Bekymmer i Juletid

Mina bekymmer i Juletid är bara att komma tillstädes hos mina barn och barnbarn. Och ingen förväntar sig heller att gubben skulle ha köpt några julklappar, för att det skall vara så. Detta står i skarp kontrast till vad en mormor kåserande beskrev i ett brev då hon just klarat av sina julbekymmer.

God Jul
Kurt

Vännen
Ja, just nu ler jag faktiskt, just hemkommen efter att ha postat en massa pliktbrev och så paketet till barn och barnbarn, där portot blev dyrare än innehållet….Vilket fått mig att fundera för vem jag gör det där egentligen?  Varken vuxna ungar eller barnbarn lär ens registrera att mormor gjort sig besväret att tänka ut och inhandla något, letat fram julpapper och snören och God-Jul-klisterlappar och skrivit på namn och slagit in allt i papper, som numera är så skört att det spricker i hörnen på paketen, satt på snören och dragit dessas långa tåtar till krulliga lockar med hjälp av en bordskniv, letat fram en kartong i passande storlek i det iskalla garaget, pillat av de gamla adresslapparna på denna, fyllt ut den med plastbubbleisolering, tejpat ihop den med silvertejp som fastnar överallt utom där den ska, fyllt i jätteblanketten med 4 genomslag till utlandet, släpat det tunga paketet till posten och nästan ångrat alltihopa, när hon fick veta hur dyrt portot blev…..Är det bara för min egen skull jag gör det här, för att kunna känna mig som en riktigt gullig mormor, är det bara en gammal föreställning om “hur det SKA vara”…… Nu är det gjort i alla fall, med en stor suck av lättnad!

Kram

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

3 reaktioner på ”Bekymmer i Juletid”

  1. Min mormor hade 22 barnbarn, till vilka hon alltid skickade en liten julklapp – in i det sista. Aldrig visade hon att det var jobbigt eller besvärligt utan bara roligt. Nu, när vi är vuxna, säger vi : vilken fantastisk mormor/farmor vi hade som lärde oss barn o barnbarn att det aldrig är meningslöst att visa värme och omtanke om andra till glädje både för dem och för den som gör det !

  2. Min mamma stickade vantar och sockor till julklappar åt oss barn. Vi blev väldigt glada.
    Skulle mina barnbarn få det tror jag inte dom skulle uppskatta det. Nu ska det vara senaste
    modellen av klösbräda (telefon), eller senaste klädmode.
    Mormor eller farfar som blivit ensamma har inte råd med julklappar,

  3. Fint att läsa kommentarerna från "Öländskan" och "Felix" – de speglar så tydligt en hel rad aspekter på det här med julklapparna till barnbarn. Båda minns hur det var förr, hur mormor och mamma gjorde (vad gjorde morfar och far för resten?). Det var just den bilden jag funderade över – hur starkt präglade är vi av våra egna upplevelser från en svunnen tid? Och fungerar det på samma sätt i dag? Uppfattas den bakomliggande omtanken och ansträngningen, som det faktiskt innebär innan paketen hamnar under granen på julafton? Eller är det bara värdet och innefaktorn på innehållet som räknas? Och får mormor ens hysa sådana tankar, eller är det bara hennes egen glädje i det osjälviska (?) givandet som räknas? Felix` funderingar runt barnbarns önskemål sysselsätter också mig: förr hade julklappar ofta något att göra med a) vad barnen verkligen behövde och b) vilka möjligheter föräldrarna hade åstadkomma detta. I dag känns det litet som att ta en risk, om man i stället för att göra det säkra valet och ger pengar, faktiskt funderar ut något konkret, som man själv tycker känns meningsfullt.

    God Jul till Kurt och alla hans trogna läsare och ett Gott Nytt År med många nya blogginlägg
    önskar
    Anne-Charlotte

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *