Inte olagligt att fatta felaktigt beslut

Gator i Hallsta och Kolbäck får nya namn löd rubriken i VLT den 17 nov. Principen är att gatorna och vägarna i Hallstahammar får tillägget Norra före nuvarande gatunamn, exempelvis Norra Prästgårdsgatan, och i Kolbäck kommer motsvarande gata att heta Södra Prästgårdsgatan, beskrevs det i artikeln.

Det var ett beslut som fattades av kommunstyrelsen i juni 2016. Jag har tidigare reagerat på och även överklagat beslutet om namnändringen. Förutom att över 300 måste byta adress är det också ett onödigt ingrepp i ett kulturarv, hävdade jag i min överklagan:

Genom att, de facto, ge gatorna nya namn åsidosätts ortnamnens kulturhistoriska och sociala värde. Som exempel ger ”Hantverkaregatan” vid en slagning på nätet 557 000 träffar. Vid namnändringen berövas Hallstahammar och Kolbäck sina gamla gators ursprungsnamn.

Kommunens starkaste argument för namnändringen var en säkerhetsrisk, 112-personalen riskerade att köra fel. Jag har varit i kontakt med SOS Alarm beträffande förväxlingsrisken, här är deras svar: Vi har rutiner om att säkerställa adress och om dessa följdes till 100% så borde det inte vara något problem.

Min överklagan till Förvaltningsrätten i Uppsala avslogs med motivationen att jag inte anfört någon omständighet som medfört att beslutet var olagligt enligt kommunallagen. Skälet till min överklagan vill de inte kommentera. Sensmoral; det är inte olagligt att fatta felaktiga beslut.

Kurt

 

Nationalencyklopedin obsolet

Datorn och Internet är två av vår tids viktigaste uppfinningar. Ändå vet få av oss vilka som skapade dem. Det var inget ensamt geni som fick en plötslig snilleblixt. Tvärtom är de flesta digitala innovationer resultatet av ett stimulerande samarbete mellan flera olika personer. Walter Isaacson berättar om dem i sin bok: Innovatörerna.

Som exempel är Wikipedia en produkt av fler datanördars experimenterande med de möjligheter som datorn, Internet och webben ger. Genom att lägga pussel med sina olika program skapade de ett gemensamt användarvänligt uppslagsverk Wikipedia.

Wikipedia kan vem som helst söka information om vad som helst, gratis. Det fina i kråksången med programmet är att vem som helst också kan tillföra information och därmed utöka/skapa innehållet. Wikipedia lanserades 2001 och år 2014 fanns Wikipedia på 287 språk (wiki är ett hawaiiskt ord för snabb).

I dag står mitt vackra uppslagsverk Nationalencyklopedin orörd i bokhyllan, allt finns på nätet. Så här står det på Wikipedia om Nationalencyklopedin:

I 1980-talets svenska kulturdebatt diskuterades bristen på ett modernt uppslagsverk, en ”stor encyklopedi” på svenska. En statlig utredning tillsattes, som resulterade i en upphandling med statligt garantilån. Upphandlingen vanns 19 juni 1985 av förlaget Bra Böcker AB, som fick ett lån beviljat på 17 miljoner kronor av Sveriges riksdag. Tack vare god försäljning lyckades förlaget återbetala lånet helt i december 1990.

Kurt

Den omtyckte brevbäraren

Jag tar mig nästan dagligen en cykeltur, mest för motionens skull men också för att rensa hjärnan. En som cyklade dagligen i ur och skur fast för brödfödans skull var lantbrevbäraren Ragnar Wallberg.

Så långt tillbaks jag kan minnas, till slutet av 1930-talet, cyklade Wallberg sin runda med post från Kolbäck till Säby, ja ända bort till Löpdal och Åskebro. Ragnar Wallberg var alltid välkommen inte bara för postens skull, inbjudan till en kopp kaffe och kanske något mer vid högtidliga tillfällen kom rätt ofta.

Vid ett tillfälle tröt emellertid Ragnars krafter även om han hade en bra dag i övrigt. När han på sin postrunda kom till järnvägsövergången vid Åskebro måste han vila lite hos banvaktaren. Det blev ingen vidare utdelning av posten den dagen.

Signe Sundqvist, som var Ragnars chef, fick reda på den uteblivna postgången och tog Ragnar i upptuktelse med orden:
”Wallberg sköter inte sitt arbete, man fick ingen post i Brunna igår”
”Nja” sa Wallberg ”det var så att när jag kom till järnvägen så kom tåget och cykeln blev så rädd så jag var tvungen att gå hem mä han”.

Signe var en nitisk posttjänsteman och reglementet skulle följas till punkt och pricka. Det var hårda bud för en 13-årig springpojke att göra ärenden till posten och någon blankett inte var rätt ifylld.

Kurt

Bild: Posten i Kolbäck 1928: Ruth Ahlström, Ragnar Wallberg,
Signe Sundquist, och Post-Gustav.

Läs mer om postgången!

Fri broavgift

När jag i slutet av 1990-talet återkom till mitt barndomshem efter 40 års bortavaro kom jag att se på hembygden med andra ögon. Jag blev aktiv i Säby hembygdsförening och började dokumentera den gamla kulturbygden.  På den tiden var Internet inte utbyggt som idag utan man måste mer handgripligen finna underlag till berättelserna. Här nedan är en, något förkortad, berättelse som jag skrev 2001.

Kurt

Vid Säby hembygdsförenings årsmöte på våren 2001 kom jag som vanligt i samspråk med sockenbor som gärna berättade om gamla tider. Sven Nordström från Kolbäcks hembygdsförening hade just talat om slaget vid Herrevad år 1251 då Ragnar Eriksson från Åskebro berättade om en gammal pollett (pollett = tecken, uppvisande innehavarens rättigheter till vissa förmåner eller nyttigheter). Polletten, som var gjord av papper 110 x 85 mm, hade han funnit undanstoppad på vinden i sitt gamla bondehem. Det där lät intressant tyckte jag, det måste följas upp.

Ragnar visade mig polletten vid ett senare besök i Åskebro. På den kan man läsa: Mats Persson i Åskebro äger, att wid uppwifandet af denna pollet fritt öfwerfara Herrewads bro. D. Iwerus.

Här fanns några frågeställningar som pockade på en förklaring.
– Vem var Mats Persson?
– Vem var D. Iwerus?
– Var fanns Herrevads bro?
– Vilket år skrevs polletten ut?

Jan Mats Persson föddes 1826 i Svedvi församling. Vid 20 års ålder tog Mats tjänst som dräng i Åskebro, där biljetten senare återfanns. Husbonden själv, Gustaf Olsson, hade lämnat det jordiska livet fyra år tidigare och hans yngre hustru behövde en hjälpande hand på gården.

Efter bara ett år flyttade Mats ett par kilometer söder ut till Hällby, till fjärdingsmannen Erik Olsson. Mats Persson hade fått plats som kusk. Som sådan behövde han en fribiljett över ån för körslor på den gamla Eriksgatan som går genom Kolbäck. Biljetten torde vara utskriven år 1846.

Det var länsmannen i Strömsholms fögderi/län Johan Daniel Iwérus som hade utfärdat tillståndet. Iwérus bedrev sina tjänsteförrättningar från sin gård i Yllesta, Kolbäcks församling, dit han flyttade 1832. Där kunde han också hålla buset i fängsligt förvar. Iwérus tjänade Strömsholms fögderi till 1849 då Strömsholm miste sin status som eget fögderi. (Strömsholms slott hade motiverat det tidigare).

Från 1850 titulerades Daniel Iwérus kronofogde, med tillägget disponent. Han hade nämligen år 1849 låtit bygga upp tegelbruk, sågverk och benmjölsstamp vid Prästforsen i Sörstafors. Iwérus hade varit en betydande person för bygden. Han ärades och dubbades till riddare av Kungliga Wasa Orden.

Vallby-Säby i maj 2001.

Iwérus gård i Yllesta
Foto: Rune Larsson

Kolbäcks Volleybollklubb

1995

I slutet av 40-talet fanns lettiska flyktingkolonier runt om i Mälardalen. Dessa bildade idrottsföreningar där volleyboll var den dominerande sporten, en sport som kräver minimal utrustning.

Nät för volleyboll fanns inte att köpa i Sverige så de första näten tillverkade spelarna själva. Stolpar av trä skänktes av bönder. I Köping fanns den riksbekante ”Köping Kalles” Sportaffär som kunde skaffa fram riktiga volleybollar.

Resorna betalade var och en själv, men för det mesta blev det cykelturer. Förutom den korta säsongen var det största problemet att hitta tävlingsmotståndare och att ta sig till tävlingsplatsen. Det var cykel, buss och tåg som gällde. Men redan i mitten av 50-talet började fler och fler skaffa egen bil och då öppnades möjligheter att möta motståndare på längre avstånd.

Svenska Volleybollförbundet bildades 1961 och 1962 startade Kolbäcks Volleybollklubb. Under sommaren 1962 tränade och tävlingsspelade herrlaget på Kvarnhagens idrottsplats i Mölntorp och lyckades kvalificera sig till det första officiella SM-slutspelet som ägde rum i Stockholm. Där erövrades det första officiella SM-tecknet genom att de i en dramatisk final besegrade förhandsfavoriten Kallhälls Bollklubb.

Det blev SM-seger även 1963 och -65 samt silver -64 och -67. Internationellt gjorde laget en stor sensation 1963 i S:t Anthonis, Holland, genom att komma på en hedrande 4:e plats (två bollar från finalplats) i en internationell utomhusturnering med 101 deltagande lag. Därmed blev herrlaget det första klubblag från Sverige som väckte internationell uppmärksamhet i volleyboll.

Kolbäckslagets hemmaarena var idrottshallen i en skola, Herrevadshallen, och där fick gästande lag stryk efter noter. Efter protester från andra föreningar satte Volleybollförbundet stopp för seriespel i Herrevadshallen då den inte uppfyllde kraven, publiken som satt uppklängd på ribbstolarna kom för nära planen.

Herrlagets fina SM-insats väckte intresse hos Kolbäcksflickorna och ett damlag bildades.
Laget utvecklades mycket snabbt och framgångarna lät inte vänta på sig. Det blev SM-silver redan efter ett år. Fram till 1969 var damlaget totalt dominerande och aldrig sämre än tvåa i SM. 1965 blev både dam- och herrlaget Svenska Mästare och 1969 blev damlaget SM-mästare igen.

Efter många års framgångsrikt spel i den högsta serien var laget tvunget, på grund av kraftig generationsväxling, att avsäga sig elitserieplatsen. Ett nytt lag var emellertid på gång. Det tog tio år men 1984/85 var Kolbäckslaget tillbaka i elitserien igen.

Kurt

Läs mer!

Bild ovan: Damlaget i elitserien och herrlaget i div I, 1995/96
Bild nedan: Spelare från Sollentuna i  Herrevadshallen, Kolbäck

sollentuna

Farmarenergi

Jag har fler gånger här på bloggen konstaterat vilken fantastisk teknisk utveckling som skett under min livstid. Det upplevde jag främst inom mitt arbete. I Kolbäck gjordes också banbrytande framsteg. Ett sådant var ”Från åker till färdig värme”.

I slutet på 1980-talet bestämde Sveriges riksdag att det svenska spannmålsöverskottet skulle minska med 700 000 hektar genom att en miljon hektar åkermark inte längre skulle odla spannmål. Detta sker innan svenska folket röstade ja till EU och EU:s jordbrukspolitik börjar gälla. Inom Hallstahammars Kommun som hade 5 700 hektar åkermark skulle cirka 1 600 hektar bort från produktionen av spannmål. Man kan förstå att stämningen i lantbrukarkåren inte var så munter.

Kolbäcksbygdens LRF-avdelning samlades i mars 1990 till en idékväll om alternativa grödor för att gjuta lite hopp i kollegorna. Från Hallstahammars Energi AB kom vid mötet ett konkret förslag till bönderna: I Kolbäck finns en oljepanna som gör slut på 1000 kubikmeter olja. Vill ni ersätta den med biobränsle så är ni välkomna att börja. Men observera, det skall vara på marknadsmässiga grunder.

En enkät skickades ut till lantbrukarna om vilket bränsle de skulle satsa på, energiskog eller halm. Resultatet blev att det fanns 200 hektar för att odla energiskog på, som skulle motsvara 1 000 kubikmeter olja. Halm fanns från 3 000 hektar åker men osäker skörd beroende på höstvädret. Ett bolag bildades  ― Farmarenergi i Hallstahammar AB. Och en biopanna för 5,7 miljoner byggdes.

Den 5 februari 1992 invigdes pannan med pompa och ståt. Sveriges första lantbrukarägda panna som eldas med energiskog. Radio, TV, tidningar var på plats. De första åren eldades pannan mest med skogsbränsle tills den första energiskogen under fyra år hade växt sig tillräckligt grov och kunde skördas.

Lantbrukarna fick stor medial uppmärksamhet berättar Börje Ohlson, en av initiativtagarna till Farmarenergi:
”Studiebesöken kunde räknas i tusental, busslaster från hela Norden och flera andra länder. Vi har bland annat haft besök av Riksdagens jordbruksutskott, ministrar och politiker och företagsledare från jordens alla hörn.

Belgiens jordbruksminister flög till Västerås med privatplan och kom med limousin till Kolbäck för att se på pannan och höra oss berätta. Japansk TV var här och gjorde reportage under flera dagar. Programmet sändes i Japans motsvarighet till TV2. Kul att få höra sina kollegor prata flytande japanska (dubbat). Ett filmteam gjorde ett reportage som sändes i minst sex länder.”

Men tiderna förändras. Mälarenergi AB planerade för en värmekulvert till Hallstahammar och med en avstickare till Kolbäck. Farmarenergis panna i Kolbäck slutade eldas 2006.

Kurt

Källa: Börje Ohlson, Kolbäcks hembygdsförening
Foto: Rune Larsson

Tjuren blev friställd

Jag har flera gånger förvånats över den snabba tekniska utvecklingen jag upplevt och hur samhället såg ut för bara 100 år sedan. Det var inte självklart att man då hade elektriskt ljus i stugorna i landet.

Utbyggnaden av den svenska vattenkraften och samhällets elektrifiering startade på 1890- talet. På Smidesfabriken vid Mölntorps vattenfall fanns en generator som gav fabriken och gården egenproducerad elkraft. Kungliga Vattenfall bildades 1909 och Älvkarlebys kraftstation togs i drift 1915. Därmed kunde ledningsdragning för elkraften ta fart i landet.

I Carl-Axel Olssons hem i Viby var man mycket engagerad för i uppbyggnaden av Kolbäck-Bergs Elektriska Distributionsförening. Som en pojke i tolvårsåldern upplevde Carl-Axel allt vad det innebar. Han har dokumenterat de problem, bekymmer och glädjeämnen som elektrifieringen innebar. Det var dock för de flesta något helt nytt och okänt detta med elektrisk energi. Här är hans berättelse om sina upplevelser, något förkortad.

Kurt

1917, första världskrigets tredje år, började avspärrningen göra sig alltmer gällande. En importvara som vi alla voro mycket beroende av var lysfotogen. På landsbygden var fotogenlampan den enda ljuskällan. Vi ville ogärna gå tillbaka till pärtor (lysstickor) och talgdankar igen. Underhand kom det en ersättare. Det var karbidlampan. Den var mycket ljusstark, men svårhanterlig. Det fanns människor som vore fullkomligt vettskrämda för dessa osande och fräsande tingestar. Man var rädd för brand- och explosionsrisker.

Man får nog säga att det var bristen på fotogen som var en stor drivfjäder, om det också inte betydde allt, när det gällde intresset för bildandet av en distributionsförening. Det var ju också den lätthanterliga energin som kunde användas för trösk, vattenuppfordring, vedkapning samt magasinsgöromål. Varhelst två eller flera bönder träffades så dryftades dessa frågor. Det var ju inte bara här utan det var lika över hela landet. Däremot så äro ännu hushållsmaskinerna en förborgad hemlighet.

Den 11 september 1917 hölls styrelsesammanträde på Mejerikontoret i Kolbäck. Då undertecknades de tidigare stadgarna samt ansökningshandlingarna, som skulle inlämnas till Kunglig Majestäts befallningshavande i länet för registrering av föreningen. Vid samma tillfälle föredrogs anmälningslistorna. De upptog 188 personer samt 5 föreningar som därmed begärde sitt inträde.

Nyårsdagen 1918 hölls styrelsesammanträde hos Erik Eriksson i Tibble. Då beslutades att föreningsmedlemmarna skulle anskaffa stolpar. Huggning av stolpar skulle ske senast under februari månad. Den 2 april 1918 beslutades att byggandet av ledningsnätet skulle omedelbart påbörjas.

Som kuriositet kan nämnas, att i början brändes stolparnas rotändor över en eld, för att därigenom bättre motstå röta. Vid Viby grävdes en stor fyrkantig fördjupning 2 x 4 x 0,4 m. I gropen hölls en mycket kraftig eld. Stolparna rullades över elden så sakta, att stolparna blev ordentligt förkolnade.

