Vargdebatten lever vidare

Jag besökte vilt- och jaktmässan Stockholm Game Fair vid Nacka Strand i veckan som gick och imponerades dels av att det är möjligt att få publik till ytterligare mässor på temat jakt, dels att en vargdebatten också lockar stor publik i Stockholm under en sen fredagseftermiddag.

Visserligen var Robert Aschberg moderator – en kändis vid rodret på en debatt med ett så kontroversiellt ämne på dagordningen kan alltid intressera lite extra – men jag trodde inte att stockholmspubliken skulle lockas i den omfattning som nu skedde.

Ulf Berg (M) och riksdagsman från By i Avesta var en av sex debattörer. Två av paneldeltagarna, Eva Danielsson och Per Dunberg representerade Wolf Association, Sweden. Panelens övriga debattörer representerade Jägarnas riksförbund.

Inledningsvis upplevde jag risken uppenbar att det skulle bli en klassikt ”dålig” debatt med en upprepning av tidigare argumentation och där parterna stod långt ifrån varandra. Men mina farhågor kom tack och lov på skam! Det var inte minst Ulf Bergs förtjänst som tidigt anslog en hovsam ton. Samtidigt som han var tydlig med att det bästa för vargfrågan är om det kan bli en årlig beskattning av vargen – i vare fall i täta varglän som Värmland, Dalarna och Gästrikland.

Det var en uppfattning som visserligen inte delades av  representanterna för Wolf Association. De menade att vargstammen måste få växa långt utöver dagens nivå för att en årlig reducering ska accepteras via en begränsad jakt – vid sidan av så kallad skyddsjakt.

Ulf Berg kom till debatten i Nacka Strand med ett ess skjortärmen som han bara kunde antyda, men inte utnyttja, nämligen det som blev bekant i tisdags och som innebär att allianspartierna tillsammans med SD i riksdagens utskottsarbete kommit överens om att en riktad vargjakt också ska tillåtas i fortsättningen.

 

Ulf Berg, kunnig rovdjursdebattör.
Ulf Berg, kunnig rovdjursdebattör.

Miljö- och jordbruksutskottets majoritet säger nämligen i sitt betänkande att vargjakt också ska vara tillåtet i framtiden och att viltförvaltningsdelegationernas roll ska stärkas. Regeringspartierna vill avvakta Naturvårdsverkets uppdrag med att ta fram en nationell strategi för viltförvaltningen, innan den kommande rovdjurspolitiken slås fast.

Givetvis bjöd debatten i Nacka också på en exercis om hur många vargar landet behöver  för att arten ska säkras. Siffran varierade med utgångspunkt från  debattörens uppdragsgivare – från 200  till 2000 individer.

Jag har säkert lyssnat till ett 20-tal rovdjursdebatter under de senaste tio åren. Debatten i Nacka visade i sin slutfas att det trots allt har hänt en del positivt i frågan. Mot slutet av debatten var debattörerna tämligen ense om att både vargen och jakten på den samma kommit för att stanna – liksom att vargens spridningsområde måste utökas så att inte endast tre, fyra län ska bära hela ”bördan”.

 

 

Falun stjäl Ludvikajobben!

Med varje ny regering väcks regionfrågan till liv. Inget undantag den här gången. Efter ett drygt halvår med de rödgröna vid makten kommer nya propåer om hur landet ska kunna styras bättre. Det sker trots, eller möjligen tack vare, att våra politiker under den förra mandatperioden misslyckats med både regionbildning och att realisera en översyn av läns- och länsstyrelseindelning.

Enligt min mening är det rätt mycket av en klåfinger-mentalitet över de ständiga förslagen om hur landet ska få en administration som dels sammanfaller med den politiska viljan, dels kan redovisa någon påtaglig samhällsnytta med förslagen om sammanslagna län eller nya regioner. Det finns naturligtvis en anledning till varför det gått så trögt att regionalisera. Den viktigaste är bristen på vilja bland politiker som dels sneglar på risken att förlora en plattform för både politik och uppdrag, dels hur svårt det är att bevisa för en bred allmänhet om att stora regioner är något positivt och utvecklande.

Jag är övertygad om de politiker och utredare som ivrar för större regioner och färre län, kommer att möta ett så hårt motstånd att vi också kommer att lägga innevarande mandatperiod i riksdagen till handlingarna, utan att det skett några beslut som ändrar på dagens ordning. Och sett med mitt möjligen snäva dalaperspektiv tycker jag att ett sådant resultat gynnar utvecklingen i Dalarna. Dalarna är en så stark region att den står för sig själv!

Apropå utvecklingen i Dalarna blev jag sittande framför tv:n härom dagen för att följa ett landsbygdsseminarium som Centerpartiet arrangerade i Stockholm. Många frågor intresserade mig och jag blev varm om hjärtat när Annie Lööf (C), partiledare, berättade om hur ABB-ledningen förklarat anledningen till varför Ludvika behåller positionen som utvecklingscentrum för det internationella storföretaget, trots den ftorföretagar-tendensen att de föesta koncentrerar sin verksamhet till internationella storstäder.

ABB-ledningens uppfattning är uppenbarligen att kompetensen finns hos de anställda i Ludvika och att kompetenshöjningen och rekryteringen av kunnig personal kan ske tack vare den höga utbildningskvaliteten vid Högskolan Dalarna. Med andra ord; enligt företagsledningen för ABB finns inga bärande motiv för att flytta kvalificerad verksamhet från Ludvika!

Jag önskar att också Skatteverket levde efter ABB:s filosofi. Om så vore fallet skulle Ludvika få behålla de kvalificerade arbetstillfällen som Skatteverkets nu vill flytta till Falun. Det är inget fel i att Falun tillförs nya jobb, men det känns trist att de nya jobben går ut över Ludvika.

Glöm OS-drömmen!

Trots att det bara har gått sex månader sedan valet i höstas är det politiska nyhetsflödet intensivt. På alla plan. Anledningen till den höga pulsen hör samman med att politiker på olika nivåer börjar komma igång med det svåra arbetet att uppfylla löften eller åtminstone väcka debatt kring hjärtefrågor.
På riksplanet är det utrikes- och försvarspolitik som dominerar, i region- och landstingsdebatten handlar det om ett nymornat flygplatsmotstånd (regionfråga) eller förtroendekris för för den politiska ledningen (landstinget). I kommunerna är det fortfarande relativt lugnt, även om det börjar ”jäsa” lite här och var.

Personligen följer jag med intresse också debatten om Sveriges och Faluns möjligheter att få arrangera ett vinter-OS. Falun har redan två gånger försökt blidka beslutsfattarna i internationella olympiska kommitté om att få arrangera vinterspel. Koncepten har varierat men bakslagen har varit lika tydliga vid båda tillfällena. När skidförbundets ordförande Mats Årjes härom dagen gav offentlighet åt förslaget att Falun borde söka igen, var det förstås i ruset av framgångarna med skid-VM härom veckan.

Jag håller med om att Faluns sätt att arrangera skid-VM var imponerande. Att Lugnets skidstadion också har olympisk kvalité råder ingen tvekan om. Men olympiska vinterspel är något mycket större än längdskidåkning och backhoppning. Ett vinter-OS i Sverige måste delas upp på flera orter för att kunna genomföras och därmed tror jag, med erfarenhet av beslutsfattarnas tidigare val, att Sveriges kandidatur är ointressant i den internationella beslutsprocessen. Vi bör hålla oss till VM-nivån, inte bara för att ha bättre chanser att med jämna intervaller få arrangera, utan också med tanke på ekonomin.

