Vägkyrka i Säby socken

I Säby har vi en underbar liten kyrka som många gärna vill besöka. För femte året i följd kommer även denna sommar Säby kyrka att vara öppen med hjälp av Säby Hembygdsförening. Mellan kl. 10 – 16 den 29 juni – 19 juli finns möjlighet att komma in i kyrkan, få veta lite om den och dricka en kopp kaffe. Under de förutvarande åren har det alltid dykt upp oväntade besökare. Från Holland kom en dam cyklade. Hon körde inte närmaste vägen utan tog en tur via Baltikum och Finland.

Säby kyrka byggdes mellan 1290 och 1310 vid stranden av Freden, en vik av Mälaren och ligger fridfullt mellan träden i den lilla kyrkbyn. Den har många små sevärdheter, t ex en fantastisk predikstol av Fläckebomästaren och både gamla och nya mässhakar. Där finns också Fortuna, lyckans gudinna på det bevingade klotet.

Här har tiden stått stilla. Bänkarna skulle i dag dömas ut av ergonomer då de är smärtsamt obekväma, man somnar inte i dem. För de bemedlade bland församlingsborna, de som skänkt något till kyrkan, fanns dock någon bänkrad som hade stoppning. Den kategorin av folk kunde också bli begravd under kyrkgolvet.

Kyrkan var fullsatt på gudstjänsterna förr i tiden då präster, påhejade av godsägare, höll folket i herrans tukt och förmaning. Även om ingen lagstadgad skolgång fanns så måste barnen lära sig katekesen för att bli konfirmerade, ett måste. På så sätt hade man koll på pigor och drängar.

Kurt

Jag orkar inte tiga längre

Två händelser gav underlag till detta inlägg.

Dels skrivs det på DN kultur att jobben blir färre då robotar och datorer tar över allt mer av det arbetare och tjänstemän gör i dag. Vi behöver mer av högutbildad arbetskraft för framtiden.

Dels träffade jag en gammal arbetskollega från 1970-talet och hans fru Agneta. Vi dryftade som vanligt både det inrikes- och utrikespolitiska läget från gräsrotsnivå. Agneta, som varit högstadielärare, berättade att hon hade skrivit till Gustav Fridolin och Jan Björklund om sina synpunkter av lärandet i klassrummet.

Här nedan är hennes berättelse.

Kurt

Jag orkar inte tiga längre

Jag är en nyligen pensionerad högstadielärare i samhällsorienterande ämnen, som varit med om hela nedgångsperioden i den svenska skolan. Jag blir enormt frustrerad när politiker och förståsigpåare kommer med i stort sett meningslösa förslag på hur man skall lösa krisen. Spaltmeter skrivs om kringåtgärder, när det i själva verket är undervisningssättet som förändrats radikalt.
De första 30 åren av min lärartid fungerade skolan. Varför?

Läraren styrde lektionen och hade kontroll på arbetet i klassrummet.

Eleverna satt i raka rader vända mot läraren och inte i mysgrupper.

Eleverna hade läroböcker anpassade till åldern. Läraren gick igenom läxan noga, läste, berättade och diskuterade texten och bilderna.

Eleverna kunde sedan läsa läxan utan hjälp av Rut eller föräldrar.

Läxan förhördes muntligt eller skriftligt. Läraren kunde se exakt vad eleverna kunde och ta tag i eventuella problem.

Resten av tiden ägnades åt träningsfrågor på texten på olika nivåer för ökad läsförståelse, diskussioner, filmer, fördjupningsuppgifter och spännande läsning ur fackböcker eller skönlitteratur.

Elevernas läsförståelse ökade hela tiden p.g.a. alla textsidor som lästes och bearbetades. Läraren hade fullständig kontroll och ytterst få elever underkändes, trots att det var 25-30 elever i varje klass.

Tack vare att eleverna visste vad som förväntades och tack vare att uppgifterna var anpassade och tydliga blev det lugnt i klassrummet.

I dag ser skolan helt annorlunda ut.

Eleverna arbetar enskilt eller i grupp med projekt, där man undersöker och analyserar. Arbetet skall lämnas in efter ett antal veckor.

Ofta är uppgiften svår och otydlig eftersom styrdokumenten är det. (se www.skolverket.se). Det blir då oro i klassen.

Datorer är ett utmärkt hjälpmedel i dagens skola men samtidigt en enorm tidstjuv, om de inte används rätt. Mycket av materialet på nätet är för svårt.

Det är också omöjligt för läraren att ha kontroll, när eleverna arbetar med olika uppgifter. Många lässvaga elever föredrar att ägna största delen av tiden åt att söka bilder och göra snygg lay out. Lästräningen blir förstås lidande.

Det är mänskligt att skjuta upp svåra uppgifter, och alltför ofta görs uppgifterna i sista stund. Då kopieras det från nätet och föräldrar får rycka in. Det är de lässvaga eleverna och elever med annan språkbakgrund än svenska, som är de största förlorarna i dagens skola. De tappar sugen när uppgifterna är otydliga och för svåra.

Högstadielärare med 42 års erfarenhet

Midsommar 1940

När det i unga år begav sig, i början av 1940-talet, firade vi varje midsommarafton i Hällby, Säby socken. Min bror och jag blev tvagade och uppklädda. Sedan gick vi i det vackra vädret, det var alltid vackert väder på den tiden, genom skogen till Hällbyberget.

På Hällbyberget restes en himmelshög majstång. En kopia av stången finns på Vallby friluftsmuseum. När den var stagad ordentligt dansade och sprang vi ungar runt den allt vad vi orkade. Det var på ett berg så det var ingen jämn mark. Ett år snubblade en glad och dansande pojke så illa att han fick en stor reva i byxorna, stackars pojke. Han var finländskt krigsbarn som nu fick gå hem till fosterföräldrarna och visa vad som hänt.

Efter dansen kring majstången gick vi ner till en hästhage för att dansa ringlekar. Någon musik hade vi inte. Det var till att sjunga de gamla, på den tiden, välkända visorna och dansa med flickorna och följa vad texten föreskrev: ”Jag håller dig så kär. Jag stiger dig så när. Jag kan inte säga hur vacker du är men jag låter dig stå för en annan.”

Mot kvällningen när korna var mjölkade hemma i Vallby och allt annat var överstökat i ladugården kom mamma och pappa med en kaffekorg. Ett uppskattat tillfälle att få sätta sig tillsammans med dem i gräset och dricka saft och äta bullar. (Mindre uppskattade tillfällen var vid höbärgningen.) Pappa Erik stärkte sig också med något som han slog i kaffet.

Så tog midsommarfirandet vid för de vuxna. Man samlades på ett lövat magasin och till dragspel och fiol började så dansen. När det började skymma var det dags för bror min och mig att gå hem, mamma skyndade på oss. Hon vände alltid själv tillbaks till Hällby. Pappa var duktig att dansa och tänkte kanske inte så mycket på morgondagen. Mamma fick nog påminna honom med sitt standarduttryck: ”Det blir en dag i morgon också”

Vem ville inte ha stannat kvar? Vi hade ju sett hur glada alla var, även de som till vardags såg stränga ut. Ibland såg vi några karlar som gick till stallet för att se till hästarna, som de sa.

Traditionen med majstången på Hällbyberget hålls vid liv än i dag. Hur det är med dansen på magasinet vet jag ej.

Trevlig midsommar!

Kurt

Länk till blogginlägg före 15/2 2015

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv”  En biografi i 12 avsnitt.

“Så var det på stenåldern” En biografi i 11 avsnitt.

 

Eskadersegling i skärgården

Att bli ägare av en folkbåt var länge en dröm jag hade under min tid i Landskrona på 1950-talet. Men priset för en sådan var allt för högt för mig. Slumpen skulle hjälpa mig 20 år senare. I början på 1970-talet bodde jag med familj i Rönninge söder om Stockholm. Vi besökte ofta mitt föräldrahem i Säby och vid ett tillfälle också ett båtvaruhus i Kvicksund.

Sam Sundman, grundare av Båt-Sam AB invigde sitt varuhus 1969. Han satsade på båtar i glasfiberarmerad plast som då hade slagit igenom. I båthallen stod en segelbåt Maxi 77. Båten var ritad av Pelle Pettersson, som också designat Volvo P1800. Det var hans kompanjon Stellan Westerdahl som var i Kvicksund vid tillfället för vårt besök för att introducera den nya båten. Både Pelle Pettersson och Stellan Westerdahl är kända kappseglare.

Det är en viss risk att köpa en ny båttyp som man inte kunde provsegla. Det tog emellertid inte lång tid att övertyga familjen om att det var just en sådan här båttyp som skulle passa oss. Att priset sedan var överkomligt avgjorde saken. Vår båt blev den 94:e från varvets tillverkningsserie 1972. Maxi 77 blev en succé bland båtfolk. Fler än 3 900 båtar levererades fram till 1983. Vi hade gjort ett klipp men det blev jag medveten om först senare. Vår nya Maxi 77 tilldrog sig många seglares intresse var helst vi lade till.

En loge hemma i Vallby iordningställdes inför vinterförvaringen. Min bror Sören byggde en trailer och med traktorns hjälp kunde vi sjösätta och även dra upp båten vid Ridskolans hästbad i Borgåsund. Att snabbt finna en sommarplats i närheten av Rönninge visade sig omöjligt. Det var långa köer till båtplatserna.

Min seglarkompis Bosse Malmsten från Borstahusen i Landskrona, nu boende på Dalarö, gav mig ett tips om att söka båtplats på OK:s nybyggda marina i Karlslund. Där hade jag också turen att få en sommarförtöjning. Det tog oss en timme att komma från hemmet i Rönninge till Karlslund med bil, men då var vi å andra sidan snabbt ute i Dalarö skärgård.

Från Karlslund till upptagningsplatsen i Borgåsund var det två dagars segling, både vår och höst. Det blev en bra inledning och avslutning på seglingssäsongen. Då var min bror Sören ofta med som gast. Han hjälpte mig med upptagningen och att körde ekipaget till logen i Vallby. Snart hade han själv skaffat sig en segelbåt.

Under fyra somrar tillbringade vi fritiden i skärgården, från Västervik till Mariehamn. Vi kom ofta att eskadersegla med tre andra familjer. På den tiden kunde man finna en naturhamn och förtöja vid någon klippa utan att bli störd av andra seglare. Så är det inte i dag har jag hört. I motsats till segling i Öresund måste man i skärgården ständigt hålla ett öga på sjökortet. I annat fall kunde man gå på grund, viket hände.

Det blev en tid inte bara med segling utan även med god social samvaro för både barn och vuxna. Ofta hördes Evert Taubes visor sjungas, i alla röstlägen, i sommarnatten

Kurt

 

1974_DegebyDegerby i åländska skärgården 1974