Från flera håll ifrågasattes nyttan av sådan bränning, särskilt om den icke blev grundligt gjord. Beslutades att bränning ej skulle fortsätta. Om några år skulle stenarna omkring stolparna plockas upp och stolparna impregneras vid jordytan med något lämpligt ämne exempelvis tjära.

Fredagen den 18 februari 1919 var den stora dagen då strömmen gick ut i ledningarna. Som 12-åring minns jag hur vi väntade att det stora undret skulle ske. Det drog ut på tiden. Kvällsmjölkningen hade börjat. Belysningen utgjordes av en lykta, som flyttades med vartefter mjölkningen fortskred. När strömmen äntligen kom och ljuset flödade ut över kor, kalvar och mjölkerskor genom 10 st. 25 watts ljuslampor blev det glädje och en uppståndelse som är svår att beskriva.

Tjuren som drog vandringen för vattenfordringen blev också så småningom ersatt av en centrifugalpump. Han hade utfört sitt arbete lugnt och tålmodigt. Varje gång tjuren gick förbi skvallerröret kastade han en längtansfull blick efter eventuella vattendroppar. När det äntligen började rinna ur rören sprang han sista biten fram till dörren. Han nekade bestämt att gå längre när det väl var fullt i bassängen. Vid dörren selades han av och fördes in i sitt bås igen. I modernt språkbruk skulle det heta att tjuren blivit friställd. Men nu kunde han falla tillbaka på sin egentliga uppgift.

Så slutar Carl-Axel Olssons berättelse.

Andra sortering

Jag har i några inlägg berört sång och musik, förr och nu, i min hembygd. Till den kategorin hör också PRO:s musikgrupp: 2:a sortering. Bara namnet på gruppen antyder, för en utomstående, respekten för Jantelagen. I musicerandet finns däremot inga tecken på blygsamhet.

Vilken glädje finns det inte i musiken och hos musikanterna? Tag som exempel dragspelaren i mitten på bilden en man på över 90 år, Eilert Andersson. Vilken bakgrund har han som gör att han ännu kan hantera dragharmonikan och spelar varje dag? Ett hembesök skulle kanske ge mig svaret.

Eilert är född i brukssamhället Surahammar 1926 och inte precis med silversked i munnen. Det fanns dock ett piano i hemmet och hans syster tog pianolektioner. Eilert själv, då i 14-årsåldern, började så smått lära sig han med. Det visade sig snart att piano inte var hans instrument.

Trots de små omständigheterna köpte hans mamma ett femradigt dragspel till honom. Att läsa noter hade han lärt sig vid systerns pianolektioner. Glädjen med dragspelen, han har brukat några under åren, följer honom genom livet.

På tal om arbetslivet så började Eilert sin karriär som tvålpojke hos en frisör i Surahammar. Lönen var det inte mycket bevänt med, så andra arbeten och andra arbetsgivare avlöste varandra. Det handlade om att försörja sig, ofta med hårt arbete.

År 1957 kom Eilert med familj till Kolbäck från Sörstafors där han arbetat på Pappersbruket i 12 år. Då Bruket ägde den lägenhet de bodde i måste ett annat boende ordnas innan han kunde säga upp sig från sitt tunga arbete där. Det blev till en egen villa i Kolbäck.

Eilert Andersson hann också med att bli egen företagare, som skomakare. Han övertog 1969 Nils Granströms etablerade skomakeri i Kolbäck. Eilert och hans fru drev rörelsen under 16 år. Frun skötte kundmottagningen och Eilert, som samtidigt hade en anställning på Kanthal, lagade skor på kvällarna eller när arbetsskiftet så medgav.

Efter flytten till Kolbäck började Eilert spela i Hallstahammars dragspelsklubb. Några spelmän från dragspelsklubben bildade 1995 ett nytt lag: Kalle Västmans Spelemän, där kom Eilert med. Efter 17 års trevligt spelande och med god kamratanda upplöstes dock gruppen. Han blev emellertid snart värvad till PRO:s sångkör som behövde instrumentalt stöd vid sångövningarna.

I PRO:s medlemskader finns fler som har varit aktiva fritidsmusiker. Vid något tillfälle under 2012 väcktes idén att plocka fram instrumenten ur garderoben och börja spela igen. För att alla skulle förstå ambitionsgraden i spelandet bildades en musikcirkel som fick benämningen: 2:a sortering.

Kurt

Foto: Musikgruppen 2:a sortering 2016.
Fotograf: Ewa Snellman Welén

Åbyflickorna

Ibland möter jag människor i min egen ålder som har en intressant historia att berätta. Det har förresten alla tror jag, det gäller bara att locka fram den vid lämpligt tillfälle. Ett sådant kan vara Kolbäcks hembygdsförenings öppna hus på tisdagseftermiddagarna. Jag kom där i samspråk med några damer som, visade det sig, varit den i Kolbäcksorten så populära sångtrion Åbyflickorna på 1940-talet. Jag tänkte genast att här har vi Kolbäcks Göingeflickor.

Det var de tre systrarna Karlsson ― Gunborg, Kerstin och Berit ― från Stora Åby man kallade på när det var bröllop, begravning, hembygdsfester, logdans eller frikyrkoförrättning. Det var arrangörer från bygdens IOGT till Stadshotellet i Västerås som hörde av sig. Flickorna hade en bred repertoar som: På en byväg om våren av Kai Gullmar och Skymning av Chopin.

Intresset för sång och musik fanns tidigt hos familjen Karlsson. Man tog alla tillfällen i akt att sjunga, även drängarna på lantbruket brukade delta. Ackompanjemanget kom till att börja med från en gammal orgel men far i huset köpte ett piano på auktion och flickorna började ta pianolektioner.

Åbyflickorna sjunger bra och är vinnande, skriver VLT efter ett framträdande. Den äldre systern anför trion med små medel. Den yngsta hanterar pianot väl. Man blir glad att slippa höra de slamsiga schlagerhitar, som radion kör till leda. Sångerna och visorna är av hembygdskaraktär och har flera romantiska inslag, men inget ovärdigt.

Tio år senare gjorde Göingeflickorna sin debut. De slog igenom på allvar 1961 med Kära mor, som blev vald till årets låt.

God Jul och Gott Nytt År

Kurt

Mölntorps Småskola

molntorp_smaskola_1900

Det finns få ämnen som dryftas mer i det politiska rummet än skolverksamheten. Låt mig därför göra en kort tillbakablick på hur Säby socken hanterade riksdagsbeslutet 1842 om allmän folkskoleplikt.

Vid sockenstämman den 27 november 1842 hade man att ta ställning till en kungörelse som påbjöd att en skola måste inrättas i socknen inom fem år. Enligt samma påbud skulle en skoldirektion utses. Det sistnämnda var relativt enkelt att uppfylla. Skoldirektionen rekryterades bland sockennämndens ledamöter och kom att bestå av några storbönder jämte en fjärdingsman. Ett större problem var att finna och avlöna en lärare.

I Säby fanns på den tiden både en kyrkoherde och en pastor. Sockennämnden enades slutligen om att tillsätta en skolpräst. Pastor P Canell fick uppdraget att hålla skolundervisning, han var ju redan avlönad.

Pastor Canell tog också på sig uppdraget att finna lämpliga skollokaler. Undervisningen kom att bedrivas i en kammare på gårdarna Lilla Säby och i Säby By. Den första maj 1845 kunde den första skoldagen hållas i Säby socken.

Mölntorps småskola, med ett klassrum och en liten lägenhet, byggdes 1889. Mölntorps Gård upplät mark för skolan. Och byggtimret kom från ett nedlagt militärsjukhus på Utnäslöt. Skolan byggdes med förenade krafter.

Den 24 augusti 1890 tillträdde fröken Jenny Eriksson platsen som ordinarie lärarinna. Hon var då 20 år gammal och blev, skulle det visa sig, en mycket omtyckt skolfröken både av barnen och av föräldrarna.

Kroppsaga var tillåten i den tidens skola och tillämpades också, men sparsamt av Jenny Eriksson. Det hände, har det berättats för mig, att när någon gosse varit stygg sändes han ut i skogen för att hämta björkris. Sedan fick styggingen slå sig själv med riset medan Jenny stod bredvid och grät.

Jenny stannade på sin lärarinnepost i 40 år. Inför pensioneringen lät hon och hennes två systrar Anna och Maria uppföra en villa, Hemgården, ett hus mitt emot skolan. Skolundervisningen i Mölntorps småskola lades ned 1968. Folkskolan kom att fanns kvar i landet fram till 1972.

Själv började jag min skolgång i Mölntorp 1941 och har nu, för att citera Tomas Tranströmer, examen från glömskans universitet.

Kurt

Bild ovan: Mölntorps småskola omkring 1900
Bild nedan: Lärarinnan Jenny Eriksson med sin skolklass omkring 1920