Apropå ekonomi och idrott har jag med intresse läst referatet från riksdagen, där Anders Ahlgren (C) från Gagnef ställt frågor till idrottsminister Gabriel Wikström:

”Herr talman! Jag skulle vilja rikta min fråga till idrottsminister Gabriel Wikström.
Skid-VM i Falun, ett väldigt framgångsrikt arrangemang för Sverige, har precis avslutats. Nio medaljer är ett rekord för våra duktiga svenska skidåkare. 280 000 besökte tävlingarna, och 70 000 besökte ceremonierna på kvällen. Det var alltså 320 000 besökare under tolv tävlingsdagar, och tv-sändningarna kunde ses av 500 miljoner tv-tittare runt om i världen.
Idrottsministern besökte VM samma dag som Johan Olsson tog sin guldmedalj. Dagen därpå läste jag i tidningen att idrottsministern uttalade sig för att ”Sverige ska jobba hårdare för att få stora idrottsarrangemang”.
Jag skulle vilja be statsrådet utveckla dessa intressanta tankar.

Statsrådet Gabriel Wikström (S):
Herr talman! Tack, Anders Ahlgren, för frågan!
Precis som Anders Ahlgren tar upp i sin fråga var VM i Falun ett oerhört lyckat arrangemang. Det visar inte minst att Sverige är en duktig värdnation. Vi har kunnat husera stora idrottsevenemang tidigare. Vi har gjort det med stor framgång, och jag tror att vi kommer att kunna göra det i framtiden också.
För att det ska hända tror jag att det är helt avgörande att relevanta aktörer kan samarbeta med politiken på ett bra sätt. Ett första steg för att uppnå målet att Sverige ska kunna ansöka om att husera fler internationella idrottsevenemang är det möte som jag hade tillsammans med näringsminister Mikael Damberg och representanter för idrottsrörelsen och inte minst besöksnäringen just under VM i Falun.
De har tagit fram en strategi, och vår ingång var frågan om hur staten kan hjälpa till i detta viktiga arbete.

Anders Ahlgren (C):
Herr talman! Tack för svaret, ministern! På många platser i Sverige är man intresserad av att jobba fram stora evenemang. Ambitionen grusas dock av att man tycker att riskerna är för stora.
Även om skid-VM blev en framgång såväl sportsligt som publikt bygger det på att Falu kommun investerade 250 miljoner kronor i anläggningen för att modernisera. Utan detta hade det inte blivit något skid-VM över huvud taget.
Utöver detta genomfördes evenemanget med en budget på ungefär 300 miljoner kronor. Av dem utgör 75 miljoner kronor, det vill säga 25 procent, biljettintäkter. Resterande drygt 200 miljoner kronor finansieras med externa pengar.
Då är min fråga: Tycker idrottsministern att det är rimligt att enskilda föreningar och kommuner tar ett så stort ansvar för ett internationellt arrangemang som ska förläggas till vårt land, eller ser statsrådet andra lösningar för framtiden?
anf.84 Statsrådet Gabriel Wikström (S):

Herr talman! Jag kan mycket väl tänka mig att det finns rimligare sätt att dela risken för sådana här stora evenemang. Men för att kunna fram till vilka de lösningarna i så fall ska vara vill jag gärna i första hand invänta det underlag som den här gruppen, som nu har jobbat fram en strategi mellan besöksnäringen och idrottsrörelsen för stora evenemang, arbetar fram.
I deras arbete ingår också ett uppdrag att titta på hur man kan ta fram relevanta samhällsekonomiska modeller för att se hur de här idrottsevenemangen kan generera intäkter och vilka aktörer som i så fall får dessa intäkter och eventuellt ska vara med och dela en risk.
Jag tror att det blir ett väldigt bra underlag för regeringens fortsatta arbete att se på vilka sätt vi kan stötta inte minst idrottsrörelsen i att söka och anordna den här typen av stora arrangemang.
Tack än en gång för frågan!

Succé – trots dåliga odds

På söndag (15 februari) går ridån upp och ned för årets sista föreställning av Björborevyn. Då kan revyns ansvariga summera 17 föreställningar med en publik på c:a 3 500 personer. Samtidigt kan de glädjas över att ha kunnat genomföra ännu ett revyår, trots dåliga odds tidigt i höstas då det stod klart att tre tunga aktörer från revyn 2014 inte skulle delta i år.

Men revytraditionen i Björbo är stark och med Eva Östling, Hans-Erik Bergman och Eva Erkers i spetsen lyckades hotet om ett inställt spelår avvärjas. Det var bra gjort, för att sätta upp en lokalrevy är inget som görs över ett veckoslut Många viljor och önskemål ska sammanfogas till en helhet som alla kan ställa upp för. Satsningen på gradänger, det vill säga upphöjningen av publikplatser, har blivit en succé och lär få ännu större publikt genomslag nästa år när publiken numera vet att alla publikplatser ger valuta för entrépengarna.

Lokalrevyerna i Dalarna har haft ett tacksamt år att hämta material från. Valet, risken för nyval, ryssar i turisttrafik i Stockholms skärgård (under vattenytan), nya partiledare och i Gagnefs fall även en ny politisk majoritet. I fjol fick den dåvarande Gagnefsmajoriteten med Centern i spetsen mycket ”stryk” i revyn, eftersom uppsättningen rent av uppkallades efter de olika turerna i kommunpolitiken. Revyn fick heta ”Gagnsters”. I år får den nya regimen finna sig i att bli häcklad, precis som det ska vara i en revy som vill spegla aktuella händelser i närområdet.

Det är glädjande att revytraditionen i Dalarna kan fortsätta. Horndal, Borlänge och Björbo är de största revyerna, men Järnarevyn har också ett starkt grepp om sin publik. Dessutom finns revyliknande föreställningar på andra håll i länet, men oftast med ett begränsat antal föreställningar.

Rikspolitiken tycks bli ett kroniskt bidrag till textförfattare med ambition att skapa satir på nationell nivå. Nästan varje vecka kommer förslag eller görs utspel som är tacksamma bidrag till satirprogram i radio och tv. Men utbudet är tyvärr ganska litet, trots alla uppslag. Det är märkligt.

Märkligt är också indragningen av PostNords indragning av postservicen i hembyn Björbo. Hur är det möjligt att en enda person, med säte i Hudiksvall, kan sitta och ensam avgöra frågan om organisationen av postombuden? Jo, Lars Munters, mångårig och kunnig jurist i Stockholm, men bördig från Dala-Järna, skrev till mig härom dagen och gav en förklaring.
Så här skriver Lars: ”Detta med PostNord är ju bedrövligt. Ibland- och faktiskt numera rätt ofta- så saknar jag gamla Kungl. Postverket med generaldirektör och allt. Det är ju nämligen ett rätt intressant juridisk skillnad mellan ett statligt” verk” och ett fristående bolag. Ett verk har ju att beakta vissa grundläggande regler i vår regeringsform.
Dit hör ju bl a opartiskhet och objektivitet i kontakterna med allmänheten, och – som jag ser det- den service som skall erbjudas från samhällets sida. Ett statligt verk har inte rätt att enbart lägga kortsiktiga ekonomiska intressen till grund för sina beslut. Men nu är det tyvärr som det är och lönsamheten- inte landsbygdens behov- är styrande. Och inte alls grundlagsregler med likställighet och sådant…

Postens motiv måste granskas

Det har blivit ett på tok för långt uppehåll i mitt bloggande. Men nu känner jag att det är dags att lyfta pennan igen och med löftet till eventuella läsare att bloggen ska komma med täta intervaller. Som tidigare kommer innehållet att bli blandat; politiska kommentarer, vardagsfrågor och förstås inlägg av nyhetskaraktär.

Livet som pensionär är ett privilegium i så motto att jag i stor utsträckning sätter min egen dagordning. Agendan har ett varierat innehåll med många möten med människor, men också tid för friskvård och bokläsning. De senaste dagarna har friskvården utgjorts av snöskottning. Två gårdar ska hållas i skick. Det har inneburit snöskottartimmar i sådan omfattning att jag vid sängdags känt mig ganska ledbruten.

Helgerna har ägnats åt Björborevyn – i år också! Jag blev storstilat avtackad efter revyn 2014 eftersom jag tyckte att det kunde vara klokt att sätta punkt efter en 50-årig revymedverkan. Men med illa dold förtjusning lockades jag tillbaka till scenen ännu ett spelår och på premisser som var acceptabla eftersom jag ”kom undan” den långa perioden av repetitioner under hösten. När ridån går ned den 15 februari har vi spelat 17 föreställningar. Det är ett medvetet upplägg för att jag ska kunna koncentrera mig på vinterfesten, skid-VM i Falun, under återstoden av februari.

Under de senaste veckorna har jag också engagerat mig i posthanteringen i Björbo, som Postnord förändrat genom att dra in postombudet och hänvisa Björboborna till ICA-butiken i Dala-Floda som redan har postombudsuppgiften för Flodaborna. Bristen på information och dialog med Tempobutiken i Björbo, som självfallet ville ta över postombudsverksamheten när familjen Holman i Björbo meddelade att de skulle avveckla den närbutik som i många år fungerat som Björbos postombud, är ett skolexempel på hur det inte borde få gå till.

Några veckor innan Björbos postombud skulle avvecklas kom ett meddelande i postlådorna hos de 850 invånarna om vad som skulle gälla vid månadsskiftet januari-februari; nämligen att Björboborna hänvisades till Dala-Floda för att hämta paket hos posten, eller tvingas ta kontakt med posten på telefon och begära hemkörning av paketet i samband med den dagliga brevbärarturen – som om invånarna i Björbo skulle ha tid och råd att stanna hemma från jobbet för att passa postturen! Sanslöst!

Av tidningsartiklar har framgått att såväl Björbo intresseförening som Gagnefs kommun engagerat sig i frågan. För Björbos del handlar den indragna postombudsverksamheten inte bara en försämrad posrervice – den handlar också om invånarnas medvetna kamp om att säkra livsmedelsbutiken. Landsbygdshandeln behöver allt stöd den kan få för att säkra sin existens. När posten ignorerar en redan befintlig butik och placerar Björbobornas postombud i en konkurrerande livsmedelsbutik på en annan ort, anar jag att att Postnords agerande borde utsättas för en djupare granskning.
Det måste finnas en intressant bakomliggande orsak till att posten ignorerat rimliga krav på information och att inte ens kontakta Tempobutiken för en diskussion om butikens erbjudande att ta över uppgiften som postombud.

Så kom också beskedet om landstingets budgetunderskott på 175 miljoner kronor. Knappast oväntat för den som följt sjukvårdsdebatten och landstingens samlade ekonomiproblem. Den ekonomiska utvecklingen i den offentliga sjukvården måste också ses i ljuset av att produktiviteten har försämrats, trots att sjukvården tillförts mer pengar och personal.

Jag undrar just hur ledande centerpartister i Dalarna upplever situationen i den självpåtagna rollen som stödparti till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern? Det blir ingen lätt uppgift att förklara för väljarna varför partiet valde att sträcka ut en hand till vänster i stället för att bedriva en aktiv oppositionspolitik tillsammans med övriga allianspartier,

Älgjaktsrapport dag 5, sammanfattning

Det dröjde till den femte dagen innan vårt lag fick vända hemåt utan att ha fått någon älg. Uppdraget var att jaga kalv, men vi såg inga kalvar, däremot ett ensamt större djur, som var fredat.

När vi i morgon bitti samlas för att slakta och dela köttet är det sammanlaget sex älgar som ska hanteras. Det kommer att ta sin tid, särskilt som allt ska styckas och fördelas på ett rättvist sätt så att alla medlemmar i laget åker hem med belåtna miner. Vi har flera jägare som bor utanför Dalarna – och de blir förstås glada desto tidigare slakten är över. De flesta återvänder hem redan på kvällen eftersom det inte blir någon jakt på söndag.

Under lördagens slakt kommer vi säkert också får veta när det är dags för efterjakt på kalv. Vi brukar vänta någon vecka innan vi återupptar jakten eftersom vi har gott om tid, särskilt som det gått så bra under den ordinarie jaktveckan.

Vill också framföra ett tack till er som följt bloggen under veckan och på olika sätt reagerat över det ni läst.

Älgjaktsrapport dag 5, morgonen

Fortfarande plusgrader, 2 grader klockan 0600. Uppehållsväder. I dag jagar vi runt byn Holan och det är kalvjakt som gäller.Förr var området ett populärt tillhåll för älgarna, men sedan den förbifarten kom till har förhållandena radikalt ändrats. Har således inget större hopp om att vi får skjuta något djur i dag, Möjligen om jakten går så snabbt att vi byter till en annan såte längre fram i dag, att det kan bli en lyckosam avslutning på jaktveckan.

Men annars är vi nöjda med det redan uppnådda resultatet, särskilt mot bakgrund av fjolårsresultatet.

Älgjaktsrapport dag 4, sammanfattning

Inte heller i dag behövde vi återvända från skogen utan att kunna tillgodoräkna oss ytterligare en älg. Dagens skytt var Johan Gruhs, vice jaktledare. Sex älgar sitter upphängda i vårt slakthus inför styckningen på lördag.
För oss som ”i alla tider” kunnat räkna älgkött som ett av landsbygdens privilegier var förra året en dyster upplevelse när vi hade endast två kalvar att fördela på 30 jägare. Det blir en annan utdelning i år! Och chansen är god att det blir ytterligare djur att dela, eftersom det återstår en dag på den ordinarie jaktveckan och därefter möjligheter till helgjakt fram till i februari – om vi vill!

Under alla förhållanden blir det kalvjakt under fredagen och det är bara att konstatera att veckan gått lika snabbt som tidigare år. Jag inbillar mig att den goda utdelningen i år har påverkat sinnesstämningen om tidsperspektivet. Inte ens snöflingorna och kalla vindar kunde få oss på dåligt humör.

Älgjaktsrapport dag 4, morgon

Kyligaste morgonen hittills – 1 grad plus när klockan var 6.00. I dag jagar vi området runt Skisstjärn och nu är det endast kalv som räknas. Kvoten på stora djur är fyllt. Det innebär mer arbete för hundar och dess förare att ”sortera” och för oss passkyttar att vara extra vaksamma så att vi skjuter på ”rätt” djur.

I går kväll stod jag som värd för en middag för åtta jaktkompisar. Vi åt Kreolsk gryta och min kokkonst fick riktigt bra betyg!

PS! Just nu faller lätta snöflingor över Björbo!

Älgjaktsrapport dag 3, sammanfattning

Jaktlyckan håller i sig! Flera observationer också i dag och dessutom fälldes en stor älgtjur, en femtaggare, efter välriktade skott från 21-årige Erik Olsson. Bössan han använde fick han för övrigt som gåva från en tidigare jaktkamrat, K.G. Ström i Järfälla, som i samband med sin sista älgjakt 2013 överlämnade geväret till lagets yngste medlem!

Vi har nu fem djur i slakthuset och kvoten av vuxna djur är redan fylld. Resterande jaktdagar ska användas för kalvjakt. Det är alltid lika vanskligt och därför misstänker jag att antalet jaktdagar är räknade när det gäller årets älgjakt som ju får pågå en bit in i februari. Återstår att se hur jaktledarna resonerar när nästa kalv är skjuten.

Från andra jaktlag i trakten, Kläberget i Dala-Floda och Handbacken i Björbo,rapporteras om vargiakttagelser under den pågående älgjakten. Ett självklart samtalsämne när jaktlagen samlas i slakthus och vid middagsraster.