Kollegial kontakt

Jag har förmånen att ännu ha kontakt med några arbetskamrater från 1970-talet. Förutom att vi diskuterar nutidens samhällsproblem pratar vi oundvikligen gamla tider och minnen. Några av oss gör mer än så, vi skriver ner dem för kommande generationer. Har man arbetat ihop är det bra att kunna stämma av sitt minne.

Överraskad blev jag när Jan Nordberg berättade om att han är bipolär. Märkligt, något som jag inte visste eller ens såg tecken på. Diagnosen fick han långt upp i åren. Janne har nu för avsikt att skriva en bok om sina erfarenheter och jag är glad att här kunna återge hans inledande avsnitt.

Kurt

En bok om att vara bipolär och hur man kan lyckas trots det.

En bok till mina närmaste, min fru och mina barn, samt till mina kära kusiner på min fars sida – Nordberg och min mors sida – Eriksson.

Prosten Nordberg dog innan jag kom till världen. Min farmor Hedda var en kvinna jag beundrade mycket, så länge hon levde.

Erikssons från Ljusdal var entreprenörer och flyttade till Kiruna, när staden byggdes. Där finns det en gata uppkallad efter min morfar och hans bröder, Ljusdalsbacken. Per, min morfar köpte den första handelsboden i Kiruna. Hans bröder etablerade sig som trä- och vedhandlare.

Jag har ärvt en bipolär sjukdom från farfars sida. Min far tog livet av sig när jag var tretton år. Vi bodde då i Stocksund. Jag trivdes otroligt bra där och det gick så bra i skolan att jag fick hoppa över en klass med mina kompisar Göran och Hasse. Jag fick också stipendium i tyska i 2:an i realskolan.

Men – min mor som var född i Kiruna och hade syster och två bröder där, flyttade mig och min lillasyster till det s.k. Kråkslottet på Hjalmar Lundbomsvägen. Det fanns bara utedass och på vintern kunde det vara 11-12 grader inomhus, när man vaknade på morgonen.
Vad händer med vår ekonomi? Inget jobb för min mor på ett halvår. Vi satt där och räknade ihop hundralappar till hyra och mat. Det fanns inget extra till kläder eller hobbies för mig eller min syster. Så småningom fick vi via släktingar en trevlig trerummare.

Jag mobbades i två år, kallades bl a Stockholmsjävel. Jag var minst i klassen och tennis som jag var bra i ansågs vara en tjejsport. Kirunas utförsåkare var duktiga på den här tiden och den sporten stod högre i kurs. Det blev min räddning. Jag blev aldrig stjärna men accepterades som slalomåkare.

Det var en lättnad att efter studenten få göra lumpen i Uppsala. Min mor hade träffat en ny man, jag slapp ansvaret och kunde flytta utan dåligt samvete. I Uppsala trivdes jag så bra att jag valde den staden för mina vidare studier. Lärarna var si och så men betydligt bättre än i Kiruna. Det blev så småningom en Pol. Mag. med ämnena nationalekonomi, företagsekonomi, statistik, statskunskap och sociologi. Jag hade en god vän och mentor på en bank i Stockholm. Genom honom fick jag tillgång till bankens expertis när jag skrev min tvåbetygsuppsats i företagsekonomi.
Ett stipendium som räckte till mat och husrum, möjliggjorde mina studier i Uppsala. Min mors lilla lön kvalificerade mig till det. Kravet var att man skulle sköta studierna, vilket för mig var en sporre.

Det ljuva livet i Uppsala hade många frestelser, som kunde ta tid från studierna. Dessutom fanns en slalomklubb i stan. Inflyttade norrlänningar åkte runt och tävlade i Mellansverige. Ytterligare en faktor kom in i bilden, nämligen blivande fru Nordberg. Jag och några grannar som hade Uppsala Nya Tidning, satt och tittade på en bild på Uppsala studenters Lucia. Jag pekade då på henne och sade till mina vänner: ”Henne skall jag gifta mig med” och så blev det också några år senare.

Jag har lärt mig försäljning och marknadsföring genom Eriksson-släkten, som hade olika detaljhandelverksamheter. Under uppväxten fick jag hjälpa till med att sälja leksaker, kläder, specerivaror m m, vilket lärde mig att lyssna och att bli intresserad av människor. Det är viktigt som säljare att lyssna på vad kunden vill ha och hur han vill lösa sina problem. Detta gäller i alla sammanhang i konsumentbranschen och även i business to business-branschen, vilket gav mig en bra start i livet efter studierna.

I huvudsak har jag varit engagerad i det senare i första hand inom it- branschen sedan 1966. Efter examen i Uppsala fick jag anställning i Stockholm på den bank, där min mentor arbetade. Min uppgift var att för bankens räkning sälja ett system för mjukvarulösningar. Systemet höll reda på företagens kundfordringar s.k. factoring, som då var nytt i Sverige. Min mentor hade hittat lösningen i USA och jag arbetade vidare i IT-branschen.

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *