Rostfritt räddar Mölntorp

lundbergGustaf Lundberg

 

I ett tidigare inlägg berättade jag hur familjen von Unge på Mölntorps Gård 1895 blev ensam ägare av Smidesfabriken. Richard von Unge kallades hem och blev dess chef. Han var dock ingen erfaren industriman och när en arbetsmarknadskonflikt uppstod hamnade man i en kris. Försök gjordes att sälja anläggningen men då utan framgång. Slutligen rekryterades i stället en erfaren yrkesman.

År 1913 kom därför att bli ett händelserikt år för arbetarna eller folket som det så vackert hette i fabrikens bokföringsböcker. Man fick en ny bas, en 41-årig verkmästare från Eskilstuna, Gustaf Lundberg, som snabbt tog ledningen över ett 50-tal man. Han var född 1872, en bland nio i syskonskaran. Fadern var smed och modern lärarinna. Som 17-åring fick Gustaf anställning på Munktells Verkstäder i Eskilstuna.

Familjen von Unge ville inte vara bunden vid fabriksrörelsen. Nya rykten om att Smidesfabriken skulle avyttras florerade igen. Kungsörs Bleckkärlsfabriks grundare och VD, Arvid Hamrin, fick sommaren 1917 veta att den var till salu. Kontakt togs och man konstaterade snart att de två företagen kompletterade varandra och att det i Mölntorp dessutom fanns en progressiv, orädd och optimistisk man – Gustaf Lundberg – i stil med Arvid Hamrin själv. Affären gjordes upp och fabriken kom i Bleckkärlsfabrikens ägo den 1 november 1917.

Verkmästare Gustaf Lundberg avancerade 1923 inte bara till disponent och ansvarig för fabriken, utan han fick också inflytande i hela Säby kommun, dit Mölntorp hörde, som ledamot i kommunalnämnden. På initiativ av den nyutnämnde disponenten bildades 1924 Mölntorps Verkstäder AB. Bolaget blev en självständig rörelse inom den PLM-koncern som hade bildats av flera plåtindustrier i Sverige.

Gustaf Lundberg kom att få stor betydelse för fabriken och hela Mölntorp. Ingenting beslutades utan att man först konsulterade honom. Jag själv minns honom som en barsk och myndig person som man tog av sig mössan för när man bugade och hälsade, för hälsa skulle man på den tiden. Han ordnade så att vi fick ett badhus i Mölntorp med svikt, hopptorn och allt.

För besökande tidningsreportrar demonstrerade han gärna det goda samarbetet med arbetarna. Vid den obligatoriska rundvandringen i fabriken kom man händelsevis förbi Alfred Danielssons arbetsplats. Alfred var fackets ordförande. Gustaf knackade honom på axeln och Alfred tog utan kommentar fram snusdosan och Gustaf tog en pris. Detta refererades sedan i tidningen.

Ett samarbete med Avesta Jernverk 1926 lade grunden till kunskapen om hur man tillverkar detaljer i rostfritt stål. Produktionen lades därför om och erfarenheterna spelar en viktig roll än i dag. Rostfria disklådor blev en volymprodukt liksom kok- och sanitetskärl. Fabriken i Mölntorp klarade sig därför ganska bra vid lågkonjunkturen runt 1930, den byggdes ut i betydande omfattning och hela samhället kunde fortsätta att utvecklas.

Disponent Gustaf Lundberg hade tjänat fabriken i 35 år då han vid 76 års ålder lämnade den.
Han hade under sina år i Mölntorp belönats med två guldmedaljer och hade dessutom fått Vasaorden. Jag jobbade själv en kort tid vid Mölntorps Verkstäder 1949. Då hade Gustaf Lundbergs son, Lars Lundberg, övertagit chefskapet. Ingen lätt uppgift, kan man förmoda, att efterträda sin progressive och respekterade far.

Kurt

 

N22_1930Affisch från 1930

Svärdfejare till Mölntorp

svallingGustaf Emanuel Svalling

 

Jag har tidigare berättat om den framgångsrike Sigfrid Edström som byggde upp ASEA i Västerås. En annan betydande företagare, Gustaf Svalling, anlade på 1870-talet en smidesfabrik i Mölntorp, Hallstahammar. Båda herrarna var samtidigt aktiva i Sveriges Verkstadsförening, det bekräftas av ett foto från 1908.

Året var 1871 när en svärdfejare ─ hantverkare som monterar, polerar och dekorerar svärdsklingor ─ kom till Mölntorp. Gustaf Emanuel Svalling och hans svärfar Carl Johan Lamberg hade rest den långa vintervägen med hästskjuts från Eskilstuna för ett möte med Mölntorps Gårds ägare. Ett arrendekontrakt skulle undertecknas.

På ena sidan av bordet satt den myndige patron Pehr Magnus von Unge, 62 år. På andra sidan  satt svärdfejare Svalling, 34 år, med sin svärfar smedsmästare Lamberg. Den 4 februari 1871 var dagen för undertecknandet. Gården hade därmed arrenderat ut vattenkraften i Mölntorpsfallet, där man hittills fångat lax.

Så fort vintern hade släppt sitt grepp började byggandet av Mölntorps Smidesfabrik. Redan på hösten samma år stod anläggningen så pass klar att man kunde börja smida timmermansborrar s.k. navare.  Ett 15- tal arbetare sysselsattes snart vid fabriken. Svalling och Lamberg investerade under det första året 23 517 kronor i byggnader och inventarier. Andra året fabricerades varor för imponerande 58 777 kronor. Redan här visade Svalling, utbildad verkmästare på Munktells Verkstäder i Eskilstuna, sin kapacitet.

Som brukligt var på den tiden såldes det som tillverkades i en fabrik genom en s.k. förläggare. Förläggarföretaget i detta fall var G. E. Svalling & Co. Det var uppenbart att Svalling också var affärsman, kanske en utbildning från studietiden i USA. Medaljer från flera utställningar visar förläggarföretagets marknadsföringsaktiviteter: Moskwa 1872, Eskilstuna 1878, Calmar 1879, Borås 1880, Malmö 1881 och Stockholm 1886.

Transportförhållandena var på den tiden besvärligare än dagens. Strömsholms kanal var bara öppen den isfria delen av året. Inte förrän efter 1875, när järnvägen i Kolbäck var klar och landsvägen till Mölntorp var anlagd, hade man en någorlunda fungerande fraktled.

Mölntorps Gårds ägare, Pehr Magnus von Unge, blev mer och mer intresserad av den framgångsrika smidesrörelsen. Han hade också fem söner att tänka på och alla kunde inte överta gården. När Svallings svärfar drog sig tillbaka år 1875, köpte von Unge hans andel i Mölntorps smidesfabrik. Pehr von Unge hade nu bäddat för övertagande.

Arrendekontraktet för marken där fabriken låg skulle omförhandlas 1895. Svalling hade kunskapen, tillverkningsrätten och halva fabriken i sin vågskål. Familjen von Unge ägde marken och den andra halvan av fabriken. Någon överenskommelse nåddes ej.

Pehr Magnus von Unge och hans syskon övertog hela Smidesfabriken och inlemmade verksamheten i sitt eget bolag Mölntorps AB. Gustaf Svalling lämnade Mölntorp och sin ståtliga Villa Strömsnäs och återvände till Eskilstuna.

Kurt

 

affisch_460 Reklam: G. E. Svalling & Co

Kollegial kontakt

Jag har förmånen att ännu ha kontakt med några arbetskamrater från 1970-talet. Förutom att vi diskuterar nutidens samhällsproblem pratar vi oundvikligen gamla tider och minnen. Några av oss gör mer än så, vi skriver ner dem för kommande generationer. Har man arbetat ihop är det bra att kunna stämma av sitt minne.

Överraskad blev jag när Jan Nordberg berättade om att han är bipolär. Märkligt, något som jag inte visste eller ens såg tecken på. Diagnosen fick han långt upp i åren. Janne har nu för avsikt att skriva en bok om sina erfarenheter och jag är glad att här kunna återge hans inledande avsnitt.

Kurt

En bok om att vara bipolär och hur man kan lyckas trots det.

En bok till mina närmaste, min fru och mina barn, samt till mina kära kusiner på min fars sida – Nordberg och min mors sida – Eriksson.

Prosten Nordberg dog innan jag kom till världen. Min farmor Hedda var en kvinna jag beundrade mycket, så länge hon levde.

Erikssons från Ljusdal var entreprenörer och flyttade till Kiruna, när staden byggdes. Där finns det en gata uppkallad efter min morfar och hans bröder, Ljusdalsbacken. Per, min morfar köpte den första handelsboden i Kiruna. Hans bröder etablerade sig som trä- och vedhandlare.

Jag har ärvt en bipolär sjukdom från farfars sida. Min far tog livet av sig när jag var tretton år. Vi bodde då i Stocksund. Jag trivdes otroligt bra där och det gick så bra i skolan att jag fick hoppa över en klass med mina kompisar Göran och Hasse. Jag fick också stipendium i tyska i 2:an i realskolan.

Men – min mor som var född i Kiruna och hade syster och två bröder där, flyttade mig och min lillasyster till det s.k. Kråkslottet på Hjalmar Lundbomsvägen. Det fanns bara utedass och på vintern kunde det vara 11-12 grader inomhus, när man vaknade på morgonen.
Vad händer med vår ekonomi? Inget jobb för min mor på ett halvår. Vi satt där och räknade ihop hundralappar till hyra och mat. Det fanns inget extra till kläder eller hobbies för mig eller min syster. Så småningom fick vi via släktingar en trevlig trerummare.

Jag mobbades i två år, kallades bl a Stockholmsjävel. Jag var minst i klassen och tennis som jag var bra i ansågs vara en tjejsport. Kirunas utförsåkare var duktiga på den här tiden och den sporten stod högre i kurs. Det blev min räddning. Jag blev aldrig stjärna men accepterades som slalomåkare.

Det var en lättnad att efter studenten få göra lumpen i Uppsala. Min mor hade träffat en ny man, jag slapp ansvaret och kunde flytta utan dåligt samvete. I Uppsala trivdes jag så bra att jag valde den staden för mina vidare studier. Lärarna var si och så men betydligt bättre än i Kiruna. Det blev så småningom en Pol. Mag. med ämnena nationalekonomi, företagsekonomi, statistik, statskunskap och sociologi. Jag hade en god vän och mentor på en bank i Stockholm. Genom honom fick jag tillgång till bankens expertis när jag skrev min tvåbetygsuppsats i företagsekonomi.
Ett stipendium som räckte till mat och husrum, möjliggjorde mina studier i Uppsala. Min mors lilla lön kvalificerade mig till det. Kravet var att man skulle sköta studierna, vilket för mig var en sporre.

Det ljuva livet i Uppsala hade många frestelser, som kunde ta tid från studierna. Dessutom fanns en slalomklubb i stan. Inflyttade norrlänningar åkte runt och tävlade i Mellansverige. Ytterligare en faktor kom in i bilden, nämligen blivande fru Nordberg. Jag och några grannar som hade Uppsala Nya Tidning, satt och tittade på en bild på Uppsala studenters Lucia. Jag pekade då på henne och sade till mina vänner: ”Henne skall jag gifta mig med” och så blev det också några år senare.

Jag har lärt mig försäljning och marknadsföring genom Eriksson-släkten, som hade olika detaljhandelverksamheter. Under uppväxten fick jag hjälpa till med att sälja leksaker, kläder, specerivaror m m, vilket lärde mig att lyssna och att bli intresserad av människor. Det är viktigt som säljare att lyssna på vad kunden vill ha och hur han vill lösa sina problem. Detta gäller i alla sammanhang i konsumentbranschen och även i business to business-branschen, vilket gav mig en bra start i livet efter studierna.

I huvudsak har jag varit engagerad i det senare i första hand inom it- branschen sedan 1966. Efter examen i Uppsala fick jag anställning i Stockholm på den bank, där min mentor arbetade. Min uppgift var att för bankens räkning sälja ett system för mjukvarulösningar. Systemet höll reda på företagens kundfordringar s.k. factoring, som då var nytt i Sverige. Min mentor hade hittat lösningen i USA och jag arbetade vidare i IT-branschen.

Museum/Mausoleum

Jag var föga imponerad, för att uttrycka mig milt, att biblioteksfilialen i Kolbäck  stängde inför sommaren. Var nu tvungen att cykla till Hallstahammar för att få något läsvärt. Där på biblioteket kände de till min frustration så i förebyggande syfte hade man gjort i ordning en trave böcker av den typ jag brukar läsa. Och se där, tre riktigt bra nyutkomna titlar fick jag med mig hem. Inget ont som inte har något gott med sig.

I mullbärsträdets skugga av John Grisham, berättas om en arvstvist efter en kufisk man som hängt sig. John Grisham är bosatt i amerikanska södern och har ett förflutet som advokat. Som sådan känner han de amerikanska lagvrängarna och domstolsväsendet innan och utan. Han har inte mycket till övers för rasåtskillnaden i den djupa södern. Med juridisk kunskap och sin sympati för den svage väver han ihop en berättelse som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Jag läser normalt inte romaner och deckare, vilka ofta inte ger något bestående intryck, men av hans böcker lär jag mig alltid något. John Grisham är inte utan anledning en av världens mest lästa författare.

De två andra böckerna skulle visa hur diametralt olika livet kunde gestalta sig för två svenskar i början av 1900-talet, den ene i Amerika, den andre i Sverige. Den ene fick ett eget museum den andre sitt mausoleum. Jag har tidigare berättat om mina besök i Amerika å arbetets vägnar och möten med svenskättlingar. På äldre dagar har jag fördjupat mig lite i Amerikas historia och fick nu ytterligare en lektion.

I den ena boken mötte jag: Joe Hill, mannen som aldrig dog av William Adler, en berättelse om Joe Hill, alias Joel Hägglund, född 1879 i Gävle. Fadern som var tågkonduktör avled när Joe var endast åtta år vilket gjorde livet hårt för hela hans familj. Joe Hill och hans bror kom till USA 1902. I det nya landet fick de klara sig bäst de kunde, ingen bostad, inget arbete, ingen mat, bara otaliga invandrare från olika kulturer och växande arbetslöshet. Det gjorde det lätt för arbetsgivaren att diktera villkoren. Joe Hill började engagera sig i den radikala arbetarrörelsen IWW. Och som han var duktig låtskrivare förenade han arbetarna genom sina sånger som var lätta att lära trots språkbarriären.

Joe Hill blev falskeligen dömd för ett mord, vilket utlöste en internationell proteststorm, och blev arkebuserad 36 år gammal 1915. Begravningen ägde rum i Chicago. Så här står det inledningsvis i boken: ”Det var en begravning vars like man aldrig hade skådat i Chicago. Redan i gryningen började de samlas: en stor sjungande mänsklig massa, tiotusentals av stadens lottlösa och arvlösa”. På egen begäran blev hans kropp kremerad och askan spridd. Sveriges Arbetares Centralorganisation minns honom och har i Gävle öppnat ett museum: Joe Hill-gården.

I den andra boken: Direktörernas direktör av Anders Lif, mötte jag Sigfrid Edström född 1870 på Orust och vars far var sjökapten. Efter studier på Chalmers och i Zürich praktiserade Sigfrid Edström vid Westinghouse och General Electric i Pittsburgh USA mellan åren 1893-1897. Hans huvuduppgift i livet mellan åren 1903-1949 blev emellertid att göra ASEA och Västerås till en framgångssaga som företagsledare, nog den störste i Sverige på sin tid. Antalet anställda inom ASEA ökade från elvahundra till tjugofemtusen i koncernen.

I början på 1900-talet var det relativt hårda tider även i Sverige. Arbetarna demonstrerade mot matransoneringen. För att säkra arbetsfreden och driften i fabrikerna 1917 gjorde Sigfrid Edström, som medlem i stadsfullmäktige, en överenskommelse om att öppna matförråden och att dela ut fler matkuponger. Samarbete ingick i hans ledaregenskaper.

Sigfrid Edström gjorde också stora insatser för idrotten. Han ledde organisationen av OS i Stockholm 1912 och blev ordförande i Internationella olympiska kommittén. Sigfrid Edström dog på sitt nittiofjärde år 1964. Topparna inom svenskt näringsliv kom till jordfästningen vid Skogskyrkogården i Stockholm. Han blev gravsatt i sin egen gravkammare på Hovdestalunds kyrkogård i Västerås.

Kurt