Grannens grabb ger hockeyfeber

Det här skrivs morgonen efter att Johan Alcén kämpat fram pucken till Linus Ölund som hårt uppvaktad lyckas snärta in pucken och avgöra i sudden death.
Det nyper friskt i kinden och solen skiner från en nästan klarblå himmel. Många som promenerar på Gävles hårt ansträngda gator bortser från trafik­avstängningar och andra hinder och låter i stället ett leende kittla i mungipan.
Det är hockeyfeber i Gävle. Igen. Det var fem år sedan sist. Det går att konstatera trots att när detta läses har ytterligare två finalmatcher spelats. Ingen omöjlighet att det kommer att krävas sju innan säsongens mästare kan utses.
Inledningen på matchen i tisdags var mäktig. Nästan alla av de 7 909 i Gavlerinken ställde sig upp och ­applåderade sina spelare när de gjorde entré. Välkommen hem, liksom, efter att ha utmanövrerat Frölunda i Göteborg och ordnat biljetten till SM-finalen. Det som alla svenska hockeyspelare drömmer om.
Åter är det grabbarna från orten som ger laget dess signatur, precis som 2012. De första skären har tagits i Huge, Hille/Åbyggeby, Gävle GIK, Sandvikens IK, Sätra och Brynäs förstås, och en del torde nog åka vidare till de nordamerikanska proffsligorna så småningom, precis som 2012.
Att hjälten är grannens grabb ger hockeyfebern i Gävle en extra dimension.