Tillbaka till 1910

Fritiof_1950Fritiof Johansson 1950

 

I mina tidigare inlägg har jag berättat om Smidesfabriken från slutet av 1800-talet. Äldre verksamheter, kvarnar, från 1400-talet fanns också i Mölntorp. Den västra av dessa, Västerkvarn, drevs med vattenkraft fram till 1915 då den byggdes om till el-drift. 1974 lades den ner. Mjölnaren Fritiof Johansson född 1904 hade under större delen av sitt liv arbetat där. Han tog över Västerkvarn efter sin far och var mjölnare fram till 1963. Turligt nog för oss skrev Fritiof Johansson 1970 ner sina barndomsminnen från kvarnlivet. Hans berättelse finns här nedan i en något förkortad version. Hela hans berättelse och mer om Mölntorps gamla kvarnar finner du på den här länken.

Kurt

Vi kan i tankarna flytta oss drygt 60 år tillbaka i tiden. Det är höst och lider mot jul. Från skördens bärgning och till jul går kvarnen natt och dag från måndag morgon till lördag kväll. Klockan fem på morgonen är det väckning. Då skall alla i mjölnargården upp. Dagens arbete började klockan sex.

Arbetsstyrkan bestod vid den tiden av min far, som med stränga och strama tyglar svarade för hela driften, två mjölnardrängar och jag som 4:de man. Var och en ansvarar för malningen ett dygn. Den som skulle mala började kl 6 den ena morgonen och arbetade till kl. 6 den andra morgonen.

Utanför kvarnbryggan står långa rader av skjutsar som väntar på att få lasta av sina säckar. De flesta ha säkerligen begivit sig av hemifrån någon gång efter midnatt för att komma någotsånär i tur att få mala.  Där är parlass å enbetslass dragna av hästar och ibland även av oxar.

Lång väntan i kvarnkammaren. När säckarna är avlastade och hästarna inställda i kvarnstallet och man har antecknat sig på en svart tavla som hängde på väggen, är det dags att med den försvarliga matsäcken ta plats i kvarnkammaren och invänta turen att få mala. Det kunde ibland dröja både ett, två och tre dygn. Med tanke på denna långa väntetid måste matsäcken vara beräknad. Den förvarades antingen i en läder väska eller i ett träskrin med järnbeslag och lås.

För oss barn var det högsta måttet av glädje och nyfikenhet att få slinka med in i kvarnkammaren och se på när ett sådant där matskrin öppnades och få beskåda vad innehållet bestod av. Snart nog kunde vi med säkerhet konstatera att skrinen från Munktorp var de mest välförsedda. Där fanns så mycket gott som man gärna velat vara med och smaka på, fastän man ej led brist på livets nödtorft. En och annan kunde också ha en flaska av de starka dryckerna med sig.

Att vi ej gladde oss åt detta på samma sätt som innehavaren berodde nog på att det därigenom blev extra arbete för oss. Vi fick ibland ta hand om både kvarnlass, hästar och karl. Jag har många gånger i senare tid tänkt på att vi tog så lätt på ansvaret. Var det någon som fått för mycket under västen så malde vi hans säckar, lastade på både dem och körsvennen, fick för hästarna och sedan fick han klara sig bäst han kunde och alltid gick det bra. Hästarna hade kanske stått i kvarnstallet länge och ute var det kolsvart mörker. Som väl var levde vi inte i bilarnas tidevarv.

I kvarnkammaren eldades väldeliga och var oftast hett som i en bastu. Där pratades och diskuterades olika problem. Ibland gick diskussionens vågor höga och ibland berättades historier så håret reste sig i förskräckelse på lyssnarna.

Hos mjölnerskan. Alla som fick övernatta i väntan på att mala, bjöds på morgonkaffe klockan sex. Köket kunde då ofta vara fullt av kvarnkunder. Eljest hade min mor en blygsam försäljning av kaffe och svagdricka. De som fick vänta länge blev torra i halsen å termosflaskor var inte så allmänt på den tiden. Hon tog 5 öre koppen för kaffe och 10 öre litern för svagdricka.

Någon bacillskräck existerade ej på den tiden. Jag minns att vid pannkaksgräddning kunde min yngsta syster å jag stå vid spisen å tigga pannkakor. Vi fick dem i händerna direkt från laggarna och de voro så varma att vi varken kunde hålla i dem eller äta utan vi lade dem på soffan en stund tills de svalnat.

På soffan hade många av kvarnkunderna suttit under dagens lopp och inte var den väl alla gånger fri från olika slags baciller, men det gjorde ingenting för alla mådde vi bra. Matsedeln i övrigt var efter nutidens standard mycket bastant å kraftig. Det var sill i alla former, salt å rökt fläsk, salt kött, potatis, korngryn, ärter å pannkaka. Smöret skulle man vara sparsam med men däremot fick man äta istersmörgås utan tanke på att man var överflödig. Vi hade jättestora grisar som blev ganska feta och skulle nog varit trögsålda på nutidens marknad.

Ett arbetspass. Jag nämnde om att den som svarade för malningen började kl. 6 den ena morgonen och slutade kl. 6 den andra. Då fick man sova till kl.12 på dagen, äta middag och arbeta till kl. 7 på kvällen.

Arbetet för de övriga som ej skötte malningen bestod i omhuggning utav stenar, passning av säckar, invägning av spannmål och utvägning av mjöl. Alla anställda vid jordbruket hade då sin lön delvis i natura. Det innebar bl.a. att dom fick ut spannmål varje kvartal till förmalning.

Det var mycket folk på gårdarna och därigenom också väldeliga kvantiteter mjöl som maldes i minut och parti och sedan vägdes upp i små poster så var och en fick sitt. Vad som var tråkigt var att mala något som kallades för pannkaksmjöl. Det var en blandning av vete, korn å ärter som tog både tid och omsorg i anspråk.

Att ett helt dygn i sträck passa det stora kvarnmaskineriet var i högsta grad påfrestande. Fram på nattkröken ville tröttheten taga överhand. Det var farligt att sätta sig. Då kunde man lätt somna vid den mullrande rytmen av kvarnstenarnas gång, men när fötter å ben värkte av trötthet då tog man in en stång eller planka som ställdes i lämplig lutande ställning så man kunde lägga sig på den. Inte var det bekvämt men man fick ändå ett slags vila. Råkade man somna tappade man genast balansen å vaknade vilket också var det fina i anordningen.

Fritiof Johansson

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

En reaktion på ”Tillbaka till 1910”

  1. Intressant läsning! Jämför man med i dag, så har det hänt mycket de sista åren. Nu har man reglerad arbetstid, med inlagd ledig tid och på de flesta arbetsplatser har man vilrum. Man kan nästan inte tänka sig att de sov på en lutande bräda eller stång !?
    Däremot var säkert den sociala gemenskapen stor i kvarnkammaren 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *