Kriget har inget kvinnligt ansikte

Jag har läst fler böcker om Hitler och nazisternas grymheter genom åren, men varför har jag inte förrän nu fått tag på en bok om Stalin och hans grymheter? Skyller på att det under åren getts ut fler böcker i det förstnämnda fallet, vilka fått större uppmärksamhet genom att de handlar om förintelsens offer, trots att offren blev lång fler i öster. Fortfarande ligger flera miljoner stupade soldater kvar på slagfält runtom i det som en gång var Sovjetunionen.

Det var genom Svetlana Aleksijevitjs bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” som jag blev uppmärksammad på vad som skedde hos fotfolket i det stora fosterländska kriget i Sovjetunionen. Ett krig som tog 30 miljoner människors liv.

Under andra världskriget deltog över en miljon kvinnor i Sovjets Röda armé. De vårdade sjuka och döende, tvättade blodiga uniformer eller bakade bröd nätterna igenom. Andra slogs som stridspiloter, prickskyttar och partisaner. Många unga flickor, för unga ibland, sökte som frivilliga till fronten för att försvara fosterlandet och det Stalin stod för. Efter kriget blev det bara män som firades som sovjetiska hjältar.

Svetlana Aleksijevitj intervjuade hundratals kvinnor, eller flickor som hon kallade dem, och fick berättat för sig om sovjetiska krigsminnen som var fyllda av smuts, löss och massor av blod. Den kadaverdisciplin som gällde på fronten är ofattbar: aldrig retirera, riskerar du att komma i tyskarnas händer, skjut dig själv. Hon påbörjade sina intervjuer 1978.

En flicka, som varit ordonnans åt partisanerna, berättar om när hon fick hem sin man Ivan. Han hade legat sju år vid fronten. Han var som förstenad inför hennes ömhetsbetygelser, han sa bara ”förstår du”. De fick en natt tillsammans. Dagen därpå kom myndigheterna för att hämta honom. Skälet var att han hade blivit tillfångatagen av tyskarna alldeles i början av kriget. Då var det ont om gevär och ammunition hos soldaterna, så han kunde inte skjuta sig själv. Däremot rymde han och anslöt sig igen till sovjetarmén. Ivan var med hela vägen till Rumänien mot slutet av kriget. Han fick också hedersutmärkelser. När han kom hem straffades han med fyra år i läger för sitt brott ─ att bli tillfångatagen. Därutöver miste hans hustru sitt jobb och försköts från gemenskapen i samhället. Båda blev stämplade som förrädare och folkets fiende.

Hatet mot tyskarna var enormt. En flicka berättar att visst begicks det övergrepp, när armén intog något samhälle på fiendemark. De tre första dagarna var det tillåtet att plundra och våldta. Men därefter kunde man straffas hårt för sådana förseelser.

Kurt

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

En reaktion på “Kriget har inget kvinnligt ansikte”

  1. Fortsatte läsandet av "Hr Larsson" med …
    Sveket, Dan Andersson, Militärtjänsten på 1950-talet.
    Gemensamma nämnaren (även jag lite matte-kunnig) är det SOCIALA KITTET.
    # Tycka vad man vill om Putin o hans "uppkäftighet" … lyckligtvis lär han inte bli någon ny Stalin.
    # Och vårat "kitt" det har lossnat för länge sen … kanske dags för att MOBILISERA á la Stalin?
    Vi har det för bra. Vi låser sommarstugan för vintern, som en redaktör gjorde, sen åker vi hem
    o skriver att "regeringen" ingenting gör för flyktingarna. Det är alltid någon annan, utanför tomtgränsen
    (reviret), som ska göra't … Med Dan Andersson längtar man "hem" … !
    Tänd några "extra lucia-ljus" i helgen. – Tack för Ordet & Morsning !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *