Sundsvall hade man ju varit till, där fanns både mostrar och en rulltrappa på Epa. Men längre söderut än så hade det inte blivit, förrän vi fjortisar fick åka på en fotbollsresa till Danmark. E4 gick genom Gävle på den tiden och jag trodde aldrig att Kungsgatan skulle ta slut. Ständiga stopp vid trafikljus (bara en sådan sak), och rader av affärer och myllrande gästrikar att glo på. Våra näsor satt som klistrade mot bussens fönster under den evighetslånga genomfarten.
I veckan gick Gävle från att vara ”stor småstad till liten storstad”. Åtminstone är det budskapet som den välfyllda kommunikationsavdelningen velat sprida. Även om föregående mening kan uppfattas ha en lätt ironisk anstrykning så är även jag, nu en inbiten Gävlebo, också glad. Det är alltid något visst med sexsiffrigt.
Gävle växer, Sverige växer – det var ju alldeles nyligen vi blev fler än 10 miljoner invånare – och världen växer.
Städerna tenderar att bli regioner, vilket gör befolkningssiffrorna hisnande. Störst är Tokyo, eller Kanto storstadsregion som det officiellt heter, med 36,9 miljoner invånare på en yta av 14 034 kvadratkilometer. Därefter följer Jakarta, 30,2 miljoner, och Delhi, 25,7.
Gävles yta är ju betydligt mindre, 1 783 kvadratkilometer, vilket innebär en befolkningstäthet på 62.
Exakt samma yta har Lahore i Pakistan. Men där bor 6,3 miljoner, vilket innebär 3 566 invånare per kvadratkilometer.
Men det är ändå inget jämfört med Manilla på Filippinerna där 12,9 miljoner invånare trängs på en yta som är en tredjedel av Gävles; 20 247 invånare på varje kvadratkilometer.
Då krävs det många höghus.
Säkert högre än de som håller på att byggas på ­Muréngatan.

Fem år med nuet i handen

Nästan på dagen för fem år sedan såg Mitt Gävle dagens ljus. Det var resultatet av ett intensivt arbete som pågått i bara sex veckor. Svårare än så var det inte att starta en tidning med en hel koncern i ryggen.
Högst upp under takåsarna i tidningshuset på Hattmakargatan placerades en liten redaktion som inte bara levererade en gratistidning varje vecka utan även ­nöjesmagasinet Nöjesmix och näringslivsbilagan Affärer som delades ut med Gefle Dagblad och Arbetarbladet.
Vi var sju som hjälptes åt, producerade text och bild och satte samman allt till färdiga produkter.
I dag finns bara en kvar.
Det är han som skriver dessa rader.
Nöjesmix lades ner samma år som tidningen firade tjugo år. Affärer försvann samtidigt efter att ha distribuerats i tio år. Kanske inte direkt sörjda, men åtminstone saknade av några.
Tidens tand tär på mediaprodukter som de traditionellt har sett ut. Upplagorna för prenumererade tidningar sjunker kraftigt när transformering står högst på agendan. När allt mer konsumeras digitalt, måste branschen anpassa sig till de förändrade medievanorna.
Men fortfarande finns det papperskramare.
En tidning är att hålla nuet i handen, ett tvärsnitt av något beständigt som står i kontrast till det flyende digitala flödet.
”Står det i tidningen så är det välan sant”, som herr Lindeman en gång sa.
Är det något vi tvingats lära oss i dag så känns meningen inte direkt överförbar till det digitala bruset.

Nu vill jag sluta städa, sa mamma

När mamma fyllt nittio hamnade hon på sjukhus. Det var väl förutom tre förlossningar i stort sett första gången. Efter några dagars konvalescens reste hon sig upp och förklarade frankt inför hemgången: Nu vill jag inte städa mer.
Städa var något hon gjort i hela sitt liv, i första hand hos andra, men även hemmavid var hon noga med att det skulle vara rent och snyggt.
Nu fick hemtjänsten ta över.
Men ränder går sällan ur. När hemtjänstpatrullen kom var fjortonde dag hade hon gått över trerumslägenheten och till och med dammat av ”salen” som doldes bakom glasdörrar och bara kom ut i offentlighet i samband med högtider eller födelsedagar.
Efter hennes bortgång tog hemtjänsten hand om den andre personen i lägenheten. När det knackade på dörren satt han redan tvättad och klar vid köksbordet och åt sin frukost. Flickorna från hemtjänsten fick sitta ner en stund och lyssna på alla hans skrönor från förr.
Det sista halvåret bodde pappa på ett äldreboende. Han uppskattade särskilt besöken från hemtjänstflickorna som hälsade på helt privat. De saknade honom. Jag vet att det var ömsesidigt.
Hemtjänst är ett typiskt kvinnoyrke. Underbetalt, slitigt och stressigt. Ofta en kamp mot klockan för att hinna med alla åtaganden. Så kände även personalen vid Bomhus hemtjänst innan cheferna bestämde sig för att radikalt förändra arbetssättet. Lösningen är både enkel och genial. Läs Jessika Nilssons reportage i veckans Mitt Gävle.

Att kunna lita på sin mamma

Vi tar plats i scenrummet. Det är utformat som ett kafé. Vi bjuds på kaffe och små handgjorda bakelser. Vi känner oss mer som inbjudna gäster än publik. I en upphöjd fåtölj börjar den blonderade Margit på skånska berätta om den ljuva tilldragelsen 1966 när sällskapet färdades i taxi genom boulevarderna och hon på en av Paris förlossningsavdelningar blev mormor. Sedan börjar berättelsen vindla genom åren, det är både dråpligt och mycket känslosamt. Om en frånvarande mamma och en mormor som försöker men inte räcker till, om ljuva drömmar om lyx och flärd som löper parallellt med stunder av misär och brist på mat.
Projekt: mamma har iscensatts av skådespelaren Alexandra Zetterberg Ehn på Folkteatern. Det är hon som är barnet som allt kretsar kring och berättelsen har utgått från den dagbok hennes mormor lämnade efter sig. Hon har gjort en resa fylld av smärta, men också med ambitionen att söka möjlig försoning och förståelse. Hon spelar själv rollen som Margit och fick välförtjänt Gefle Dagblads kulturpris strax före jul för sitt projekt.
Om man inte kan lita på sin egen mamma, vad finns det då att hålla tryggt i handen i denna värld?
Men vad vet jag om sådant.
Jag känner fortfarande doften av min egen mamma och hennes nygräddade kanelbullar. Hon tog alltid av sig sitt mjöliga förkläde och lät mig sitta en stund i hennes knä efter varje skoldag. ”Jag har längtat efter dig mamma”, brukade jag säga mellan tuggorna, innan det var dags att springa ut och spela fotboll.
Hon hade alltid tid för de sina.
Skänk en tanke till alla mammor på internationella kvinnodagen på onsdag 8 mars.
Både de närvarande och de frånvarande.