Sveket

Det är inte utan att jag har gått och mått psykiskt dåligt de senaste veckorna. Orsaken är flyktingkatastrofen och riksdagspolitikernas senfärdighet med att ta tag i ärendet. Ända sedan valet 2014 har en majoritet av de politiska partierna, för att distansera sig från Sverigedemokraterna, basunerat ut att flyktinginvandring till Sverige välkomnas. Inga begränsningar skulle finnas eftersom Sverige behöver hjälp med att klara den växande gruppen äldre.

Deras budskap resulterade i att en formidabel folkvandring startade, från sydost mot nordväst. Man flydde från krig och elände och för att starta ett nytt liv i framtidslandet Sverige. Efter otroliga strapatser nådde man gränsen för att bara konstatera att den nu i praktiken var stängd. Kommunerna, som skulle hantera tillströmningen, hade fått besked av rikspolitikerna att ”alla måste hjälpa till”. Välfärden började emellertid krackelera på hemmaplan, inte alls oväntat.

Företag kan fällas för falsk marknadsföring men att fälla partier för falska förespeglingar låter sig inte göras. Som en solidaritetshandling från riksplanspolitikerna borde partiernas alla kursgårdar samt även Harpsund öppnas för flyktingmottagande. Det räcker inte långt, men skulle i alla fall sända en signal till svenska folket att man förstår vad man utsätter dem för och inte minst för att ”alla måste hjälpa till”.

Den politiska eliten är sprungen ur de politiska partiernas medlemskadrar. Det kan tyckas förvånande med tanke på demokratin, eftersom bara 3 % av vår befolkning är anslutna till något politiskt parti.

Jean-Claude Juncker ordförande i Europakommunionen lär ha sagt:
”Vi vet alla vad som borde göras, vi vet bara inte hur vi skall bli omvalda när vi har gjort det”.

Kurt

Dan Andersson

Hemlängtan

Jag är trött, jag är led på fabriken,
jag vill hem till jordhöljt bo,
till min koja vid Blodstensmyren,
i de gröna gömmenas ro.
Jag vill leva på bröd och vatten,
om jag endast strax får byta
allt gasljus och larm mot natten
där timmarna tysta flyta.

Jag vill hem till dalen vid Pajso,
till det gräsiga kärret vid So,
där skogarna murgrönsmörka
stå i ring kring mossig mo,
där starrgräs i ånga växer
vid källor som aldrig sina
och där växter väva i jorden
sina rötter silkesfina.

Jag vill hem till dalen vid Kango
där ljungen står brinnande röd
som ett trots i flammande lågor
framför höstens hotande död –
där fjärilar, färggrant glada
på mjöliga vingar sväva
och tunga, sjungande humlor
i den svällande myllan gräva.

Jag vill hem till det fattiga folket
som svettas i somrarnas glöd,
som vakar i bittra nätter
i envig mot köld och nöd. –
Jag vill dit där molnen gå tunga
under skyn där stjärnor skina,
och där obygdsforsarna sjunga
i takt med visorna mina.

Dan Andersson

Militärtjänsten på 1950-talet

Villingsberg 1955Villingsberg 1955

Jag har tidigare berättat om min uppväxt och mitt arbetsliv, det här inlägget handlar om min militärtjänstgöring. Det kom att bli en tid bestående av ständiga förflyttningar, på ett lastbilsflak, till olika förläggningar och övningsfält, men först några rader om mitt påbrå som soldat.

Min farfars farfar Per Larsson född 1798 var indelt soldat no 98 vid Strömsholms kompani. Han gifte sig 1821 med Anna Jansdotter född 1799. De bosatte sig i Brunna, Köping. Per Larsson fick som soldat namnet Brunn. Per och Anna fick åtta barn. Ett av dem, gossen Lars Fredrik född 1828, var min farfars far.

I min uppväxtmiljö på landet och med sexårig folkskola var militärtjänsten ingen karriärväg för mig. Det var något som man helst ville slippa undan och det med så kort avbrott från arbetet som möjligt. Det var emellertid en plikt att mönstra för att sedan bli placerad på något militärförband. Sådana fanns det många på den tiden.

Idealet ur min synvinkel var att bli placerad på F1, flyget i Västerås. Då skulle jag ha nära hem och få en snygg uniform. Placeringen vid mönstringen i januari 1954 blev emellertid Infanteriskjutskolan vid Fältartilleriet. Ett lyckat alternativ skulle det senare visa sig. I maj samma år tog jag tåget från Kolbäck för att inställa mig på artilleriregementet A1 i Rissne, Sundbyberg. Regementet finns inte längre kvar, platsen är i dag helt bebyggd och genomkorsad av gator med militärnamn.

De första två veckorna fick vi inte lämna regementsområdet, vi skulle först lära oss att hälsa och uppföra oss som soldater, som det hette. När man sedan fick lämna området, var det permissionsuniform som gällde. Dagersättningen var 1:50 vill jag minnas. När veckan tog slut på lördag vid lunch så liftade man hem. Civila kläder på meniga soldater fick inte förekomma innanför grindarna. Begrepp som ”personlig integritet” och ”kränkande behandling” var inte uppfunna. Det var bara att gilla läget då som nu när man är pensionär.

Efter en tid blev jag och sju andra uttagna som batteriplatsbiträden. Det var mitt skolbetyg, ”med beröm godkänd” i räkning och geometri, som fällde avgörandet. Som B-platsbiträde skulle man beräkna koordinaterna för inställning av haubitsarnas/kanonernas skjutriktning. Dylika pjäser kunde skjuta granaterna flera kilometer för att nedlägga ”den lede fi”. En viss noggrannhet måste iakttas för att inte de egna skulle träffas.

Vår tropp sändes för grundutbildning på tre månader till Vendes Artilleriregemente A3 i Vä, strax utanför Kristianstad. Trots avståndet till hemmet var detta den bästa tiden under hela min militärtjänstgöring. Dels var det den vackra naturen, dels det goda kamratskapet som gjorde tillvaron dräglig. Dessutom kunde jag på helgerna lifta till Malmö och bo hos en tidigare arbetskamrat på Friisgatan. Därifrån var det bara några hundra meter till dansstället Amiralen i Malmö Folkets Park.

Vi var åtta killar som kom från Sundbyberg och våra hemtrakter var Mälardalen. I Kristianstad konfronterades vi, i positiv bemärkelse, med snapphanar från Göingebygden i norra Skåne till pågar från Söderslätt, vi blev nu inalles 23 mannar i troppen. Språkförbistringen var till en början nästan total, men under resans gång lärde vi oss deras dialektala terminologi. Som exempel föreskrevs vid en uppställning: ”grödmunderig och allebonnar” (linnekläder och träskor). I dag ligger Vendes gymnasium på platsen för A3 regementet.

Vi upplänningar trodde på den tiden att Skåne var platt som en pannkaka, det var vad vi lärt oss i skolan under geografilektionerna. Den villfarelsen blev vi nu snabbt fråntagna. Visserligen finns det inga stora höjdskillnader, men att orientera i de trolska Bockeboda-skogarna utan att gå vilse var inte det lättaste. Där mötte vi också ”bandhundseländet”. Nästan vid var stuga vi sprang förbi, fanns en skällande hund. Den var kopplad till en löplina och hade inte sällan ett bensinfat som koja.

Oftast var vi förlagda i bivack vid de olika skjutfälten, från Rosersberg i norr till Ravlunda i söder. I det vackra Villingsberg låg vi flera månader i tält och slogs mot myggen. Som menig soldat har jag varit inkallad till tjänstgöring under 382 dagar vid inalles sju tillfällen, så nog var jag beredd om kriget kom. Senare i livet kom jag att bo på ett skjutfält, i Kista på Järvafältet.

Kurt

 

Kolifej_2008Foto från 2008: Undertecknad och soldat från Norra Skånes regemente i 1878 års paraduniform

Förkovrande läsning

Är man som jag i den lyckliga omständigheten att ha tid och intresse för att läsa nyutkomna böcker händer det inte sällan att man i boken möter miljöer som man trodde sig känna. Det kan till och med gå så långt att jag måste byta uppfattning när okända fakta kommer i dagen. Så blev fallet efter att jag läst ”Kommer du tycka om mig nu?” av Lina Axelsson Kihlblom. Som rektor för Ronnaskolan i Södertälje gav hon mig en helt annan bild av skolproblematiken i dagens Sverige än den jag haft tidigare.

