Snedseglare i Öresund

Det var inte bara i arbetslivet jag fick vara med om en otrolig utveckling. Inom båtsporten har jag också erfarit stora förändringar. Hur det sedan kom sig att jag som bondpojke blev intresserad av båtar och sjöliv får jag nog tillskriva slumpen och äventyrslustan. Båten jag spikade ihop av masonit och två bräder före tonåren kunde rimligtvis inte lämna stort avtryck, den läckte som ett såll vid seglatser på Kolbäcksån.

Min första kontakt med riktiga båtar fick jag på 1940-talet som pråmslussare. På den tiden gick långa pråmsläp på Strömsholms kanal. Slussvaktaren vid Västerkvarnslussen, han var för övrigt också skomakare, fick hjälp av oss grabbar att öppna och stänga slussportarna. Hade vi riktig tur kunde vi få mönstra på en pråm och följa med en sträcka på några hundra meter till närliggande bro.

Det var inte förrän jag flyttat till Landskrona som sjön lockade på allvar. Landskrona var en livlig hamnstad på 1950-talet. Där fanns fler dagliga båtförbindelser med Danmark och Ven. Det gamla fiskeläget Borstahusen med sin småbåtshamn var en obekant miljö som jag drogs till. Då fanns där flera aktiva yrkesfiskare som bland annat fiskade torsk och ål.

Tillsammans med en arbetskollega köpte jag en mindre oruffad segelbåt av trä. Alla fritidsbåtar var på den tiden byggda av trä, oftast lärk eller ek. Seglen var gjorda av naturmaterial och måste hängas på tork efter varje segling för att inte skadas av jordslag/mögel. Med den gick vi under en semester till Ven, Helsingör och andra hamnar efter danska kusten. Jag gjorde också många turer med den lilla segelbåten för att pilka torsk och dörja makrill mellan Ven och Ålabodana.

Bröderna Malmsten som hade en stor skärgårdskryssare i Borstahusen hade lärt mig seglingens konst. En sommar gick vi med ”Örn” till Kiel i Tyskland. Det var en spännande resa med fler svåra passager i Storströmmen. En skärgårdskryssare är inte den ideala båten i krabb sjö på öppet vatten och med endast segel att förlita sig på. Segelbåtar hade i bästa fall en liten aktersnurra undanstoppad men i vårt fall fungerade den inte. Man fick segla in till förtöjningsplatsen i alla vindar och hur trångt det än var. Den konsten är i dag eftersatt.

Torsdagsseglingen var en återkommande segeltävling i Borstahusen, en prestigefylld kvällssegling. Där sattes sjömanskapet på prov.

”Navigare necesse est” – Att segla är nödvändigt, instämmer jag i. Däremot är jag inte överens med dem som begagnar uttrycket åker/åkte båt. Jag håller fast vid att man går/gick med en båt som i Evert Taube vistext: ”Vi går till Utö för natten”.

Kurt

fiskelyckaFiskelycka i Sundet

Landskrona – en krona bland städer (1947)

 

Krim tillhör oss

Krim tillhörde ryska sovjetrepubliken fram till 1954 då den av Nikita Chrusjtjov överläts till den ukrainska sovjetrepubliken. Då Sovjetunionen upplöstes 1991 blev Krim en del av den fria republiken Ukraina. Krim påstås ha tre officiella språk, ryska, ukrainska och krimtatariska. I praktiken har det ryska språket varit helt dominerande på Krim i minst ett par hundra år.

Efter omfattande konfrontationer mellan folkgrupper utanför Krims lokala parlament intar soldater i omärkta gröna uniformer regeringsbyggnaden den 27 februari 2014. En folkomröstning som utlysts av de nya makthavarna till den 16 mars gav till resultat att 97 % av de röstande ville ansluta sig till Ryssland. Den 18 mars slog också Vladimir Putin fast att Krim återigen skulle erkännas som en del av Ryssland.

I boken ”Krim tillhör oss, imperiets återkomst” av Kall Kniivilä får vi veta en del om de cirka 2,3 miljoner invånarna på Krim-halvön. Kall Kniivilä är journalist på Sydsvenskan och tidigare Moskva-korrespondent för en finsk tidning. Med titelns ”oss” menas Ryssland och ryssarna på Krim, med ”imperiet” avses det sovjetryska välde som många längtar till och vill ska återuppstå.

