Kolbäck, utom rimligt tvivel

När Jan Guillou 2001 publicerade sin historiska roman ”Arvet efter Arn” och i boken hade placerat ”Slaget vid Herrevadsbro” i Västergötland, blev upprördheten stor inom Kolbäcks hembygdsförening. Lars Gahrn, filosofie doktor i historia, hade med stor övertygelse placerat Slaget vid Herrevadsbro 1251 i Kolbäck. Den gode Jan Guillou var ute och cyklade, ivrigt påhejad av Västgötaskolans historiker. Skälet var enkelt, man ville dra turister till Häradsvad i Nårunga socken i Vårgårda kommun.

På grund av Kolbäcks hembygdsförenings stadgeparagraf ett: ”Föreningens ändamål är att värna om och vårda bygdens miljö och dess kulturarv och föra detta vidare till kommande generationer” kunde man inte svälja Jan Guillous tilltag.

En debatt startade i VLT sommaren 2001. Citat från Jan Guillous svarsartikel i VLT: Problemet är att ingen vet säkert var detta slag stod och att jag således alls inte har ”förvanskat erkända historiska fakta”. Däremot har jag tvingats välja version…

I dag är saken utagerad både i Kolbäck och i Nårunga: Slaget vid Herrevadsbro 1251 stod i Kolbäck. Att det inte ännu slagit igenom hos svenska myndigheter är kanske inte så konstigt. Som exempel vägrade Trafikverket 2012 att på en vägskylt ange Herrevadsbro med motiveringen: ”Frågor som berör geografisk lokalisering av platser för historiska slag av typen Slaget vid Herrevadsbro eller Eriksgatans utsträckning faller dock inte inom Lantmäteriets eller Trafikverkets ansvarsområde, och kan enligt RAÄ:s yttrande inte heller fastställas av RAÄ.”

Nu har jag genom en lokal släktforskare, Bengt Pettersson i Årby Svedvi socken, fått ytterligare bevis för att Kolbäck är rätta platsen. Hans släktforskning har givit vid handen att 30 generationer tillbaka i tiden, år 1186, föddes en viss Filip Petersson. Han blev avrättad av Birger jarl 1251.

Filip Petersson hade en dotter-dotter-dotter, Ingegerd Filipsdotter, som var gift med Magnus Gregersson, lagman i Västerås och boende på Ängsö. Birger jarl var farfar till denne Magnus Gregersson. Ett nära släktskap fanns således mellan den halshuggne och den som höll i svärdet.

Släktingar runt Filip Petersson verkade och bodde i Västmanland och således långt från Västergötland. Som exempel var Ingegärd Johansdotter, en annan släkting, verksam i Qvidinge, Svedvi socken, detta kungjorde Birger Gregersson enligt Svenskt Diplomatarium. Andra nära släktingar som Elin Karlsdotter och fogden Olof Djäkne kan hänföras till Tuna i Svedvi socken.

Bengt har släktforskat sedan 2007 och använder sig av datorprogrammen MyHeritage Family och Ancestry. På stora planscher har han illustrerat sina släktförhållanden och har också låtit DNA-testa sig. Det visade sig att han tillhör samma grupp som Birger jarl. Till den gruppen hör ungefär 40 % av svenska män.

Kurt

Bekymmer i Juletid

Mina bekymmer i Juletid är bara att komma tillstädes hos mina barn och barnbarn. Och ingen förväntar sig heller att gubben skulle ha köpt några julklappar, för att det skall vara så. Detta står i skarp kontrast till vad en mormor kåserande beskrev i ett brev då hon just klarat av sina julbekymmer.

God Jul
Kurt

Vännen
Ja, just nu ler jag faktiskt, just hemkommen efter att ha postat en massa pliktbrev och så paketet till barn och barnbarn, där portot blev dyrare än innehållet….Vilket fått mig att fundera för vem jag gör det där egentligen?  Varken vuxna ungar eller barnbarn lär ens registrera att mormor gjort sig besväret att tänka ut och inhandla något, letat fram julpapper och snören och God-Jul-klisterlappar och skrivit på namn och slagit in allt i papper, som numera är så skört att det spricker i hörnen på paketen, satt på snören och dragit dessas långa tåtar till krulliga lockar med hjälp av en bordskniv, letat fram en kartong i passande storlek i det iskalla garaget, pillat av de gamla adresslapparna på denna, fyllt ut den med plastbubbleisolering, tejpat ihop den med silvertejp som fastnar överallt utom där den ska, fyllt i jätteblanketten med 4 genomslag till utlandet, släpat det tunga paketet till posten och nästan ångrat alltihopa, när hon fick veta hur dyrt portot blev…..Är det bara för min egen skull jag gör det här, för att kunna känna mig som en riktigt gullig mormor, är det bara en gammal föreställning om “hur det SKA vara”…… Nu är det gjort i alla fall, med en stor suck av lättnad!

Kram

Utan vapensköld

Carl_augustCarl August Riddersporre

 

Även i Säbys lilla kyrka hänger målade porträtt av gamla präster som tjänstgjort i kyrkan. Likaså hänger tavlor på väggarna i flera hem i Säby och även annorstädes. Gemensamt för dessa är målaren med det adliga namnet Carl August Riddersporre, född Eriksson. Till yttermera visso var han även född i Säby, i Utnäs närmare bestämt. Var han en riktig adelsman?

Carl August föddes den 7 juli 1883 i Säby församling. Hans far, Lars Petter Eriksson, arbetade på Utnäs Gård. Fadern var gift med Johanna Sofia, född Riddersporre. Carl August blev det femte barnet i Lars Petter och Johanna Sofias barnaskara. Familjen bodde i en stuga i  Övernäs på gränsen till Utnäs. Två av Sofias bröder bodde också i Övernäs och bar namnet Riddersporre.

När Karl XI regerade, i slutet på 1600- talet, utmärkte sig Sofias och hennes bröders ”anfader” genom sin skicklighet att smida musköter. Kungen ville därför hedra honom med en adelstitel. Vapensmeden hade inte de pengar som fordrades för att fullgöra sin rusttjänst för fullt adelskap, så han behöll bara namnet Riddersporre. Hans gevär finns dock ännu att beskåda i livrustkammaren.

Carl August avlade folkskollärarexamen i Uppsala 1907 och anställdes samma år vid Sandvikens folkskola. År 1909 flyttade han till Stockholm och på våren 1911 blev han ordinarie lärare vid det nybyggda ”skolpalatset” Adolf Fredrik. Samma år gifte han sig med Maria Viktoria Qvarnström. Lärarlönen räckte inte till att försörja familjen så Carl började skaffa sig extraförtjänster genom målning, illustrationsarbete och författande. Han har också gjort ett tiotal sirligt utformade affischer inför Säby-dagarna omkring 1930-talet.

Carl August föddes alltså med efternamnet Eriksson och det namnet behöll han till omkring 1910. På skolan där han då undervisade fanns en annan Eriksson, som genom förväxling kom att läsa fästmön Marias kärleksbrev till Carl August. Detta lär vara hans officiella skäl till namnbytet.

1945 skriver Carl August en berättelse om hembygden Säby. Följande är citerat ur den berättelsen:

”Mitt gamla barndomshem i Säby finns inte mer. År 1924, medan ännu min mor levde (hon dog 1927), byggde vi ett litet nytt hem, där nu mina tre systrar bor (pensionerade lärarinnor). Där gästa vi om somrarna, sedan vi slutat med koloniarbetet. Den lilla villan ligger alldeles inbäddad i grönska och blommor. För mig är det kärt att få komma dit hem till mitt kära gamla Säby.”

”Inte mycket av det gamla är kvar nu, mycket är förändrat, men den underbara vackra lilla kyrkan står dock än på sin plats. Ängar och fält är sig lika, och det gamla vackra Strömsholms slott höjer ännu sina tinnar och torn över parkernas lövkronor, och Mälarviken glittrar i solskenet som förr. Människorna äro dock andra än då jag var barn. De flesta gamla sova i mullen. Nya släkten ha tagit arvet och förändrat det i mycket, men dock hembygden är mig kär, min barndom susar där”.

 

Aff_1927Inför Säbydagen 1927

 

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Jag har läst fler böcker om Hitler och nazisternas grymheter genom åren, men varför har jag inte förrän nu fått tag på en bok om Stalin och hans grymheter? Skyller på att det under åren getts ut fler böcker i det förstnämnda fallet, vilka fått större uppmärksamhet genom att de handlar om förintelsens offer, trots att offren blev lång fler i öster. Fortfarande ligger flera miljoner stupade soldater kvar på slagfält runtom i det som en gång var Sovjetunionen.

Det var genom Svetlana Aleksijevitjs bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” som jag blev uppmärksammad på vad som skedde hos fotfolket i det stora fosterländska kriget i Sovjetunionen. Ett krig som tog 30 miljoner människors liv.

Under andra världskriget deltog över en miljon kvinnor i Sovjets Röda armé. De vårdade sjuka och döende, tvättade blodiga uniformer eller bakade bröd nätterna igenom. Andra slogs som stridspiloter, prickskyttar och partisaner. Många unga flickor, för unga ibland, sökte som frivilliga till fronten för att försvara fosterlandet och det Stalin stod för. Efter kriget blev det bara män som firades som sovjetiska hjältar.

Svetlana Aleksijevitj intervjuade hundratals kvinnor, eller flickor som hon kallade dem, och fick berättat för sig om sovjetiska krigsminnen som var fyllda av smuts, löss och massor av blod. Den kadaverdisciplin som gällde på fronten är ofattbar: aldrig retirera, riskerar du att komma i tyskarnas händer, skjut dig själv. Hon påbörjade sina intervjuer 1978.

En flicka, som varit ordonnans åt partisanerna, berättar om när hon fick hem sin man Ivan. Han hade legat sju år vid fronten. Han var som förstenad inför hennes ömhetsbetygelser, han sa bara ”förstår du”. De fick en natt tillsammans. Dagen därpå kom myndigheterna för att hämta honom. Skälet var att han hade blivit tillfångatagen av tyskarna alldeles i början av kriget. Då var det ont om gevär och ammunition hos soldaterna, så han kunde inte skjuta sig själv. Däremot rymde han och anslöt sig igen till sovjetarmén. Ivan var med hela vägen till Rumänien mot slutet av kriget. Han fick också hedersutmärkelser. När han kom hem straffades han med fyra år i läger för sitt brott ─ att bli tillfångatagen. Därutöver miste hans hustru sitt jobb och försköts från gemenskapen i samhället. Båda blev stämplade som förrädare och folkets fiende.

Hatet mot tyskarna var enormt. En flicka berättar att visst begicks det övergrepp, när armén intog något samhälle på fiendemark. De tre första dagarna var det tillåtet att plundra och våldta. Men därefter kunde man straffas hårt för sådana förseelser.

Kurt