Det var till Ronnaskolan Lina sökte och fick jobbet som rektor 2011, en grundskola med 800 elever och nästan 200 av dem nyanlända i Sverige. Bara hälften av eleverna kom in på gymnasiet. Skolinspektionen hade därför skolan under bevakning. Södertälje hade dessutom en hög kriminalitet och den hittills största svenska insatsen i syfte att slå ut ett kriminellt nätverk hade tagit sin början där.

En rektor kan till viss del liknas vid en verkställande direktör i ett företag. Och som sådan hade Lina gjort en egen verksamhetsplan inför installationen. Personalen bestod av drygt hundratalet anställda och till sin hjälp hade hon två biträdande rektorer. Det var bara det att hennes plan inte harmonierade med kommunens, vars plan var att läxläsning skulle rädda betygsättningen. Verksamhetschefen gav henne dessutom rådet att sitta lugnt i båten det första året. Läxläsning var det som fungerade på min tid men nu skall skolan i Hallstahammar bli läxfri om politikerna(vpk) får som de vill.

Visst skulle hon försöka sitta lugnt i båten, men båten skulle få en ny inriktning. Skolinspektionen ville nog inte heller att man skulle sitta lugnt med det nuvarande katastrofala resultatet. Tillsammans med sina två biträdande rektorer sjösatte Lina, trots motstånd, sin verksamhetsplan.

Lärarna tyckte att det gick för fort. Ledningsgruppen sa att det var den som bestämde och styrde. Lärarfacket hävdade att det var det beslutande organet i skolan. Den arvoderade föräldrastyrelsen på skolan hade rätt att besluta i vissa ärenden. Verksamhetschefen ville inte ha klagomål från föräldrarna och man ville inte att de skrev till politikerna. Det rådde ett krig om makten mellan dessa grupper. Alla såg bara till sitt, varför kampen om sitt blev viktigare än uppdraget. Skolans mål var inte samma mål för alla intressegrupper.

Lina Axelsson Kihlbloms bok handlar om så mycket mer än skolan och hennes beskrivning av en rektors vedermödor. Den tunga ryggsäck hon tvingades bära i den kommunala verksamheten ─ är den densamma i privatskolorna?

Södertälje kommun sänder ut ett pressmeddelande 2013-06-03

”Kraftig höjning av Ronnaskolans resultat

På ett år har antalet elever med godkända resultat i Ronnaskolans årskurs 9 gått från 54 procent till 74 procent. Nationella prov och betyg visar ett tydligt lyft.

De senaste två åren har Ronnaskolan tagit emot 200 nyanlända elever, framförallt från Irak och Syrien. Samtidigt har resultaten ökat med 20 procentenheter.

– Vi är beviset för att skolresultat inte är beroende av etnicitet eller om eleven har annat modersmål än svenska. Skolan har en tydlig uppgift att anpassa sig och kompensera, säger Ronnaskolans rektor Lina Axelsson Kihlblom.

Efter skolinspektionens hårda kritik av Ronnaskolan 2011, framförallt för de låga resultaten, påbörjade Södertälje kommun ett intensivt kvalitetsarbete. Det arbetet har bland annat resulterat i täta möten med elever som inte har behörighet, tvålärarsystem och en gemensam och tydlig undervisningsstruktur.

– Framförallt ser vi till att alla följer ordningsreglerna. Gör de inte det blir det konsekvenser. Det handlar om en attitydförändring på skolan, det finns inte längre några ursäkter för att inte bli godkänd, säger Lina Axelsson Kihlblom.”

Kurt

PS
122 personer har åtalats och mer än 160 fängelseår har hittills dömts ut i kampen mot den organiserade brottsligheten i Södertälje. Källa: DN.

Linda hos Skavlan

Läs om en annan högstadielärares erfarenhet