Kall Kniivilä reste i slutet av september 2014 på Krim och träffade människor vars åsikter är splittrade och skiljer sig starkt från varandra efter Rysslands annektering av Krim.

Anna i Sevastopol har fått sin statliga lön fördubblad. Hon har kunnat köpa den vita skänk hon så länge drömt om, men i övrigt är det mesta sig likt. I hennes grannskap välkomnar man president Putin och Stalin hyllas som hjälte då han räddade världen från nazisterna.

För Eskender som är krimtatar är det annorlunda. Han fick möta de nya makthavarna när tungt beväpnade poliser knackade på hans dörr en tidig morgon och vände upp och ner på lägenheten. För honom är Ryssland arvtagare till det Sovjet som en gång förvisade hela hans folk.

Den krimtatariske läkaren Esma Aciyeva citerar sin tioåriga dotter: ”Mamma, jag förstår inte. När skolan började den 1 september talade klassföreståndaren om att Ukraina är vårt fosterland, hon sade att hon älskar Ukraina, Ukraina är vår stolthet. Och nu säger hon att hon är ryska, att hon älskar Ryssland, att Putin är snäll men ukrainarna är fascister. Vad ska jag tro? Du har ju sagt att jag ska lyssna på lärarna.” Familjen flyttade efter en tid till Kiev i Ukraina.

Kurt

Bostadsbristen på 1960-talet

Bostadsbristen i storstadsområdena är inget nutida påfund. 1960 stod 106 910 personer i kö för en bostad i Stockholm. 1965 gick startskottet för Miljonprogrammet. Regeringens (S) mål var att inom tio år bygga en miljon bostäder och förbättra bostadsstandarden.

Året 1965 bytte jag och familjen bostadsort från Malmö till Stockholm. Företaget hade lyckats ordna en lägenhet som jag fick överta. Flyttlasset gick från Limhamn till Bollmora vars centrum invigdes samma år. Kontrasten mellan det gamla fiskeläget Limhamn och den nya förorten Bollmora kunde inte vara större. Vi flyttade därför snart till ett radhus vid en liten sjö i det gamla Rönninge.

Småstugebyrån, som låg under Stockholms stads fastighetskontor, började 1968 bygga utanför Stockholm och först ut var Salemstaden. Jag ställde mig i bostadskön och fick av en tillfällighet erbjudande om att bygga ett eget hus, ett s.k. självbyggeri, med låg penninginsats. En byggfirma, Hultsfreds Hus, gjorde grunden, reste ytterväggarna och lade taket. Därefter fick husägaren själv fullfölja resten av bygget med material som rekvirerades från Hultsfreds Hus. Inte helt enkelt för en nybörjare.

Vi fick överta ett hus på Traststigen i Salem där den första ägaren inte kunnat fullfölja bygget. Småstugebyrån besiktigade fortlöpande bygget så det gick inte att ta några genvägar. Det visade sig att det var just det som den första byggaren gjort. Vi fick därför börja med att bryta upp golvet som var fel lagt.

Vi hade på den tiden bara primitiva handverktyg som jag fått av pappa, inte ens ett vattenpass. Vi lodade upp väggarna med snöre. Vi var fyra i familjen vid den tiden som levde på en lön så ont om pengar var det gott om och kreditkortet var inte uppfunnet. 1970 flyttade vi emellertid in i det färdigställda huset och jag lovade mig själv att aldrig mer ge mig på att bygga ett hus. Ett löfte jag höll i tio år.

Kurt

Vardagen enklare i Kolbäck

En artikel i torsdagens VLT om ”parkeringseländet” i Hallstahammar, där P-skiva nu måste användas, fick mig att tänka på parkeringseländet i storstaden.

Besökte i helgen Kista, där jag tidigare bott. Där var första problemet att finna en P-plats. Andra problemet var att betala för platsen, på rätt sätt. Svenska mynt fungerade inte längre, endast kort. Hur man betalar med kort fanns ingen information om. Trots att jag bott i Stockholm i 27 år och lärt mig rutinerna kände jag mig nu helt ställd.

Generellt kan konstateras att vid samhällsändringar och moderniseringar ingen hänsyn tas till äldre människor, som ser sämre, hör sämre och rör sig sämre. Och som dessutom har tappat minnet.

Allt skall idag anpassas och certifieras för att möta olika krav, till exempel miljöanpassas och svanenmärkas. Det är hög tid vi får en anpassning till de svaga i samhället, en pensionärsanpassning.

Kurt

Den Stora Försvarsstriden

Den Stora Försvarsstriden för 100 år sedan skildras i Axel Odelbergs bok ”Med kungen som verktyg”. En intressant skildring om den tidens försvarspolitiska diskussioner, då man gick från ord till handling, turligt nog.

Under Arvid Lindmans högerregering, Allmänna valmansförbundet, 1906-1911 tillsattes en utredning som kom fram till att värnplikten skulle förlängas och flottan skulle få en pansarbåt. Den blev också klubbad i ett riksdagsbeslut.

I september 1911 förlorade högern regeringsmakten till Liberala samlingspartiet med Karl Staaff som statsminister. Den nya regeringen ville riva upp försvarsbeslutet vid vårriksdagen 1912.

Nu skrider försvarsvännerna till verket. Den kände upptäcktsresanden Sven Hedin skriver en vädjan ”Ett varningsord” för att mobilisera svenska folket, rysskräcken fanns redan då. Skriften trycktes i en miljon exemplar och fick både ris och ros. Den häcklades också av August Strindberg.

Två insamlingar startades: ”Nationalinsamlingen till förmån för sjöförsvaret” på högerns initiativ och ”Svenska Pansarbåtsföreningen” som sades var opolitisk. Femton miljoner överlämnades av den sistnämnda föreningen till kungen den 7 maj 1912 och flottan fick sin första pansarbåt, Sverige.

Trettio tusen bönder, Bondetåget, samlades vid Stockholms slott den 6 februari 1914 för att uppvakta kungen i försvarsfrågan. Sven Hedin hade skrivit Gustaf V:s borggårdstal till de församlade. Talets innehåll fick regeringen att avgå och demokratin att gå i stå. Sverige fick en ministär ledd av Hjalmar Hammarsköld.

Den 28 juli hovrade världskriget vid horisonten skriver Axel Odelberg i sin spännande bok.

Kurt

En artificiell söndagsutflykt

I avsaknad av en bok eller för att pejla läget i världen brukar jag ibland köpa Dagens Nyheters söndagstidning. Det blir inte sällan en omvälvande upplevelse, som söndagen den 26/4.

Krönikan av Peter Wolodarski hade rubriken: ”Billigare flyga än åka med dödens båtar.” Flyktingarnas väg över Medelhavet kostar dem i pengar betydligt mer än en flygbiljett till ett av Europas länder. Varför reser inte båtflyktingar istället säkert och bekvämt med flyg? Svaret är att EU:s medlemsstater inte ger dem något val, skriver Peter Wolodarski.

En helsida har rubriken: Jag skäms för att tigga. ”Jag skulle hellre gå i skolan än att tigga på gatan i Skellefteå” säger Ilias Ciurar, en 15-årig rumänsk pojke. Enligt artikeln återvänder han efter tiotimmarspassen till husvagnen, lyssnar lite på musik innan han somnar och vaknar sedan upp till en ny dag som han också tillbringar vid köpcentrumet.

På en annan helsida berättar ett Barn- och elevombud vid Skolinspektionen om sin kamp för barnen under rubriken: ”Domstolarna accepterar mer våld från vuxna i skolan.” Hon ger två exempel på nutidens problem i skolan.

En 13-årig elev hade fört oväsen. Då läraren inte fick tyst på honom måste han släpa ut den motstridige eleven från klassrummet. Eleven hade blivit utsatt för kränkande behandling enligt Barn- och elevombudet. Det tyckte inte domstolen.

En annan elev hade vid en konflikt med en lärare spottat honom i ansiktet varför läraren gav honom en örfil. Skolinspektionens ombud krävde skadestånd av läraren. Både tingsrätten och hovrätten avslog yrkandet.

Ovanstående klipp belyser dessvärre tydliga skillnader i levnadsförhållanden, från tragiska till välfärdsbetingade.

Kurt