Nu vill jag sluta städa, sa mamma

När mamma fyllt nittio hamnade hon på sjukhus. Det var väl förutom tre förlossningar i stort sett första gången. Efter några dagars konvalescens reste hon sig upp och förklarade frankt inför hemgången: Nu vill jag inte städa mer.
Städa var något hon gjort i hela sitt liv, i första hand hos andra, men även hemmavid var hon noga med att det skulle vara rent och snyggt.
Nu fick hemtjänsten ta över.
Men ränder går sällan ur. När hemtjänstpatrullen kom var fjortonde dag hade hon gått över trerumslägenheten och till och med dammat av ”salen” som doldes bakom glasdörrar och bara kom ut i offentlighet i samband med högtider eller födelsedagar.
Efter hennes bortgång tog hemtjänsten hand om den andre personen i lägenheten. När det knackade på dörren satt han redan tvättad och klar vid köksbordet och åt sin frukost. Flickorna från hemtjänsten fick sitta ner en stund och lyssna på alla hans skrönor från förr.
Det sista halvåret bodde pappa på ett äldreboende. Han uppskattade särskilt besöken från hemtjänstflickorna som hälsade på helt privat. De saknade honom. Jag vet att det var ömsesidigt.
Hemtjänst är ett typiskt kvinnoyrke. Underbetalt, slitigt och stressigt. Ofta en kamp mot klockan för att hinna med alla åtaganden. Så kände även personalen vid Bomhus hemtjänst innan cheferna bestämde sig för att radikalt förändra arbetssättet. Lösningen är både enkel och genial. Läs Jessika Nilssons reportage i veckans Mitt Gävle.

Publicerat av

Jan Sundström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *