Museum/Mausoleum

Jag var föga imponerad, för att uttrycka mig milt, att biblioteksfilialen i Kolbäck  stängde inför sommaren. Var nu tvungen att cykla till Hallstahammar för att få något läsvärt. Där på biblioteket kände de till min frustration så i förebyggande syfte hade man gjort i ordning en trave böcker av den typ jag brukar läsa. Och se där, tre riktigt bra nyutkomna titlar fick jag med mig hem. Inget ont som inte har något gott med sig.

I mullbärsträdets skugga av John Grisham, berättas om en arvstvist efter en kufisk man som hängt sig. John Grisham är bosatt i amerikanska södern och har ett förflutet som advokat. Som sådan känner han de amerikanska lagvrängarna och domstolsväsendet innan och utan. Han har inte mycket till övers för rasåtskillnaden i den djupa södern. Med juridisk kunskap och sin sympati för den svage väver han ihop en berättelse som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Jag läser normalt inte romaner och deckare, vilka ofta inte ger något bestående intryck, men av hans böcker lär jag mig alltid något. John Grisham är inte utan anledning en av världens mest lästa författare.

De två andra böckerna skulle visa hur diametralt olika livet kunde gestalta sig för två svenskar i början av 1900-talet, den ene i Amerika, den andre i Sverige. Den ene fick ett eget museum den andre sitt mausoleum. Jag har tidigare berättat om mina besök i Amerika å arbetets vägnar och möten med svenskättlingar. På äldre dagar har jag fördjupat mig lite i Amerikas historia och fick nu ytterligare en lektion.

I den ena boken mötte jag: Joe Hill, mannen som aldrig dog av William Adler, en berättelse om Joe Hill, alias Joel Hägglund, född 1879 i Gävle. Fadern som var tågkonduktör avled när Joe var endast åtta år vilket gjorde livet hårt för hela hans familj. Joe Hill och hans bror kom till USA 1902. I det nya landet fick de klara sig bäst de kunde, ingen bostad, inget arbete, ingen mat, bara otaliga invandrare från olika kulturer och växande arbetslöshet. Det gjorde det lätt för arbetsgivaren att diktera villkoren. Joe Hill började engagera sig i den radikala arbetarrörelsen IWW. Och som han var duktig låtskrivare förenade han arbetarna genom sina sånger som var lätta att lära trots språkbarriären.

Joe Hill blev falskeligen dömd för ett mord, vilket utlöste en internationell proteststorm, och blev arkebuserad 36 år gammal 1915. Begravningen ägde rum i Chicago. Så här står det inledningsvis i boken: ”Det var en begravning vars like man aldrig hade skådat i Chicago. Redan i gryningen började de samlas: en stor sjungande mänsklig massa, tiotusentals av stadens lottlösa och arvlösa”. På egen begäran blev hans kropp kremerad och askan spridd. Sveriges Arbetares Centralorganisation minns honom och har i Gävle öppnat ett museum: Joe Hill-gården.

I den andra boken: Direktörernas direktör av Anders Lif, mötte jag Sigfrid Edström född 1870 på Orust och vars far var sjökapten. Efter studier på Chalmers och i Zürich praktiserade Sigfrid Edström vid Westinghouse och General Electric i Pittsburgh USA mellan åren 1893-1897. Hans huvuduppgift i livet mellan åren 1903-1949 blev emellertid att göra ASEA och Västerås till en framgångssaga som företagsledare, nog den störste i Sverige på sin tid. Antalet anställda inom ASEA ökade från elvahundra till tjugofemtusen i koncernen.

I början på 1900-talet var det relativt hårda tider även i Sverige. Arbetarna demonstrerade mot matransoneringen. För att säkra arbetsfreden och driften i fabrikerna 1917 gjorde Sigfrid Edström, som medlem i stadsfullmäktige, en överenskommelse om att öppna matförråden och att dela ut fler matkuponger. Samarbete ingick i hans ledaregenskaper.

Sigfrid Edström gjorde också stora insatser för idrotten. Han ledde organisationen av OS i Stockholm 1912 och blev ordförande i Internationella olympiska kommittén. Sigfrid Edström dog på sitt nittiofjärde år 1964. Topparna inom svenskt näringsliv kom till jordfästningen vid Skogskyrkogården i Stockholm. Han blev gravsatt i sin egen gravkammare på Hovdestalunds kyrkogård i Västerås.

Kurt

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *